Nekromanti Du skulle skrämma dem,dumma monster! Inte äta dem!

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
De är urålderliga. De besitter makt som överskrider det mänskliga intellektet. De har underhuggare i världens alla hörn. De ligger alltid ett steg före rollpersonerna. De är jätteonda. De har magiska krafter. De har rostiga spikar genom huvudet eller gröna tentakelmustascher.

Varför dödar de inte bara rollpersonerna? Varför envisas med att skrämma dem, när de kan utplåna dem?

Har ni någonsin märkt det där att fienderna egentligen måste bete sig rätt korkat för att det ska bli spännande, för om monsterna bara hade haft en halv hjärna och en tillstymmelse till självbevarelsedrift så hade de ju bara avrättat rollpersonerna hur odramatiskt som helst utan att ta några risker.

Ibland skulle jag vilja ha monster som Freddie Krueger. Han gillar att skrämma ungdomar. Det är hans grej. Då mår han bra. Hans mål vore liksom desamma som mina när jag är skräckspelledare, det vore ett intuitivt samarbete.

Ser ni problemet? En liktor vill aldrig skrämmas. Det tjänar han ju ingenting på, han vill sköta sin business bara, så effektivt och obemärkt som möjligt. Jag måste snarast spelleda honom dåligt för att det ändå skall bli skräck.

Samma sak med en del vilda monster; de vill inte leka katt-och-råtta-lekar, utan de vill ha MAT, så fort som möjligt. De jagar på okonstlade sätt och vill inte skrämma sina offer. Det är alltså lätt hänt att spelaren råkar bete sig så att dennes rollperson dör genom ett antiklimax.

---

Känner ni igen det där? Monstrets vilja strider mot din när du spelleder skräck? Nefariten borde ha en möjlighet att undanröja rollpersonerna utan problem, men skickar två lupider mot dem... för att... -det blir läskigare så?

Är det inte så att vi spelledare oftare följer skräckdramaturgins regler snarare än monsternas logik?

---

Nå, just for fun: Vilket rollspelsmonster tycker ni har en personlighet som bäst stämmer överrens med er egen när ni spelleder skräck? Vem är det som vill skrämma rollpersonerna lika mycket som ni vill det?

/Rising
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Nu kommer jag svara i lite lustig ordning... :gremsmile:

Vem är det som vill skrämma rollpersonerna lika mycket som ni vill det?

Mina smått korkade npc-elakingar. De är de enda som vill som jag.... :gremlaugh:

Men jag tycker att det läskigaste är att bli jagad av något mycket värre än man kan tänka sig, typ den ultimate badass-snubben som du låter skicka underhuggare.

Så nja jag har inte råkat ut för problemet men jag ser det och kanske lyckas jag undvika det. :gremsmile:
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Min syster åkte till Transylvanien...

"Men jag tycker att det läskigaste är att bli jagad av något mycket värre än man kan tänka sig"

Själv tycker jag nästan det är otäckast med de som kan råka skada mig utan att egentligen vilja det, vissa drömfurstar och liknande. Särskilt om jag behöver deras hjälp. Det är svårare att värja sig från ett sådant monster, eftersom man dels behöver information/assistans av dem (och det kanske är tidspress), men samtidigt vågar man inte gå för hårt fram för då kanske man skrämmer det eller förvirrar det så att man kan göra sig illa.

Typ, ungar med starka mentala krafter kan vara otäcka på det sättet också.

---

Annars måste jag säga att Chock's spöken i introduktionsäventyret är de monster som det är lättast att leva sig in i. Man vill skrämma ut rollpersonerna ur ens hus, och så tar man i med alla trick man kan, men de bara "wow, zombie!" och "ojojoj, det här var intressant, en hand i trappan!" osv, så när man väl får en chans att köldkrama de djävlarna till döds, då är det personligt. "Dö! Dö för att ni inte blev rädda! Dö för att ni har skämt ut mig som skräckspelledare!" och om puckorna inte fattar vad de skall skjuta på så dör de en efter en och sedan känner man sig till slut härligt tillfredsställd, "det måste vara lika skönt för spökena som det är för mig", tänker man. På något vis är det ändå en triumf.

