Kamorferna i Eon är något av det koolaste jag skapat (eller snarare utvecklat, från en template i gamla Monster & varelser som konceptuellt var väldigt anonym, men hade extremt anmärkningsvärda stats, tex spelvärldens högsta Psyke). I korthet så är de den beklagliga kvarlevan av en forntida Ancient Vanished Precursor-civilisation som skapat många av nutidens monster och raser, men blev så magitech-avancerade att de besegrade entropin och gjorde sig själva oåterkalleligt odödliga, och därför med tiden förlorade sin naturliga fortplantningsförmåga. Detta fuckade dem när drakarna i början av den nuvarande eonen stöpte om världens magiflöde, och därmed förändrade förutsättningarna för kamorfernas magi för att skapa nya kamorfer. Det enda de kan göra nu är att brutal-modda stulna ägg från sin tidigare slavras, ödlefolket, men resultatet blir allt som oftast förvridna missfoster som bara duger som grovarbetare och köttsköldar. Kamorferna är därför en tynande folkspillra, fångna i sin egen odödlighet, och närda av en bitter hämndlystnad gentemot drakarna och en paradoxal avund mot människan och andra unga, livfulla civilisationer. De bor Mindflayer-style i underjordiska fästen organiserade runt en slags förseglade magitech-maskiner där livströtta kamorfer låser in sina själar för att de inte ska förgås på andeplanet; förr kunde de på magisk väg fråga de äldstes själar i dessa maskiner om råd, men på sistone har något...hänt...inuti maskinerna, och allt kamorferna får ut när de kontaktar maskinerna numera är konstiga, ångestfyllda skräckvisioner.
En mindre grupp har dock gjort revolt mot kamorfsläktets huvudfåra, och sällade sig för 2000 år sedan till den odöde mänsklige ärkemagikern Nanórgona, som vann deras lojalitet med sina målande visioner om uppror mot de bojor gudarna lagt på världens varelser. Nanórgonas välde ödelades av drakarna och han själv är borta, liksom merparten av allt han byggde upp, men dessa kamorfer går fortfarande hans ärenden i världen.
Kamorferna är spelvärldens kanske främsta mästare på magi som manipulerar liv och kött på olika sätt, och har en naturlig fallenhet för ljusmagi och vattenmagi. Deras hud har dessutom en kameleontförmåga, vilket, parat med deras intelligens, eftertänksamhet och dödsrädsla, gör dem till metodiska och förslagna lönnmördare, magiker och djungelninjor. Eftersom de mer eller mindre är Eons mest långlivade varelser efter drakarna är de att betrakta som typiska höglevel-threats; med lite backup blir de perfekta minibossar, men de är av kött och blod och fysiskt relativt människolika, och därför med Eons paradigm långt ifrån superlativa nog att funka som solo-encounters. (Däremot är de, som nästan allt i Eon, nyanserade nog att vara alltifrån rollpersonernas allierade till deras dödsfiender).
En detalj jag är nöjd med även så här många år senare är att jag när jag skapade kamorferna var vansinnigt trött på hur töntigt ödlefolks språk typiskt låter i fantasy, så jag baserade deras namnskick och deras skriftspråk på tochariska, ett obskyrt indoeuropeiskt språk som talades i nuvarande Östturkestan. Därmed fick det lite, men precis lagom subtilt, av den sköna, mäktiga klangen hos sanskrit.