Nekromanti Rollspelsteori

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,977
Location
Barcelona
En intressant tanke slog mig då jag läste eran diskussion nedan om rollspel kontra friform. Rollspelen har sitt ursprung i brädspelen, som i princip kan sägas berätta en historia. De består av en konflikt mellan 2 eller flera parter. För att konflikten skall regleras så används regler som begränsar ens handlingar. Ur detta medie har så rollspelen utvecklats. Ur rollspelen har friform utvecklats. frifrom är i sin tur nära anknutet till den andra ytterligheten, en berättad historia. Historien saknar all form av interaktivitet. Rollspel kan med andra ord ses på som en perfekt avvägning mellan den regelstyrda och begränsade konfliktspelet, och den obegränsade men opåverkbara berättelsen. det är detta som ger rollspelet en tjunsing. En intressant tanke uppkommer då man leker med tanken att rollspel skulle kunna uppstå oberoende av våran rollspelsutveckling, från andra hållet. Det börjar med hgistorieberättande som åhörarna till viss del är delaktiga i genom att påpeka berättarens uttalanden, göra tillägg och dramatisera. Detta kan utvecklas till någon form av muntlig teater, där varje åhörare tar på sig rollen av en huvudperson i historien. Dramatiseringen fortsätter och "åhörarna" påverkar historien genom att lägga till extra repliker, handlingar och skeenden knutna till den roll de spelar. Tillslut uppkommer problemet att "spelarna" tar för stort parti för sina rollpersoner, så att de andra inte tycker att dennes handlingar är berättigade och antagligen förstör historien. Då måste någon form av begränsning införas som drar ned rollfigurerna på jorden lite grann. detta kan vara berättaren, som säger nej om en rollfigur gör något allt för fantastiskt, eller så kan det vara regler. I början väldigt enkla men sedan allt mer avancerade och tillslut har vi, voilá, rollspel.

Så, vad tror ni? Kom gärna med kommentarer!

/Dnalor
 

Gaxar

Warrior
Joined
17 May 2000
Messages
238
Location
Göteborg
Stämmer bra dedär... jag minns när jag var en liten grabb och spelade till exempel Monopol eller Schack. Ofta slutade det med att saker och ting började närma sig något som mer liknade primitivt rollspel, främst på grund av min (då mycket mera okontrollerade) ovana att dra in andra människor i mina fantasier. Det samma hände ibland när historier berättades; man ville ha sin egen twist på det hela, och hittade således på "nya" sätt att uppnå detta. Intressant!

-Gaxar, som brukar tänka på spelledande som att skriva en bok där huvudpersonerna har en helt egen vilja
 
G

Guest

Guest
som brukar tänka på spelledande som att skriva en bok där huvudpersonerna har en helt egen vilja

Med risk att låta helt galen vill jag bara säga. Att när jag skriver historier så har huvudpersonerna en sorts fri vilja. Jag skriver mestadels saker för att se hur de skall sluta, eftersom jag bara är ett sorts medium för en historia. Kan ha att göra med att jag samlar på dem. Filmer, böcker, serier, sagor, myter, legender, skämt osv. Så länge det har en historia vill jag känna till dem. Främst vill jag finna prim historierna. De grundläggande som furngerar som inspirationskällor till alla andra. (linjärkombinationer av historier för att göra nya historier)
 

Robban

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
946
Location
Växjö
Det låter väl bra.

Men jag ser inte friform som en "fortsättning" på rollspelet, att det utvecklades ur det, eftersom friform förmodligen inte enbart kommer från rollspelen...

Robban-låter det här vettigt??
 
Top