Men det var ju något av ett ironiskt exempel.

/Rising
gillar mest monster som leker katt-och-råtta-lekar med sina offer.
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Re: Min syster åkte till Transylvanien...

Själv tycker jag nästan det är otäckast med de som kan råka skada mig utan att egentligen vilja det, vissa drömfurstar och liknande.

Jag har faktiskt inte sett det på det sättet. Eftersom jag inte råkat ut för det kan jag ju inte säga något om det men jag misstänker att det kan vara rätt läskigt det med. :gremsmile:

Typ, ungar med starka mentala krafter kan vara otäcka på det sättet också.

Mmjo, och de är ju så oberäknerliga. Det gör det vanskligt att integrera mde barn i skräckspel.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,292
Location
Helsingborg
Måste du jämnt äta mig?

"Varför dödar de inte bara rollpersonerna? Varför envisas med att skrämma dem, när de kan utplåna dem? /.../
Vilket rollspelsmonster tycker ni har en personlighet som bäst stämmer överrens med er egen när ni spelleder skräck?
"
Med tanke på dina första frågor vill jag omformulera om den sista frågan.. På vilka sätt är monstrena ute för att utplåna spelarna och vilket föredrar du? (jag frågar inte bara Rising utan alla som läser detta inlägg)

Varje gång du snackar monster i ett inlägg så är det alltid monster som ska äta upp spelarna.. Varför? Har du dålig fantasi, eller? Tydligen inte då man läser sådana här inlägg från dig.. Har du fler exempel? Det jag vill få fram är att monstret kan skada rollpersonerna genom annat än just fysiskt våld samt att monstrets primära uppgift kanske inte ens är att skada rollpersonerna..

Äh, jag kanske skulle startat en ny tråd med frågan men då den är så inspirerad från din fråga så ställer jag den här istället..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som brukar skriva ett inlägg per månad i skräckforumet
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,631
Location
Fallen Umber
Nefariten borde ha en möjlighet att undanröja rollpersonerna utan problem, men skickar två lupider mot dem... för att... -det blir läskigare så?
Just i fallet med nefariterna finns det väl en viss poäng. Nefariter är sadistiska, de gillar att leka katt-och-råtta med sina offer. De finns till för att plåga, och visst kan skräck vara en utsökt form av plåga? Att bara eliminera någon känns bara fantasilöst och trist när man istället kan plåga dem långsamt och fånga in dem i nät av skräck och tortyr...

Men jag fattar vad du menar, egentligen, och det är en intressant frågeställning. Många monster i skräcksammanhang är verkligen ologiska.


/Dimfrost
 

Wyldstorm

Swordsman
Joined
22 Apr 2003
Messages
786
Location
Skellefteå.
Värd fråga...

Jag brukar personligen undvika "monstret-måste-jaga-dom" tänkandet som pesten..
Känslan jag iaf försöker få in är blodigt allvar, kräket kommer inte att låta de nerslagna leva, den kommer inte att ge sig av nån dum anledning när den får övertaget... Den kommer att dräpa så gott den kan, för att försöka fly om den blir allvarligt skadad...-eller slåss mer vildsint.
Och framför allt...
Inte ens en klassisk bad-guy börjar leka med fienden innan segern är i en liten ask, inlåst i ett kassaskåp, på hemlig ort, med vaktkräk & elstängsel runt.

D.v.s. hellre trixa till det till en logisk möjlighet att de jagas, än att göra det till huvudsyftet..
Kommer [outtalbart namn här] jagandes när den kunde bara snöpa dom, så ska han faen ha en bra anledning...

