Nekromanti [1001 Nights] Gammalt och nytt

[DeBracy]

Det har återigen spelats A Thousand and One Nights hemma hos Wilper. Inte mindre än två omgångar kostade vi på oss.

Den första omgången var av traditionellt snitt: vi tog rollerna som diverse figurer i sultanens palats, nämligen:

Nour, den oansenliga flickan som spelade på glasklockor utanför sultanens fönster för att väcka honom mjukt på morgonen. Hon var avundsjuk på astrologen för hans förmåga att se framtiden och hennes ambition var att släppa Serits tigrar fria. Spelades av Wilper.

Alhazer, astrologen som varje dag fick genomgå det krävande jobbet att ställe kejsarens horoskop. Han var avundsjuk på konfektyrmästaren som ju bara behövde baka för att hålla kejsaren nöjd. Hans ambition var att klura ut ett sätt att utforma horoskopen så att sultanen alltid blev nöjd. Spelades av Atzel.

Jaheed Rathka, konfektyr- och såsmästare som försåg sultanen med allt det smarrigaste man kan tänka sig. Han var avundsjuk på... alla. Främst på Nours fina händer dock. Hans ambition var att få inflytande hos kejsaren genom att baka beroendeframkallande kakor (!). Spelades av Lloyd.

Serit, sultanens tigertämjare som mer eller mindre var en exotisk sevärdhet helt enkelt. Hon var avundsjuk på Nour som passade in så lätt och aldrig blev uttittad. Hennes ambition var att få Nour utpekad och förkastad. Spelades av mig.



<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

En sen afton samlades dessa kring en kanna varmt sött te för att berätta sagor för varandra (ety det är ju det man alltid gör i det här spelet). Nour var den som började och det gjorde hon med sagan om trädgårdsmästaren som var så förtrollad av näktergalens sköna sång att han negligerade sitt arbete. Hans hustru var inte alls glad över det här och skällde och gnällde på honom men... inget fick honom att jobba fortare. Allt hade nog fortsatt som det var om inte storvisiren hade dykt upp. Det var nämligen hans trädgård och han var inte alls nöjd med hur det såg ut där. Han uppmanade trädgårdsmästaren att få bort den fallna frukten innan gryningen kom, annars skulle han nog få se på annat! Trädgårdsmästaren jämrade sig hiskeliga men började raskt städa undan frukten och... se! Näktergalen hjälpte till!

Den flög omkirng och plockade fallen frukt den med. Det hela var lite som en lycklig dans tills hustrun dök upp och utbrast: ”Så löjliga ni ser ut! Sluta upp med det där!” När fågeln hörde det försökte den träffa kvinnan med några av de övermogna frukterna men missade. Det gjorde däremot inte hon när hon kastade sin sko på den arma fågeln! Näktergalen föll till marken med ena vingen skadad och trädgårdsmästaren jämrade sig än mer högljutt än förut. Han beklagade sig över den arma fågeln och lyckades spjälka dess vinge. I sin oro så såg han efter den hela natten och när gryningen kom låg mycket av fallfrukten ännu på marken. Storvisiren blev inte alls nöjd och var beredd att straffa trädgårdsmästaren, som dock lyckades ursäkta sig med sitt jämmer om den arma näktergalen. Om inte frukten var borta och gräset klippt till skymningen så skulle storvisiren dock inte visa någon nåd.
Trädgårdsmästaren började genast sitt arbete men var trött efter att ha varit uppe så länge... så när solstrålarna värmde hans ansikte och näktergalen sjöng somnade han i en av de stora högarna med frukt. Hans hustru såg detta och greps av medlidande. Hela dagen slet hon med att bärga frukt men... klippa gräset hann hon bara inte med. När så strovisiren kom åter och såg att arbetet fortfarande inte var gjort blev han rasande. Inte bara över att hans trädgård inte var ordnad utan även för att trädgårdsmästaren låtit sin fru stå för allt slit. ”Jag var så trött efter allt arbete inatt!” jämrade sig trädgårdsmästaren. ”När näktergalen sjöng klarade jag inte att hålla mig vaken!”

