Nekromanti Överseende spelledare

[entomophobiac]

Hur man vill ha det i sin kampanj är förstås individuellt. Själv föredrar jag orealistiska hjältar som rollpersoner, och sådana kommer till sin rätt bäst i farliga situationer.

I mitt fall beror det på vad jag spelar. Att de stackars hjältarna i min D&D Forgotten Realms kampanj skulle rygga bakåt när det kom ett monster eller drabbas av panik när de inte hinner göra något inom tidsramen - det är otänkbart. Men att aristokraterna i min CoC kampanj eller de stackars utsatta i mina AFMBE scenarier INTE skulle rygga bakåt, det är ungefär lika otänkbart.

Jag tycker det är mycket roligare att anspela på de sociala och psykologiska effekterna av extremer än att bara plocka fram en större kanon och göra ett hål i världen precis där monstret tidigare stod. För detta ändamål finns WH40k...

Men så beror det som sagt också på vad jag spelar.

 

[Pom]

Jag tycker det är mycket roligare att anspela på de sociala och psykologiska effekterna av extremer än att bara plocka fram en större kanon och göra ett hål i världen precis där monstret tidigare stod.

I CoC är det väl monstren som gör hål i världen där rollpersonerna stod, så förutom den skräckstämning jag inte tvivlar på att du väl kan frambesvärja under dina sessioner har de stackars aristokraterna synnerligen goda skäl att rygga tillbaka (eller mer).

Det naivistiska hjältestuket passar absolut inte alla genrer.

 

[Greymourn]

Om det å nadra sidan...

Jag tror på att låta spelarna ta konsekvensen av sina handlingar med ett undantag... Säg att du i en grupp på fem spelare har en spelare som i princip varannan gång han öppnar munnen säger något dumt/ogenomtänkt, då är det inte längre roligt, det förstör, och eftersom jag helst förstör mina äventyr själv med meningslös Stream of Consciousness låtsas jag helt enkelt inte om vissa uttalanden/handlingar...

Man skulle ju kunna tänka sig att ge denna spelare mer personliga bestraffningar, men då blir det mobbning (p.g.a hur ofta jag kommer behöva göra detta) istället och det tror jag inte leder till nannat än mer skit...

Tag dock alla tillfällen i akt att få en rolig felsägning att ta en obehaglig vändning... Det är ju trotts allt bland det bästa som kan hända...

 

[walium]

Jepp!

Jag är nog en ganska överseende spelledare, inom rimliga gränser. Misstag är utmärkta rollspelselement så det är inte något som man nödvändigtvis måste bekämpa. Men jag brukar ge mina spelare ganska många chanser. Men jag är inte så sentimental att jag låter dem komma undan med precis vad som helt. Om de mot all vett och sans och mina varningar ändå fortsätter med någon idiotisk handling så drabbas de också av konsekvenserna.

 

[Zire]

"Min poäng är att dessa "en del konsekvenser" är vad som är det intressanta med många händelseförlopp. När saker inträffar som spelarna inte förväntar sig så får de sedan ta konsekvenserna i spelet, istället för att presenteras med de tänkbara konsekvenserna redan från början.

Men självklart beror det också på vad man är ute efter för typ av spel. Sjäv tycker jag oftast att konsekvenserna och olika sätt att tackla konsekvenserna är det som är intressant."

Jag brukar förlåta spelare som ändrar sig efter att jag har svarat på vad som händer. För även om jag ibland misstänker att de ändrade sig för att de inte tänkte igenom handlingen, så är det oftare att de hade en annan bild i huvudet av situationen, än vad jag (som SL) hade.

Men jag håller med om att en intressant del av rollspel är att spelarna får ta konsekvenserna av sina handlingar. Men detta brukar vara (i mitt fall) långsiktiga konsekvenser.

Å andra sidan. En rullad tärning är fast, dess resultat kan inte ändras. Samt att spelare som t.ex. förolämpar en SLP "av misstag" fortfarande kommer att ha en motsträvig SLP, även om jag går med på att låtsas att spelaren inte sa vad denne nu sa.

- Zire, förlåta är godhjärtat, förlåta igen är ädelmodigt, men att förlåta ytterligare en gång är något spelarna kan drömma om...