Nekromanti Skräckens sanna natur, the sequel

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Nu har det diskuterats vilka filmer som är läskiga. Jag plockar ut några av dem som är vanligt förekommande, allmänt kända och representerar olika sorters skräck så att vi kan plocka sönder den och se vad som för dem att låta BU!

Det jag plockat ut är, tillsammans med mina bedömningar om "aktiva ingredienser":

The Shining
Isolering, en närstående som psykopat, olycksbådande föraningar.

Event Horizon
Isolering, chockeffekter.

Alien
Isolering, ovisshet, otäckt monster.

Riket
Filmat för att ge närvarokänsla, känsla av förutbestämt elände, miljöer och personer man kan relatera till.

Night of the living dead
Isolering, okända människor i en pressad situation, hjälplöshet.

Blair Witch Project
Närvaro, dokumentär stil utan traditionella trick.

Seven
Känslan av att vem som helst kan vara en mördare?

Sjätte sinnet
Ingen aning, fann den inte så skrämmande. Kanske chocken av att Bruce Willis kan spela annat än ovillig hjälte i skitig T-shirt.

När lammen tystnar
Ytterligare en film som jag inte riktigt fastnade för. Kanske "det kan vara en psykopat bakom hörnet"-skräcken?

Nå, har jag missat någon ingrediens?
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Skräcken som inte riktigt hör hemma på Skrcäk-forumet. Den verkliga skräcken som finns i till exempel Schindler's List där det faktiskt är en sann historia. Kanske inte överväldigande skräck utan mer att "har det verkligen varit såhär? Tvi vale..."
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Skräcken som inte riktigt hör hemma på Skrcäk-forumet. Den verkliga skräcken som finns i till exempel Schindler's List där det faktiskt är en sann historia. Kanske inte överväldigande skräck utan mer att "har det verkligen varit såhär? Tvi vale..."
Jag lämnade avsiktligt den utanför just därför att jag tror att den är mycket svår att använda på ett bra sätt i rollspel. Det blir lätt fel eller respektlöst.

Det är en viktig film, men den ligger lite för nära verkligheten för att fungera som underhållningsskräck.
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Jo, det var ju därför jag skrev att det kanske inte hörde hemma på Skcräk-forumet (det var ju faktiskt det jag skrev :gremsmile: ) men det är viktigt att inte glömma bort det när man tar upp skräckens olika delar.

Att använda sådan skräck i rollspel är som du säger väldigt svårt.Om det inte varit så svårt hade det säkert varit en av de populärare formerna eftersom det är så oerhört verkligt.
 

Netzach

Veteran
Joined
21 Jan 2003
Messages
71
Location
Malmö
Sjätte sinnet

Den ingrediens som skrämde mig var de frågor kring "liv" eller "levande" som filmen föranleder. Hur mycket av vår vakna verklighet är trovärdig? Hur mycket av den är faktiskt existerande? Detta kan ju med enkel fördel inkorporeras i t ex Kult.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Film och Rollspel

Jag tror att du börjar lite i fel ände. Visst, isolering är en stående ingrediens i många av våra favoriter, men det är med i precis lika många skitfilmer. Vad är det som gör våra favorit-isoleringsfilmer bra, medan de flesta Jason-rullar är dåliga?

När det gäller frågan om skräck verkligen är läskigt eller inte så tycker jag att det mestadels handlar om etablering och klimax.

Till Etablering räknar jag allt som får oss att ta till oss historien. Intressanta personer, en spännande handling, fängslande miljöer, bra rolltolkningar osv. Det här tycker jag är den stora skillnaden mellan filmer som The Shining och Jag vet vad du gjorde förra sommaren. Alltså; jag tyckte faktiskt "jag vet vad du gjorde..." var rätt skickligt regisserad i fråga om surprise och suspense, ändå så fann jag den aldrig engagerande pga den förutsägbara plotten, och därför hoppade jag bara till i biofåtöljen av ren reflex. Det var bara dumskräck.

När det gäller Klimax så menar jag varenda situation där filmen försöker skrämma oss i publiken. Antingen genom en chock eller bara genom att sända en kall kår längs med ryggraden. Det gamla "surprise" och "suspense". På ett sätt kan alltså även ett antiklimax räknas som ett klimax. När det gäller en film som The Shining så finns det nästan hur många klassiska klimax som helst i den rullen. "All work and no play makes Jack a dull boy"-scenen är min favvo, till exempel. Tänk på att det finns få rena "Bu!"-chockscener i The Shining, medan de förlöser varandra på löpande band i de sämsta av Jason-rullarna.

