Nekromanti Ödmjukhet inför döden?

Fienden

Hero
Joined
11 Oct 2008
Messages
1,655
Location
Någonstans i ödemarken
Duncan said:
Det är sällan man behöver gå så långt som att döda en rollperson för hennes synder. Det är bättre att föreslå en pizza-paus och under rasten prata lite med dem. Fungerar det inte kan ju alltid stympning komma på tal, men jag föreslår någonting mindre väsentligt typ ett finger istället för en arm. Låt sedan rollpersonen betala hundratals denarer för att låta en sniken biomantiker läka fast fingret så känns det desto mer.
När mina rollkaraktärer förlorar kroppsdelar händer det rent av slump (Grendel som blev hungrig på Vikrats vänsta arm). När det väl händer visar det sig också att gruppens biomantiker endast kan regenerera sig själv. So that was fun.
 

Marukusu

Hero
Joined
18 Mar 2004
Messages
1,681
Location
Umeå
"Min bestämda uppfattning är att strid är trist och att det finns värre saker än döden att utsätta rollpersoner för. Om döden eller lemlästning är det värsta man kan avskräcka med så har man lite kass fantasi, tycker jag. Att bli besegrad i strid kan ju till exempel leda till att man blir av med alla sina prylar, tjejen/killen man gillade, blir kidnappad och torterad, att någon tatuerar in en snopp i ansiktet på en..."

Man får räkna med att de personer man "lättast" råkar i strid med som vanlig äventyrare i Eon antingen är stadsvakter, fyllon på krogen, stråtrövare, bönder man snott grejer av eller pirater. Ingen av dessa tjänar särskilt mycket på att döda RP i en strid och borde med hyfsat stor säkerhet skona motståndare som ger upp, vilket i sin tur skulle kunna leda till att kampanjen tar nya och spännande omvägar...

...BUT NOOO! - alla mina spelare ska tamejfan kämpa in i döden för minsta skitgrej. De skyller på hederskodexar och whatever, försakar alla former av förnuft och självbevarelsedrift bara för att kämpa i hopplösa och onödiga strider som tar död på både dem själva och resten av kampanjen. Jobbigt värre.
 

Fienden

Hero
Joined
11 Oct 2008
Messages
1,655
Location
Någonstans i ödemarken
Mina spelare hade ingen anledning att döda alla de stöter på. De gjorde det ändå. Jag orkade aldrig bry mig, eftersom jag visste att de inte ens skulle komma på nästa session om jag började kräva logiskt rollspelande. När jag gjorde det så blev det faktiskt precis som jag trodde.

Nu är jag ensam.
 

duncan_UBBT

Swordsman
Joined
9 Aug 2009
Messages
716
Location
Skövde
Man får räkna med att de personer man "lättast" råkar i strid med som vanlig äventyrare i Eon antingen är stadsvakter, fyllon på krogen, stråtrövare, bönder man snott grejer av eller pirater. Ingen av dessa tjänar särskilt mycket på att döda RP i en strid och borde med hyfsat stor säkerhet skona motståndare som ger upp, vilket i sin tur skulle kunna leda till att kampanjen tar nya och spännande omvägar...

...BUT NOOO! - alla mina spelare ska tamejfan kämpa in i döden för minsta skitgrej.
Så jävla sant!
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,187
Location
Rissne
Kraetyz said:
Nu är jag ensam.
Jag är hellre ensam än spelleder spelare som spelar på ett sätt som inte funkar för mig. Blir jag tvingad till att ha tråkigt som spelledare så spelleder jag inte...
 

Fienden

Hero
Joined
11 Oct 2008
Messages
1,655
Location
Någonstans i ödemarken
krank said:
Jag är hellre ensam än spelleder spelare som spelar på ett sätt som inte funkar för mig. Blir jag tvingad till att ha tråkigt som spelledare så spelleder jag inte...
Jo, jag tycker likadant. Men jag vill ju rollspela. Försöker ever so slowly hitta folk till en ny grupp, men med mina sociala (o)förmågor går det som det går.
 