Sen har vi ju hela grejen om psykologisk krigsföring..
En död hjälte utanför sin grop är ju inte i närheten lika effektiv "keep out" -skylt som en fd hjälte utan lemmar (som fortfarande lever ett tag till) garnerad med lite hjältefärs & tarmknopar... (kanske ett körsbär på toppen också..)

Sen huvudfrågan...
WoD (speciellt Werewolf) har en uppsjö av "monster" som faktiskt lever av skräcken självt..
För sådana är det en fråga om överlevnad att skrämma skiten ur dessa cheerleaders i skogen, inte en hobby eller ren dumhet.
(Japp, är det rollspel i USA så ska det jagas tonåringar.)
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Måste du jämnt äta mig?

"På vilka sätt är monstrena ute för att utplåna spelarna och vilket föredrar du?"

Monsterna är väl i första hand ute efter att motarbeta rollpersonerna, och utplåning råkar bara vara en väldigt effektiv metod.

Jag föredrar i den här tråden monster som är enkla att skrämmas med, vars målsättning automatiskt injagar skräck i rollpersonerna. Inte någon som hellre når sina mål på så vis att det blir ett antiklimax för rollpersonerna.

"Varje gång du snackar monster i ett inlägg så är det alltid monster som ska äta upp spelarna.. Varför?"

Det är nog mest som ett skämt, men kanske kan det bero på att jag spelat så mycket skräck i Mutant. Men alltså, det är så lätt att folk tror att man pratar om en fienderas med rymdvarelser, kosmisk ondska eller spöken när man säger "monster", så genom att dra exempel om "monster som kommer och vill äta upp dig!" så markerar man på något vis att man pratar om varulvar, shoggothar, lejon, tupilaker, busos, cairather och sånt.

Fast de är nästan de enklaste monsterna, i det här inlägget vill jag faktiskt först och främst prata om själva gudarna och de övermäktiga väsen som agerar (eller: borde agera) på ett högre plan än rollpersonerna och alla vanliga människor. Kanske framförallt Nefariter och Liktorer. Om de ena sekunden bara behöver knäppa sina fingrar för att vända rollpersonernas bundsförvant ut och in, varför får de då så svårt att förhindra rollpersonernas plan vid ett senare tillfälle? Och varför skickar de tre lupider att assasinera rollpersonerna när de borde kunna göra jobbet mycket enklare själva? Sådana grejer.

Alltså rollspelen gör ofta så stor grej av att deras monster är så tuffa och balla och mäktiga... att monsterna blir svåra att använda i äventyr överhuvudtaget utan att det hela blir ologiskt. Ett övermäktigt monster är ju inte särskilt läskigt, det kan ju röja undan alla motståndare och hinder på dess väg på fullkomligt odramatiska sätt. De är som rälsning från spelkonstruktören.

/Rising
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
"Vilket rollspelsmonster tycker ni har en personlighet som bäst stämmer överrens med er egen när ni spelleder skräck? Vem är det som vill skrämma rollpersonerna lika mycket som ni vill det?"

För att svara på en direkt fråga istället för att diskutera fenomenet så brukar jag drämma till med den sortens saker i två fall.

1) Cthulhu. Med skadebonus "tillräckligt för att platta till ett slagskepp" och regenerering som i "kommer tillbaka en kvart efter en atombomsexplosion och då radioaktiv" så finns det inte mycket som en rollperson kan göra som egentligen hotar dem. Så de bryr sig inte. Monstren vill inte skrämma rollpersonerna, egentligen. Å andra sidan har de ingen större nytta av att äta upp dem, och det är inte särskilt ofta som de behöver oroa sig för människor. Dessutom behöver de inte anstränga sig - titta på den och rollpersonen får instant psykos. Begrip vad det var du tittade på och få lite vatten på psykosen också.

De som vill skrämmas är nog kultisterna, eftersom skrämda folk håller sig borta och döda folk leder till obekväma frågor.

