Nekromanti Överraskningsmomentet.

[JenJen]

Goddag goddag!

Ska påbörja mitt andra KULT äventyr snart och känner att jag har lärt mig mycket av min första gång som SL, men! Det finns en sak till som jag verkligen inte kan greppa.

Jag frågade min pojkvän vad det viktigaste elementet inom skräckfilm var, han sa (precis det jag väntade mig): Överrraskningsmomentet. Det är DÅ du blir rädd! Som någon sa här tidigare (kommer inte ihåg vem): "När du använder dig av blod och inälvor för att skrämmas har du misslyckats." Att ta in gore är egentligen något man gör bara i nödfall eller vid väldigt väl valda tidpunkter där det MÅSTE finnas.

Så överraskningsmomentet är det som egentligen ska användas för att skrämma spelarna, inte splatter. Detta enligt mig då.

Men... HUR använder man sig av det i ett rollspel? Ska man dunka ner nävarna i bordet helt plötsligt och utbrista: BANG!!
eller... blir det bara löjligt?

Förstår ni vad jag försöker säga eller babblar jag bara XD

 

[Canti]

Jag skulle nog vilja påstå att ren "flashbang"-verkan knappast är eftersträvansvärt det heller. Det lär knappast funka något vidare i rollspel i vart fall.

Jag tror mer på den "krypande" varianten. Låt dem förstå att något inte är som det ska, och att något förmodligen både vill och kan göra dem mycket, mycket illa. Trappa upp i lagom tempo från de första föraningarna till vad än för nivå som känns lagom på slutet.

 

[Robert Jonsson]

Det fungerar helt klart med nävarna i bordet - särskilt om spelarna inte väntar sig det. Då rycker de till som bara den. Man kan även leka med efterbliven effekt. I ett scenario fann mina spelaren bomb som tickade nedåt. De flydde ut på säkert avstånd - och timern tickade ned. Inget hände. De började diskutera och glömde bort bomben snart då de trodde det var ne blindgångare. Plötsligt drog jag ned näven i bordet och jag tror samtliga spelare sett i brallan (inte bokstavligt talat då... ).

Men det där är i mina ögon billig skräck. Den är enkel att åstadkomma (och känns billig på samma sätt som gore gör). Om man lyckas bygga upp en krypande stämning där det ondskefulla och hemska sakta esaklerar har man lyckats. Det är därför Ringu är bättre än Hellraiser om man ser till filmerna, IMO.

Hur lyckas man med det? Tja, jag vet inte för jag är ingen mästare på det. Jag har lyckats med det en gång då jag verkligen fick spelarna att nästan brytas ned och bli maniska. Jag hade en sjuttio minuters skiva av blandade musik från John Carpenters som ständigt upprepades över spelmötet (som nog var tio timmar) och bidrog till att psyka ut spelarna (men man får vara noggrann s att det inte tröttar ut spelarna heller). Spelarna saknade kontroll och full förståelse för situationen och var tvugna att utforska den. Deras nyfikenhet drev dem framåt och just det tror jag hjälpte till att sätta dem i stämning. Karaktärernas nyfikenhet smet sig in även i spelarna och då man själv involveras på så sätt blir det lättare att bli skrämd.

Nåja, jag kastar bara ur mgi en massa saker som säkerligen är helt oanvändbart för dig så jag skall sluta innan jag gör bort mig

 

[Selly]

Fast, nja...chockeffekter är nästan ännu billigare än blod och inälvor. De spelar på reflexer och instinkt snarare än riktiga känslor, och så är de så himla lätta att åstadkomma. Ja, på film då. I rollspel är det svårare (även om jag litar på att någon kommer komma med bra förslag...), men liksom...don't? Suspense (ja, svengelska, för Canti har redan använt den enda svenska termen för't jag kommer på för tillfället, nämligen krypande skräck) är ju så mycket bättre lämpat för rollspelsmediet då det bygger på inlevelse snarare än på filmiska effekter.