Regmolar

Swashbuckler
Joined
30 Mar 2006
Messages
2,062
SPOILERS MINA SPELARE

Just döden, hur är det i era spelgrupper?
Lämnas era Rp:s öden helt åt tärningarna och sen är det
finito eller är det så att säga nästan så man kan ana att spelledaren typ "styr" döden bort ifrån Rp.
Vi spelar Eon med fokus på utveckling av karaktärerna och deras relationer över lång tid, så det vore väldigt besvärligt för alla parter om folk gick runt och dog hela tiden. Därför ser jag till att risken är väldigt liten.

I den nuvarande kampanjen har de flesta RP något slags övernaturligt (det är en del av kampanjens tema) som kommer att slå till om de dör, och de som inte har det är personer som inte lider någon risk att dö.

Fast jag spelar ju med vettiga spelare, så personen med minst självbevarelsedrift är en bastant, livsfarlig riddare som alltid har minst ett plåtharnesk på sig. De andra försätter sig extremt sällan i situationer då ens stora mängder ond vilja från min sida logiskt sett borde försätta dem i livsfara. Kombinerat med att jag spelar resten av världen viktat mot att den inte primärt vill döda RP och ett mycket sparsamt användande av strid och regler har jag nog inte haft någon riktigt livsfarlig situation under typ tre års kampanj.

Skulle någon av spelarna dö så skulle det bero på

1. Personen gör något så extremt korkat att det inte finns någon annan rimlig utgång - typ hoppar ned i en vulkan.
2. Personen byter karaktär och låter den gamla dö (har hänt en gång).
3. Personen kommer strax därefter att återupplivas som ett led i att driva vidare utforskandet av deras övernaturliga förmågor (har redan hänt i en "lightvariant").
 

Ramius

Veteran
Joined
11 Jan 2007
Messages
49
Location
Stockholm, Värmdö
Väldigt bra disskusioner och jag läser ivrigt.
Tänkte själv på ett "exempel" kanske man kan kalla det då det är uppenbart att en rp inte riskerar att dö. Det har ju hänt åtskilliga gånger tidigare (måste dock nämna att min spelgrupp och jag själv har utvecklats från boffer-power gamers till mer friforms spelande med betoning på rollspelandet och känslan) då en rp varit i strid men när det har sett som mörkast ut så händer det plötsligt något, typ skurken fumlar rejält och typ råkar ha ihjäl sig själv eller något i den stilen. okay en gång visst, men när det kanske händer typ 2-4 ggr i olika strider? nja då blir det ju rätt uppenbart att man som spelledare inte vill av olika skäl kanske tvingade skäl att rp inte ska dö, och det blir ju rent ut sagt asboring om man som spelare inser att jag kan klanta mig hur mycket som helst utan att jag dör.. lr skadas..

Kommer ihåg senast vi spelade, det gällde mig själv, jag spelar en cirefalie (kampanjen ödets nyckel där havsdjupets moder har visualiserats) som fick under en strid en kniv stucken djupt i sin bröstkorg, jag var helt övertygad om att nu dör jag, och rollspelade därefter, sa en sista dramatisk grej och segnade långsamt ned på det kalla stengolvet med mitt svärd bredvid mig. Sedan så överlevde min karaktär! enotroligt härlig upplevelse eftersom jag var 100% inställd på att nu är det kört, men innerst inne visste jag nog att utan min drivande karaktär så stannar äventyret av.. och ja vår spelledare sa ju det sen efteråt att det var därför att han "skonade" mig men han gjorde det på ett bra sätt, eftersom det kanske bara hade varit fult om skurken i fråga typ hade snubblat lr.. efter man hört spelledarens tärningar rulla mot bordet så säger han.. "öh..a mene han sticker emot dig men missar.." Jag tror att upplevelsen blev så bra därför att spelledaren skötte det så fint och jag som spelare var minst sagt ödmjuk inför döden.