Vilket för oss till...

2) Konspirationerna. Jag älskar konspirationer. Inte nog med att det är ett monster som alla vet vad det är, det är dessutom ett monster som ingen kan sätta fingret på. Det är knivskarpt och osynligt samtidigt, ungefär som en Predator eller nåt.

Och de har ett jättebra skäl till att skrämmas istället för att döda. Skrämda personer är förutsägbara. De gör i allmänhet två saker: slåss eller flyr. De tänker inte rationellt heller, varför de sällan kommer djupare in i konspirationen. Skrämda rollpersoner kommer dessutom att sprida en massa idéer om hur de tror att konspirationen är, vilket ju är precis vad konspirationen vill. Ibland undrar jag om Bavarian Illuminati använder ryktet om att de styr världen som rökridå för att dölja det faktum att de styr världen - ingen tror på ryktet*, så då kan de styra världen i fred utan att någon märker det. Hell Eris!

Döda personer... tja, förr eller senare så dyker de döda upp igen, och det leder till obekväma frågor som kan skada konspirationen. Det är en sista utväg.

Men när det gäller halvmäktiga monster, som nefariter, vampyrer, predators etc så kan det ibland verka totalt ologiskt att skrämmas istället för att prompt ha ihjäl.

* Ni märker om ryktet är sant om jag försvinner spårlöst och permanent inom de närmaste 24 timmarna. Fnord.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Det är här som zombies är så praktiska. De är enkelspåriga och korkade och jagar karaktärer. Dessutom är de en förbrukningsvara så man behöver inte vara rädd om dem, det finns alltid fler.

Zombies behöver dock en välplanerad story och välplanerade uppdykanden för att vara otäcka.

Prova att se 28 days later om ni inte gjort det redan.

Nå, just for fun: Vilket rollspelsmonster tycker ni har en personlighet som bäst stämmer överrens med er egen när ni spelleder skräck? Vem är det som vill skrämma rollpersonerna lika mycket som ni vill det?
En bra psykopat är alltid mitt förstahandsval, speciellt om han råkar sitta i något slags maktposition. En sån där som man inte riktigt vet om han är tre steg före eller tre steg efter alla andra, som är road av att plåga sin omgivning och vars underhuggare är mer rädda för honom än för motståndarna och gör allt de kan för att överträffa varandra i grymheter för att hålla honom nöjd.

En sådan person kan man bygga mycket skräck kring och man kan variera underhuggarna så att de blir olika. Man kan ha den nervöse, överspände underhuggaren, den långsamme, systematiske underhuggaren och så vidare.

Psykopater går också att använda för att skrämma spelarna i icke-skräckkampanjer, vilket är lite svårare med de klassiska monstren.
 

Kimon

Swordsman
Joined
21 Nov 2001
Messages
679
Location
Uppsala
Ser ni problemet? En liktor vill aldrig skrämmas. Det tjänar han ju ingenting på, han vill sköta sin business bara, så effektivt och obemärkt som möjligt. Jag måste snarast spelleda honom dåligt för att det ändå skall bli skräck.

Men... vad är det bästa sättet att få folk att sluta undersöka saker och/eller få dem att hålla käft och samtidigt undvika vidare uppmärksamhet från andra?

Skräm skiten ur dem. Det är ju en väl beprövad teknik IRL om man exempelvis vill tysta vittnen inför en rättegång utan att starta en ny polisundersökning.

Och ibland har man andra viktigare saker att göra än att få fyra nyfikna individer att sluta ställa frågor. Att man sedan grovt underskattar motståndarnas förmågor är ju nästan en klassiker.

Dessutom... om man är en självcentrerad och maktfullkomlig individ så är man ofta mer rädd om sitt eget skinn än något annat. Saker och ting kan gå fel även för nefariter och liktorer.
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
8,421
en liktor kan ju skjuta någon utan frågor ställs.

