Nekromanti Övertala. Ljuga och liknande

[Reddokk Fheg]

I de flesta spel finns ju någon slags färdighet för att Ljuga, övertala, muta och liknande.
Hur hanterar ni dessa. Som om en Rollperson måste ljuga i en situation. Slår ni bara mot färdigheten eller låter ni spelaren själv hitta på en lögn och sedan beroende på hur bra den är modifierar färdighets slaget?
Eller struntar ni helt i färdighets slaget och låter spelaren sköta detta och sedan avgör SL om lögnen är nog bra eller inte?

 

[God45]

Kan du prata bra nog behöver du inte rulla. Annars rullar du, kanske med en bonus för omständigheter däribland hur bra du pratar på mig.

Oh, och man rullar aldrig mot andra spelare med sociala skills. Att tankekontrollera andra spelarkaraktärer suger. Man kan möjligtvis rulla för om man lyckas se trovärdig ut när man ljuger men inget bortom det.

Spoiler: kommentarer

Så är du världens bästa lögnare IRL så behöver du inte sätta några färdighetspoäng på färdigheten övertala, ljuga, muta eller vad den nu heter i ditt valda rollspel eftersom att du som person kan detta ändå?
Det gäller att skilja på person och rollperson, gillar du att dra ihop lögner så får du spela en karaktär som speglar detta. Det är precis samma princip som att du inte ska använda dig av "out of game knowledge" när du spelar då det är du och inte din karaktär som vet detta. Exempelvis om du tidigare spelat en karaktär X som fått veta en sak så betyder inte detta att karaktär Y vet detta.

 

[Glasgow_kiss]

Eftersom att det är spelarens karaktär som ska övertala och inte spelaren själv så ska självklart färdighetsslaget slås, annars är det ju ingen idé att skapa en karaktär med färdigheter om man bara går på spelarens egen färdighet inom ämnet. Jag skulle t.ex. aldrig tvinga "Erik" att förklara vad han gör inom ämnet växtlära då Erik inte kan särskilja en maskros från en tulipan, hans karaktär "Underverkulix" har däremot 15 i växtlära och kan därför en hel del mer om växter än vad Erik som person kan.
Däremot är det frivilligt om spelaren själv vill försöka hitta på något för att höja stämningen eller bara säga "Jag ljuger ihop något om X och Y" så att de andra får lite inblick i vad han gör. Kan spelaren inte komma på något så kan jag som SL alltid komma på något snabbt men kommer det inget direkt så att det flyter på så duger ett simpelt "efter en stunds argumenterande lyckas du övertala portvakten att låsa upp stadsporten och släppa in er fastän det är efter midnatt". Dock om det spelaren babblar ihop är helt värdelöst så påverkar det ändå inte färdighetsslaget utan det får ursäktas med att vakten är lite dum.

Spoiler: kommentarer

Att spela ut sociala situationer är själva kärnan i rollspel - därför är det (för mig lika) självklart att det är spelarnas uppgift att spela ut en övertygande lögn eller övertalningsförsök - lite som det också är spelarna som hittar på sluga planer och taktiska knep. Tärning slås enbart vid behov.

 

[obak]

En bra historia ger en bonus eftersom kreativt rollspelande är kul, en dålig historia ger inget avdrag eftersom en karaktär inte är lika trög som sin spelare.
Däremot ger in game omständigheter, som att bli påkommen åå bar gärning, att man ser ut som en missdådare, eller är känd som en bråkmakare avdrag.
Att övertala rollpersoner är omöjligt utan spelarens medgivande, men en spelare som går med på att låta sig luras efter ett misslyckats tärningsslag får exp bonus för gott rollspel.

 

[God45]

Eftersom att det är spelarens karaktär som ska övertala och inte spelaren själv så ska självklart färdighetsslaget slås, annars är det ju ingen idé att skapa en karaktär med färdigheter om man bara går på spelarens egen färdighet inom ämnet. Jag skulle t.ex. aldrig tvinga "Erik" att förklara vad han gör inom ämnet växtlära då Erik inte kan särskilja en maskros från en tulipan, hans karaktär "Underverkulix" har däremot 15 i växtlära och kan därför en hel del mer om växter än vad Erik som person kan.
Däremot är det frivilligt om spelaren själv vill försöka hitta på något för att höja stämningen eller bara säga "Jag ljuger ihop något om X och Y" så att de andra får lite inblick i vad han gör. Kan spelaren inte komma på något så kan jag som SL alltid komma på något snabbt men kommer det inget direkt så att det flyter på så duger ett simpelt "efter en stunds argumenterande lyckas du övertala portvakten att låsa upp stadsporten och släppa in er fastän det är efter midnatt". Dock om det spelaren babblar ihop är helt värdelöst så påverkar det ändå inte färdighetsslaget utan det får ursäktas med att vakten är lite dum.