Mvh Ramius
 

Regmolar

Swashbuckler
Joined
30 Mar 2006
Messages
2,062
Tänkte själv på ett "exempel" kanske man kan kalla det då det är uppenbart att en rp inte riskerar att dö. Det har ju hänt åtskilliga gånger tidigare (måste dock nämna att min spelgrupp och jag själv har utvecklats från boffer-power gamers till mer friforms spelande med betoning på rollspelandet och känslan) då en rp varit i strid men när det har sett som mörkast ut så händer det plötsligt något, typ skurken fumlar rejält och typ råkar ha ihjäl sig själv eller något i den stilen. okay en gång visst, men när det kanske händer typ 2-4 ggr i olika strider? nja då blir det ju rätt uppenbart att man som spelledare inte vill av olika skäl kanske tvingade skäl att rp inte ska dö, och det blir ju rent ut sagt asboring om man som spelare inser att jag kan klanta mig hur mycket som helst utan att jag dör.. lr skadas..
Det där exemplet handlar väl bara om inkompetent spelledarskap? (om man inte spelar någon slags humoräventyr) Det är banne mig inte svårt att fuska osynligt som spelledare om man inte spelar med öppna tärningar, speciellt i ett i strid så slumpstyrt spel som Eon.

Sen är det lite roligt att du tycks vara emot att man räddar livet på RP genom justerade tärningsutfall, men inte har något emot att man genom retcon återupplivar RP som uppenbarligt dött... jag vet i alla fall vilket alternativ av de två som jag personligen lättast skulle upptäcka :gremwink:

Kommer ihåg senast vi spelade, det gällde mig själv, jag spelar en cirefalie (kampanjen ödets nyckel där havsdjupets moder har visualiserats) som fick under en strid en kniv stucken djupt i sin bröstkorg, jag var helt övertygad om att nu dör jag, och rollspelade därefter, sa en sista dramatisk grej och segnade långsamt ned på det kalla stengolvet med mitt svärd bredvid mig. Sedan så överlevde min karaktär! enotroligt härlig upplevelse eftersom jag var 100% inställd på att nu är det kört, men innerst inne visste jag nog att utan min drivande karaktär så stannar äventyret av.. och ja vår spelledare sa ju det sen efteråt att det var därför att han "skonade" mig men han gjorde det på ett bra sätt, eftersom det kanske bara hade varit fult om skurken i fråga typ hade snubblat lr.. efter man hört spelledarens tärningar rulla mot bordet så säger han.. "öh..a mene han sticker emot dig men missar.." Jag tror att upplevelsen blev så bra därför att spelledaren skötte det så fint och jag som spelare var minst sagt ödmjuk inför döden.
Jag har lite svårt att förstå varför det här är bättre: menar du att det är mindre inlevelsestörande att en uppenbart död person plötsligt återupplivas (av din beskrivning att döma genom att SL säger "förresten, du överlevde" strax efter att alla insett att karaktären dog) av rena off-skäl än att en motståndare missar en attack? (något som händer mer än 50 % av anfallen i de strider jag kör, åtminstone...)

Visst, det är säkert trevligt och kan vara dramatiskt korrekt, men det känns ju knappast som en mindre lam metod att återuppliva döda karaktärer gång på gång som att låta motståndare fumla gång på gång... (om man inte kan komma på någon bra, spelvärldsbunden ursäkt, vill säga; jag har ju det som backup ifall någon av mina spelares RP till övers skulle ha otur nog att dö)
 

Ramius

Veteran
Joined
11 Jan 2007
Messages
49
Location
Stockholm, Värmdö
Ajo det är ju det jag menar att det ofta beror på spelledaren som kanske inte sköter saker snyggt.. Jag är absolut inte emot justerande tärningsutfall tvärtom, det kan vara mycket bra.

Nja inte för att spelledaren sa rätt upp och ner att "a men du överlever". utan han la självklart fram det på ett bra sätt eller mer i händelsen. Det var en magisk kniv som hade lite speciella egenskaper.
Sen så menar jag ju inte att rp ska bli återupplivade gång på gång utan väldigt sparsamt.
Men det är väl självklart upp till var och en.
 

