Nekromanti Återanvändning av spelledarpersoner?

[Rising]

En gång för länge sedan kom jag på en rolig spelledarperson. Jag hade några dagar tidigare på en tågresa hört en unge, som pratade skånska, säga till en nyfunnen kompis: "Jag heter så här: Atjo! Bzzzzz!!!" och när han uttalade elektricitetsljudet så höll han händerna framför sig, skakandes, som om han höll tag i ett elstängsel och fick en kraftig stöt genom kroppen. Det visade sig att han hette Nyström. Nys + Ström.

Jag gillade den ungen, så när jag senare behövde en spelledarperson till ett av mina rollspel (jag behövde en amatörjournalist som gav ut en egen UFO-tidning), så lånade jag Nyström. Han pratade med en dialekt som kunde påminna om skånska, och det glada tonfallet och "takten" i replikerna hämtade jag direkt från killen jag hade hört på tåget. Jag snodde till och med "Nystöm"-vitsen, även om den kanske inte kändes lika klockren från en lirare som skulle föreställa omkring 28 år.

Nå, grejen är att jag har typ använt honom flera ggr. Någon bartender här och där i Chronopia, någon konststuderande i Kult, någon muterad Jack Russel i gamla Mutant, osv. Jag ändrar förstås alltid något, ibland byter jag ut skånskan, ibland gör jag honom till en klant, ibland får han vara en streetsmart slyngel, någon gång har han varit en tjej, osv, men jag utgår ändå ofta från just en och samma arketyp. Den där glada, entusiastiska, skojfriska och lite på gränsen till fjantiga typen, han som egentligen kunde ha framstått som en lökig mes om det inte hade varit för att han var så hurtig att ingen riktigt hinner förakta honom. Det är en roll jag spelar bra, och den ligger väldigt naturlig hos mig. Men jag har nästan alltid bilden av den riktige Nyström i bakhuvudet när jag gestaltar den rollen.

När jag kom att tänka på det så kom jag på att jag har många andra sådana där "ur-roller" som jag väldigt ofta återanvänder, och nästan alltid så kan jag peka på just den gången jag använde dem först (eller åtminstone första gången det gjordes riktigt bra) och då jag kände att de rollerna passade mig väldigt bra. Den brutale sjöbusen, den råttige wisecrackern, den försynte flummaren, osv.

Känner ni igen er? Vad har ni för roller som ni om och om igen återanvänder till, och hur gör ni för att se till att de ändå inte blir för lika varandra?

 

[wilper]

Gamla lärares och lumparpolares personligheter har dykt upp flera gånger som spelledarpersoner när inspirationen har trutit.

 

[PAX]

Så har jag nog aldrig funderat kring mina SLPs men tanken var ju faktiskt inspirerande. Själv har jag väl mestadels kört färdiga äventyr med en hel del omarbetning av intrigerna och förlängning av storyn. Dock kan man väl påstå att många färdiga SLPs påminner en hel del om varandra. Kanske de följer en viss standarmall typ ifyllnadsformulär UB40...

Vänder jag på tänkandet så får jag väl säga att som spelare är det enklast om SLPs har tydliga namn och ett fåtal utmärkande karaktärsdrag som gör att man kommer ihåg dem. Speciellt i äventyr där det kan förekomma upp emot 200 SLPs. (Jo det kan det!) Annars blir det liksom lite jobbigt att hålla koll på dem som spelare.

 

[Krille]

Arketypiskt?

"Vad har ni för roller som ni om och om igen återanvänder till, och hur gör ni för att se till att de ändå inte blir för lika varandra?"

Säg vilka roller jag inte har...

Jag kör ofta med väldigt arketypiska spelledarpersoner. Det hjälper mig som spelledare att illustrera rollen, och det hjälper spelarna att förstå vad det är för en roll. Trots allt så har jag inte möjlighet att låta en spelledarperson växa in i rollen, så spelaren måste få grepp om vad det är för en typ under de tio första sekunderna (hmmm... det där känns som något som Jakob Nielssen kunde ha skrivit om han uttalat sig om rollspel istället för användargränssnitt och webbdesign).