Trams. Det är rollspel. Så rollspelandet ska väll vara i fokus.

Spoiler: kommentarer

MODERERING!

Det är rätt oförskämt att kalla andra spelares spelstil för "trams". Låt bli sånt.

 

[Reddokk Fheg]

Jag och även den SL jag spelat mest med har båda kört på att spelaren oftast får försöka hitta på en bra lögn. Sedan ges lite modifikationer till färdighets slaget beroende på hur trovärdigt det låter.

jag tycker det främjar rollspelandet och färdigheten har ändå betydelse. det hänger inte bara på spelaren så att säga.
Är rollpersonen bra på att ljuga har han ju fortfarande rätt bra chans att lyckas även om själva lögnen är rätt dålig. Tycker det speglar att en person som är bra på att ljuga kan få det mesta att låta i alla fall någotsånär trovärdigt.
och en person som har väldigt lågt i ljuga behöver ju inte bli trodd även om hans lögn är mycket bättre, eftersom han kanske har otroligt dåligt "pokerface" när det kommer till att ljuga

men det är ju min personliga åsikt. Var mest nyfiken på att se hur andra hanterar detta. och kanske få någon bra ide

 

[krank]

Jag rullar sällan tärning för någonting alls, och definitivt inte för övertalningsförsök.

Om jag använder siffrorna så gör jag det för att få en riktlinje -- samma lögn från två olika spelare behöver ju inte nödvändigtvis ge samma reaktion från SLP:erna. Så den rollperson som har lågt värde får skeptiska blickar även för ganska bra lögner, medan den rollperson som har högt värde kommer undan även med ganska dåliga.

Men mest kör jag på känn.

 

[Osbjer]

Jag tycker inte att berätta en bra lögn är ekvivalent med bra rollspelande. Att spela en roll är inte samma sak som att vara bra på att dra ljuga eller övertala, lika lite som att vara bra på att svinga svärd eller åka båt. Jag gillar färdigheter för sådant en karaktär kan vara bra på och då använder man dem och slår för, oavsett vad det handlar om för färdighet. Jag är inte heller så förtjust i idén att ge bonus på slaget om spelaren drog en bra visa, på samma sätt som att jag inte är förtjust i att ge bonus för att man berättar på ett bra sätt hur man hugger med sitt svärd eller åker med sin båt.

Spoiler: kommentarer

En beskrivning av hur man använder sitt vapen och vad en rollperson säger är väl ändå inte riktigt jämförbart? jag menar man brukar ju inte riktigt rollspela striderna på samma sätt som man rollspelar ett samtal?

Och att komma fram med en bra lögn är väl egentligen ingen större skillnad mot att låt os säga komma på ett sätt att lura ut greven från hans borg så att ni kan tillfångata honom i ett läge där ni blivit lejda att göra just detta

Jo, för det finns ingen färdighet för att komma på smarta saker. Se f.ö. Sellys svar nedan.

Jag tycker i och för sig att det finns en poäng i att ge bonusar för bra beskrivningar av anfall; det är ett sätt att belöna när spelarna går utanför det astråkiga upprepandet "äh, jag hugger hen med mitt svärd" som många strider annars reduceras till...

Det jag ser som potentiellt problem med det är att man beskriver saker som ännu inte är etablerade. Alltså hur man fintar och gör en massa fina saker och så slår man ändå misslyckande (med bonusar inräknade). Det kanske går att förklara också så det behöver väl inte vara något egentligt problem, men jag är mer förtjust i att rulla mot färdighetsvärdet enligt de regler som finns.

 

[Reddokk Fheg]

Finns nog säkert lika många sätt att göra detta på som det finns rollspelare och de allra flesta sätten lär ju fungera.