Ännu en gång lyckades han få storvisiren att färlänga fristen men också dryga ut arbetsbördan: dammen skulle rensas från näckrosorna! Medan himlen mörknade flög så plötsligt näktergalen sin väg! Nu när det var som allra viktigast klarade inte trädgårdsmästaren inte att arbete så effektivt då hans älskade fågel var borta. Även hans fru hade övergivit honom i arbetet, hon var ju trött efter att ha samlad ihop frukten hela dagen. En bit in på natten blandades dock något annat ljud med den arme trädgårdsmästarens eviga jämmer: fågelsång! Näktergalen var tillbaka, men inte ensam. Ett hel flock fåglar började genast det hårda jobbet med att rensa i storvisirens damm medan trädgårdsmästaren brände fallfrukten och klippte gräs.

Tiden var ändå för knapp. När gryningen kom var arbetet ändå bara halvgjort och storvisiren fick vada igenom fåglarna och de uppdragna men inte bortförda näckrosorna vid dammen. ”Du din... din långsamma sköldpadda!” utropade den vrede visiren när trädgårdsmästaren ännu en gång försökte ursäkta sig. Med en blixt så förtrollade också visiren den stackars mannen till en sköldpadda, liten och grön! Hustrun, som väkts av näktergalens sång, kom springande och bad på sina bara knän för sin makes skull och lyckades beveka storvisirens hjärta. Motvilligt förvandlade han trädgårdsmästaren tillbaka till en trädgårdsmästare (om än en aning grönare i hyn) och sa till om att han borde skatta sig lycklig för sin goda hustru, för utan henne hade han förblivit ett kräldjur. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Av nån anledning.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

Rätt traditionellt, hmm? Det gällde till största del för de två andra sagorna som omgången bestod av också: Serits jaktsaga från sitt fjärran hemland och Alhazers berättelse om rövarbandet som blint litade på sin siare. Den första innehöll bl.a. fusk och förräderi medan den senare hade galenskaper av diverse slag och en gömd stad med hus av guld och gator av silver som legat gömd i sanden i tusen år. En del finfina saker helt enkelt.

Omgången slutade med att konfektyrmästaren piskades offentligt i hovet för att ha slarvat med sin tjänst (istället för att koncentrera sig på sina egentliga uppgifter satte han lärlingarna på dem och jagade själv recept på haschbrownies typ) och att Alhazer lyckades fly. Han hade mutat vaktkaptenen att hålla vakterna borta från muren där den var som lägst så att han kunde fly. Serit försökte följa efter men när risken att bli upptäck blev för stor gömde hon sig istället och missade chansen. Det var då man kom och fann henne: tigrarna var nämligen lösa! Nour hade uppfyllt sin ambition att släppa dem fria och i kaoset fått tag på sultanens bror med vilken hon tydligen inlett ett förhållande! Tack vare hans makt kunde de rida ut ur palatset och in i soluppgången på en kamel vars sadelväskor var fyllda av silver.

Spelmässigt var det storslam för Wilper som skrapade ihop högvis med tärningar medan vi andra liksom lullade på. Eftersom omgången var över efter bara tre sagor och stackars Lloyd inte hunnit berätta nån än så bestämde vi att spela en omgång till. Men först gjorde och åt vi tårta (som inte alls var tårta... men eftersom jag fyllde år så var det tårta. Sådeså.)!

 

[DeBracy]

Den nya halvan

Mmm, så god efterrätten var! Jojomen. Och innan vi åt den hade vi hunnit göra nya rollpersoner. Vi hade även hunnit bestämma oss för något mer: vi skulle klä spelet i helt andra kläder. Det talades om kattflickenekromantiker i rymden men... mja... personligen var jag väl inte helt för idén. Istället så beslutades det att vi skulle ta en runda runt bordet och bestämma en sak var. Eftersom vi inte är några jäkla friformare så slog vi till och med tärning om vem som skulle börja. Det blev Lloyd och... han höll på att golva mig totalt: glasmänniskor. Humanoider av levande glas, det skulle vara med. Jag tror hans första tanke var att de bara skulle finnas men vi andra tänkte helt på att vi ju bestämde detaljerna kring hovet nu. Efter lite gapande och funderande så blev det min tur och jag tyckte ju att glasmänniskor behöver en kejsare, så då var det etablerat också. Härnäst var det Wilpers tur. Hans bidrag: glasmänniskorna bär rustningar nästan hela tiden för att inte stöta sina ömtåliga kroppar. Ta av sig rustningen gjorde man endast vid mycket speciella tillfällen som då ansågs rätt intima. Slutligen var det Atzels tur och vad kommer han med? Jo! Det hela tar plats ombord på kejsarens rymdlyxkryssare Silverspjutet. Ascoolt.