Fast äh. Det blev lite idiotvarning på det här svaret ändå, since telling other people what to think is stupid. Nå, mina ¢2 i vart fall.

 

[Rising]

Hej, JenJen!

Först: Skall inte det här bli ditt tredje äventyr? Eller har jag drömt någon gång?(Eller har du inte spelat sessionen med bussen ännu, kanske?)

Nå. Jag tycker personligen att din pojkvän har fel.

Hitchcock sade att det fanns två sorters skräck (på hans tid fanns inte ens gore, annars hade han väl nämnt det också) : Han pratade iaf om Surprise kontra Suspense.

Surprise är överraskningen. Booo! Reflexmässigt hoppar man till. Det är rätt billig skräck, eftersom det i grund och botten bara är en fysisk reaktion.

Suspense är det här krypande, avvaktande... Förväntansskräcken. Den är mer intellektuell. Den handlar om att ge ledtrådar och etablera en stämning som gör att publiken fantiserar fram en massa möjliga utgångar. Man låter alltså publiken få skrämma sig själv.

Hitchcock illustrerade det med skillnaden mellan att bara låta en bomb explodera "booom!" och överraska publiken i en sekund, gentemot att visa några som sitter alldeles i närheten av en tickande bomb och är helt omedvetna om det. Tick tick tick... Huvudpersonerna misstänker ingenting, vi tänker "å nej, de kommer att dö!"... Tick tick tick... Huvudpersonerna säger "skall vi inte gå ut med soporna?" och vi i publiken tänker "ja! de kommer klara det!" tick tick tick... Huvudpersonerna går ut... Vad nu? De har glömt nyckeln till soprummet. Tick tick tick... Vi tänker "måtte bomben explodera nu, då har de iaf en chans att klara sig!" Tick tick tick... De går tillbaka in i huset... Tick tick tick... De hittar inte nyckeln! Tick tick tick... Å så börjar de leta efter nyckeln... tick tick tick... osv.

Nu tänker jag börja prata om rollspel:

Överraskning i rollspel som skall chockera spelarna, det fungerar inte särskilt bra. Det funkar på film, men i rollspel (precis som i böcker) så är det inget vidare. Tycker jag, iaf.

Förväntansskräck fungerar däremot mycket bra, eftersom rollspel redan är ett väldigt starkt fantasi- och inlevelseinriktad medie. Exemplet med personerna och bomben fungerar inget vidare (för i rollspelen är ju spelarna själva huvudpersonerna, och spelarna är alltid medvetna om vad rollpersonerna är medvetna om) men man kan leka väldigt mycket med ledtrådar och gåtor för att leka med spelarnas fantasi.

"Ledtrådar och gåtor?" undrar du. Ja, bra skräckspelledande i mina ögon handlar mycket om ett givande och tagande. Du ska delvis måla upp en rik värld med dina ord, men samtidigt låta spelarna få fylla i vissa luckor med sin egen påhittighet. Att få undersöka en plats där ett monster begått ett mord, kan exempelvis vara ett bra exempel. Visar du för många och tydliga spår på marken så kan spelarna lista ut precis vad som hänt och vad det är för varelse som varit i farten. Inget spännande. Ger du får få och för obegripliga ledtrådar så vet inte spelarna vad de skall tro. Det blir inte heller läskigt. Men genom att ge precis lagom med ledtrådar så kan du kittla spelarnas fantasi i en massa olika riktningar. De kan börja fantisera fram något som är mycket värre än vad du har hittat på.

Det, i mina ögon, är bra rollspelsskräck. Överraskningar fungerar också, i mindre doser, men då gäller det framförallt att först ha etablerat en tillräckligt stark stämning så att man på ett enkelt sätt kan få spelarnas lösa fantasi-pusselbitar att allihop falla på plats, så att spelarna drar en hemsk, ödesdiger slutsats med en gång. Alltså, det är rätt mycket överraskning, men inte så mycket chock.

