Nekromanti Ödmjukhet inför döden?

[Ramius]

Hejsan!

Tänkte på en sak angående Rollpersoners död,
Just döden, hur är det i era spelgrupper?
Lämnas era Rp:s öden helt åt tärningarna och sen är det
finito eller är det så att säga nästan så man kan ana att spelledaren typ "styr" döden bort ifrån Rp.

Alltså det förutsätter ju att inställningen från början är typ att i första taget så ska ingen dö, men det kanske kan hända.. i yttersta nödfall..

Mvh. Ramius

 

[Wilmer]

Senaste spelmötet så startade rollpersonerna ett slagsmål som distraktion så att en av rollpersonerna kunde förgifta en tävlingshäst i smyg. Han fumlade sitt smygaslag så jag sade att han blev indragen i slagsmålet. Eftersom det vore en mardröm att spela ut ett vilt knytnävsslagsmål med 10+ inblandade så sade jag att alla fick Ob2t6 krosskada i random kroppsdel. Fumlaren tar 12 skada i skallen, den allvarliga skadan tar i hjärnan. Han har ett Chockvärde på 8. Sedan skojar vi om vilken jävla otur han har eftersom han fick en kruka tirakisk eld rakt i skallen för flera möten sedan och då minns jag hur han burit en läderhuva sedan dess för att dölja sina fruktansvärda brännskador och den har ju 3 pansar mot kross så han klarade sig med minsta möjliga marginal undan hjärnskadan.

En mer allmänt svar: det beror på hur kampanjen är uppbyggd. Skulle kampanjen dö med en viss rollperson skulle jag antingen se till att spelarna är medvetna om det och aldrig tar risker de verkligen inte menar eller så spelar vi ett annat spel än Eon där våldet är gladare om att bli frisk efter att ha blivit sargad i strid känns trovärdigt.

 

[Petter42]

Låter ofta mina rollpersoner dö, och drar ofta ut på att göra karaktärerna då jag ofta kräver "detaljerade" rollpersoner(egentligen inte, men mina spelare tycker det). Jag har jobbat hårt för att göra mina spelare rädda för döden och få in lite rollspelande. Dom börjar lära sig snart.
Vad jag menar är helt enkelt att rollpersonerna fruktar döden, och därmed ska spelarna frukta döden(eller i alla fall låtsas att dom gör det).

 

[duncan_UBBT]

Dör de så dör de. Då får de lära sig läxan. Tyvärr så gör de näst intill aldrig det.

 

[Markehed]

Låter ofta mina rollpersoner dö, och drar ofta ut på att göra karaktärerna då jag ofta kräver "detaljerade" rollpersoner(egentligen inte, men mina spelare tycker det). Jag har jobbat hårt för att göra mina spelare rädda för döden och få in lite rollspelande. Dom börjar lära sig snart.
Vad jag menar är helt enkelt att rollpersonerna fruktar döden, och därmed ska spelarna frukta döden(eller i alla fall låtsas att dom gör det).

Alla rollpersoner fruktar inte döden. Jag skulle säga att det finns mycket bra tillfällen då rollpersoner avsiktligt kan försätta sig själva i livsfara.

Under en spelomgång (vi hade väl kört runt åtta speltillfällen i kampanjen) så hade vi upptäckt att en jargisk senator i hemlighet var en demon. Som läget var hade vi varken möjlighet att avslöja honom eller möjligt att ge oss på honom och komma undan med det.

Min karaktär, Jargus, en äldre vanärad exriddare som förmodligen var den mest drivande personen i följet tog avsiktligt ett beslut som förmodligen skulle leda till hans död. Senatorerna befann sig varje dag i kyrkan för morgonbön. Där visste vi att han skulle vara obeväpnad och oskyddad. Jargus gömde ett svärd på sig, gick in i kyrkan, upp bakom senatorn och högg helt enkelt huvudet av den knäböjande demonen. Efter det släppte han svärdet och började be.