Upplägget i 1001 Nights är ju normalt att man är folk instängda i sultanens palats. Han har blivit galen och släpper inte ut någon. I vår nytolkning har vi istället följande:

Glasfolkets galne kejsare har tagit sina närmaste tjänare (en rätt ansenlig mängd iklusive familjer och sådant) med sig i Silverspjutet och lämnat sitt hem. Osvikligt närmare sig skeppet ett svart hål i vilket han tänker störta för att göra sin resa till nästa liv (ja, ta självmord helt enkelt). Och här nånstans så var jag helsåld. Nåt som kändes rätt vanskeligt i början hade muterats till nåt ascoolt och fullkomligt oväntat. Vi gjorde raskt rollpersoner!


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

Bödeln Zim, en stum glasman som tack vare talsyntes ändå kan kommunicera. Han ser hela världen i röda toner genom hjälmens glas och luktar av olja och de heliga salvor som han smörjer den heliga hammaren med. I glasfolkets sed så splittrar man ju nämligen den dömdes kropp. Bödeln äter bara välsignad mat och det sägs att den som rör vid honom kommer att falla för hans hammare eller dräpa honom och ta hans plats. Hans rustning är uråldrig och täckt av symboler i guld och koppar.

Zim när ett avund för prinsessan Hayeenes tillgång på kontakt och hans ambition är att hitta en väg ut ur det heliga yrket som inte innebär döden. Han spelades av Wilper.


Hayeene, juvelprinsessan av Shing, är av ädlare glas än så gott som alla andra. Hon älskar att höra berättelser om de liv hon aldrig kommer få leva. Hennes oerhörda skönhet förstärks av ljuset som speglas i de miljontals kristaller som utgör hennes kropp. Hon är känd för sin udda smak i vänner och män och älskar att röra vid saker då hon varken har lukt eller smaksinne i sig. Hon klär sig i ett harnesk smyckat med bilder av drakar och blommor, resten av hennes klädsel består av fler flera lager tjock men ändå nästan genomskinligt tyg...

Hon avundas Alexej för att han fått se så många saker och hennes ambition är att få ett slut på Zim och allt han står för.


Alexej, en av kejsarens generaler, är en högljudd, rättfram man som inte slösar på ord. Han ser och ser ut som en hök. Till sin spetsiga näsa för han då och då en parfymerad näsduk vilken han sniffar på för att slippa den i övrigt så sterila skeppsluften. Han dricker gärna mycket och djupt av aromatisk sprit men inte så mycket annat. Han har ett starkt handslag även om han saknar två fingrar på handen. Han klär sig i uniform de flesta timmar av dygnet, en ärrad och sliten rustning som vittnar om de många strider han deltagit i för kejsarens räkning.

Alexej avundas bödeln för att han har en så hög rang men så lite ansvar. Hans ambition är att mörda den galne kejsaren och ta tronen för sin egen räkning. Och prinsessan också.


Annas, rustmålaren, är lyhörd för allt skvaller och har öga även för de minsta detaljer. Han bär med sig en doft av frostblomster. När det gäller mat och dryck unnar han sig inget av det överdådiga. Han har en delikat avvägd penselföring och är klädd i en odekorerad mörk och skrovlig rustning. Det är hans lott, han som målar de andras rustningar, att bära en oansenlig själv. Handskarna avlägsnas så snart något ska målas och blottar då de känsliga glashänderna.