Allt han behöver göra är att själv anpassa sitt utseende så han ser ut som någon alkis som finns i närheten, eller ännu enklare, bara hitta på ett utseende, plocka fram en pistol och gå fram till den jobbiga personen och skjuta honom. sen springer han därifrån och ändrar sitt utseende vid första bästa tillfälle. Ingen kommer se det och vittnen kommer absolut inte känna igen honom.

Det enda som verkligen kan skada är om illusionen skulle råka rämna men fram tills nyligen var ju inte det något problem.

Och dessutom är det ännu större risk att illusionen rämnar om man istället börjar skrämma de där jobbiga personerna. De där jobbiga personerna som antagligen redan är instabila, annars skulle de ju inte vara något problem.
Och genom att skrämma dem till vansinne så HJÄLPER man ju dem. så en enkel kula i huvudet verkar vara bäst.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
så en enkel kula i huvudet verkar vara bäst.
Om jag minns rätt om hur Kults skadesystem funkar så behövs det i genomsnitt 2.5 kulor.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
"1) Cthulhu. Med skadebonus "tillräckligt för att platta till ett slagskepp" och regenerering som i "kommer tillbaka en kvart efter en atombomsexplosion och då radioaktiv" så finns det inte mycket som en rollperson kan göra som egentligen hotar dem."

Ungefär som en vampyr som inte går att skada med spårljus uppbackad av en rälsande spelledare, eller hur? Du som spelare kan inte göra annat än att låta spelledaren berätta sin historia. Cthulhu är rälsad av spelkonstruktören precis som din hatvampyr var rälsad av spelledaren.

"Och de har ett jättebra skäl till att skrämmas istället för att döda. Skrämda personer är förutsägbara. De gör i allmänhet två saker: slåss eller flyr. De tänker inte rationellt heller, varför de sällan kommer djupare in i konspirationen."

Ja, jag diggar konspirationer ockå. Ett annat bra sätt att resonera på när man spelleder dem är så här:
"Om vi dödar de här SAVE-agenterna kommer det bara komma fyra nya och undersöka deras dödsfall, så vad vi verkligen vill är att behålla de här agenterna under uppsikt, men se till att de står och skäller vid fel träd."
Enmanskonspirationen Bedragaren från Chock var mycket rolig att spelleda på det sättet.

Lite väl svår att komma åt, dock. Om man bara spelleder honom ordentligt så är han omöjlig att rå på. Så är det med de flesta konspirationer, så fort de vuxit sig någorlunda inflytelserika och om rollpersonerna saknar övernaturliga förmågor eller osannolika samarbetspartners.

Förresten är det här med konspirationer ett intressant ämne. Någon gång i framtiden borde vi ta en stor djävla spånartråd om det, vilka infallsvinklar man kan ha, hur de kan vara organiserade på bästa sätt, hur en skräckspelledare bäst behandlar ämnen som interna säkerhetskontroller, bevakningsrutiner, femtekolonnare och liknande. Det tror jag skulle kunna vara väldigt lärorikt (iaf för mig), och alla har säkert sina egna tricks.

/Rising
 

Kimon

Swordsman
Joined
21 Nov 2001
Messages
679
Location
Uppsala
en liktor kan ju skjuta någon utan frågor ställs.

Allt han behöver göra är att själv anpassa sitt utseende så han ser ut som någon alkis som finns i närheten, eller ännu enklare, bara hitta på ett utseende, plocka fram en pistol och gå fram till den jobbiga personen och skjuta honom. sen springer han därifrån och ändrar sitt utseende vid första bästa tillfälle. Ingen kommer se det och vittnen kommer absolut inte känna igen honom.


Ahh... du menar inga frågor ställs i Elysium? Då är det ännu enklare och mindre uppenbart att maskera sig med skidmask och skjuta folk. Det gör ju de blinda redan idag så en till i mängden spelar ingen roll.