Ren chock tror jag inte på.

 

[Troberg]

Håller med

Suspense är det här krypande, avvaktande... Förväntansskräcken. Den är mer intellektuell. Den handlar om att ge ledtrådar och etablera en stämning som gör att publiken fantiserar fram en massa möjliga utgångar. Man låter alltså publiken få skrämma sig själv.

Exakt, man ska ge spelarna en känsla av "We're so screwed!". Få dem att känna sig utsatta och ge dem glimtar som talar om för dem att allt är åt helsike, men visa inget konkret. Sedan gör deras fantasi resten.

 

[JenJen]

Re: Överraskningsmomentet. Svar till samtliga!

Heyya folket

Alla era inlägg sa i princip samma sak. Det om den "krypande skräcken". Det är just detta jag har sysslat med i mitt första äventyr. Jag tänkte ibland på att slå nävarna i bordet eller liknande, men det kändes på något sätt löjligt Så jag avstod.

Rising, jag ska börja på mitt andra äventyr med bussen Det är därför jag frågar om råd nu kring mitt spelledande.

Måste tacka er samtliga för jag tror inte jag skulle palla att försöka få "flashbang"-verkan (som Canti uttryckte det) i mitt rollspel. Istället gäller det att sikta på den krypande skräcken, men ibland känner jag att jag ger mina spelare för LITE ledtrådar så att dom blir helt förvirrade istället för rädda och när jag senare försöker lappa ihop detta med någon inkastad ledtråd till så blir det bara tafatt på något sätt. Jag vet inte hur jag ska förklara det.

Men hur ska man lyckas ge dom ledtrådar och tips som är "just right"? Jag vill ju inte kasta lik framför fötterna på dom för att dom ska förstå att någonting är fel. Intellektuell skräck är vad jag vill ha. Psykisk. Det är så svårt!

 

[Ymir]

Jag har fått till verkligt effektiva överraskningsmoment ytterligt få gånger. De få är förvisso mycket minnesvärda, men allt som oftast är det så svårt att åstadkomma det inte är värt mödan. Krypande skräck ger bättre utdelning.

Men, med lite sadistiskt beräknande, går allt. I det här inlägget berättas lite grann om hur Lycans snille fick en hel spelgrupp att hoppa till i soffan. Så nog går det att få till överraskningsmoment - men det är en konst, det är det.

- Ymir, tror

 

[Troberg]

Re: Överraskningsmomentet. Svar till samtliga!

Men hur ska man lyckas ge dom ledtrådar och tips som är "just right"? Jag vill ju inte kasta lik framför fötterna på dom för att dom ska förstå att någonting är fel. Intellektuell skräck är vad jag vill ha. Psykisk. Det är så svårt!

Ha saker som är "lite off", som är fel men som man inte kan dra några direkta slutsatser från, åtminstone inte till en början. När de börjat tro att de greppar läget, ge dem något som vänder upp och ned på alltihop. Låt dem inte heller få initiativet, så fort de börjar få för mycket kontroll på läget så slänger du på dem något som får dem att tappa fotfästet igen. På det hela taget så är "koll på läget" den största skräckstämningsdödaren, såvida du inte kan vända den genom att slå ut någon nyckelkomponent i deras plan.

Jag vet inte om jag nämnt det tidigare för dig, så jag tar det för säkerhets skull igen. Mina tips om skräckstämning:
http://forum.rollspel.nu/showthreaded.ph...true#Post253652

 

[JenJen]

Läste länken du gav...

Helt UNDERBAR SL! O_O Herregud! Jag vill bli som honom när jag blir stor!
Det där med att bryta pennan under bordet var bara helt genialt.
Fem tummar upp!

 

[JenJen]

Re: Överraskningsmomentet. Svar till samtliga!

Tackar
Och jag har sett det inlägget tidigare, har faktiskt sparat det som en .doc fil ^__^