Nekromanti 13th Age. Haru testat eller?

[DeBracy]

Vad jag förstår ska väl 13th Age vara en av snackisarna i rollspelsvärlden nu, men jag har just inte hört mer än att Möller tydligen testat det. Lite mer än så vill jag allt höra. Haru testat? Varå nå bra? Är bilderna inne i boken roligare än omslaget eller är det typ D&D 3.X-estetik hela vägen?

 

[Möller]

Hehe.

Jo, jag har testat. Illustrationerna är tråkiga. Riktigt jävla standardfantasy =) Däremot är layouten trevlig och luftig, så boken var ett nöje att läsa. Som PDF iallafall, som fysik pärmbok är den naturligtvis som alla andra 400-fyrfärgs-sidors-böcker. Tungt.

Jag spellede ett kortare scenario för att element inom spelgruppen var pepp på fantasy och jag var någotsånär pepp på 13th Age. Det är ju inte riktigt min typ av spel, highfantasy.

Men det finns mycket bra med det. De enkla reglerna är en dröm jämfört med Pathfinder (hurra, inga jävla avstånd). Escalation Die är en fin inovation.

Den mesta utveckligen har skett på rollpersonssidan och dennas koppling till spelvärlden. Inga mer namnlösa "krigare" utan historia. Att slänga ut skills framför självdöpta backgrounds och uppmuntra till failing forward är skitbra, liksom att låta varje rollperson vara helt unik på något sätt. Den största grejen är ikonerna, makthavare och krafter i spelvärlden, och rollpersonernas relationer till dessa. Det sätter sin prägel på spelet, som SL ska man vara beredd på att improvisera.

Spelet flyter på rätt bra in action, även med en spelledare som gjorde sitt första pass i högsätet inom regelparadigmet D20. Det vart helt gonzo, levande magiska föremål (en 13th Age-grej, rätt mycket), goblins som spydde upp demoner. Ja, mer high fantasy på ett par timmar än i resten av min rollspelskarriär.

Allt är dock inte superbt. Illustrationerna, som jag nämnde. Och att spelet inte känns helt fristående. Det är skrivet för D20-fantaster som vill ha det lite enklare och friare. Som läsare förväntas ha djup förförståelse för rollspel i allmänhet och D20 i synnerhet.

SL-tipsen för encounters går i princip in på hur man balanserar dem i 13th Age, inget mer generellt om hur man gör dem roliga. Skill tests (egentligen då backgrounds men termen finns kvar) ska, sägs det, inte vara tråkiga utan spelet bör drivas vidare även med ett misslyckande. Beprövad teknik, men även med min Mouse Guard-erfarenhet så räckte det inte riktigt till i 13th Age.

Jag ger spelet 4 av 6 möjliga säckar mjöl. Det hade fått en femma och spelet varit mer gediget.

 

[DeBracy]

Det var ett matigt och fint svar, tack för det!

Helt gonzo låter på sätt och vis lovande, även om det inte riktigt är min vanliga tepåse. Det låter lite som att det kanske är ett spel som man kan fånga lite av den här videon med om man inte räds d20-släktskapet.

Levande magiska vapen. Good stuff.

 

[Möller]

Tänkte fylla på lite.

Settingen är, tja ... Jag vet inte, den är inte så mycket. De har kört på den gamla filosofin att spelledaren själv ska flesha ut världen (och, iochmed de små indieelementen, även spelarna). Det är väl okej, antar jag. Vissa detaljer som ändå presenteras är häftiga; de gigantiska Kuru-behemotharna som vandrar runt världen, de levande grottorna som flytter upp från underjorden och måste dräpas.

Jag stör mig dock på den vanliga fantasy-fällan; allt måste vara så jävla speciellt. Drakkejsardömets sju (eller vad det nu var) viktigaste städer är alla helt olika. I Horizon bor magikerna och allt är magiskt, i Glitterhaegen finns allt till salu. Ja, ni fattar. Sånt kväser min fantasi en aning.

Genusmässigt är spelet ganska bra. De elva ikonerna har en bra spridning könsmässigt, även om de för det mesta faller in i de roller man kan förvänta sig.