Rising
Vila i frid
Vad har ni för idéer som just nu står och balanserar på papperskorgkanten på väg att refuseras/ läggas åt sidan/ glömmas bort för all framtid? Vad är det som gör att ni har kört fast? Varför kommer ni inte vidare?
Kanske kan vi inspirera varandra, eller så kan vi lära oss något av varandras misstag.
Här är de småklur jag haft på senaste tiden som inte bara är vilande (de flesta av mina projekt är vilande), utan döende:
Modulux
Nummerologi fascinerar mig, just eftersom matematiken är verklig. I alla fantasivärldar och i alla märkliga planeter långt ute i kosmos så kommer det alltid att finnas en motsvarighet till Pythagoras sats. Matematiken är äldre än Gud. Så... Modulux skulle vara ett spel som baserade sig på tanken att allt i världen styrdes av en enda jättestor algoritm, och att somliga människor ibland kunde hamna i samklang med denna algoritm för att på så vis kunna se hur allt i världen hängde samman. Genom att "följa matematikens konsekvens" (=då och då fick man uppenbarelser) kunde man alltså se in i framtiden eller blicka bakåt i forntiden. Spelet hade en egen nummerologi jag uppfunnit som baserade sig på det binära talsystemet, där alla talen kom att representera olika idéer: 1 för enhetlighet, 2 för kluvenhet och konflikter, osv. 8 är det fjärde talet, och dubbelt så högt som dess plats i talserien, därför representerar det en sorts ordning, men en som är för stor för dess kontroll: Det är den ledarlösa principen. 16 är det femte talet, och summan av 1+2+3+4+6; alltså de fem första talen om man hoppar över själva talet fem, därför har det en komplicerad, självfrånvänd natur; det representerar fjärmandet från dess egen natur. 64 är det första talet som inte angränsar till något primtal och representerar därför vilsenhet, resignation och oordning. osv.
Alla tal kunde sedan manifestera sig i s.k. konvergentorer, likriktare, som dels personifierade talens innebörd, men som också utövade ett inflytande på sina omgivningar. Dessa kunde vara mycket farliga och var rollpersonernas största antagonister. Det balla med dessa var att de alla hade coola namn. Liksom; de olika sanna talen hade varsina namn: 1=Arah, 2=Aber, 4=Una, 8=Elor, osv, och när man exempelvis skulle ta reda på vad den fjortonde konvergentorn hette, då skrev man först upp det med de sanna talen från 2 och uppåt, för att sedan avsluta med 1 (om det fanns i talet), såhär; 14 = 2+4+8. Sedan utalar man blott den första stavelsen på alla sanna talen utom den sista, och sätter ett bindestreck mellan den första stavelsen och resten, så att det blev Ab-Unelor. Om ett tal hade både en etta och en tvåa i sig så tog Arahs enhetlighet och Abers kluvenhet ut varandra. Dessa konvergentorer var de balanserade och vettiga lirarna. Man hedrade dem genom att sätta bindestrecket mellan den andra stavelsen och resten, och inleda denna senare del med den heliga bokstaven J. Typ, några viktiga konvergentorer blev alltså:
5. Un-Arah
6. Ab-Una
7. Abun-Jarah
8. Elor
9. El-Arah
10. Ab-Elor
11. Abel-Jarah
12. Un-Elor
13. Un-Elarah
14. Ab-Unelor
15. Abun-Jelarah
16. Ukrat
17. Uk-Arah
18. Ab-Ukrat
19. Abuk-Jarah
...och det var rätt häftigt att man som spelledare kunde hittta på en egen "gud" väldigt fort, och se vad den borde ha för sorts karaktärsegenskaper och vad den skulle heta. Det var alltså inte så att jag, spelskaparen, behövde tala om vad det fanns för mytologi i spelet, utan den kunde läsarna få upptäcka själva. Den tionde konvergentorn är exempelvis Ab-Elor; en styrande princip som representerar det sjuka och motsägelsefulla ideal som kuvar mänskligheten utan att någon kan ställas till svars. Den 2113:e konvergentorn är Ir-Ixarah: Ett mäktigt tal som representerar den desillusionerade skadeglädjen; den samvetslösa tortyren som genomsyrar drivkraften hos allt levande i hela skapelsen. Man kan komma till denna insikt genom att se vad det egentligen kan bli för blandning av "2048 – Ix: Skadeglädjen, illviljan och lidandet," 64 och 1.