Jargus som var djupt troende tyckte att det var en utmärkt idé att som sista handling göra sig av med ett stort hot både mot tron och staten inför ögonen på Daak. I sina ögon hade han nu återvunnit sin förlorade värdighet.

Jag gillade verkligen det här slutet för karaktären. När karaktären själv väljer att offra sig för någonting denne tror på. Det finns tillfällen då karaktärer bör dö.

 

[Marukusu]

If he dies, he dies.

Åtgången på rollpersoner är oftast hög när jag SL:ar Eon.
Somliga av mina spelare spelar antingen karaktärer med extremt stor tilltro på sin egen stridsförmåga eller så har de inte genom trial and error lärt sig läxan att jag favoriserar att spelleda gritty och "realistiska" kampanjer. Om en rollperson sätter sig själv i en sådan situation att får trauma och misslyckas med ett dödsslag så låter jag det oftast ske.
I vår spelgrupp använder vi sällan reglerna för infektioner (mest för att vi glömmer det) och frekvensen av biotropiker är antagligen orimligt hög, men trots det nackas det folk jävligt ofta. Medeltiden och renässansen var väldigt dödliga perioder i mänsklighetens historia och folk dog verkligen av väldigt banala saker som rena bandage eller penicillin skulle ha botat idag.

Strid i Eon är extremt farligt och jag gillar det skarpt. Stämningen i spelgruppen blir mycket intensiv i "vanliga" encounters med stråtrövare, lönnmördare, stadsvakter och pirater när flyten med tärningarna börjar sina och traumaplupparna blir höga, till skillnad från i vissa andra rollspel där man kan förinta legioner av kobolder och banditer eller whatever i förbifarten och ackumulera XP utan att förlora mer än halva sin HP.

 

[!Paxen]

Jag gillade verkligen det här slutet för karaktären. När karaktären själv väljer att offra sig för någonting denne tror på. Det finns tillfällen då karaktärer bör dö.

OOOOOHHHH!! Epic!!

 

[Fienden]

Dör de så dör de. Då får de lära sig läxan. Tyvärr så gör de näst intill aldrig det.

Duncan tycker rätt.

 

[Petter42]

Dr.Mrkehed: Givetvis är det kul när någon får en meningsfull död, men det ska alltid vara ett svårt beslut att göra något som kommer resultera i ens egen död. Hur många människor skulle offra sitt liv på det sättet? Ja, det finns givetvis några, men även där är det ett svårt och ångestfyllt beslut.

 

[quisling]

Vi spelar med öppna tärningar, så döden är döden, men liksom någon annan kommenterade så har vi en statistiskt sett väldigt hög andel biotropiker i spelgruppen; det är dock inte så mycket för att undvika döden som för att undvika tråkiga veckor i sjuksängen.

Det sagt så dör rp väldigt sällan. Även i EON. De är ofta väldigt försiktiga, onödiga strider tar man inte gärna då en förlupen träff kan döda en ack så skicklig stridsman, men det krävs en del tur för att klara sig ändå.

Blödning är tufft att styra upp, och vi har ofta skurit ned på antalet rundor vissa typer av förband tar att lägga. För något spelmöte sedan tvingades en karaktär slå dödslag med OB5T6 innan gruppens helare fick ordning på honom. Det klarade han inte.

Som tur var skedde striden i en cirefalisk kirurgs mottagning och helaren i gruppen är både cirefalisk kirurg och biotropiker, så efter att ha helat en del blodförlust och trauma återupplivades den döde rollpersonen med hederlig hjärtmassage (jag tror att vi sade OB4T6 mot Läkekonst för att få slå ett nytt Dödslag, vilket om lyckat återupplivade rpn).

 

[Konrad Konvalj]

I min spelgrupp har det alltid varit en hög dos av missär, elände, och död genom alla tider. Nu har vi funnit Eon och både mitt sätt att spelleda och mina undersåtar (spelarna) har funnit något som passar oss väldigt bra.