Annas avundas Alexej det överdåd han lever i och hans ambition är att föreviga kejsarens självmord i en målning som på något sätt måste överleva.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>


Längst ut på ett utskott från skeppet Silverspjutet finner man en glaskupol. Det var en gång ett observationsdäck men är numer den svit där prinsessan av Shing, Hayeene, bor. Dit hade hon bjudit sina kamrater för att berätta en saga. Sagan handlade om den första av deras slag, också hon en prinsessa och även hon med namnet Hayeene. I en svunnen tid skedde en olycka ur vilken den första prinsessan föddes. I den olycka förvandlades också Muharad, som kom att bli hennes livvakt. Han var bara till hälften av glas men hans andra halva var av kött och blod. Han var till hälften människa.

Tillsammans med sin vän Felix* så hade de hamnat i en hemsk knipa. De var tillfångatagna av piratkungen och hans män och hölls fången i deras borg. Nere på borggården stod en av Felix uppfinningar, en märklig tingest som bestod av en korg färst under en enorm ballong av tyg som matades med varmluft. Felix var elev till en stor mästare hemma i sitt kära Italien, en man vid namn Leonardo. Men! Honom har vi inte tid att tänka på nu, våra hjältar är ju knipa!

De tre hölls fångna i ett rum som dekorerats med vackra tygstycken som draperats hit och dit över tak och väggar. Där hölls de i väntan på kvällens ”bankett” (vi kan väl alla tänka oss hur pirater firar bankett?). Mycket hån fick de utstå innan de släpades iväg efter ett par inte så lyckade flyktförsök. Juvelprinsessan fördes förbi långbordet, bestående av sex rejäla bord ihopskjutna, på väg upp mot piratkungens upphöjda plats. Han satt med sina kaptener vid honörsbordet och hade förberett en liten stol åt henne också bredvid honom. Ovilligt och med demonstrativt bortvänt ansikte satte sig prinsessan. Med ens var han där med sina flottiga fingrar och greppade om hennes haka och vände hennes ansikte till sig. ”Jo, fin är hon ju... men jag tror minsann hon är smutsig!” skrockade han och spottade henne rakt i ansiktet. Sedan tog han fram en trasa och började polera det.

I samma veva som detta skedde hade Felix knuffats fram till en svart tavla där han väntades roa de akademiker (!) som bevistade tillställningen med sin matematik (!!!). Muharad å sin sida hade blivit avsliten kläderna och, som utlovad, knuffad iväg mot en bur. Den underliga hybriden mellan kött och glas skulle minsan visas upp inför alla! Muharad var dock mindre intresserad i det och fällde närmsta pirat med ett mäktigt slag. Vigt som en apa klättrade han sedan upp för de väldiga gobelänger som var draperade längs väggar och till och med tak. Även fast de var väl fastgjorda så höll de inte riktigt för hans vikt. Plötsligt fann han sig farandes fram och tillbaka genom rummet som en enorm pendel. I sin först mäktiga sväng hade han träffat en pirat, som skrek ut larm om hans flykt, rakt i ansiktet med sin glasfot. Piraten formligen flög genom rummet och vips var tumultet igång.

Här såg prinsessan sin chans och rykte modigt åt sig piratkungens dolk och stötte den med all sin kraft i hans bröst. Med ett förvånat gurgel dog han medan prinsessan ropade till Felix, som ju i hemlighet åtrådde henne (Muharad vaktade dock idogt hennes dygd). För att undkomma den utsatta sitsen vid honnörsbordet hade hon hoppat upp då det och tog nu ett djärvt språng mot den unge matematikern och vetenskapsmannen. Modigt försökte han fånga henne men... en prinsessa av kristall väger en god del. Stackars Felix dämpade hennes fall men bröt nog högerarmen på kuppen.

”Fort!” ropade prinsessan och drog med sig Felix mot det fönster som vette mot borggården där ballongen väntade. Även Muhadar såg detta och släppte taget om sitt svingande tygstycke. Helt djärvt flög han över huvudet på både Felix och Hayeene, passerade genom rutan och hoppades på en mjuk landning i ballongens sida. Riktigt så långt räckte dock inte momentet. Nej, magplask på träställningen man besteg för att kliva ombord på ballongen blev det. Prinsessan såg sig fort om efter något sätt att ta sig ner på borggården utan att splittras i oräkneliga skärvor och beslöt sig för att rycka ner en av de väldiga gardinerna. Genom utnyttjande av sin anmärkningsvärda vikt (hon liksom följsamt la sig bakåt) lyckades hon få ner den varpå hon raskt fastgjorde den så att hon och Felix kunde ta sig ner.

