Dels kan vi rygga tillbaka från yttre intryck:
Chockeffekter, äckel, vissa ljud och uppstakade rytmer som får oss att rysa eller som gör oss obehagliga till mods. Det här är
kroppslig skräck; vi reagerar reflexivt.
...och dels kan vi skrämma oss
själva:
Genom att bygga upp stämningar och
antyda saker så kan man leka med publikens fantasi, beslutsångest och förväntansförmåga. De kommer själva att hitta på allt det läskiga. Det här är
psykologisk skräck; vi använder vårt medvetande.
VILKEN FORM AV SKRÄCK ÄR EFFEKTIVAS
Det är lätt att bli snobbig och mena att den psykologiska skräcken är så mycket finare än den andra att man
låter bli all kroppslig skräck. Det tror jag inte alltid är så klokt. En kombination är nog att föredra, men generellt sett så tycker jag ändå att det är förväntansskräcken som måste bära upp skräckäventyren.
HUR "ÖVERNATURLIG" BÖR SKRÄCK VARA
Generellt sett så tycker jag att det som kännetecknar god skräck (men det här gäller för många andra berättelser också) är att den pendlar över gränsen till vad man kan relatera till. Riktig, enkel alldaglig vardaglighet som övergår till något främmande, obehagligt och ofattbart. Jag tror inte att det handlar om "övernaturlighet" i sig, dock. En film som "Liftaren" visar att vardagen kan brytas av en helt naturlig människa.
Motsatsen till att "pendla över gränsen" till det man kan relatera till, det är att stå bergfast
över gränsen, och det är vad
stilistiska berättelser gör, som spaghettiwestern, Harryhaussen-matiné, Hongkongaction, Noirdeckare osv. När folk är lite hårdare, ballare, godare, coolare, dygdigare eller mer wizecrackande än vad som är naturligt, fast ändå på ett sätt som vi i publiken kan ta för givet, då utspelar sig liksom berättelsen i ett ingenmansland mellan det vardagliga och det förvånande. Det är ett jättebra område att vistas i för actionkomedier och matinéäventyr, men jag tror att det är olämpligt för skräck.
Storstadssamurajen i Kult tycker jag exempelvis är en sån där person som verkar hämtad från ett stilistiskt universum, en hårding, och jag får honom helt enkelt inte att fungera på ett läskigt sätt. Man skulle kanske kunna tro att det vore lika illa med femme fatalen och den desillusionerade detektiven, men i mina ögon har de bara namnen gemensamt med noirstereotyperna med samma namn. Läser man om Harry Shephard i Kultboken så märker man att han inte har mycket med Noirgenrens kallhamrade detektiver att göra, utan är den typen av trasiga, vardagliga karaktärer som vi enklare kan relatera till.