Men de andra arkonternas liktorerer och tjänare då? De kan definitivt se bakom illusionen och skaffa sig vetskap om vem som egentligen gjorde det. Och då kommer de att börja undersöka vad som skrämmer liktor Sundelin :gremsmirk: så mycket att han måste ta hand om det själv.

Alltså bör det undvikas i det längsta. Blinda och halvblinda i Elysium är ju det minsta problemet (även om liktorer inte är odödliga...), men att någon av ens fiender skulle få reda på samma sak som rollpersonerna... Eller om någon av ens fiender skulle lägga sig i bakhåll och använder rollpersonerna som offerpjäser i det stora schackspelet... Det blir för riskabelt helt enkelt.

Bättre att skicka sina anonyma tjänare istället.


Och dessutom är det ännu större risk att illusionen rämnar om man istället börjar skrämma de där jobbiga personerna. De där jobbiga personerna som antagligen redan är instabila, annars skulle de ju inte vara något problem.

Well... de flesta personer på vansinnets brant når inte upplysning. Tack vare att illusionen upprätthålls av den stora massan i Elysium så spärras dessa individer in på mentalsjukhus, eller skjuts av poliser under tjänsteutövning, eller tar livet av sig.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
"Ungefär som en vampyr som inte går att skada med spårljus uppbackad av en rälsande spelledare, eller hur?"

Med skillnaden att spelledaren inte behöver rälsa i Cthulhu. Det är principen med rälsande och inkonsekventa spelledare som jag inte gillar. Principen med monster som inte kan slås ihjäl har jag dock ingenting emot, så länge som det inte sker för att spelledaren tycker att det passar ståryn. Ska en vampyr vara osårbar för spårljus så ska det vara för att den är osårbar för spårljus, inte för att spelledaren har en ståry där han har ihjäl vampyren själv medelst atombomb senare och vampyren behöver överleva tills dess.

Monster som är osårbara för att de är skitmäktiga är läbbiga. Monster som är osårbara för att det inte passar ståryn att de dör nu är bara frustrerande.

"Du som spelare kan inte göra annat än att låta spelledaren berätta sin historia."

Jorå, förutsatt att jag inte spelar Horror on the Orient Express eller Beyond the Mountains of Madness. :gremwink:

"Förresten är det här med konspirationer ett intressant ämne. Någon gång i framtiden borde vi ta en stor djävla spånartråd om det"

På nåt sätt så känns det inte som att det behövs - GURPS Illuminati och GURPS Cabal finns ju redan. :gremwink:
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,054
Det läskigaste jag som finns!

Min bäste herr Rising.

Ett bra sätt att göra monster läskiga är att spela på deras svagheter. Läste just en Lovecraft novell som heter "from Beyond". Där visar det sig att monstren hela tiden finns omkring oss men de kan inte riktigt komma åt oss om vi inte själva råkar sätta in en fot i deras "verklighet". I fallet med "The Beyond" så kommer personerna in i monstrens värld genom en maskin som förstärker/förändrar ens sinnen så att man kan förnimma saker annat än med syn/hörsel/känsel/lukt/smak. De blir då lovligt byte om de får syn på styggelserna på andra sidan (dvs. hjärnan rinner ut ur öronen vid visuell kontakt, typ).

Vad vill jag komma till? Jo, jag tycker att det blir väldigt intensivt och skrämmande om spelarna själva (vetandes eller ovetandes) utsätter sig för faran. Om spelarna, genom deras egna handlingar, skapar förutsättningen för att monstret kan komma åt dem.
För att dra ett exempel från DoD6:
En Draug (zombietyp) skapas inte av att en människa dör lycklig i sin säng efter ett långt och givande liv. En Draug kan skapas om ett gäng äventyrare utan förnuft slår ihjäl en oskyldig man bara för att han skulle kunna vara skurken de letat efter i ett halvår. Där har spelarna själva, genom sitt förhastade agerande, skapat ett monster som kommer se till att göra livet surt för dem.
I och med att det är spelarna och inte spelledaren som skapar förutsättningarna för monstret så förstärks känslan av att "aj då, vi har dabbat oss".