---

Snygga, lågmälda klimax tycker jag kännetecknar alla våra favvofilmer.

Det läbbigaste i Event Horizon ***SPOILER*** tyckte jag till exempel var när man såg den där snurrande ring-grejen i bakgrunden plötsligt börja röra sig allt långsammare och långsammare för att slutligen stanna i en tydlig formation, med alla ringar i en och samma vinkel. Jag hade ingen aning om vad det skulle betyda, men instinktivt fattar vi ju alla att det skulle sluta illa. Det var en scen som i många avseenden påminner om "all work and no play"-scenen i The Shining. ***SLUT SPOILER***

---

Isolation, hjälplöshet, utsatthet osv är nog säkra tips som fungerar i rollspel lika bra som på film, men det räcker inte för att få till "bra" skräck. Det som skiljer agnarna från vetet är nog snarare just en fängslande etablering och kittlande klimax.

Vad kan man göra för att öka dessa beståndsdelar i rollspel? Well, när det gäller etablering så handlar det mycket om att låta spelarna få agera friare med sina rollpersoner så att de verkligen börjar tycka om dem och blir rädda för att förlora dem. Dessutom hjälper det om äventyret har ett djup och inte bara handlar om ett psykmonster som bor i ett träsk och äter ungdomar när det blir fullmåne.

När det gäller klimax så tycker jag att det handlar om den svåra konsten att berätta med små medel. Chock och äckel är sällan lika effektfullt som att använda snygga, subtila signaler. Det skiljer snygg skräck (såsom Sjätte Sinnet; där egentligen inget "farligt" någonsin händer) från Jasonrullarna, där folk dör som flugor på de mest hiskeliga vis i parti och minut.

/Riz
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Film och Rollspel

Jag håller med dig i nästan allt du säger, med några mindre kommentarer enligt nedan:

Till Etablering räknar jag allt som får oss att ta till oss historien. Intressanta personer, en spännande handling, fängslande miljöer, bra rolltolkningar osv.
Håller med helt. Utan inlevelse ingen skräck.

Tänk på att det finns få rena "Bu!"-chockscener i The Shining
Se om den, det finns många, även om det mest är i grabbens visioner och inte är en "clear and present danger". Tvillingflickorna i dörren. Liket i badkaret. Gangstermordet. Det finns fler, men det är de mest påtagliga.

Snygga, lågmälda klimax tycker jag kännetecknar alla våra favvofilmer.
Japp. Det tar tid att bygga upp en stämning. Man kan inte bara slänga in yxpsykopaten i första scenen och tro att det ska funka.

Ett annat trick man kan utnyttja är att ge spelarna/tittaren en känsla av att nu kan det inte bli värre. Sedan låter man det bli värre. Upprepa gång på gång, i små steg. Bygger upp en underbar känsla av desperation.

Chock och äckel är sällan lika effektfullt som att använda snygga, subtila signaler.
Det är dessutom metoder som klarar översättningen till rollspel väldigt dåligt.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Gangstermordet?!

"Se om den, det finns många, även om det mest är i grabbens visioner och inte är en "clear and present danger". Tvillingflickorna i dörren. Liket i badkaret. Gangstermordet."

Say what? Gangstermord?!?! Äh, det är klart att det finns chocker, men det är ju inte sån't man hoppar till av, på samma reflexmässigt förutsägbara sätt som i slasherfilmerna. Liket i badkaret var ju förvisso något jag ryckte till av, men det handlade ju inte om en ren "bu!"-reflex, utan något mycket snyggare som tog vägen förbi hjärnan och fantasin innan det nådde ryggraden.

"Ett annat trick man kan utnyttja är att ge spelarna/tittaren en känsla av att nu kan det inte bli värre. Sedan låter man det bli värre. Upprepa gång på gång, i små steg. Bygger upp en underbar känsla av desperation."

