Rising
Vila i frid
SL: Okej, du kikar fram mellan skyskraporna. Du vet inte om du har träffat, men det är ett stort rökmoln där du förut såg din fiende. Sakta men säkert faller dammet ner mot marken och sikten blir klarare...
Spelaren: Hör jag något? Steg? Andetag?
SL: Nej. Monitorerna ger alla möjliga utslag dock, men de är fortfarande ur balans efter det mentala angreppet.
Spelaren. Jag stannar kvar, blixtstilla, men släpper inte rökmolnet med blicken.
SL: Du står kvar... Tittar... Väntar... Plötsligt slår en blixt ut ur molnets epicentrum! Den slår in i ditt vänstra ben, men leds snabbt upp genom hela innanmätet och sänder vågor av smärta genom din kropp. Du faller bakåt, genom skyskrapan bakom dig, genom köpcentrumet, parken, bostadskvarteren, kyrkan, hamnen... När du till sist reser dig upp så står du till vaderna i vattnet utanför staden. Vad gör du?
---
Mechas, godzilla-monster, superhjältar, drakar, jättefetingmega-arselüberdjävelkolosser... Visst är det häftigt?
Jag är medveten om att det finns många spel med mechor och liknande, men är det inte så att maffigheten mest är en påklistrad stämningskrusidull i dessa spel? Känns det verkligen mäktigt?
Vad är det egentligen som gör att ett über-rollspel kan fungera? Hur skall det göras? Går det överhuvudtaget? Eller måste det till ett visuellt medium för att man ska kunna häpna över sakers maffighet?
Är det viktigt att man både har med livet i det lilla och det stora formatet för att man verkligen ska kunna känna kontrasten mellan de tu, och hur klarar man det regelmässigt? Blir det inte lätt så att någon av skalorna blir oanvändbara? Antingen så att det inte blir någon skillnad på olika mänskliga individer, eller så att det blir opraktiskt stora skillnader mellan olika kolosser av skiftande storlek?
Hur beskriver man egentligen strider och manövrar i det stora formatet för att man ska kunna känna av deras storlek?
Hur lyckas man egentligen göra en strid mellan en jättefetingkoloss (såsom King Kong) och en bibba småttingar (som en skvadron attackflygplan) spännande för både kolossen och småttingarna?
Hur får man in ett avslappnat sätt för rollpersonerna att prata med varandra om de skall spela i en über-skala?
Och vad för saker tycker ni att ett überspel egentligen borde innehålla? Jätterobotar som slåss med knivar och sköldar? Jättereptiler som kan skjuta laserstrålar med ögonen? Jätte-gubbar från yttre rymden i lila rustningar som äter planeter? Vad finns det för idéer som bara väntar på att förverkligas, som inte är rena klyschor?
Och varför tycker några att Mothra är ball? King Ghidorah är ju mäktigast.
Spelaren: Hör jag något? Steg? Andetag?
SL: Nej. Monitorerna ger alla möjliga utslag dock, men de är fortfarande ur balans efter det mentala angreppet.
Spelaren. Jag stannar kvar, blixtstilla, men släpper inte rökmolnet med blicken.
SL: Du står kvar... Tittar... Väntar... Plötsligt slår en blixt ut ur molnets epicentrum! Den slår in i ditt vänstra ben, men leds snabbt upp genom hela innanmätet och sänder vågor av smärta genom din kropp. Du faller bakåt, genom skyskrapan bakom dig, genom köpcentrumet, parken, bostadskvarteren, kyrkan, hamnen... När du till sist reser dig upp så står du till vaderna i vattnet utanför staden. Vad gör du?
---
Mechas, godzilla-monster, superhjältar, drakar, jättefetingmega-arselüberdjävelkolosser... Visst är det häftigt?
Jag är medveten om att det finns många spel med mechor och liknande, men är det inte så att maffigheten mest är en påklistrad stämningskrusidull i dessa spel? Känns det verkligen mäktigt?
Vad är det egentligen som gör att ett über-rollspel kan fungera? Hur skall det göras? Går det överhuvudtaget? Eller måste det till ett visuellt medium för att man ska kunna häpna över sakers maffighet?
Är det viktigt att man både har med livet i det lilla och det stora formatet för att man verkligen ska kunna känna kontrasten mellan de tu, och hur klarar man det regelmässigt? Blir det inte lätt så att någon av skalorna blir oanvändbara? Antingen så att det inte blir någon skillnad på olika mänskliga individer, eller så att det blir opraktiskt stora skillnader mellan olika kolosser av skiftande storlek?
Hur beskriver man egentligen strider och manövrar i det stora formatet för att man ska kunna känna av deras storlek?
Hur lyckas man egentligen göra en strid mellan en jättefetingkoloss (såsom King Kong) och en bibba småttingar (som en skvadron attackflygplan) spännande för både kolossen och småttingarna?
Hur får man in ett avslappnat sätt för rollpersonerna att prata med varandra om de skall spela i en über-skala?
Och vad för saker tycker ni att ett überspel egentligen borde innehålla? Jätterobotar som slåss med knivar och sköldar? Jättereptiler som kan skjuta laserstrålar med ögonen? Jätte-gubbar från yttre rymden i lila rustningar som äter planeter? Vad finns det för idéer som bara väntar på att förverkligas, som inte är rena klyschor?
Och varför tycker några att Mothra är ball? King Ghidorah är ju mäktigast.