Konrad Konvalj

Myrmidon
Joined
6 Jan 2010
Messages
6,035
Location
Norrland
krank said:
Arfert said:
Påminn mig att aldrig ha dig som SL. :gremgrin:

Tja, folk är olika.

Å andra sidan... Man kanske tvingas till sådant om man har spelare som inte tar spelet på allvar alls, utan som bara plöjer på med strid hela tiden och aldrig rollspelar, och som helt out-of-character tar livet av sina rollpersoner?

Min lösning hade dock kanske mer varit att byta spelgrupp; den som spelar rollspel för att få slåss och tycker strid är kul kommer att ha astråkigt med mig som SL.


(Det rimliga, tycker jag, är att som spelare rollspela liksom för rollspelandets skull (eller söka sig till en annan spelgrupp) , och om man vill pensionera en rollperson så snackar man med SL, så kan den rollpersonen dra iväg åt ett annat håll och aldrig synas igen...)

Men nä, jag skulle nog också försvinna illa kvickt från en spelgrupp där SL tycker att han ska "uppfostra" mig genom idiotiska straff.
Det handlar ju inte riktigt om uppfostran av spelare det här. Jag snacka om en och samma spelare, som ofta lyckas göra karaktärer som inte håller i längden. Det kan vara så illa att han redan efter nån timmes spelande försöker "ta sitt liv" på grund av att han inte riktigt tänkt igenom sin karaktär eller märker att han inte kan tillfoga tillräckligt med skada. Hade det inträffat en gång eller liknande så hade jag ju inte använt mig av min "bestraffning", men det händer ju om och om igen.

Spelaren i fråga har ingått i min spelgrupp sen 1998 så varken jag som SL eller han som spelare har planer på att gå skilda vägar. Varför han aldrig lär sig, och gång på gång försöker ta död på sin karaktär i förtid beror högst troligt på dennes utveckling som spelare helt dött ut. Nu på senare år så är det i stort sätt inga stridigheter inblandade utan det mesta rollspelas. Hela min spelgrupp gillar det skarpt utom denne spelare då förstås. Mindre strid och mer djup i rollspelandet är inte riktigt hans grej utan han vill ha mer boffer.

Jag kanske är ett redigt SL-svin men jag vill ju få alla spelare att försöka rollspela sig igenom ett äventyr eller liknande istället för att gå yxans väg.

Jag försöker kanske bli som dig Krank? Mer rollspelande åt folket och mindre strider!
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,187
Location
Rissne
Konrad Konvalj said:
Jag kanske är ett redigt SL-svin men jag vill ju få alla spelare att försöka rollspela sig igenom ett äventyr eller liknande istället för att gå yxans väg.
Jag har aldrig spelat med sig och kan inte uttala mig om huruvida du är ett "svin" eller inte. Jag frågar mig däremot huruvida spelaren du talar om tycker att det är givande och roligt när du bestraffar honom.

Alltså, jag vill verkligen inte skriva dig på näsan här, om hur du ska spela eller spelleda.

Jag vill ha mer rollspelande och mindre strider, ja. Men jag vill att mina spelare ska vilja ha det för att de tycker rollspelande är roligt och att strider är mindre roligt, inte för att jag som SL övertalat dem eller "tränat" dem att tycka det.

Hade jag haft en sådan spelare som du beskriver, så hade jag nog valt att spela brädspel de gånger han var med istället.

Å andra sidan, hade jag haft en SL som försökte bestraffa mig in i en spelstil jag inte gillade, så skulle jag nog inte vara så långvarig som spelare där...


Keep in mind: Det är så jag funkar. Det betyder inte att jag tycker att du, eller din spelare, måste funka så.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Dör man, så dör man.. Det är ju inte roligt när det händer.
Att däremot styra bort det hela känns inte het ok, faktiskt.
 

illnon

Veteran
Joined
27 Sep 2010
Messages
61
Location
Stocholm
Re: If he dies, he dies.