Ofta definieras dessa arketyper av deras funktion. En sensei är en sensei är en sensei, typ. Det som skiljer dem åt är att en kan vara vänlig och farfaderlig (Obi-Wan: "Din far ville att du skulle ha den här, när du var gammal nog"), en kan vara majestätisk (Katsuichi-sensei: "Mognad har bara ökat din förmåga, Usagi-san"), och en kan vara visserligen väldigt kompetent men full av bus (sensei John: "Jag kan inte sparka högre än så här. Min mage är ivägen, så Fia får visa den här katan. Man kanske skulle börja träna sumo istället?"). Alla dessa är dock olika permutationer av en sensei, och man märker snabbt att det är en sensei och vilken av de olika permutationerna det rör sig om.

Det jag har märkt är dock att detta har en tendens att ramla över till mitt spelande. Jag har en tendens att definiera en arketyp till mina rollpersoner väldigt snabbt på ungefär samma sätt. Undrar om det är bra eller dåligt?

 

[Olle Linge]

Ja, tack

Det jag har märkt är dock att detta har en tendens att ramla över till mitt spelande. Jag har en tendens att definiera en arketyp till mina rollpersoner väldigt snabbt på ungefär samma sätt. Undrar om det är bra eller dåligt?

Om det är bra eller dåligt för din egen skull kan ju knappst vi svara på, så det låter jag bli. Den enda haken jag kan se med det är ifall de du spelar med tröttna för att du använder för få arketyper. Det är ju ingen höjdare om folk suckar, himlar med ögonen och säger: "Äsch.. ska Krille spela en sån där nu igen?" Å andra sidan känns inte den risken så överhängande, det låter som om du har ganska varierat i vilket fall. Fördelen är såklart att det är lättare för andra att få grepp om karaktären.

 

[Olle Linge]

Oh my...

Speciellt i äventyr där det kan förekomma upp emot 200 SLPs.

Dude, nu måste du berätta hur tusan du lägger upp det? Alltså bortsett från det du redan sade

 

[PAX]

Re: Arketypiskt?

Arketyper dräller det ju av i olika spel (D&D, Kult, WoD)så man kan ju anta att de fyller sin funktion och de kan ju vara en bra mall att skapa sina första rollpersoner/SLPs efter.
Numera gör jag en SLP efter lösa boliner. En improviserad SLP blir oftast en slags urtyp för vad han/hon representerar. Dock är det inte sagt att denna löst sammansatta SLPn är helt ointressant. Ibland har dessa figurer blivit en stor del av rollpersonernas liv och då får man ju fläska ut dem i efterhand. SLPs som har stor del i kampanjen / äventyret får mer text nedskriven från början. Kanske en kort bakgrundshistoria och en karaktär som ska slå an på spelaren. Att sitta och göra 200 SLPs gör jag inte inför en kampanj. Men det finns de som har tid med det... tydligen...

Beträffande de rollpersoner jag spelat mer regelbundet så kan man säkert se en arketyp i varje men de har aldrig skapats från en mall av en arketyp. Spelgruppen har större krav och fantasi än så och adderar mycket info till sina rollpersoner. Själv startade jag upp Warhammer FRP nyligen och var klart tvungen till att öka på rollpersonernas bakgrund med mer info än vad spelets regler skapar. Sen lämnar jag mycket till spelaren att själv bestämma. Anledningen är att jag vill att spelaren ska känna sig nöjd med rollpersonen även om siffrorna på pappret inte är de bästa.
Spel där man tvingas in i bakgrundshändelser efter en tabell är mindre lyckade. Oftast har man ju en bild om vad man vill spela för typ av rollperson (arketyp). Men om denna bild förvrids för mycket så blir ju den slutliga rollpersonen kanske helt ointressant för spelaren vilket endast leder till en oengagerad spelare.


