Coolt! Får jag fråga, vad representerar mobiltelefoner och transportmedel för dig som scenariokonstruktör?
Dels är jag en "techie" – för mig är teknologi och den moderna världen där jag känner mig hemma, det som inspirerar mig. Dels är det sånt jag vet hur det funkar – jag behöver inte hitta på, oftast behöver jag inte ens kolla upp saker – jag kan bara utgå från mina redan existerande kunskaper.
Mer generellt.
Okej, intressant! Samtidigt kan du (gissar vilt efter vad jag läst att du skriver, kan ha fel) utan problem improvisera det på stående fot, eller hur? Vilka delar är det som är extra svårt? Jag menar, att en person har en agenda är (för mig) en grundläggande förutsättning i mer improviserade spel?
Jag tycker att man skall ha tänkt fram en eller två möjliga lösningar, men bara med syftet att jag själv skall känna att problemet är lösbart. Sedan får spelarna lösa det som de vill.
Så även ett mord/stöld-mysterium runt t.ex. Ludvig XVI hov känns också ointressant...? Smugglarmysterium under förbudstiden? Spionmysterium under 1950-tal? Spela Stranger things under 70-80-tal?
Jag tycker inte det är konstigare än att olika människor har olika smak när det gäller jättemånga saker.
Förbudstid, 50-tal och 70-80-tal är iofs inte förindustriellt… =)
Jag tänker iofs att det alltid finns skäl till allting – men att det ibland kan vara klurigt att artikulera, eller sätta fingret på. =)
Det finns väl antagligen en förklaring, även om det bara har att göra med din hjärnkemi.
Ah, mycket intressant. Så det handlar om att inte behöva etablera någon sorts "nytt normalt" typ.
Hjälpsamt och hjälpsamt... Det är kul och intressant. Jag har någon sorts defekt som gör att jag gärna vill förstå personer bakom argument för att få kontext på tankar och åsikter. Sedan leder frågor av den här typen även ibland till att andra kommer in med ett "så tycker jag också!" eller liknande och då ser man lite mer om det är en enskild persons åsikter eller något mer generellt.
Om du är hemmablind, varför frågar du då om det som du brukar göra? Varför inte fråga om diskbänksrealism, om heists eller tranhumanism eller ens skräckmysterier?
Well, det är väl det jag frågar egentligen. Jag har en (flera faktiskt) modell/er när det gäller att sätta upp strukturer för äventyr generellt och jag upplever att fantasy är den genre där flest av de eventuella problemen som jag ser med scenarion kan ignoreras med lösningar som inte helt behöver sitta ihop för det kan vara magi, demoner, en talande eldstad, landet ser ut som det gör på grund av en <tbd> incident etc etc. Fantasy är, eller åtminstone kan vara, typ anything-goes territory. Sedan fungerar det även för jordnära scenarion utan övernaturligheter.
Det känns lite som att elefanten i rummet eller den heta gröten vi går runt är:
Alltså, jag kan improvisera interaktioner på stående fot. Men inte intressanta utmaningar. En dungeon? Olika sätt att hitta till en tänkt slutscen? Det är ett helt annat sätt att jobba än jag är van vid. När jag spelleder utgår jag alltid från den nuvarande situationen. Vad vore intressant just nu? Vilka ömma punkter har rollpersonerna? Familjen? Drömmen om ett bättre jobb? Konflikten mellan lojalitet och frihet? Ambition? Så tittar jag på vilka personer och annat som finns etablerade och ser hur dessa kan på olika sätt trycka på och spegla dessa teman. Om en rollperson kämpar med konflikten mellan lojalitet och frihet kanske jag låter en person visa prov på obrottslig lojalitet och göra ett otroligt offer, och tala med rollpersonen om detta. Det ger en intressant scen och tvingar rollpersonen att ta ställning. Ofta kanske jag bara sätter scener mellan två rollpersoner, eftersom de redan har tillräckligt med konflikter och drama mellan sig. Allt detta är ju helt väsensskiljt från saker som att skapa utmaningar och problem som rollpersonerna ska lösa på intressanta sätt, eller skapa olika vägar som rollpersonerna ska ta mot ett mål.Okej, intressant! Samtidigt kan du (gissar vilt efter vad jag läst att du skriver, kan ha fel) utan problem improvisera det på stående fot, eller hur? Vilka delar är det som är extra svårt? Jag menar, att en person har en agenda är (för mig) en grundläggande förutsättning i mer improviserade spel?
Eller är det att allt driv förväntas komma från spelarnas interaktion med världen och andra spelare?
Berätta mer!
För mig är det här jätteintressant, eftersom jag befinner mig den exakt motsatta änden av skalan – när det finns mindre modernt grejs så upplever jag att det finns färre saker som kan gå fel, ligga ivägen eller erbjuda hinder. Jag har nog aldrig upplevt att jag kommit på en göttig utmaning och sen fått tänka att "shit, det där funkar inte, om rollpersonerna har en mobiltelefon så försvinner hela utmaningen".
Jätteintressant! Jag är helt vilse i den här problembilden. Givet typ ett rälsat eller få-vals scenario så handlar det strukturellt bara om hur man tar sig vidare (Via coola utmaningar/platser/personer/...) Vad är hindret/den saknade informationen typ. Jag har aldrig reflekterat över att det skulle behöva förklaras. Tack!
Utan att svara för @luddwig kan ett exempel vara "hitta person x". En lågteknologisk setting begränsar hur det kan göras till överblickbara alternativ. En högteknologisk setting öppnar så klart fler möjligheter - men också tolkningar som kan ställa till det för mig som SL. Ibland kan en sådan lösning vara ett acceptabelt alternativ, men ibland kan den göra resterande scenario ointressant.
