Nekromanti Ärligt spelledande?

[Mogger]

Som vanligt känner jag att problemet ligger i att traditionella rollspelsregler egentligen är anpassade för en specifik spelstil, men ändå används till andra spelstilar som skulle behöva en helt annan uppsättning regler.

Reglerna till de flesta rollspel, låt oss säga Dungeons & Dragons eller Drakar och demoner, är designade för att se om rollpersonerna klarar av att överleva en uppsättning möten med fiender och obehaglig miljö. De är regler som förhåller sig neutralt till rollpersonernas status som huvudpersoner, precis som reglerna till Fia med knuff bara beskriver hur pjäserna flyttar och slår ut varandra, och skiter i om utslagningarna inträffar vid olämpliga tillfällen. Detta passar naturligtvis utmärkt om målet med spelat är antingen att se hur bra rollpersonerna klarar sig mot äventyret eller bara se vad som händer när rollpersonerna går runt i välden och härjar.

Om man däremot anser att rollpersonerna är viktiga, att de är huvudpersoner, och att deras överlevnad är vital för spelet, eftersom det inte är en tävling mot världen, utan en metod för att skapa en berättelse om just de här personerna: då bör man använda en annan typ av regler.

Problemet var dock att många äventyr till tradspelen skrevs utifrån olika spelstilar (fast det var det inte så lätt att sätta fingret på då). Att gå och dö i Marsklandet var kanske inte hela världen men att dö en liten bit in i Oraklets fyra ögon var besvärligare. Det var samma regler men två helt olika spelupplevelser. Det var inte så lätt att som spelgrupp förhålla sig till det här och därför svårt att SL:a "ärligt".

Ps: Marsklandet var ett närmast OSR:igt äventyr där man drog runt i ett träsk och slogs om olika monster och faror och kunde alliera sig med vissa och hitta sidoquester och hålla på. Oraklets fyra ögon (del 2 i Trakoriensviten) bjöd på en intrikat story som dessutom skulle fortsätta i efterkommande delar.

 

[Tant Ragnar]

Men DnD handlar ju om att aktivt undvika regler för att de är emot dig. Det är ett spel om att röka ut fiender, fälla dem med rakblads snubbeltrådar, dränka deras tempel och sedan få andra faktioner att skjuta dem i ryggen som hälften CIA/hälften kolonisatörerna som man är. Om du slåss mot någon på ett öppet slagfält är du en idiot.

Regler är däremot superviktiga i stämningsspel där de är till för att skapa stämningen. Rules matter och allt det där.

När jag kör det, för det är min stil. Om du tror reglerna i boken är spelet så har du inte spelat med nog spelledare för att inse att det inte är så.

Ser du därmed dig som en ärlig eller oärlig spelledare? Eller är stil en annan sak än ärlighet?

 

[kaptendral]

Om syftet med "oärligt" spelledande är att undvika slumpmässig meningslös rollpersonsdöd tycker jag det finns mycket bättre lösningar än att SL ska behöva fuska. Specifika exempel är Apocalypse World och Fate, men i stort sett alla spel som har nån sorts fate-points brukar ge spelarna möjlighet att undvika att dö och det är relativt enkelt att hacka på det på vilket spel som helst.

 

[Bifur]

Det kokar ofta ner till det för att det är ett enkelt konkret exempel. Men egentligen är berättarmässigt ”fusk” betydligt mer intressant att diskutera. Hur ärlig ska man som SL vara mot det sina egna (eller det skrivna scenariots/spelets/spelvärldens) premisser. Snabbspolar man vissa resor eller ska de köras enligt definierade mallar? Låter man RP komma tills tals med vissa potentater trots att de mest sannolikt borde vägras audiens oavsett vad de hittar på? Låter man RP:na hitta en översättare av det udda språket (som de borde lärt sig men snålat in på) i hålan där de är eller tvingar man dem att resa till universitetet i huvudstaden tre veckor bort där översättaren realistiskt finns? Vad tjänar gruppens (inklusive SL:s) nöje bäst - att ha transparens kring alla bedömningar och regler eller att hålla igång berättelsens driv?