Problemet blev bara att... Det var häftigare på papperet än i verkligheten, och att det blev lite för mycket Blabunjara-pluppifluxabläbbibajsipruttan.
Claymation
Ni vet Plonsters och Pingu? De låter så djäkla balla när de pratar. Det är liksom rena rama Linus på Linjen-blajet, men man förstår ändå vad de menar för att rösten är så bra på att uttrycka känslor på egen hand. I Claymation så pratar alla spelare bogus-språk och gör ljudeffekter, och sedan så agerar en person "berättare" genom att säga vad det är som försiggår, precis som i gamla barnprogram när jag var ung. Liksom, det kunde låta så här:
Spelare: [drillande ljud]
Berättaren: "Det var en härlig dag och solen sken på den molnlösa himlen".
Spelare: "Åhh Mwa haaw! Lojdi dojdi ho ho ho..."
Berättaren: "...och Ture Fuling var ute i skogen, där han ville... där han ville..."
Spelare: "Brrroawwwooo zzzzziiiii"
Berättaren: "Såga ner alla träd och bygga ett köpcentrum!"
Spelare: "Ååhh höö höö höö!!!"
Berättaren: "Ja! Vilken härligt ondskefull idé, men snart dök det upp ett problem:"
Spelare "Brum Brum Brummm!!!"
Berättaren: "Det kom ut ett argt lejon ur skogen!"
Spealre: "Brumnej, brum brummeli brummelibjörnelibrum brum..."
Berättaren: "Ett lejon med konstigt talfel."
Spelare
Berättaren: "Lejonet hoppade mot Ture, och Ture sträckte sig efter sitt vapen..."
Spelare "Pkshoo!"
Berättaren: "...men lejonet han skjuta Ture först!"
Spelare: "Öh, va?"
osv. Vi har provtestat, och det är askul, men jag har ingen aning om hur jag ska skriva reglerna. Jag gissar att det skulle behövas någon metaplot i stil med vad man har i Pookafiktum och något övergripande mål för att det ska bli tillräckligt roligt.
Harlequentai
I gränslandet mellan Harleqinböckernas och Hentaifilmernas fantasivärldar så finns ett vidsträckt område där pittoreska herrgårdar, prunkande blomsterängar och tuffande hjulångare aldrig kan vara säkra från vare sig tentakelmonster från de angränsande träskdjunglerna eller läderdominatriser från grannstäder med nedgångna slumkvarter och kyliga skyskrapor. Jag tänkte att det här skulle bli ett riktigt gaplabbrollspel där alla karaktärer hade galna sexorgier med varandra. Tanken skulle vara att alla karaktärer var tvugna att beskriva kärleksakterna olika beroende på vad de hade för ursprung. kom man från Blomsterlundarna (det romantiska stället) så skulle man använda liknelser, metaforer, känslor och omskrivningar med hög anspelning på blommor, fåglar, frukter, landskap och hela tiden vara för pryd för att egentligen beskriva hur något egentligen händer. Om man istället var en av sexmaskinerna så skulle man använda ett så stelt och sexfjärmande språk som möjligt, om man var en av kultisterna så skulle man hela tiden åkalla högre gudomar såsom Ouromouko – Blygdbitaren, Abazal – Den virveltungande Kaskadkräkaren, Wallawallawongah – Vårtnyparen, och tja... Jag skrev för ett tag sedan en förvirrad text om mig själv och några tonårsflickor här på forumet - det påminde rätt mycket om hur dominatriserna resp. djungelmonsterna skulle beskriva saken.
För... att beskriva sex med så suggestiva, ologiska, och surrealistiska termer som möjligt, det är skitkul. Man förstår liksom att det är något snuskigt som försiggår, men det kan vara helt omöjligt att räkna ut vad. Men... jag får inte till det, så nu har jag skippat den idén också.
---
Vad har ni för klur?
Kanske kan vi inspirera varandra, eller så kan vi lära oss något av varandras misstag.
