Jättelika betongmonument som föreställer krigare och hjältar tornar upp sig i det sura, fräsande regnet. Kring deras fötter och socklar sover hemlösa krigsveteraner.
*
Kriget som pågår ute i solsystemet är overkligt i skala och förstörelsekraft. Den krigsteknologi som används där ute i tomheten kan liksom inte användas i Luna City, och har kanske inte ens stats; det skulle vara som om gatugäng och poliser hade tillgång till apache-helikoptrar, jetflyg, atomvapen. Om någon smugglar in en av de där stora kulsprutorna som krigarna har leder det till att en enorm säkerhetsapparat sätts igång i staden. Hela kvarter stängs ner, man stormar lägenheter, plockar in hundratals människor i interneringsläger. Soldaternas handeldvapen är liksom... massförstörelsevapen.
*
Brödraskapet eller megakorporationerna anar att något pågår med de mutanter som har börjat födas, och någon gruppering försöker avla fram en supermutant som kan förvränga själva verkligheten, eller kröka rumtiden så att man kan resa bortom solsystemet, till främmande planeter, eller främmande dimensioner. Och man har kommit en bit på vägen, i en underjordisk, helvetisk forskningsanläggning.
*
Ondskan är inte ond, egentligen, utan något annat, en sorts väsen som måhända är närmast obegripliga, och säkerligen grymma och mardrömslika, men som ändå bara bär den moraliska "ondskan" och det "demoniska" som en mask (under en annan mask), för att åstadkomma... något. Nästan som en parallell till megakorparnas bruk av nationalism. Fast ondskan låtsa vara ”ond” för att skrämma eller disciplinera eller kanske allra helst locka mänskligheten. Och mutanterna har med deras agenda att göra, på ett eller annat sätt. En profetia från deras egen mörka dimension. En varelse som ska förgöra dem, eller rädda dem. Ett fruktansvärt pris. En negativ Messias.
