Rosen
Myrmidon
The Thing
samtidigt söker jag efter boken den är baserad på än idag.
'Who Goes There?' borde gå att hitta i pocketutgåva; det är en ganska kort roman (jag läste den som följetong i tidskriften Starlog). Den gavs också ut i serieform i tidningen 1999 kring början av 80-talet.
En intressant detalj med storyn är vad som gav Campbell idén till den. Hans mamma och moster var enäggstvillingar, och brukade roa sig med att byta identitet med varandra för att förvirra omgivningen. Det hände honom flera gånger när han var liten att han plötsligt upptäckte att hans mamma inte var hans mamma, och han blev lika skiträdd varje gång.
En av SF-litteraturens mest blodisande gestalter var alltså inspirerad av en skojfrisk moster. (-:
Dock finns det också en romanversion av Carpenters film, skriven av Alan Dean Foster (vem annars?), som sägs vara riktigt bra.
De element som gör filmen genial är följande: Isolation (vanligt förekommande), ovisshet (vem tusan är det som är rymdslemmo, nu då?),
Jag tycker också att vissheten är ett genialt grepp i den. Filmen är nästan ännu bättre när man ser om den och vet man vem/vilka rymdslemmot är.
Det är klart läbbigt att se hur exakt monstret har kopierat offren ("Norris" får en hjärtattack fastän det drar allas uppmärksamhet till honom, för att det är vad den riktige Norris skulle ha fått i den situationen) och imiterar dem ("Norris" stannar vid ett tillfälle upp och tar sig åt hjärtat med synbara smärtor, trots att han är ensam i rummet) - och dess drift att göra det är så stark att den ibland agerar tvärt emot sina egna intressen ("You got to be fucking kidding!"; när Norris-huvud-spindeln smyger iväg är det "Palmer" som upptäcker och avslöjar den). Eventuellt gör "Blair" likadant när han slår sönder helikoptern och radion, fast det är en ren tolkningsfråga om han var kopierad då eller om han blev det först efter att han hade hamnat i redskapsskjulet.
--
Åke
samtidigt söker jag efter boken den är baserad på än idag.
'Who Goes There?' borde gå att hitta i pocketutgåva; det är en ganska kort roman (jag läste den som följetong i tidskriften Starlog). Den gavs också ut i serieform i tidningen 1999 kring början av 80-talet.
En intressant detalj med storyn är vad som gav Campbell idén till den. Hans mamma och moster var enäggstvillingar, och brukade roa sig med att byta identitet med varandra för att förvirra omgivningen. Det hände honom flera gånger när han var liten att han plötsligt upptäckte att hans mamma inte var hans mamma, och han blev lika skiträdd varje gång.
En av SF-litteraturens mest blodisande gestalter var alltså inspirerad av en skojfrisk moster. (-:
Dock finns det också en romanversion av Carpenters film, skriven av Alan Dean Foster (vem annars?), som sägs vara riktigt bra.
De element som gör filmen genial är följande: Isolation (vanligt förekommande), ovisshet (vem tusan är det som är rymdslemmo, nu då?),
Jag tycker också att vissheten är ett genialt grepp i den. Filmen är nästan ännu bättre när man ser om den och vet man vem/vilka rymdslemmot är.
Det är klart läbbigt att se hur exakt monstret har kopierat offren ("Norris" får en hjärtattack fastän det drar allas uppmärksamhet till honom, för att det är vad den riktige Norris skulle ha fått i den situationen) och imiterar dem ("Norris" stannar vid ett tillfälle upp och tar sig åt hjärtat med synbara smärtor, trots att han är ensam i rummet) - och dess drift att göra det är så stark att den ibland agerar tvärt emot sina egna intressen ("You got to be fucking kidding!"; när Norris-huvud-spindeln smyger iväg är det "Palmer" som upptäcker och avslöjar den). Eventuellt gör "Blair" likadant när han slår sönder helikoptern och radion, fast det är en ren tolkningsfråga om han var kopierad då eller om han blev det först efter att han hade hamnat i redskapsskjulet.
--
Åke