Ja, det är härligt frustrerande. I tyska filmen Funny Games (gå och se!!! Jag glömde den på min lista! Gå och se!!!) så *SPOILER* visar filmaren hur de två psykopaterna glömmer en kniv i en båt. Det visas väldigt fort i bild och vi fäster ingen vidare notis om det, men till slut hamnar huvudpersonen i båten, bunden, och galningarna ror ut till sjöss. Plötsligt sitter alla i publiken och tänker "Kniven! Ja! Kniven ligger ju i båten! Åh, jag höll nästan på att glömma kniven!" men så fort huvudpersonen fått tag i kniven så tar ena psykot den ifrån henne, utan några som helst problem, och kastar den i sjön. Då dör alla våra förhoppningar och det är något av det mest fördjävliga jag någonsin upplevt i en biograf. Hade läget varit uppgivet från början så hade jag ju inte haft något hopp överhuvudtaget, men det där var mycket värre. Överhuvudtaget så är det en mycket obehaglig film. *SLUT SPOILER*

---

När det gäller rollspelsskräck så har vi ett väldigt effektivt hjälpmedel som filmmakarna saknar; nämligen interaktivitet. Om spelarna tror att de har valt fel så brukar läget bli väldigt läskigt. De kan ju inte veta hur fel de har valt. Är det så pass felaktigt att allt hopp är ute, eller har de en liten chans att klara sig om de gör allt rätt från och med nu?

Till exempel om spelarna får två delar av en platta med kilskrift som beskriver någon uråldrig ritual (blöh) och om de råkar tabba sig på så vis att ena tavlan förstörs... Kan de då fortfarande klara äventyret?

Sån't gillar jag. Skräckrollspel brukar annars vara väldigt hårt rälsade så att det bara finns en enda väg in mot slutet och om man avviker från den så är det slut på en gång (eller så tvingas man tillbaka på den förutbestämda vägen genom att spelledaren är snäll och leder rollpersonerna fram mot målet). Därför skriver jag väldigt enkla skräckäventyr i grunden, med utmaningar som kan lösas på väldigt många olika sätt, och sedan är jag hård mot rollpersonerna och låter deras felsteg få straffa sig på så vis att vissa vägar fram mot målet skärs av. Kan de fortfarande klara sig? Det vet de aldrig.

/Rising
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,948
Location
Uppsala
Den bästa av dem alla

Eftersom jag tycker om psykologisk skräck så måste jag ju nämna den här filmen: The Thing.

Nyversionen gjordes av John Carpenter och släpptes 82, med skådespelare som Kurt Russel. Enligt mig är det den absolut bästa skräckfilm som någonsin gjorts, och samtidigt söker jag efter boken den är baserad på än idag. (Någon som minns vad boken heter?)

De element som gör filmen genial är följande:
Isolation (vanligt förekommande), ovisshet (vem tusan är det som är rymdslemmo, nu då?), snabba vändningar, groteska monster och så vidare. Även om det grafiska inte är nog för att skrämma så tycker jag filmens känsla är helt underbar. Det går knappt att jämföra med andra filmer i genren, och det gör att The Thing nog är den skräckfilm jag sett flest gånger. Ändå vet jag att jag kommer se den minst lika många gånger till, bara för nämnda känsla.


Framförallt så är det ganska lätt att replikera det här i rollspel. När RP sitter tyst och stilla i en skogsdunge och läser i sina härliga uråldriga böcker så får de kanske syn på platsen där det står "han som rör vid Det Jättemagiska Spjutet kommer bli mörkrets nya furste". Hmmm, tänker alla och tittar på krigaren. Eller när de sitter på en av de klassiska tavernorna och konstaterar: "Ja, alla här inne utom oss är faktiskt varulvar".

I CoC är det oftast lite elakare. Tror ni förstår hur, med tanke på att sådan insikt oftast leder till Sanity Loss...
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Söka skräcken? [lite NTIT]

När jag lästa ditt inlägg slogs jag av en tanke. Vet inte om det diskuterats förut eller om det hör hemma här men, varför söker människor sig till skräck? Varför vill bli vi skrämda? Jag vet varför jag vill det. Det kanske är skumt men jag känner som en trygghet när jag blivit skrämd så. Hur känner ni? :gremsmile:

*Frågetecken-abuse*
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,948
Location
Uppsala
Re: Söka skräcken? [lite NTIT]

Hmm. För att det ger en inblick i hur lättpåverkad en människa egentligen är. Särskilt du själv...

Tryggheten du nämner ligger i den där känslan att du alltid kan återkomma till ditt vanliga liv. Men riktig rädsla slipper också majoriteten av mänskligheten uppleva. De som är mål för övergrepp, misshandel och så vidare är nog de enda som upplever riktig skräck. Samt de som lever i krigshärjade områden och varje dag lever med vetskapen att en förlupen kula eller ett skott från en prickskytt kan betyda slutet på deras liv. Eller ännu värre: deras barns liv.

