Hopp och hopplöshet
Först: tadaaa! Rising på Eon-forumet! Vilken överraskning, va? Ni trodde ni kunde gömma er för mig, men sörrö, ingen går säker när "old Ritz" blivit rastlös och behöver skriva av sig...
Sedan: Det där är en fråga om att låta rollpersonerna ligga i en passande nivå för äventyret. Jag tycker egentligen du angriper problemet i fel ände:
Den viktiga frågan är "hur storslagna berättelser vill du uppleva?"
Om du gillar historier som handlar om de slutgiltiga uppgörelserna mellan gott och ont, där hjältedåd av gudalika proportioner skall uträttas och legendomspunna ärkemonster som hållit världen i järngrepp sedan tidernas begynnelse skall bekämpas, då måste också äventyrarna vara duktiga nog att kunna uppnå målen och klara äventyret.
Gillar man småskaliga historier om hur man stegvis överkommer sin egen blyghet och till slut vågar bjuda upp den hemlighetsfulla grannflickan till dans på den årliga potatisplockarfesten, då måste också huvudpersonerna ha påtagliga tillkortakommanden så att det blir tillräckligt utmanande.
Den episka hjälten från första exemplet är helt värdelös i potatisfestäventyret, på samma sätt som potatispojken suger i den episka hjältesagan.
Så länge som rollpersonerna passar till äventyret så blir det roligt att spela. Om spelupplevelsen ska vara underhållande så ska äventyret vara lagom utmanande.
Personligen föredrar jag när berättelserna inte är mer storslagna än att jag (den riktiga Johan Rising) skulle ha en rimlig chans att klara av dem. Därför blir det lite strid och deckargåtor i mina äventyr (jag är både tunn och korkad), och mycket romantiserande, festande, undersökande, intrigerande och överkommande av personliga brister.
/Rising