Slutligen så finns det ju de spelare som bara spelar en typ av arketyp i alla rollspel de medverkar i. Denne arketyp är oftast en specialnisse som är så nischad att han bara får en funktion i spelet. Känns detta igen kanske...?

 

[PAX]

Re: Oh my...

Inte jag som skapar 200 SLPs. Men nu i helgen påbörjade vi ett nytt äventyr och vi fick då i förbifarten veta att SL hade plitat ihop en lista över sina SLPs. Närmare 200 stycken. Som spelare suckar man djupt inombords och inser att detta blir ett för långt äventyr där det blir riktigt jobbigt att hålla reda på alla personer och info från dessa...

 

[Rising]

Re: Arketypiskt?

Arketyper dräller det ju av i olika spel (D&D, Kult, WoD)så man kan ju anta att de fyller sin funktion och de kan ju vara en bra mall att skapa sina första rollpersoner/SLPs efter.

Det här var anledningen till att jag undvek ordet "arketyper" i den här tråden. För det kan ju betyda två olika saker.

Rent berättelsemässigt (i böcker och på film) så är arketyper en sorts symboler, urtyper, som representerar allmänmänskliga drag eller som fyller viktiga funktioner i vår berättelsetradition: Den "komiske sidekicken" och "antagonisten" är två sådana arketyper. Jag gissar att det var så här Krille tänkte; för det är ju så det funkar för mig. "Herr Nyström" är en sorts medryckande, tokrolig spellevink som jag återanvänder om och om igen. En berättelsemässig arketyp.

Vi som spelar rollspel är däremot vana vid en annan sorts arketyper, som mer eller mindre fungerar precis som våra vanliga "yrken"; alltså att de är olika uppsättningar med färdigheter och egenskaper. Det tycker jag inte är lika intressant, för siffervärdena märks ju inte särskilt tydligt när man rollgestaltar. Att återanvända "Bluffa:16" är liksom inte något som har med spelledarteknik att göra, men att återanvända en och samma personlighet är något annat.

Så den formen av arketyper är inte så intressant (tycker jag) i den här tråden. Men för all del; tycker ni annorlunda, så kör på.

 

[PAX]

Re: Arketypiskt?

Vad gäller Vampires klanböcker så är ju arketyperna i dessa av den första modellen du beskriver. När det gäller Kult så fungerar dess arketyper mer som yrken.

 

[Krille]

Re: Arketypiskt?

"Rent berättelsemässigt (i böcker och på film) så är arketyper en sorts symboler, urtyper, som representerar allmänmänskliga drag eller som fyller viktiga funktioner i vår berättelsetradition: Den "komiske sidekicken" och "antagonisten" är två sådana arketyper. Jag gissar att det var så här Krille tänkte; för det är ju så det funkar för mig."

Jupp, det var så jag tänkte. Och jag förstår varför du inte använde det: vi rollspelare har ju för oss så mycket konstigheter om ord betydelse. Initiativ, till exempel, eller ambidexter, eller till och med attribut.

Jag har ett avsnitt för arketyper i en spelledarbok till Västmark, och jag blir allt mer övertygad om att arketyperna inte ska ha några som helst värden, just för att påpeka att arketyper inte är någon slags yrken med snoffsigare namn.

 

[Rising]

Re: Arketypiskt?

Vad gäller Vampires klanböcker så är ju arketyperna i dessa av den första modellen du beskriver. När det gäller Kult så fungerar dess arketyper mer som yrken.

Jupp. Kult är väl lite konstigt eftersom "Hämnare" och "Femme Fatal" är två rätt typiska berättelsearketyper, medan "Storstadssamuraj", "Gängmedlem" och "Veteran" är typ mer eller mindre en och samma sorts badass motherfucker, fastän med tre olika former av färdighetsuppsättningar. Alltså yrkesarketyper.