Men som jag ser det är det ju egentligen ingen större skillnad på att låta spelaren försöka komma på en lögn i detta fall än det är på att låta spelaren försöka lösa ett annat tanke problem, lösa en gåta, försöka komma på hur man tar sig in osedd i haremet eller hur de ska lyckas lura ut stråtrövarna från deras gömställe. Allt det handlar ju om någon form av tankearbete där Spelaren i mycket större mån än rollpersonen står för arbetet.
I flera av dessa fall finns olika färdigheter som kan hjälpa rollpersonen eller personerna klara av saker som spelarna inte klarar, eller har kunskap om.

När det gäller en lögn så är det väl ganska liknande situation. spelaren gör en viss del och tar hjälp av de färdigheter rollpersonen har.
En bra lögn kan ge en en rollperson med dåligt i att ljuga en lite större chans att klara det. på samma sätt som en rollperson som är mästare på att ljuga kan klara att komma undan med en dålig lögn just för att han är så övertygande.

På detta sätt tycker i alla fall jag att det blir bästa kombinationen av rollspelande, påhittighet och rollpersonens färdigheter som blir avgörande. Det handlar inte bara om siffror på ett papper. Inte heller bara om vad spelaren kan eller klarar av. utan en blandnign av de båda faktorerna. Struntar man helt i tärningarna utan allt beror på hur bra lögn spelaren kommer på då är det ju bara bortkastat att ha en färdighet för detta. och har spelare då sattsat på att skaffa sig denna färdighet är det ju helt bortkastat och de hade hellre kunnat satsa på en färdighet de kommer ha nytta av i stället.

Det är i alla fall det sätt jag föredrar. men det är ju en personlig smaksak. Har spelat på helt andra sätt och det har ju fungerat det med

 

[Selly]

För min del är det rätt enkelt: Om färdigheten finns så skall den användas. Om den inte används så skall den inte finnas, och den kan med fördel strykas från såväl formuläret som systemet. Om den endast skall användas när spelaren inte orkar eller klarar av att rollgestalta fram det önskade resultatet så bör den vara kraftigt rabatterad jämfört med alla andra färdigheter (det här är en lösning som jag aldrig någonsin sett i något rollspel, vilket känns rätt okej, då det vore alldeles för otympligt för min smak).

Jag tycker att liknelsen som nämndes tidigare i tråden fungerar ganska bra. Man kräver inte utförliga beskrivningar av brottningsgrepp eller fäktningstekniker, utan det ses möjligen som en krydda. Vill spelaren faktiskt formulera sin lögn så får hon hemskt gärna göra det, men det regeltekniska resultatet kommer inte påverkas.

Om sociala färdigheter kostar lika mycket resurser att anskaffa som övriga färdigheter, men helt kan kringgås ifall spelarens egna munläder är väloljat, så leder det till att dessa spelare helt kan skippa att köpa upp några sociala färdigheter. Det innebär dels att rollformuläret slutar beskriva rollpersonens faktiska förmågor, dels att en mer socialt kompetent spelare får en mer effektiv rollperson. Det tycker inte jag känns rättvist, balanserat, eller roligt. Inte trovärdigt heller, för den delen; social interaktion handlar ju trots allt om så mycket mer än bara vad man säger rent verbalt.

 

[chrull]

Jag stryker gärna sociala färdigheter helt från regelsystemet och låter spelarna spela ut allt. Om sociala färdigheter finns så får de användas i nödfall eller som en vågskål när jag inte tycker att rollpersonen presenterat lögnen/hoten etc lite tveksamt.

 

[krank]

Om jag bara skulle ha färdigheter jag slog för på formulären, så skulle det enbart finnas stridsfärdigheter. Och då blir det lite trist, eftersom man då enbart kan skapa rollpersoner som är specialiserade på strid.

För mig är det sociala, tillsammans med att fundera ut smarta lösningar, en del av det göttiga i rollspel. Att rulla för sociala färdigheter blir lite som att rulla mot Intelligens för att komma på en bra plan -- det blir att reducera det roliga i spelet till ett tärningsslag. Därmed inte sagt att jag som spelare är bra på att ljuga - men det är roligt att försöka bluffa. Och om allt ändå bara hänger på ett tärningsslag så känns det helt poänglöst att försöka hitta på något själv, precis som det skulle kännas meningslöst att försöka lura ut en deckargåta om jag ändå måste slå mot Int för att "lösa" den.

Men jag tycker som sagt att SL gott kan utgå från färdighetsvärdena utan att rulla tärning mot dem.