Marukusu said:
Åtgången på rollpersoner är oftast hög när jag SL:ar Eon.
Somliga av mina spelare spelar antingen karaktärer med extremt stor tilltro på sin egen stridsförmåga eller så har de inte genom trial and error lärt sig läxan att jag favoriserar att spelleda gritty och "realistiska" kampanjer. Om en rollperson sätter sig själv i en sådan situation att får trauma och misslyckas med ett dödsslag så låter jag det oftast ske.
I vår spelgrupp använder vi sällan reglerna för infektioner (mest för att vi glömmer det) och frekvensen av biotropiker är antagligen orimligt hög, men trots det nackas det folk jävligt ofta. Medeltiden och renässansen var väldigt dödliga perioder i mänsklighetens historia och folk dog verkligen av väldigt banala saker som rena bandage eller penicillin skulle ha botat idag.

Strid i Eon är extremt farligt och jag gillar det skarpt. Stämningen i spelgruppen blir mycket intensiv i "vanliga" encounters med stråtrövare, lönnmördare, stadsvakter och pirater när flyten med tärningarna börjar sina och traumaplupparna blir höga, till skillnad från i vissa andra rollspel där man kan förinta legioner av kobolder och banditer eller whatever i förbifarten och ackumulera XP utan att förlora mer än halva sin HP.

vet att det är lite sent att komma med svar nu. Men det finns även folk från Medeltiden och renässansen. Har hört om folk som fått lansar genom huvudet som bara sågats av och låtit den sitta kvar i huvudet. Och målat stumpar med festliga färger. Sen då dött av blod förgiftning från färgen även någon som fått en värja genom halsen levde typ en vecka sen blodförgiftning

så finns bevis åt andra hållet med eller dom dog ju i slut ändan men det va ju inge direkt död
 

Sirian

Veteran
Joined
2 Sep 2005
Messages
38
Location
Örebro
Jag försöker undvika att döda mina spelares karaktärer, som jag ser det så leder det bara till frustration och problem. En ny karaktär måste skapas, ett troligt skäl till varför denne deltar i äventyret ska skapas m.m.

Det innbär inte att Rollpersonerna inte dör, men chansen för att en stadsvakt dödar dem, eller att de dör i ett barslagsmål är obefintlig. Dör gör man i mitt Mundana i slutet av kampanjen, vilket leder till en ökande försiktighet hos mina spelare då vi närmar oss "slutstriden" (senaste gången försökte de hyra in legosoldater).

Undantaget är om spelarna är omotiverat aggresiva. I en sådan situation frågar jag vanligtvis om motivation, om de är medvetna om situationen de befinner sig i etc. Om det finns giltliga skäl så ger jag resultaten en liten puff. Annars så låter jag tärningarna bestämma.
 

Poseur

Swashbuckler
Joined
16 Jan 2007
Messages
2,233
Location
Falun
Jag skulle säga att döda rollpersoner inte leder till någonting i en längre kampanj.
Spelar man korta äventyr eller korta kampanjer kan man mycket väl döda av flera rollpersoner och det blir inte mycket problem med detta, förutom att spelarna vars karaktärer dör lägger mindre tid och intresse för att skapa intressanta karaktärer som de kommer bra in i, liksom de kommer ju ändå dö, så varför bry sig? Vilket i sin tur ofta leder till att den karaktären dör och så fortsätter det ner i en ond spiral ner till helvetet.

I våran nuvarande kampanj i Eon som precis har tagit sin början men är en fortsättning på den förra kampanjen som höll på i några år så är det ytterst otroligt att rollpersonerna skulle dö på random.

Kampanjen är uppbyggd så att karaktärerna är i sig själva viktiga för kampanjen och deras val och agendor är det mest viktiga och självklart deras lidande :gremsmirk:

T.ex så använder jag en husregel som gör att inga dödsslag behövs göras före det är statistiskt möjligt att dö om det bara är en vanlig random strid. Mina spelare och deras karaktärer är dock fortfarande skiträdda för att dö eller skadas allvarligt, då jag kör med alla frivilliga regler. Det är inte kul att spela e karaktär med skadade muskler och senor i armarna, är halt och blind på ena ögat och dessutom är skadad och ligger i koma några dagar.( För att göra det enkelt)

Däremot är skräcken hos mina spelare oslagbar när jag talar om att de ska slå dödsslag med ob1t6 när de slåss mot en viktig fiende och inte listat ut det förs nu.
För mot viktiga fiender så låter jag dem alltid slå alla dödsslag.