Angående varför inte monstret äter upp dem i en munsbit:
Spelarnas agerande har möjligtvis skapat förutsättningarna för monstret att terrorisera dem. Med detta är inte sagt att de har skapat de bästa förutsättningarna. De kanske högg av ena armen på människan innan han blev draug så att han nu inte kan kånka runt på sin tvåhandsyxa och utdela en miljard T10 i skada. De kanske högg av honom halva foten så att han går långsamt eller något. Vem vet. Det är ju spelarna som skapat förutsättningarna, låt dem begränsa förutsättningarna också.

/Vulf
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
"Monster som är osårbara för att de är skitmäktiga är läbbiga."

Äh, är de verkligen det? Jag tycker de är mer frustrerande. Man har ingen chans att rå på dem utom genom någon sorts hokus pokus-ritual som spelledaren hittat på och som han rälsar spelarna fram till.

Har jag bara en väg att gå (eller ingen alls) då är det inte tillräckligt interaktivt för att jag ska lida kvalet över att kunna välja fel.

Jag tycker faktiskt det blir mycket läskigare när jag ställs inför ineffektiva och ofullkomliga monster. Neurotiska drömfurstar, vansinniga artificiella intelligenser, organisationer med interna motsättningar, galningar som lämnar spår efter sig, ärkemonster med hybris, skadade psykon, osv. Det är något särskilt med att Jack haltar sig fram genom snön i slutscenen i The Shining. Om han hade kunnat flyga, spruta eld och begåvats med röntgensyn så hade det inte blivit lika läskigt. Tror jag. Hannibal Lecter är förresten bara läskig när han sitter inlåst. En begränsad fiende är ofta otäckare än en obegränsad sådan.

Särskilt i rollspel. Om SL hittar på en överdjävlig motståndare, då är det framförallt upp till honom att hitta på ett sätt för rollpersonerna att kunna klara äventyret. En artefakt? En ritual? En mäktig bundsförvant? Vårt liv ligger i äventyrsförfattarens händer. Men om hotet är ofullständigt och har mer eller mindre uppenbara brister, då är det hela upp till oss. Det är inte äventyrsförfattaren som hjälper oss ur knipan, utan det måste vi göra.

Galna motståndare är praktiska eftersom de har många brister, fastän dessa inte alltid är lätta att begripa för de rationella rollpersonerna. Det är inte så enkelt som att de har en svaghet för silverkulor, utan det är ofta betydligt mer svårbegripliga sätt man kan utnyttja motståndarens svagheter på. Det gör att rollpersonerna faktiskt premieras till att vara nyfikna och försöka ta reda på vad monstret är för något, vilket ju är bra då det är precis vad vi vill att de ska göra.

Men tja, jag gillar övermäktiga monster i böcker och filmer. Då sitter man där och tänker "det här kommer huvudpersonen aldrig att klara!" och när författaren ändå visar ett sätt att komma undan på så sitter man där med andan i halsen. Konspirationen i Enemy of The State är ett rätt bra exempel. Men jag tycker inte det är lika lämpligt i rollspel, då det så lätt kan bli antiklimax.

/Rising
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
PÅ A svarar vi B och på C vet vi inte

"Äh, är de verkligen det? [snippeti] Jag tycker faktiskt det blir mycket läskigare när jag ställs inför ineffektiva och ofullkomliga monster."

Fullt möjligt, men det var inte ett av de två listade alternativen. En begränsad fiende med spelledarimmunitet är skittrist och eller frustrerande. En begränsad fiende med list är läbbig. En obegränsad fiende är också läbbig. Rangordningen på de två sista är öppen för diskussion, men vilken jag föredrar är min smak.

Gustus est culo similis.
 
Top