Jag brukar tycka det är tvärtom med den här sortens fraser. Alltså att byråkrater gillar dem. Jag var till och med ihop med en jurist en gång som ville fylla i blanketter medan jag viskade "ecklesiastikminister" i hennes öra, som förspel.
Och en gång sade jag "till yttermera visso" i en hiss full med byråkrater, och då ryckte de alla förvånat till och började låta blickarna gå mellan varandra och åt mig. En av dem (han såg ut att heta Ingmar - men de gör de å andra sidan allihop) sade "men, är Ni en av oss? Har det inte i kallelse, meddelande eller annan förvaltningsakt, varöver handling upprättas, bringats till vederbörandes kännedom att behörande iakttagas samt ges tillkänna via gällande och erfoderlig medlemskort såsom traditionen till riktigheten ex officio kräver - och i de fall då traditionerna plägar brytas, såsom vid - men inte uteslutande till - styrelseskifte och force majeur?"
En annan av dem skakade mig om axlarna och väste:
"Säg inte att du genom oaktsamhet förlagt medlemskortet, ty då kommer Överbyråkraten att bli galen på dig!"
Snabbt satte en man vars namnbricka sade "Ingmar" (samme man som först pratat med mig? Det var svårt att avgöra) en likadan namnbricka på mitt eget bröst och log, innan han förklarade att han genom sin försorg överlämnade ett extra medlemskort till mig, trots att tidspressen inte tillät att skriftligt delgivningsbevis överlämnmades, vilket annars varit legio.
Sedan tog de mig till källaren på ett kontor där de lärde mig att man kunde rulla post-its för att röka deras hallucinogena klister, och sedan tittade vi på medan Överbyråkraten (Ingmar Ingmarsson) offrade en jungfru från marknadsavdelningen med hjälp av en sågtandad bic-penna.
Jag lovar.