Dödligheten i Eon är så magnifik, och farlig så mina spelare har börjat frukta döden. Det leder i slutändan till mer rollspelande än stridande och krigande vilket är helt underbart. De ända dödsfall som inträffat under vår kortvariga Eon-tid har berott på att spelarna inte tänkt efter riktigt och gått in i ett par luriga fällor som den onde SL skapat. Ingen har dött i strid vilket är riktigt festligt om man tänker på vårt tidigare Drakar & Demoner lirande. Där slussades det in nya karaktärer på löpande band, men även det har ju sin charm.

En mer allmänt svar: det beror på hur kampanjen är uppbyggd. Skulle kampanjen dö med en viss rollperson skulle jag antingen se till att spelarna är medvetna om det och aldrig tar risker de verkligen inte menar.

Håller med Wilmer lite gällande detta. Har jag valt ut en av spelarnas karaktärer som en nyckelperson eller liknande låter jag den väldigt sällan dö. Dock så är det inget som spelarna vet om på något vis. Nyckelpersonen klarar sig, men nån annan stackare får ju ta smällen utan att någon vet om det.

Passar på att lägga till att det finns vissa spelare som lätt tröttnar på en karaktär. Konstigt nog lär sig dessa spelare aldrig att man noga måste tänka igenom sin karaktär innan man skapar en. Jag har och har haft sånna spelare i min grupp, och de kämpar i vissa fall för att få en snabb död, och på så vis kunna skapa sig en ny gubbe som passar bättre för rådande kampanj. Det lyser ju igenom rätt hårt när spelare gör detta, och det bestraffas således med att jag gör dem odugliga istället för att ta deras liv. Spelas en mustig krigare med en massiv tvåhandsyxa hugger jag av en arm, och vipps har vi en ledsen och besviken spelare med en karaktär som får leva vidare i oduglighetens tecken.

De få gånger jag själv får spela istället för att sitta på den höga tronen som SL är jag väldigt rädd för döden. Jag älskar att göra karaktärer med mycket djup och tanke bakom. Jag vill aldrig att de skall dö och försöker spela därefter.

Tippar på att jag är en sån där spelare som skulle bli arg på SL om jag dog en orättvis död på grund av att en tärning rullar snett.

 

[Craygh]

Jag har spelat EON mest, med relativt hög omsättning karaktärer. Ingen av våra rollpersoner brukar vara rädda eller ens överdrivet försiktiga, dock alltid smarta och nästan uteslutande fruktansvärda motståndare i strid. Biomantiker har vi dock nästan aldrig haft.

 

[Daniel]

När min grupp började spela Eon (som är det enda rollspel vi sysslar med) var vi 15 och hade ganska dålig koll på reglerna. Rollpersonerna var riktiga hjälte-fighters som drog land och rike runt och dräpte troll och monster i dussintal och tog sig an hela tirakstammar. I vårt första äventyr lade sig gruppens alvskarpskytt i bakhåll för 35 tiraker och kom undan med livet i behåll. Gruppens dvärgkrigare stred sig igenom en hel skärmytsling mot pirater med fem armborstlod i bröstet.
När en rollperson till sist misslyckades med ett Dödsslag (dvärgkrigaren) fann SL inget bättre att göra än att låta ett ytterst improviserat och tvivelaktigt magiskt mirakel ge honom livet åter, eftersom gruppen befann sig mitt ute i djungeln och vi inte gärna ville låta spelaren till den avlidne "åka ur" äventyret.

Det där var väldigt länge sedan, spelmässigt.

Nu är vi alla över 20 och har utvecklats i vårt rollspelande ganska rejält. Nu använder vi oss av i princip alla extraregler och det är väldigt dödligt att bli sårad.
Flera rollpersoner har förlorat armar och ben pga medeltida "läkekonst" och det är en ganska kännbar avsaknad av magiskt helande, då vi håller oss på en ganska, ofta bokstavligen, jordnära nivå.