Här är de småklur jag haft på senaste tiden som inte bara är vilande (de flesta av mina projekt är vilande), utan döende:
Modulux
Nummerologi fascinerar mig, just eftersom matematiken är verklig. I alla fantasivärldar och i alla märkliga planeter långt ute i kosmos så kommer det alltid att finnas en motsvarighet till Pythagoras sats. Matematiken är äldre än Gud. Så... Modulux skulle vara ett spel som baserade sig på tanken att allt i världen styrdes av en enda jättestor algoritm, och att somliga människor ibland kunde hamna i samklang med denna algoritm för att på så vis kunna se hur allt i världen hängde samman. Genom att "följa matematikens konsekvens" (=då och då fick man uppenbarelser) kunde man alltså se in i framtiden eller blicka bakåt i forntiden. Spelet hade en egen nummerologi jag uppfunnit som baserade sig på det binära talsystemet, där alla talen kom att representera olika idéer: 1 för enhetlighet, 2 för kluvenhet och konflikter, osv. 8 är det fjärde talet, och dubbelt så högt som dess plats i talserien, därför representerar det en sorts ordning, men en som är för stor för dess kontroll: Det är den ledarlösa principen. 16 är det femte talet, och summan av 1+2+3+4+6; alltså de fem första talen om man hoppar över själva talet fem, därför har det en komplicerad, självfrånvänd natur; det representerar fjärmandet från dess egen natur. 64 är det första talet som inte angränsar till något primtal och representerar därför vilsenhet, resignation och oordning. osv.
Alla tal kunde sedan manifestera sig i s.k. konvergentorer, likriktare, som dels personifierade talens innebörd, men som också utövade ett inflytande på sina omgivningar. Dessa kunde vara mycket farliga och var rollpersonernas största antagonister. Det balla med dessa var att de alla hade coola namn. Liksom; de olika sanna talen hade varsina namn: 1=Arah, 2=Aber, 4=Una, 8=Elor, osv, och när man exempelvis skulle ta reda på vad den fjortonde konvergentorn hette, då skrev man först upp det med de sanna talen från 2 och uppåt, för att sedan avsluta med 1 (om det fanns i talet), såhär; 14 = 2+4+8. Sedan utalar man blott den första stavelsen på alla sanna talen utom den sista, och sätter ett bindestreck mellan den första stavelsen och resten, så att det blev Ab-Unelor. Om ett tal hade både en etta och en tvåa i sig så tog Arahs enhetlighet och Abers kluvenhet ut varandra. Dessa konvergentorer var de balanserade och vettiga lirarna. Man hedrade dem genom att sätta bindestrecket mellan den andra stavelsen och resten, och inleda denna senare del med den heliga bokstaven J. Typ, några viktiga konvergentorer blev alltså:
5. Un-Arah
6. Ab-Una
7. Abun-Jarah
8. Elor
9. El-Arah
10. Ab-Elor
11. Abel-Jarah
12. Un-Elor
13. Un-Elarah
14. Ab-Unelor
15. Abun-Jelarah
16. Ukrat
17. Uk-Arah
18. Ab-Ukrat
19. Abuk-Jarah
...och det var rätt häftigt att man som spelledare kunde hittta på en egen "gud" väldigt fort, och se vad den borde ha för sorts karaktärsegenskaper och vad den skulle heta. Det var alltså inte så att jag, spelskaparen, behövde tala om vad det fanns för mytologi i spelet, utan den kunde läsarna få upptäcka själva. Den tionde konvergentorn är exempelvis Ab-Elor; en styrande princip som representerar det sjuka och motsägelsefulla ideal som kuvar mänskligheten utan att någon kan ställas till svars. Den 2113:e konvergentorn är Ir-Ixarah: Ett mäktigt tal som representerar den desillusionerade skadeglädjen; den samvetslösa tortyren som genomsyrar drivkraften hos allt levande i hela skapelsen. Man kan komma till denna insikt genom att se vad det egentligen kan bli för blandning av "2048 – Ix: Skadeglädjen, illviljan och lidandet," 64 och 1.
Problemet blev bara att... Det var häftigare på papperet än i verkligheten, och att det blev lite för mycket Blabunjara-pluppifluxabläbbibajsipruttan.