En spelare som kan mycket om strid och taktik kommer att ha fördel i strid, eftersom hen kommer att kunna vara mer effektiv i sin taktik, och dessutom kunna vara ganska bra på att övertyga SL om att hens handlingar är taktiskt riktiga och borde ge bonusar.


Men huvudsaken är för mig såhär: Jag vill ha hårda regler för saker jag tycker är tråkigt. Strid är tråkigt. Sociala situationer och deckargåtor tycker jag om, de är roliga. Där vill jag inte att det jag hittar på helt ska negeras av otur med tärningarna.

 

[Reddokk Fheg]

Att jämföra strids handlingar med sociala förmågor som att ljuga och övertala vet jag inte om jag personligen tycker är en bra ide.
När det gäller strid kan jag inte gå in på för mycket detaljer, jag kan inte börja beskriva exakt vilken vinkel jag hugger mot motståndaren eller andra smådetaljer, eftersom jag aldrig kan veta exakt hur motståndaren står, vilken ställning eller hur han håller vapnet och liknande saker. En strid är så komplicerad att den inte går göra allt för detaljerad.

Men ska man nu jämföra det så tycker jag att vissa påhittiga saker kan ge vissa modifikationer i strid. Som tex en spelare som säger att han ställer sig med ryggen mot solen så att motståndaren har solen i ögonen när striden börjar. Han kan få en liten bonus på inledande attack. Sparkar sand mot motståndaren, spottar ut ölet mot ansiktet på motståndaren när han skall anfalla och liknande situationer. En liten belöning för att tänka på och införa sådana saker och inte bara som krank rätt passande uttryckte det "äh jag hugger hen med mitt svärd"

Sociala situationer kan man ju påverka mycket mer, där kan jag ju spela ut vad som händer mycket mer detaljrikt eftersom det i många fall bara är pratande och kanske lite gester. men fortfarande finns ju skillnader mellan spelaren och rollpersonen, rollpersonen kanske har väldigt hög karisma, personlighet eller liknande attribut. kanske högre inteligens än genomsnittet, vilket kan vara till nytta i vissa situationer. samma som hög styrka kan vara till nytta i vissa situationer. kanske är rollpersonen en slags bedragare som är bra på att ljuga, medan spelaren inte är bra på sådant.

Att då bara slå rakt av för att se hur en situation kan lösas som en gåta eller komma på en lögn och låta färdigheter eller attribut helt avgöra saken. Då tycker jag personligen det är bättre att ta till en blandning, För att uppmuntra detta i en situation där en lögn krävs så kan spelaren få en mindre bonus om han är påhittig, men för att spelaren ska tänka sig för lite kan en dålig lögn ge en mindre negativ modifikation.
men för att uppväga de skillnader som fins mellan spelare och rollperson så slås även ett slag mot passande färdighet eller attribut.
På detta sätt påverkar ens val av färdigheter vad man kan göra men även spelaren själv kan påverka resultatet på något sätt

Men som sagt vi är ju alla olika och spelar olika. det som passar vissa kan ju passa andra sämmre. Men jag uppskattar att jag fått höra era åsikter om detta

 

[Selly]

Men jag tycker som sagt att SL gott kan utgå från färdighetsvärdena utan att rulla tärning mot dem.

Ganska ofta brukar man ju på ett eller annat sätt kunna jämföra ett färdighetsvärde med en svårighetsgrad utan att slå tärningar, men det avgör ju bara hur mycket slump som är inblandat. Det har ju ingen inverkan på hurpass viktig en eventuell rollgestaltning skall vara i sammanhanget.

Skall en bra gestaltning kunna stjälpas av ett dåligt FV? Om svaret är nej så finns det ju ingen direkt poäng med att ha färdigheterna överhuvudtaget, eftersom det de beskriver inte stämmer. Om svaret är ja … tja, okej, men dels låter det ganska godtyckligt, dels har färdigheten isåfall ändå väldigt mycket mindre impact på spelet än vad fysiska färdigheter har. Vilket är ett problem om man vill att färdigheter skall vara någorlunda balanserade.

En spelare som kan mycket om strid och taktik kommer att ha fördel i strid, eftersom hen kommer att kunna vara mer effektiv i sin taktik, och dessutom kunna vara ganska bra på att övertyga SL om att hens handlingar är taktiskt riktiga och borde ge bonusar.