Dock är det ändå inte så många rollpersoner som dött.
De flesta som försvunnit ur spelandet har dragit sig tillbaka, pensionerat sig eller lämnats bakom pga sina skador, psykiska trauman eller helt enkelt för att deras "agendor" uppfyllts.
Halvvägs genom "De Fördömdas Sista Hopp" bytte exempelvis en spelare rollperson då hans tidigare karaktär använde sin andel av de pengar de tjänat för att köpa loss sitt arrenderade torp, bli stadgad jordägande bonde och på så sätt "lämna äventyrslivet".

Men ibland vill man som SL låta spelarna "spela på svår nivå" och gå hårt åt.
En gång fann sig två av våra mest långlivade och av spelarna mest uppskattade rollpersoner ensamma uppe i nordiska gränstrakter, där de oväntat blev anfallna av vandöda som legat och väntat i ett kärr. Då befann sig kampanjen i ett dramatiskt skede och som SL ville jag visa på hur allvarlig situationen var. Så jag gick hårt åt spelarna och lät ghoulsen "göra sitt bästa" för att döda dem.
Och den ene rollpersonen dog.
Jag blev själv lite sorgsen att rollpersonen avlidit, då denne varit en sådan klassisk del av våra äventyr. Men det öppnade också för en bra del av storyn där rollpersonerna verkligen sörjde och anordnade en stor begravningsceremoni.

Det där var ett impulsivt och tärningsstyrt dödande av en rollperson.
Men ibland sker det ju också planerat långt i förväg.
När en spelare tröttnar på sin spelare kan det dramaturgiskt vara passande (och praktiskt för både SL och spelaren) att låta honom dö.

Men i regel låter vi oftast bara rollpersoner dö om det finns möjlighet för en ny rollperson att introduceras. Befinner sig gruppen högst upp i en bergskejda med många mil till närmast boplats, och vi tänker fortsätta spelmötet i några timmar, till känns det oftast taskigt att döda av någons rollperson.
En spelare bör inte lämnas utanför spelet en längre tid för att hans karaktär gått hädan, tycker vi.

Men - eftersom vi nuförtiden bara spelar kortare spelmöten, så är risken alltid överhängande att någon kan dö.

Så sammanfattningsvis - ja, jag tycker att mina spelare är ödmjuka inför döden.
Men det gör dem inte för fega i sitt spel och jag tycker bara att de höga dödsrisken är till gagn för hela upplevelsen.

 

[mr_si]

jag förstår inte din tanke... om en spelare vill spela en annan karaktär så låt honom göra det! varför jäklas med honom bara för sakens skull? jag vet inte med dej men jag och alla spelgrupper jag har spelat i satsar på att alla ska ha så roligt som möjligt...

 

[Konrad Konvalj]

jag förstår inte din tanke... om en spelare vill spela en annan karaktär så låt honom göra det! varför jäklas med honom bara för sakens skull? jag vet inte med dej men jag och alla spelgrupper jag har spelat i satsar på att alla ska ha så roligt som möjligt...

Jag kan inte påstå att det händer väldigt ofta, men det har hänt ett flertal gånger genom åren. Det är alltid samma spelare som försöker "ta sitt liv" för att få komma igång med en ny gubbe i kampanjen, och det bestraffar jag därefter.

Har man skapat en karaktär måste man ju "orka" leva med den ett tag annars har man ju tänkt rätt fel från början. Jag som SL tvingar ju inte honom att spela något speciellt utan han väljer ju själv vad han vill göra. Att göra fel en gång är ju inte något man skall bestraffas för, men om man gör samma fel om och om igen måste man ju bestraffas för att lära sig.

Vi spelar alltid för att ha roligt, och alla i min spelgrupp läskar sig precis lika mycket som jag när denna bestraffningsform inträffar.
Vi talar fortfarande om avdankade, och lemlästade karaktärer som fått burits fram genom kampanjer, och äventyr som spelats för mer än 5 år sedan. Det skapar skratt trots att det inträffat för så länge sedan, och alla minns ju varför just den karaktären misste exempelvis ett ben.
SL´s bestraffning för att han ville dö resulterade i att ett ben höggs av och hela gruppen fick dras med detta kolli. Just när det hände för så många år sedan var nog spelaren i fråga mindre glad över det hela, men nån gång måste man ju lära sig att SL är guden som styr både spelarnas och karaktärernas liv..

