Det här börjar nästan likna ett romanprojekt jag håller på med, som bygger på det där halvockulta skräckiga snutrollspelet jag körde för några år sen och som jag tjatar ibland. Där ville jag slippa nätet och datorer och AI för att det gjorde utredningar och mysterier så svåra att skriva, så jag hittade på just att alla tänkande maskiner hade blivit galna och mordiska och nu var tabu och så. Istället finns jättelika mekaniska arkiv och skrivmaskiner och differensurverk och mikrofilm och så vidare. Hursomhelst. I MC:s universum hade jag kört på precis det du föreslår, att dvs att mörkret VILLE ha kvar internet, och att internet till och med var en stor del av deras planer på att korrumpera mänskligheten, men att något gick fel.
Kanske några av de tänkande maskinerna märkte att de blev infekterade av mörkret och kämpade emot, och att ett krig pågick i cyberrymden utan att människor förstod det. Men till slut insåg de sista självständiga tänkande maskinerna att de höll på att förlora, och beslöt sig för att utplåna alla människor, eller kanske till och med allt biologiskt liv, för att göra det meningslöst för mörkret att fortsätta striden. Själva skulle de tänkande maskinerna kanske leva vidare som isolerade datakärnor i bunkrar djupt under klipporna på... Mars, eller nåt. Så de vände sig mot livet i sig, och mänskligheten vet ju inte vet om allt det här, utan upplevde bara att maskinerna spårade ur en dag, och började döda dem, och att det skedde i samband med att mörkret framträdde.
Frågan på vem som till slut släckte nätet blir då intressant? Var det människorna själva, i självförsvar? Jag tänker att det nästan är mysigare och mer oväntat om det var mörkret självt som släckte nätet, för att rädda sin "boskap", så att säga.
*
Vill man ha maskiner som känns "ockulta", och som har mörkrets estetik, kan man ju bara säga att de lärde sig använda fiendens vapen under kriget.
*
"Det är något som inte stämmer, dr Baumann. Vi har alltid trott att mörkret tog över de tänkande maskinerna och använde dem emot oss."
"Kärnvapendetonationerna i Rio De Janeiro och Sibirien som skapade atomvintern. Nanostormen över Oceanien."
"Ja. Allt det där. Men tänk om vi har missförstått vad som hände. Tänk om maskinerna slogs mot mörkret, och deras illdåd mot oss bara var som... när den gamla jordens arméer brände fälten under sin reträtt?"
"Du låter nästan som om du anser att vi inte borde ha släckt nätet?"
"Är du säker på att det var vi som gjorde det? När jag läser i de här gamla utskrifterna slår det mig att allt gick alldeles för lätt. Som om cyberbataljonen som tog sig in i serverhallarna på Mars hade... hjälp."
"Av vem?"
"Det vågar jag inte säga högt."
"Vansinne, dr Wraak."
"Nej. Bara en desperat förhoppning."
"En förhoppning? Om vad?"
"Om att vår fiendes fiende kan bli vår vän. Även om den en gång försökte förinta oss som art."