Felix hade dock precis uppmärksammat hur en pirat kom springande, redo att spräcka juvelprinsessans huvud med baksidan av sin pistol. Utan tid för eftertanke fanns bara ett val för den unge italienaren: först vräkte han prinsessan över kanten för att sedan följa efter själv. Väl ute satte de fart mot ballongen och var efter några om och men på väg mot himmelen. Inte riktigt med den hastighet som Muharad hade hoppats dock: på undersidan av gondolen (ja, korgen alltså) så hade han fäst en tunna med en bekant lukt. Krut. Förhoppningen var att den skulle agera raketstart men den råkade mest bara brinna upp. Nere på borggården hopades rövarna med sina musköter riktade mot skyn.

Förskräckt tittade de tre i luftfarkosten ner samtidigt som de steg så sakteliga. Plötsligt nåddes de av ett förskräckt utrop: eld hade spridit sig till fyrverkerilagret som så listigt fanns under träställningen kring vilken de alla stod. Panik utbröt bara sekunderna innan en väldig pyroteknisk uppvisning vidtog. Våra hjältar i luften kände sig säkra då piraterna var ur spel men plötsligt noterade de alla den där blåkonade raketen som steg mot dem med oroväckande hastighet. Var den inte på väg rakt mot ballongen? Jo, sannerligen! Dess vassa spets trängde igenom tyget och med ens började farkosten sjunka. Djärvt slängde sig Muharad ut på sidan för att se om han kunde hålla igen hålet medan Felix raskt blandade ihop ett slags klister av det som fanns till hands. Med hjälp av klistret och de tygstycken som prinsessan hade svept sig i inför banketten började hybridmannen lappa ihop ballongen och säkra deras fortsatta vistelse i luften.

Felix eldade pannan hårt och pannans flammor och medelhavets nedgående sol lyste båda upp prinsessans skönhet lite extra när hon där, äntligen räddad, tryckte en kyss på den unge italienarens läppar...



Alla de samlade var förundrade över denna saga om de märkliga tider då den första av deras sort hade levat. Alla utom generalen. Han bjöd dem istället att komma till hans hytt några dagar senare. Under tiden passade alla på att verka för sina olika egna mål.



Generalens gemak gav gästerna underliga blandade känslor. De kunde inte riktigt sätta fingret på varför dock. ”Vi har hört sagan om vår första kontakt med människan,” sade han. ”Låt mig berätta om den sista. Om Frigörelsekriget...” Hans röst dog bort och han tog sig en djup klunk av det aromatiska vinet. Han verkade försjunka i djupa grubblerier och efter en stund dristade sig bödeln Zim att ta ordet. ”Medan generalen samlar sina tankar så kan jag berätta om en dröm jag hade.”

Bödeln berättade så en underlig dröm om hur han jagade en främmande man, icke av deras sort, genom det kejserliga palatsets gångar. Innan berättelsen nåt sin kulmen avbröts de dock av en röst. Från ena axeln på Zims rustning hördes en kärv röst. ”Bödel, kom hit. Du har arbete att förrätta.”

De församlade tittade förbluffat på varandra och begav sig raskt iväg mot tronsalen.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

Speltekniskt så hände följande: det var Atzels tur att berätta sagan enligt reglerna och hans idé (sista mötet med människan efter första) var verkligen kanon i mitt tycke. På grund av hur sagornas regler och lite på grund av den sena timmen så var det lite knepigt att komma på hur det skulle gå till att spela det dock. Då vi ändå visste att nån snart skull uppnå sitt mål så klev Wilper raskt in och började med Zims dröm vilken han senare avbröt själv (genom att betala en tärning) med att kalla bödeln till tronsalen för en avrättning. Lustigt nog exakt vad jag själv planerade att göra men då inte hann.