Claymation
Ni vet Plonsters och Pingu? De låter så djäkla balla när de pratar. Det är liksom rena rama Linus på Linjen-blajet, men man förstår ändå vad de menar för att rösten är så bra på att uttrycka känslor på egen hand. I Claymation så pratar alla spelare bogus-språk och gör ljudeffekter, och sedan så agerar en person "berättare" genom att säga vad det är som försiggår, precis som i gamla barnprogram när jag var ung. Liksom, det kunde låta så här:
Spelare: [drillande ljud]
Berättaren: "Det var en härlig dag och solen sken på den molnlösa himlen".
Spelare: "Åhh Mwa haaw! Lojdi dojdi ho ho ho..."
Berättaren: "...och Ture Fuling var ute i skogen, där han ville... där han ville..."
Spelare: "Brrroawwwooo zzzzziiiii"
Berättaren: "Såga ner alla träd och bygga ett köpcentrum!"
Spelare: "Ååhh höö höö höö!!!"
Berättaren: "Ja! Vilken härligt ondskefull idé, men snart dök det upp ett problem:"
Spelare "Brum Brum Brummm!!!"
Berättaren: "Det kom ut ett argt lejon ur skogen!"
Spealre: "Brumnej, brum brummeli brummelibjörnelibrum brum..."
Berättaren: "Ett lejon med konstigt talfel."
Spelare
Berättaren: "Lejonet hoppade mot Ture, och Ture sträckte sig efter sitt vapen..."
Spelare "Pkshoo!"
Berättaren: "...men lejonet han skjuta Ture först!"
Spelare: "Öh, va?"
osv. Vi har provtestat, och det är askul, men jag har ingen aning om hur jag ska skriva reglerna. Jag gissar att det skulle behövas någon metaplot i stil med vad man har i Pookafiktum och något övergripande mål för att det ska bli tillräckligt roligt.
Harlequentai
I gränslandet mellan Harleqinböckernas och Hentaifilmernas fantasivärldar så finns ett vidsträckt område där pittoreska herrgårdar, prunkande blomsterängar och tuffande hjulångare aldrig kan vara säkra från vare sig tentakelmonster från de angränsande träskdjunglerna eller läderdominatriser från grannstäder med nedgångna slumkvarter och kyliga skyskrapor. Jag tänkte att det här skulle bli ett riktigt gaplabbrollspel där alla karaktärer hade galna sexorgier med varandra. Tanken skulle vara att alla karaktärer var tvugna att beskriva kärleksakterna olika beroende på vad de hade för ursprung. kom man från Blomsterlundarna (det romantiska stället) så skulle man använda liknelser, metaforer, känslor och omskrivningar med hög anspelning på blommor, fåglar, frukter, landskap och hela tiden vara för pryd för att egentligen beskriva hur något egentligen händer. Om man istället var en av sexmaskinerna så skulle man använda ett så stelt och sexfjärmande språk som möjligt, om man var en av kultisterna så skulle man hela tiden åkalla högre gudomar såsom Ouromouko – Blygdbitaren, Abazal – Den virveltungande Kaskadkräkaren, Wallawallawongah – Vårtnyparen, och tja... Jag skrev för ett tag sedan en förvirrad text om mig själv och några tonårsflickor här på forumet - det påminde rätt mycket om hur dominatriserna resp. djungelmonsterna skulle beskriva saken.
För... att beskriva sex med så suggestiva, ologiska, och surrealistiska termer som möjligt, det är skitkul. Man förstår liksom att det är något snuskigt som försiggår, men det kan vara helt omöjligt att räkna ut vad. Men... jag får inte till det, så nu har jag skippat den idén också.
---
Vad har ni för klur?
) och många av idéerna bakom min WoD-modul är jag riktigt förtjust i - speciellt skapade jag en del karaktärskoncept jag fortfarande inte kan släppa. Jag ska låta det hela leva vidare i en kampanj så småningom, även om mina spelares entusiasm inför det tycks avskräckande liten ( = inte tillräckligt stor för att sporra mig). En del utgjorde givetvis en bakgrund till mitt och Yyrkoons konventsscenario 'De utan hjärtan', som fick ett ganska gott mottagande. Det muntrar upp. (Och så är jag väldigt nöjd med scenariot som sådant, kanske en av höjdpunkterna i min rollspelskarriär). 
