"Jag söker bara efter en förklaring till varför det alltid måste gå så fort."
Det går fort, men inte inom de områden som man kunde förutse. Femtitals-SF kom till under atomåldern. Knappt något verkade vara omöjligt med de stora atomreaktorerna och cyklotronerna. Således antog man att allting som ens avlägset hade med atomkraft att göra skulle gå jättefort - inklusive tidsresor, svävande bilar och Gud vet vad. Nu har vi ju inte fått portabla atombatterier som kanske hade kunnat ge oss dessa under. Istället har vi fått en annan fantastisk grunka: transistorn. Och datorutvecklingen gick extremt mycket snabbare än ens de mest optimistiska forskares förväntningar. Utöver små mirakler som talande robotar (som endast Asmivo försökte förklara med positronhjärnan) är det knappt någon som hade kunnat förvänta sig det globala datanätverket och hemdatorn. Jag har läst femtitals-SF, där astrogatören på Imperiets stora stjärnkryssare arbetar med räknesticka, samtidigt som en dator tickar hemtrevligt med sina reläer i databanken stor som en fyrarummare.
Så man kan konstatera att all SF är färgad av sin tid. Jules Vernes verklighet var fylld av ånga, tryckluft och elektricitet; givetvis var dessa viktiga i hans ingenjörernas SF. Femtitalet var atomkraftens och forskarnas tid, så det är därför som SF från den tiden ser ut som den gör. Sextitalet var Vietnamtragedins tid, vilket färgade SF från den tiden. Sjuttitalet såg den första miljörörelsen, och miljöförstöringen kom in som ett tema i SF. Åttitalet såg börsklipparna, hemdatorn och de multinationella företagen: mycket riktigt kom cyberpunken då. Nittitalet var internets tid, en tid med en expanderande terrorism, och framförallt millennieskiftets tid: är det så konstigt att Strange Days kom då?
Att det går för fort... tja, det är väl som vanligt. Pi-regeln gäller. /images/icons/wink.gif
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