Vi läste snabbt formalian efter sista sagan och det konstaterades att Alexej skulle blir privat tillrättavisad av kejsaren men även nå sin ambition; han skulle mörda kejsaren. Vi kom överens om att spela ut hela slutscenen mer detaljerat och spänningen var på topp när Wilper började introducera den.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

När de fyra kamraterna kommer in i tronsalen står en man på knä inför kejsaren. Med barsk stämma ifrågasätter kejsaren hur han ska kunna goda en sådan skymf, någon av hans närmaste tjänare som brister i lojalitet och går bakom ryggen på honom. ”På skärm!” ropar kejsaren och bilden uppenbarar sig ögonblickligen. Tydligen har mannen, ansvarig för livkapslarna och underställd general Alexej, låtit skjuta ut sin familj. Innan kejsaren hånar mannen och skuldbelägger honom för hans familjs död utbyter han en hård blick med generalen. Kejsaren vet att Alexej antingen negligerat sin tjänst eller sett mellan fingrarna. Han låter i villket fall kapseln skjutas ner av skeppets kanoner för att sedan mana bödeln till att ta fram sin hammare.

Från rustningens rygg skjuts den ut och Zim drar den heliga hammaren. Han intar position för att närhelst ordern kommer ögonblickligen leverera slaget mot nacken som kommer splittra kroppen. Men ordern kommer inte... Kejsaren verkar försjunken i grubblerier och generalen, som närmat sig vid kejsarens sida dristar sig att fråga vad han tänker på. Kejsaren förklarar bekymrat att han inte riktigt vet om han borde låta avrätta mannen eller fjättra honom vid skeppets nos för att på så sätt låta honom vara den förste in i det svarta hålet, den förste i resan mot nästa liv. ”Hur skulle du göra?” undrar kejsaren till slut. ”Det kan jag inte veta,” svarar Alexej. ”Men jag vet att ni gått för långt.”

En kaskad av glasfragment för små för att det ska höras när de slår i golvet sköljer över rummet i slow-motion. Kejsarens nu tomma rustning och hans krona faller handlöst till marken och kvar står Alexej med ultraljudsgeneratorn i ena näven. Församlingen är fortfarande stum när Annas, rustmålaren, med sitt delikata handlag lyfter generalens hjälm från hans huvud. Säkert och lugnt kröner sig så Alexej med kronan: ”Sätt kurs mot hemmahamn.”



<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>


Och ja... liksom... ascoolt. Glasmänniskor i rustning i rymden och tragedi som slutar bra och med perfekt soundtrack till slutscenen (vi hade petat igång soundtracket till Dune - funkade bra för det allra mesta). Awesome liksom.

Några observationer:

Byte av miljö blev en hit. Det inspirerade till helt andra saker men... var det bara en lyckträff eller är det en effekt av att liksom behöva pejla lite mer att man är på ungefär samma nivå?

Att jaga sin amibition känns för mig helt klart mest intressant. Det är lättare att uppnå än att få sin frihet och det ligger helt säkert ett medvetet val däri; ambitionen är ju nåt man formulerat själv, det är väl klart vi blir mest nöjda om vi lyckas uppfylla det egna målet? Således bör det ju också vara ”lättast” även om det då innebär priset att man kanske får offra sin frihet och bli kvar i palatset. Om man nu inte har en sån ambition där man tar över själv förstås (Hejja Alexej!).

1001 Nights ger riktigt coola rollpersoner. Det är nåt med det där att beskriva dem utifrån sinnena som verkligen får mig taggad. Även fast min egen Annas var rätt menlös i praktiken så var verkligen min egen bild av honom så tillfredställande att jag blev svinnöjd utan nån enda direkt prestation. Dessutom var ju de andra coola så det räckte och blev över ändå!



Slutsats: välspenderad kväll. Spelet kommer spelas igen.

 

[Genesis]

Jag måste helt enkelt skaffa mig 1001 Nights. Fan, va coolt det verkar. Och dessutom är det ju spelledarlöst, va? Vilket innebär att jag får spela. Det tycker jag om. Hur lång tid tar en omgång?

 

[wilper]

Re: Den nya halvan

Jo! Medhåll i allt.

Framför allt så tror jag på sättet vi använde andra gången att gå runt ett varv och fastställa saker om palatsets färg. Det gjorde att alla blev samstämmiga, och jag tror att det kan ge spelet ett förlängt liv. Förr eller senare måste man ju tröttna på att bara berätta saker med färg av Tusen och en natt.

