Rising
Vila i frid
De är urålderliga. De besitter makt som överskrider det mänskliga intellektet. De har underhuggare i världens alla hörn. De ligger alltid ett steg före rollpersonerna. De är jätteonda. De har magiska krafter. De har rostiga spikar genom huvudet eller gröna tentakelmustascher.
Varför dödar de inte bara rollpersonerna? Varför envisas med att skrämma dem, när de kan utplåna dem?
Har ni någonsin märkt det där att fienderna egentligen måste bete sig rätt korkat för att det ska bli spännande, för om monsterna bara hade haft en halv hjärna och en tillstymmelse till självbevarelsedrift så hade de ju bara avrättat rollpersonerna hur odramatiskt som helst utan att ta några risker.
Ibland skulle jag vilja ha monster som Freddie Krueger. Han gillar att skrämma ungdomar. Det är hans grej. Då mår han bra. Hans mål vore liksom desamma som mina när jag är skräckspelledare, det vore ett intuitivt samarbete.
Ser ni problemet? En liktor vill aldrig skrämmas. Det tjänar han ju ingenting på, han vill sköta sin business bara, så effektivt och obemärkt som möjligt. Jag måste snarast spelleda honom dåligt för att det ändå skall bli skräck.
Samma sak med en del vilda monster; de vill inte leka katt-och-råtta-lekar, utan de vill ha MAT, så fort som möjligt. De jagar på okonstlade sätt och vill inte skrämma sina offer. Det är alltså lätt hänt att spelaren råkar bete sig så att dennes rollperson dör genom ett antiklimax.
---
Känner ni igen det där? Monstrets vilja strider mot din när du spelleder skräck? Nefariten borde ha en möjlighet att undanröja rollpersonerna utan problem, men skickar två lupider mot dem... för att... -det blir läskigare så?
Är det inte så att vi spelledare oftare följer skräckdramaturgins regler snarare än monsternas logik?
---
Nå, just for fun: Vilket rollspelsmonster tycker ni har en personlighet som bäst stämmer överrens med er egen när ni spelleder skräck? Vem är det som vill skrämma rollpersonerna lika mycket som ni vill det?
/Rising
Varför dödar de inte bara rollpersonerna? Varför envisas med att skrämma dem, när de kan utplåna dem?
Har ni någonsin märkt det där att fienderna egentligen måste bete sig rätt korkat för att det ska bli spännande, för om monsterna bara hade haft en halv hjärna och en tillstymmelse till självbevarelsedrift så hade de ju bara avrättat rollpersonerna hur odramatiskt som helst utan att ta några risker.
Ibland skulle jag vilja ha monster som Freddie Krueger. Han gillar att skrämma ungdomar. Det är hans grej. Då mår han bra. Hans mål vore liksom desamma som mina när jag är skräckspelledare, det vore ett intuitivt samarbete.
Ser ni problemet? En liktor vill aldrig skrämmas. Det tjänar han ju ingenting på, han vill sköta sin business bara, så effektivt och obemärkt som möjligt. Jag måste snarast spelleda honom dåligt för att det ändå skall bli skräck.
Samma sak med en del vilda monster; de vill inte leka katt-och-råtta-lekar, utan de vill ha MAT, så fort som möjligt. De jagar på okonstlade sätt och vill inte skrämma sina offer. Det är alltså lätt hänt att spelaren råkar bete sig så att dennes rollperson dör genom ett antiklimax.
---
Känner ni igen det där? Monstrets vilja strider mot din när du spelleder skräck? Nefariten borde ha en möjlighet att undanröja rollpersonerna utan problem, men skickar två lupider mot dem... för att... -det blir läskigare så?
Är det inte så att vi spelledare oftare följer skräckdramaturgins regler snarare än monsternas logik?
---
Nå, just for fun: Vilket rollspelsmonster tycker ni har en personlighet som bäst stämmer överrens med er egen när ni spelleder skräck? Vem är det som vill skrämma rollpersonerna lika mycket som ni vill det?
/Rising