OK, here goes...
Awright, då ska jag försöka skriva ihop lite praktiska riktlinjer för gammelsvenska, typ artonhundratal, men det är inte så noga. Jag ska försöka akta mig så mycket som möjligt för grammatiskt fikonspråk.
Tilltal och titlar
För det första så är det skitnoga med titlar. Jämför med engelskan, där det är skitnoga om man kallar någon Mister, eller Doctor, eller Captain. Vi har inte det tänket kvar i modern svenska, så det kan vara bra att jämföra med den amerikanska kultur vi super i oss så mycket av.
Uppenbara titlar är ju lätt, alltså typ militära titlar (major, löjtnant, general osv), akademiska titlar (kandidat, student, docent osv), religiösa titlar (pastor, prost, abedissan) med mera. Personer som inte har någon titel, eller åtminstone ingen som ger status, får något slags default-titlar: herr för vuxna män, fröken för ogifta kvinnor (oavsett ålder) och flickor, fru för gifta kvinnor, änkor och frånskilda (gud förbjude!), unge herr för pojkar och unga män.
Titlarna använder man även i ganska avspända sociala sammanhang -- de är alltså inte bara till för uppstyltat språk eller för att visa någon särskild grad av vördnad, utan de är ganska självklara.
Ofta använder man titeln i bestämd form istället för att säga "ni". ("Vill studenten ha en kopp te?")
Förutom med familj och nära släkt så lägger man bort titlarna med nära vänner. Det görs till och med helt uttalat för det mesta ("Nä, vad säger byrådirektörn, ska vi inte lägga bort titlarna?), men det finns en viktig regel: det är i allmänhet bara den med högst status, eller som tog sin akademiska examen först om det inte är så tydligt, som föreslår att lägga bort titlarna.
Man tilltalar också alla som inte är närstående med "ni" (skrivs inte med stor bokstav, som det ibland gör nuförtiden), och det är samma "gräns" som med titlar. Om man säger det ena så menar man båda ("Nä, vad säger byrådirektörn, ska vi inte vara du med varandra?).
Verbformer
Den största skillnaden mot modern svenska är kanske att verben (springa, hoppa, tala, vara...) har olika form beroende på om det är en eller flera personer som gör en sak. Om det är flera personer så används verbets
pluralform. Denna form kan vara ganska oregelbunden, vilket kan vara knepigt, men i allmänhet så har man en känsla för hur den "ålderdomliga" formen av ett verb ser ut, och ofta är det pluralformen man tänker på.
Exempel: Jag/du/han/hon/den/det kommer ; Vi/ni/de komma.
Jag/du/han/hon/den/det är; Vi/ni/de äro.
Jag/du/han/hon/den/det springer; Vi/ni/de springa.
Jag/du/han/hon/den/det sprang; Vi/ni/de sprungo.
Jag/du/han/hon/den/det åt; Vi/ni/de åto.
Jag/du/han/hon/den/det dör; Vi/ni/de dö.
Jag/du/han/hon/den/det kom; Vi/ni/de kommo.
Jag/du/han/hon/den/det fick; Vi/ni/de fingo.
Lägg märke till att den vanliga formen ("singularformen") i allmänhet är densamma som används idag! Det heter alltså INTE typ "Jag kommo sent hem igår" utan helt enkelt "Jag kom sent hem igår"!
Ålderdomliga ord
Sådana finns det många, och det är inte alltid de betyder det som de liknar.
Exempel: Emedan (betyder typ "därför att", INTE "medan")
Icke (=inte. En klassiker!)
Intet (=ingenting)
Ehuru (=trots att)
Huru (=hur)
Ock (=också)
Lästips
Tilltal och pluralformer och lite inströdda ålderdomliga ord, det kommer man en god bit med. Kör på det och fråga om du vill ha mer. Ett stort tips är ju så klart att läsa lite, framför allt då August Strindberg och Selma Lagerlöf. Eftersom jag antar att du har mest nytta av hur folk faktiskt pratade så kan jag speciellt rekommendera att läsa pjäserna -- dels så är det inte så mycket text som i en roman eller novellsamling (enstaka noveller är ju bra, också, så klart) så det tar inte så lång tid att läsa, och dels så är det som sagt talspråk.
Fråga om du vill veta mer om nåt, eller skäll på mig om jag har babblat för mycket om något ointressant!
Jag har tänkt skriva ihop en sån här artikel ända sen vi hade ett Strindbergsblock på skolan i höstas, men nu så ska det bli av. Håll i hatten, snart kommer det nåt här!