Människan är trots allt en social varelse, så just att vara mån om de nära och kära tror jag är det viktigaste av allt. Rädslan att något illa skulle inträffa dem är starkast. Relationell skräck borde bli den värsta sorten också i rollspel, men eftersom en RP bara är en RP så kommer man aldrig få den sortens inlevelse. Istället är det psykologisk skräck, som kan skapas med endast fantasi och inlevelse, som blir den mest betydande varianten. Men ju mer distanserat, dess mindre personligt. Och då kommer man spela CoC eller Kult av rutin, utan nämnade känslor.

Vad sa jag egentligen med det här inlägget?
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Re: Söka skräcken? [lite NTIT]

Människan är lättpåverkad. Sant. Trygghet är viktigt. Sant. Att ha trygghet och känna trygghet är inte samma sak. Att känna fara för sitt eget liv, som "riktig skräck" är, är fruktansvärt. Därför är känslan av trygghet viktig. Jag ser inte skräcken som ett sätt att få inblick utan som ett sätt att känna mig trygg.

Vad sa jag egentligen med det här inlägget?

Yassilus is Coward! Mwahaha! :gremwink:
 
Joined
25 Jun 2000
Messages
1,243
Location
Stockholm,Svearike, Tellus, Vintergatan
The Thing

"Nyversionen gjordes av John Carpenter och släpptes 82, med skådespelare som Kurt Russel. Enligt mig är det den absolut bästa skräckfilm som någonsin gjorts, och samtidigt söker jag efter boken den är baserad på än idag. (Någon som minns vad boken heter?)"

Boken (eller novellen snarare) heter "Who goes there?" men har även namnet "The Thing from another world" och den är skriven av John W. Campbell.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Gangstermordet?!

Say what? Gangstermord?!?!
Ett antal kroppar i ett av rummen. Tror inte att det framgick i filmen att det rörde sig om ett gangstermord, men det nämns i boken.

Kan de fortfarande klara sig? Det vet de aldrig.
Men låt dem aldrig tro att de kan klara sig, annat än möjligen för att dingla en morot framför dem som du sen rycker bort.

För att citera Farscape's senaste avsnitt så ska man ge dem en känsla av "We're so screwed".
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Söka skräcken? [lite NTIT]

Värst vad du byter bilder, Yazzman...

"Varför vill bli vi skrämda?"

Egentligen tror jag det är mycket enkelt. När vi blir skrämda frigörs en massa ämnen i kroppen, och det är liksom meningen att vi skall bli skrämda si och så ofta för att hålla produktionen på dessa ämnen igång.

Nu för tiden lever vi dock så stillastående, trygga liv att vi sällan blir skrämda av riktiga faror i vår vardag. Därför är det skönt att skrämma oss själva, så att vi kan kicka igång endorfinerna och allt skit som frigörs när vi blir skrämda. Det är lika naturligt som att vi behöver kåta upp oss då och då.

/Rising
 

Ghoulz

Swordsman
Joined
27 Jan 2002
Messages
496
Location
Handen
Stämning, förtätning, mystik.

Seven har du missat lite på. "Urban decay" är vad jag letar efter, något som dyker upp i alla Finchers filmer (Alien 3 är kanske inte så given i sammanhanget, men moraliskt förfall och utsatthet i ett omänskligt framtidsfängelse kan väl klassa in i åtminstone tematiken?). Det har kanske inte så mycket med skräck att göra (och Seven är väl snarare thriller), men det visar på vad miljö och omgivningar kan tillföra handlingen. I grunden så är Seven en ganska halvdan seriemördarthriller. Intrigen är inte mer avancerad än veckoavsnittet av Millenium egentligen. Vad som höjer den är regnet, Morgan Freemans trötta ansiktsuttryck, fallets lösning i biblioteket och de nedgångna gatorna. Filmens huvudperson är inte en mördare eller en polis utan just förfallet. Traditionen är döende, och det är uppgivenheten inför detta som förenar den åldrade polisen med seriemördaren och det är den berättelsen vi får till livs. Mördarjakten är bara en ursäkt för att få berätta om förfallet och lidandet det orsakar. Fight Club berättar något liknande (räkna hur många gånger det hänvisas till den frånvarande fadern i den filmen!), och så även (om än aningen sämre) gör Panic Room.

