Man Mountainman
Storsvagåret
En intressant tanke slog mig då jag läste eran diskussion nedan om rollspel kontra friform. Rollspelen har sitt ursprung i brädspelen, som i princip kan sägas berätta en historia. De består av en konflikt mellan 2 eller flera parter. För att konflikten skall regleras så används regler som begränsar ens handlingar. Ur detta medie har så rollspelen utvecklats. Ur rollspelen har friform utvecklats. frifrom är i sin tur nära anknutet till den andra ytterligheten, en berättad historia. Historien saknar all form av interaktivitet. Rollspel kan med andra ord ses på som en perfekt avvägning mellan den regelstyrda och begränsade konfliktspelet, och den obegränsade men opåverkbara berättelsen. det är detta som ger rollspelet en tjunsing. En intressant tanke uppkommer då man leker med tanken att rollspel skulle kunna uppstå oberoende av våran rollspelsutveckling, från andra hållet. Det börjar med hgistorieberättande som åhörarna till viss del är delaktiga i genom att påpeka berättarens uttalanden, göra tillägg och dramatisera. Detta kan utvecklas till någon form av muntlig teater, där varje åhörare tar på sig rollen av en huvudperson i historien. Dramatiseringen fortsätter och "åhörarna" påverkar historien genom att lägga till extra repliker, handlingar och skeenden knutna till den roll de spelar. Tillslut uppkommer problemet att "spelarna" tar för stort parti för sina rollpersoner, så att de andra inte tycker att dennes handlingar är berättigade och antagligen förstör historien. Då måste någon form av begränsning införas som drar ned rollfigurerna på jorden lite grann. detta kan vara berättaren, som säger nej om en rollfigur gör något allt för fantastiskt, eller så kan det vara regler. I början väldigt enkla men sedan allt mer avancerade och tillslut har vi, voilá, rollspel.
Så, vad tror ni? Kom gärna med kommentarer!
/Dnalor
Så, vad tror ni? Kom gärna med kommentarer!
/Dnalor