Jag vill nog hävda att förmågan att övertyga spelledaren om saker och ting främst är rotad i social skicklighet, d.v.s. hur bra man är på att övertyga folk i största allmänhet. I det här fallet även hur skicklig ordkonstnär man råkar vara, eftersom handlingar skall beskrivas.

Exempel: Spelare X, som vi kan kalla för Anna, tränar Talhoffer-fäktning, j?d?, bågskytte, pistolskytte och sambo. Hon brukade jobba som yrkesmilitär. Nu spelar hon rollspel, och hennes rollperson skall använda sitt svärd för att slå ihjäl en orch. Anna vet dock inte hur hon bäst bör gå tillväga, då spelledaren inte har kunnat beskriva hur orchen slåss på ett tydligt och bra sätt, eftersom spelledaren inte kan ett jota om sånt där. Eller så använder orchen nåt vapen som Anna är obekant med. Eller så är det kanske ingen orch alls, utan en drake. Eller så vet Anna precis hur hon bör gå tillväga, men har svårt att beskriva det verbalt, framför allt utan att använda fackuttryck.

Nä, kan man snacka till sig bonusar i strid så är det förmodligen återigen spelaren med mest väloljat munläder som får flest bonusar, inte den som är bäst på att slåss.

 

[God45]

Exempel: Spelare X, som vi kan kalla för Anna, tränar Talhoffer-fäktning, j?d?, bågskytte, pistolskytte och sambo. Hon brukade jobba som yrkesmilitär. Nu spelar hon rollspel, och hennes rollperson skall använda sitt svärd för att slå ihjäl en orch. Anna vet dock inte hur hon bäst bör gå tillväga, då spelledaren inte har kunnat beskriva hur orchen slåss på ett tydligt och bra sätt, eftersom spelledaren inte kan ett jota om sånt där. Eller så använder orchen nåt vapen som Anna är obekant med. Eller så är det kanske ingen orch alls, utan en drake. Eller så vet Anna precis hur hon bör gå tillväga, men har svårt att beskriva det verbalt, framför allt utan att använda fackuttryck.

Nä, kan man snacka till sig bonusar i strid så är det förmodligen återigen spelaren med mest väloljat munläder som får flest bonusar, inte den som är bäst på att slåss.

Alltså, spelaren med taktiskt sinnelag/erfarenhet får ju sina fördelar från saker som var man placerar sina trupper, var man lägger bakhåll och så vidare. De är inte fördelar som ger +1 på att slå ihjäl en orc, det är fördelar som gör att man vinner strider och överlever dungeons. Släpp ner någon som kan sin Szun Tsu och sina formationer i en oldschool dungeon så kommer de lyckas jäkligt mycket bättre än de som inte kan sådant. Det är spelarskicklighet, precis som att dra en övertygande lögn är det eller att planera sina politiska intriger är det.

 

[Krille]

Jag är en sån där spelare som inte är helt lysande på att bluffa själv. Jag ser gärna någon form av stöd, så att jag faktiskt kan ge gestalt de där munläderhala personerna. En del av dem som jag har spelat på är likadana.

Jag resonerar som så, att de spelare som är hejjare på munläder kommer att använda det. Regelstödet är till för oss andra så att vi också kan spela sådana rollpersoner om vi vill. Förmodligen innebär det någon fördel för munläderspelare, som inte behöver sätta värden på det och ändå få samma fördel, men å andra sidan så har vi säkert någon annan fördel som väger upp det.

Alternativt så kan munläderspelare lägga band på sig och spela ner sig på samma sätt som jag kan spela okunnig om datorer.

I vilket fall som helst så är spelet mer inkluderande om det finns någon form av stöd som bland annat låter sociala ufon spela munläderpersoner, och det är faktiskt inte dåligt.

 

[anth]

Jag ser helst att man rollspelar social interaktion istället för att rulla tärning.

Men ska man rulla tärning skulle jag vilja testa systemet i Dying Earth.
I Dying Earth använder man samma system för sociala färdigheter som för strid (och strider är extremt snabba och dödliga).
Förlorar en person en social strid är denne övertygad om att motparten har rätt oavsett hur idiotisk motpartens tanke är.
Om en PC lyckas övertala en NPC blir det inga problem - men lyckas en NPC övertala en PC måste spelaren rollspela att dennes PC tror på det som NPCn sagt, oavsett hur korkat det är (vilket kan ge upphov till väldigt många komiska situationer).