Jag undrar också vart David Lynch har tagit vägen i den här diskussionen. Han och Roman Polanski hör till mina absoluta favoriter genom deras gemensamma förmåga att generera en känsla av fel och obehag. Polanski förmedlar en helt fantastisk känsla av klaustrofobi även i stora utomhusscener. Lynchs beryktade "konstighet" (där han blandar humor och skräck) får mig på riktigt bra humör genom sin förtätade stämning. Jag tror att det är just det som skapar bra skräck: stämning. Släng ihop viljan att oroa med en tematik, en berättelse, och bygg ordentligt med stämning så kommer det att lyfta intrigen. förtätning och stämning är, enligt mig, det som avgör. Släng på mystik. Allt behöver inte förklaras. Det är inte bara "monstrets" (läs: motståndarens) beteende och förmågor som ska vara främmande. I ett bra äventyr så är hela världen obekant och främmande.
 

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Du har missat...

...kommunikation med övernaturliga varelser/andra sidan, känslan att vara utvald men inte förstå varför av någon som vill en väl... eller inte.

6:e sinnet, Mothman Prophecies, Poltergeist, massa filmer bygger på detta.

Sen tror jag att många filmer som Psycho, Se7en etc bygger på ens egen fruktan att bli/vara vansinnig - är jag verklig? Är världen verklig? Tänk om jag skulle skrika rakt ut på lokalbussen? Tänk om jag skulle kliva ut över det här stupet? Tänk om jag skulle mörda någon?

Hu! Nu blev jag rädd för mig själv igen!
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Stämning, förtätning, mystik.

"och Seven är väl snarare thriller"

Argh, det där är fortfarande en helt rubbad indelning!

Eller var det filmer som "Se7en" som Michael Jackson sjöng om i låten "Thriller"?

Vi söker på "hitchcock horror" i Yahoo och får 67.800 svar, medan "hitchcock thriller" bara får 59.900 svar.

I Sverige skiljer vi på "deckare" resp. "skräckfilmer". Det här med att ordet "Thriller" helt plötsligt skall få en ny betydelse än vad det egentligen har är ett modernt påhitt som bara förvirrar och enligt mig (och uppenbarligen majoriteten av världen) inte fyller någon funktion alls.

---

Däremot håller jag med dig om analysen av dystopin och förfallet i Se7en. På något sätt är ju även mördaren en idealist som vill göra världen bättre, det är enklare att sympatisera med honom än med kriminalaren i början som får frågan "såg barnet det här?" och får svaret "vem bryr sig? Shit, vi skall verkligen bli glada när du slutar, hörrö!" (väldigt fritt citerat ur minnet)

Au revoir

/Rising
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Re: Söka skräcken? [lite NTIT]

Äh... så ofta är det inte... Du byter ju varje sekund... :gremtongue:

Det är nog sant som du säger, även om det låter bättre med till exempel... till exempel... vad som helst annat... :gremwink:
 

Ghoulz

Swordsman
Joined
27 Jan 2002
Messages
496
Location
Handen
thriller vs. skräck

Ah, så vi ska gå på kulturproduktens subjektiva fackplacering? Gärna för mig! Undrar hur många band som kommer hamna i "helt originellt, kan inte jämföras med något annat"-facket. Skämt åsido så innebär väl det att vi genast bör välkomna WoD-produkterna på det här forumet? Vampire är som bekant "a storytelling game of personal horror". Inspirationen till att dela upp i genrerna thriller och skräck har jag hämtat från videobutikens hyllor. Jag har itne hittat på den här distinktionen själv. Det är ett brutalt men effektivt sätt att genreindela: skräck innehåller övernaturligheter och thriller är spännande filmer utan egentlgia övernaturliga inslag. I längden funkar inte distinktionen klanderfritt, men det betyder inte att jag tycker att Seven kan kallas skräckfilm. Den är otäck, men den har en annan mission och en annan stil än skräckfilmer. En film som t.ex. "God's Army" är snararst skräck, men jag blir inte rädd. Naturligtvis rasar alla sådana distinktioner vid en tillräckligt noggrann granskning.

Har någon sett "Frailty" förresten? Mycket intressant och en god beskrivning av hur monsterjagande rollpersoner bör framstå för utomstående. Kommer att tänka på den när jag läser din beskrivning av mördaren i Seven som idealist. Intressant. Hur som helst så skulle jag vilja inkludera även Fight Club i diskussionen här då jag tycker att den har mycket att erbjuda skräckspelledaren trots att den rör sig i en annan genre. Stadsbilderna är "fincherskt" mardrömslika och verkligheten är flytande och mardrömslik. Inte så dumt att lägga till det till en helt vanlig intrig och sedan "let the chips fall where they may" för att citera Taylor Durden.
 
Top