Men jag tror ändå inte att berättelsearketyper i regelboken påverkar spelledarstilen så mycket när det gäller spelledarpersoner. Jag menar, om jag och en annan spelledare båda gestaltar en och samma SLP så kan ju resultatet bli två väldigt olika saker. Medan om jag gestaltar någon av mina egna personliga arketyper, såsom Herr Nyström, så märks det oavsett om SLP:n är en pooka i Changeling eller en märklig snigelvarelse i Star Wars.

Och de där personliga arketyperna tycker jag är intressantast, eftersom de (gissar jag) skvallrar mest om själva spelledartekniken.

 

[Rickard]

Jag brukar hitta på mina spelledarpersoner under spelets gång och då kan jag ibland utgå från personer som på något sätt fastnat de senaste dagarna.. Det jag egentligen gör är tar ett karaktärsdrag från dem (oftast kommer jag bara på ett) och gör det övertydligt.. De enda personerna som jag brukar återanvända är väl Per Oskarsson och den typiske studentknarkaren som brukar gestaltas i de flesta filmer.. Alltså den flummige, lycklige och/eller korkade (fördummad av knark) med ett sävligt kroppsspråk.. Återigen.. Jag snor de oftast inte rakt av.. Ibland kan det vara rösten, ibland (en del av) kroppspråket och ibland sättet att tänka..

De få gånger som jag förbereder en karaktär så brukar jag få en klar bild över hur denne bör vara direkt.. Annars så brukar det sluta med att jag inte skapar den karaktären.. Jag är ändå av den attityden att man inte kan förändra sig så mycket, då mycket av ens omedvetna kroppspråk finns kvar.. Enda sättet jag kan tänka mig att helt förändra mig är genom att sätta mig i andra känslostämningar, men det händer ungefär lika ofta som vi får snö i södra delen av Sverige... efter påsk..

Däremot brukar jag kunna få inspiration till rollpersoner (de jag själv ska spela) från andra.. Som när jag jag kollar på en film och tänker "Denne måste jag spela!".. Ett exempel är den homosexuella torpeden i The Mexican..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som nu för tiden använder sin lista med personlighetsdrag (20 kb) men kan falla tillbaka till att använda sig av det andra sättet när han glömt den listan

 

[Svarte Faraonen]

Re: Arketypiskt?

"Det jag har märkt är dock att detta har en tendens att ramla över till mitt spelande. Jag har en tendens att definiera en arketyp till mina rollpersoner väldigt snabbt på ungefär samma sätt. Undrar om det är bra eller dåligt?"

Det beror ju på. Själv brukar jag falla in i samma arketypiska mönster när jag spelar, främst eftersom de andra spelarna också gör det. Mina rollpersoner kompletterar de andra rollpersonerna på sedvanligt vis, och eftersom de andra rollerna ofta fyller ungefär samma berättarmässiga funktion får mina roller också göra på detta vis.

 

[Basenanji]

Både ja och nej.

Känner ni igen er? Vad har ni för roller som ni om och om igen återanvänder till, och hur gör ni för att se till att de ändå inte blir för lika varandra?

Jag återvänder konstant till ett och samma beteende när jag ställs inför mina SLP- de är ofta snarlika en verklig förlaga!
Exempel:
En sur och otrevlig chef IRL får bli källa till hur den där otrevliga motellägaren i Kult-äventyret beter sig.

Några specifika typer eller karaktärer återanvänder jag sällan dock. Oftast inte för att jag tycker om att försöka ge mina SLP:s unika drag. Jag gillar att betrakta dem dynamiskt: en skurk kan verka trevlig, en mytoman kan helt plötsligt hålla sig till sanningen, en massmördare menar sig vara pacifist och så vidare. Ibland blir mina spelare frustrerade- de enkla svaren vägrar infinna sig. Alltså försöker jag använda mig av mitt sätt att hantera SLP:s med förnuft.

Även om det handlar om två identiska "arketyper" har jag svårt för att, rent automatiskt, ge dem något gemensamt personlighetsdrag.
Att jag gör så här beror nog mycket på att det är så jag uppfattar vår vardagliga verklighet- den är betydligt mer komplex än våra fördomar skulle ge vid handen.