Men som Marco sade någon gång, tror det är i Noir , det är coolt att lida och vara skadad, och ack så töntigt att dö.


/Poseur förstår inte meningen med att tpk:a gruppen, vad händer med kampanjen då?
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
7,094
Jag kan hålla med om att lidande och umbäranden är bättre sätt att skapa ihållande spänning i en kampanj eller ett äventyr, men man skall inte heller underskatta döden. Det är ofta underlag för alldeles utmärkt spelande, och särskilt i kampanjer kan döden bli ett laddat tillfälle där en rollperson verkligen får skina. Just dödsögonblicken är något vi ofta minns från våra kampanjer. Sedan beror ju detta på stämning och genre, men i allt som är episkt eller hårdkokt måste ju ett lakoniskt dödsögonblick vara själva kontentan av genren.
 

Poseur

Swashbuckler
Joined
16 Jan 2007
Messages
2,233
Location
Falun
Absolut är döden inget som skall underskattas överhuvud taget, men det är heller inget man bör ta för givet som det så enkelt kan bli med Eon´s väldigt dödliga regler.
Döden ska inträffa (Helst) om det är givande för spelaren, spelet, gruppen och kampanjen. En snygg och värdig död för karaktären helst enkelt.
Bara för det betyder det inte att den kan vara grymt ful och misärfylld a la dö av blodförgiftning några dagar efter slaget mot nazghûlernas ledare.
Utan snarare tvärtom, en död där spelaren känner att man får ett sista farväl till sin roll och där karaktären till sist får bli en del utav fiktionen fullt ut och nu endast ihågkommen som ett minne av gruppen och spelvärlden kan ge otroligt mycket.

Senaste gången vi spelade så fick mina spelare höra en historia/saga om deras förra karaktärer ifrån en sagoberättare och spelarna satt klistrade som barn på julafton när det närmade sig stycket om att några av karaktärerna hade offrat sig mot den onde häxmästaren.



/Poseur, döden ger och döden tar.
 

Hrimfar

Veteran
Joined
23 Aug 2010
Messages
124
Location
Skåneland
I vår spelgrupp brukar spelarna för det mesta dra hyfsat smarta slutsatser vilket (oftast) inte leder dem in i riktigt tung skit. Med andra ord så vet deras rollpersoner för det mesta när det är dags att lägga benen på ryggen. De gånger då detta inte händer så har det hänt att rollpersoner dött, jag brukar dock fuska lite med skadorna och inte ge mina spelares karaktärer de där riktigt tråkiga resultaten utan väljer istället att ge dem något de kan klara sig från om de har tur.

Vid ett par tillfällen har en rollperson blivit skjuten i hjärtat eller hjärnan, jag fuskar då till det och sänker skadan till hälften eller en fjärdedel (20 trauma är lättare att överleva än 80 etc). Blödningstakt brukar vara det som lättast kan ta kål på mina spelares karaktärer...

I övrigt tycker jag inte att det är värt att ta död på rollpersoner såvida de inte gjort något helt jävla stendumt, eller handlat på ett orealistiskt eller metaspelande sätt.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Jag är alltid tydlig när jag inleder en kampnaj att jag kommer ge spelarna om de hamnar i en situation där de -borde- dö valet:

1. Spelaren kan välja att dö.

2. Spelaren kan välja att dö en cool Boromir död, och kanske få bunt scener extra på sig att göra det. Tex, ta en dödlig skada, t.ex. en bukskada som kommer döda dem långsamt, men de får kämpa på fram til slutet av spelmötet.

3. Spelaren kan välja att överleva. Men då kommer jag som spelledare koka ihop något roligt men ondskefullt.

Får spelarna en dramaturgisk kontroll över sin död (eller ickedöd), så blir spelarna gladare, och väljer faktiskt oftas alternativ 1 eller 2.
 
Top