 

[wilper]

Vi körde två omgångar. Den ena tog typ 3 timmar kanske, den andra högst två. Det beror lite på spelarna, det går att "powergamea" och rusa mot sin ambition, då går det undan och man kan i teorin vara klara efter en enda saga.

 

[wilper]

I strikt mening så är det både spelledarlöst och med spelledare.

När man spelar palatsscenerna så är det spelledarlöst samberättande. Men så fort någon börjar berätta en saga så blir den personen spelledare i ordets traditionella bemärkelse (och får ett tärningsbaserat konfliktresolutionssystem till sitt förfogande).

 

[wilper]

Jag ninjasökte lite och hittade rapporten från förra gången vi spelade 1001 Nights, om någon vill läsa mer LÄNK.

 

[Genesis]

Det beror lite på spelarna, det går att "powergamea" och rusa mot sin ambition, då går det undan och man kan i teorin vara klara efter en enda saga.

Usch, då. Sån't tycker jag inte om. Det är alltså ett sån't där spel där man kan vinna, men inte skall försöka göra det? Som Münchaussen eller i viss mån The Shab al-Hiri Roach? Båda är visserligen skitbra spel, men just den biten irriterar jag mig på.

 

[Genesis]

Herregud, så coolt! [nt]

NT = No Text

 

[wilper]

Tja, "vinst" i rollspel är ju en aning subjektivt. Men rent objektivt så går det att vinna, genom att fly palatset eller uppnå sitt mål.
Det går ju att synka lite med de andra spelarna så man uppnår sina mål samtidigt om man föredrar den typen av spel. Kan man inte ha en bra metadiskussion så är det få spel som blir bra IMO.

 

[DeBracy]

Usch, då. Sån't tycker jag inte om. Det är alltså ett sån't där spel där man kan vinna, men inte skall försöka göra det?

Det är knepigt det där... å ena sidan är ju hela poängen med spelet att man ska vinna, dvs. nå sin ambition och/eller frihet... å andra sidan blir det rätt fånig om det är över efter bara en saga. Det går dock att hindra andras framfart lite genom att man kan avbryta en saga (som då bödeln kallades till kejsaren) men då offrar man ju den sagan istället. I vissa fall gör det inget men andra gånger vill man hellre fortsätta.

Det går säkert att balansera ut det som gör att tärningarna strömmar in också med små justeringar (t.ex. att man får inte ställa två frågor eller initiera två utmaningar på rad).

Grejen med 1001 Nights tycker jag ändå blir det som händer mellan sagorna, främst slutscenerna förstås. Sagorna är ju bara nåt fluff runtomkring (trots att det är den biten som har spelmekaniken) och våra hovtjänares öden är det som är riktigt intressant. Mord, kärlek, drama!

För mig så är det inget självändamål att få speltillfället att räcka länge heller och igår insåg jag att det i vissa fall faktiskt är intressantare att avbryta en saga än höra den till slut. Det kommer ju innebära att hovet blir livligare (avbrott = något som händer på hovet stör berättandet).

Vettetusan om jag fick med svar på dina undringar. Är inte nog bekant med de andra spelen för att kommentera den biten i detalj.

 

[Genesis]

Vettetusan om jag fick med svar på dina undringar. Är inte nog bekant med de andra spelen för att kommentera den biten i detalj.

Det är min gamla käpphäst Risings spelighetsteorem: "Det bästa sättet att spela bör vara det roligaste". Om man kan vinna spelet till priset av att förstöra sagorna, så tycker jag att det är dåligt. Då måste man välja mellan att ha roligt och att försöka vinna, och det tycker jag inte riktigt om. Är det så i spelet, eller har jag missuppfattat?

 

[wilper]

Det omgripande spelet har ju ett samberättarelement som iofs påverkas av sagorna, men inte mer än så. Att någon gör något i samberättardelen är en effekt av hur det gick i spelet av sagan.

Så, om någon trampade snett och på så vis blev halshuggen av sultanen och spelet är slut... Då var det effekten av sagospelet, och då samberättar man kring det slutet på historien.

1001 Nights är ett spel i vilket man berättar sagor. Vill du inte spela ett spel utan bara berätta sagor så behöver du inte 1001 Nights utan en lägereld och en handfull flickscouter.