 

[duncan_UBBT]

Jag håller med dig. Om man spelat en karaktär riktigt länge så har man rätten att själv välja att offra karaktären för ett bättre ändamål. Dock så bör man göra det just därför och inte på grund av att man inte orkat fundera över konsekvenserna av ens beslut.

 

[Demo]

Jag har låtit mina spelare dö ett antal gånger då dom trodde att man bara kunde göra hur som helst.
Dom har lärt sig den hårda vägen och fruktar nu döden och rollspelar mycket bättre och tänker verkligen efter innan det skall till handgemäng eller vapen.

Allt får konsekvenser.

Men ibland så låter man spelarna inte dö i speciela lägen då det skulle förstöra en hel kampanj men om dom ger sig ut på för djuptvatten på egen hand så brukar jag inte vara lika snäll.

 

[Arfert]

Det är alltid samma spelare som försöker "ta sitt liv" för att få komma igång med en ny gubbe i kampanjen, och det bestraffar jag därefter.

Har man skapat en karaktär måste man ju "orka" leva med den ett tag annars har man ju tänkt rätt fel från början. Jag som SL tvingar ju inte honom att spela något speciellt utan han väljer ju själv vad han vill göra. Att göra fel en gång är ju inte något man skall bestraffas för, men om man gör samma fel om och om igen måste man ju bestraffas för att lära sig.

Påminn mig att aldrig ha dig som SL.

Tja, folk är olika.

 

[krank]

Påminn mig att aldrig ha dig som SL.

Tja, folk är olika.

Å andra sidan... Man kanske tvingas till sådant om man har spelare som inte tar spelet på allvar alls, utan som bara plöjer på med strid hela tiden och aldrig rollspelar, och som helt out-of-character tar livet av sina rollpersoner?

Min lösning hade dock kanske mer varit att byta spelgrupp; den som spelar rollspel för att få slåss och tycker strid är kul kommer att ha astråkigt med mig som SL.


(Det rimliga, tycker jag, är att som spelare rollspela liksom för rollspelandets skull (eller söka sig till en annan spelgrupp) , och om man vill pensionera en rollperson så snackar man med SL, så kan den rollpersonen dra iväg åt ett annat håll och aldrig synas igen...)

Men nä, jag skulle nog också försvinna illa kvickt från en spelgrupp där SL tycker att han ska "uppfostra" mig genom idiotiska straff.



Fan, jag hade ju tänkt hålla mig borta från den här tråden... Damn you, Arfert!


Jag spelar ju inte Eon, men den här frågan tycker jag är ganska allmängiltig. Min bestämda uppfattning är att strid är trist och att det finns värre saker än döden att utsätta rollpersoner för. Om döden eller lemlästning är det värsta man kan avskräcka med så har man lite kass fantasi, tycker jag. Att bli besegrad i strid kan ju till exempel leda till att man blir av med alla sina prylar, tjejen/killen man gillade, blir kidnappad och torterad, att någon tatuerar in en snopp i ansiktet på en... Överhuvudtaget är döden trist och definitiv, och så länge spelarna vet att det inte bara är att studsa upp och vara fit for fight igen så kommer vettiga rollspelare att undvika onödig strid.

 

[duncan_UBBT]

Det är sällan man behöver gå så långt som att döda en rollperson för hennes synder. Det är bättre att föreslå en pizza-paus och under rasten prata lite med dem. Fungerar det inte kan ju alltid stympning komma på tal, men jag föreslår någonting mindre väsentligt typ ett finger istället för en arm. Låt sedan rollpersonen betala hundratals denarer för att låta en sniken biomantiker läka fast fingret så känns det desto mer.