Eftersom ingen annan märkligt nog nämnt det måste jag kommentera den fjärde delen i Sylfens Vrede. Wow vilket äventyr! En blandning av skugglandets mystik, stadskonflikter och olycksbådande träskstrapatser bland spindelgudomar. Arachnas folk är en grym religion jag verkligen hoppas får mer utveckling så att RP i framtiden kan spela mystiker tillhörande denna spännande kult. Nu ska såklart fjärde delen spelas först men ser samtidigt fram emot den femte delen där allt ska få sin avslutning. Hoppas det inte dröjer år tills dess. Vad tycker ni andra om äventyret?
Ytterligare som positivt både med Ödesväven och andra delar av kampanjen är att händelserna och handlingen är väldigt random samtidigt som det ustpelar sig i kulissen utav pest och märkliga vädersfenomen. Jag menar från Diamantäpplets äventyr i träsken utav spegelmakare, märkliga orakel och spindelkulter till Katres gåtor långa detektivavsnitt i ett kloster, Av blod komnas intrigsspel bland kultister och vampyrer till Ödesvävens besök i Skuggvärden och tillbaka till träsken. Det är väldigt tillfredställande då ett äventyr tar såna vändningar samtidigt som man som spelledare är någorlunda med på banan. Jag gillar också att det är ett minimum på personbeskrivningar förutom de allra viktigaste. Det lämnar möjigheten för spelledaren att själv krydda på vissa karaktärers personligheter och egenheter på sitt egna sätt. Spelledarpersonskapitel i slutet av äventyr brukar annars vara svåra att hålla koll över och innehålla på tok för mkt information för att man ska kunna gestalta SLP på det sätt som är tänkt av författaren.
Ytterligare som positivt både med Ödesväven och andra delar av kampanjen är att händelserna och handlingen är väldigt random samtidigt som det ustpelar sig i kulissen utav pest och märkliga vädersfenomen. Jag menar från Diamantäpplets äventyr i träsken utav spegelmakare, märkliga orakel och spindelkulter till Katres gåtor långa detektivavsnitt i ett kloster, Av blod komnas intrigsspel bland kultister och vampyrer till Ödesvävens besök i Skuggvärden och tillbaka till träsken. Det är väldigt tillfredställande då ett äventyr tar såna vändningar samtidigt som man som spelledare är någorlunda med på banan. Jag gillar också att det är ett minimum på personbeskrivningar förutom de allra viktigaste. Det lämnar möjigheten för spelledaren att själv krydda på vissa karaktärers personligheter och egenheter på sitt egna sätt. Spelledarpersonskapitel i slutet av äventyr brukar annars vara svåra att hålla koll över och innehålla på tok för mkt information för att man ska kunna gestalta SLP på det sätt som är tänkt av författaren.