Rollspelet Dying Earth bygger på novellsamlingen med samma namn av Jack Vance och i dessa noveller förekommer just fullständigt vansinniga övertalningsförsök som folk faller för - så rollspelet är helt i bokens anda.

 

[Rhodryn]

Om jag skulle bara spela karaktärer med min sociala förmåga... så skulle jag aldrig kunna spela en karaktär som skulle vara vältalig, kvicktänkt och rapp i käften. Jag skulle bli förpassad till karaktärer som spenderar minuter med att tänka på vad dom vill säga, och ändå tendera att fumla på orden, eller tappa bort sig om någon avbryter mig mm. Så om min SL vill att jag ska rollspela fram min övertala så är chansen rätt dålig att jag skulle lyckas övertyga NPC X om varför han borde sälja sitt vapen för halva priset eller något. Jag har råkat ut för två gånger att två olika SL har för en konversation tagit över min karaktärs rollspelande, för att en annan spelare höll på att lyckas tala omkull mig som person... när min karaktär skulle knapt ens fnyst åt den personens karaktärs försök att övertyga honom.

Så ja... ur min synvinkel så är slå mot färdigheten kung. XD

 

[Reddokk Fheg]

Verkar som att merparten föedrar att låta sådana här situatuioner lösas med tärning eller helt skippa tärning och istället låta spelaren inte rollpersonen lösa saken.

Av dessa 2 skulle jag nog föredra att låta tärningarna och färdigheten bestämma utgång utan iblandning av vad spelaren kan. även om detta enligt mig tar bort lite av själva rollspelandet, eftersom det inte spelar någon roll alls.
För ska man bara gå efter hur vältalig spelaren är så tvinas ju folk att spela endast vissa typer av rollpersoner. Är du inte bra på att bluffa, eller vältalig så kan du inte spela en karaktär som är bra på ljuga och väldigt vältalig. och med tanke på att även om du är väldigt liten och svag kan du spela en stor och stark krigare tycker jag det blir lite konstigt, nästan lite dubbelmoral att man inte kan spela en vältalig rollperson även om man inte är det själv.

Det är ju därför vi har färdigheterna för att rollpersonen ska kunna klara av saker som inte spelaren kan. och detta bör väl inte bara gälla fysiska aktiviteter

mixar man dessa två sätt tycker i alla fall jag man får fram den mest intressantta sättet. Ska en rollperson försöka övertala någon eller ljuga. Låt spelaren försöka komma på en lögn eller försöka övertala den. sedan kam man beroende på hur bra personen lyckas kan man ge en mindre modifikation. Inte för mycket utan bara en mindre.

På detta sätt kan även spelare som inte är vältaliga fortfarande spela en rollperson som är en vältalig lögnare. Blir deras lögner och övertalnings försök lite tafatta och inte så bra men lyckas i alla fall på grund av hög färdighetschans så kan ju detta bero på att rollpersonens styrka i detta fall är att han är otroligt övertygande även om det han säger inte alltid ärså genomtänkt eller bra.

Samma sätt med en väldigt vältalig spelare som spelar en rollperson med låga värden på dessa fädigheter. även om spelaren kan prata på som värsta politikern och ändå inte är bra på detta kan det ju vara för att han helt enkelt inte verkar pålitlig, eller på att även om han vet vad han ska säga i alla situationer inte lyckas vara trovärdig eller charmig.

Spoiler: kommentarer

Tänkte lägga till att det är ju faktiskt lite så i verkliga livet. vissa personer man träffar får man intrycket av att de är pålitliga även om man inte känner dem. kaanske beroende på utseende ellr på deras sätt.
och likadant kan man ju träffa på någon som man inte tycker verkar pålitlig av samma orsaker som jag nämde ovan.

Och i båda fallen kan man ibland inte ens sätta fingret på varför man får detta intryck. Och detta intryck man får behöver ju inte stämma, Ibland gör det kansjke det men inbland stämmer det inte alls. Men hur som helst skulle man nog lättare tro på eller bli övertalad till någonting av den man tycker verkar mer pålitlig än av den man inte tycker verkar pålitlig

 

[God45]

Den här beskriver situationen rätt bra.

Men den här gör det bättre