/Bas

 

[vandraren]

De klassiska arketyperna som hos mig alltid återkommer oavsett rollspel eller setting är:

Den feta, rika, slemmiga köpmannen/affärsmannen
Den arroganta, rika och också slemmiga adelsmannen/överklassmannen (inte lika fet som köpmannen)
Den lodiga knarkaren/luffaren/tiggaren som äter råttor/skit
Den hårda krigaren/soldaten
Den fanatiska prästen/paladinen/profeten som inte kan resoneras med
Den majestätiska, rättvisa, goda konungen
Den dumma orchen/trollet/brottslingen(Bill och Bull)
Den onda, fega, lismande lönnmördaren/kättaren/förrädaren
Den überonda, sadistiska onda fursten/trollkarlen
Den ondes hantlangare som strider till döden utan egentlig anledning och utan att säga ett ord (köttmur)
Den störande, fjolliga, alltid glada barden/gycklaren
Den störande, griniga, sura dvärgen
Den störande, jättegoda, trädkramande alven
Den jättegroteska demonen
Den jobbiga gamla mannen som alltid har rätt
osv.

Orkar inte rabbla fler nu. Tack och hej.

 

[Sodivra]

Nja.

Jag tror inte att jag har spelat så mycket rollspel egentligen i min moderna historia som rollspelare, (Mutantstaden och framåt.) eftersom jag inte har sådana här trender att prata om. Så jag får svara på frågan lite hur jag vill för att det ska bli något innehåll i svaret.

Nyströmare, det vill säga samma person fast med olika roll och dekor (som en skådespelare i olika filmer) har jag inte haft direkt, förutom bartendern Franz och Furstinnan.

Franz är en bartender jag gjorde till GothCons Staden-scenario. (Spoiler, förstås) Han kallade sig själv "Doktor Kärlek", och var en player som tog hand om kunder och deras kärleksbekymmer. Försökte iallafall. Jag gillade honom så att jag plockade honom rakt av till Ruff Duff Pub i kampanjen hemma.

Furstinnan var en lugn och elegant härskarinna i Råttorna i Venicetti med stor utstrålning och pondus, och som vägde sina ord noga. Jag använde henne, fast lite mindre upphöjd, i sagda Stadenkampanj. Jag hade också en "fin dam" som var harmonisk, ödmjuk, god lyssnare, och samtidigt respektingivande som rollpersonernas gemensamma nämnare i Stadenscenariot till GothCon.

Sedan har jag också Den sorglöse softisen och Den eccentriske profeten och Den upphöjde torre bibliotekarien som någorlunda återkommande arketyper.

 

[Johan K]

Känner ni igen er? Vad har ni för roller som ni om och om igen återanvänder till, och hur gör ni för att se till att de ändå inte blir för lika varandra?

Visst så känner man igen sig...
Av nån anledning så brukar jag ha på ett ungefär en liknande slp-rol i de spel som jag sl:ar... Känns som det är ett slags trygghet, eller nått sånt att ha en karaktär som liknar varandra.. Så har man karaktär som flyter med bättre, än om man skulle ha olika..

 

[Nero_UBBT]

Spelledarperson = Rollperson

Är det bara jag som då och då slänger in en för länge sedan bortglömd rollperson som SLP. Man kan personens personliga egenskaper ganska väl och detta leder ofta till lite bättre spelledande från min sida...

Å andra sidan lider jag än så länge inte av problemet att min nya spelgrupp direkt känner igen och tänker "aha! Johannes rollperson från det och det äventyret"...

Nån gång kanske jag till och med låter den nya spelgruppen bli prisjägare på jakt efter äventyrarna (jag var en av spelarna som misslyckades totalt med scenariot) som dödade en överstepräst i Tuzan Rihm på jakt efter Armandes Testamente... Kan nog bli rätt kul i och med att man kan antagonisten nästan utantill.