Nekromanti Du skulle skrämma dem,dumma monster! Inte äta dem!

[Rising]

Tar man A:na får man C:na mellan B:na.

"En begränsad fiende med list är läbbig. En obegränsad fiende är också läbbig. Rangordningen på de två sista är öppen för diskussion, men vilken jag föredrar är min smak."

Okej, jag tänkte mer höra mig för hur man kunda undvika fenomenet med att hotbilderna blir för farliga för att skrämma rollpersonerna, när man har att göra med sådana där supermonster.

När det gäller konspirationer tycker jag två sätt är särskilt bra:

Ofullkomliga dem!
Gör deras organisation ineffektiv, förlegad, full med interna motsättningar eller liknande. Det gör den ofta mycket otäckare än ett perfekt oljat maskineri. Rollpersonerna kan komma mycket närmare konspirationens kärna än vad som annars vore möjligt, och du kan skruva upp övriga svårighetsgrader; såsom att låta rollpersonerna vara medelsvenssons (eller efterlysta skurkar) och sedan se till att de inte får någon yttre hjälp. Du kan också låta rollpersonerna ha interna motsättningar eller släppa in sabotörer i rollpersonernas gäng. Det kan bli mer komplicerat helt enkelt, vilket ökar förvirringen och olustkänslorna, samtidigt som påhittighet från rollpersonernas sida kan belönas, vilket kan göra spelsessionen ännu bättre.

Ofokusera dem!
Låt dem bara finnas i bakgrunden som en Gubben-i-lådan. De får skymta till ibland och lägga sig i rollpersonernas arbete och kan både förstöra eller hjälpa rollpersonerna i deras kamp mot deras egentliga antagonister, men låt dem inte hamna i direkt fokus. Det är de för farliga för.

De bildar således en skräck som mest gör sig påmind mellan spelsessionerna, när man försöker smälta vad som egentligen har hänt under äventyren. Deras mäktighet är bara en bakgrundsskräck, och aldrig en direkt utmaning åt rollpersonerna.

Jag nämnde Bedragaren från Chock's monsterbok Nattens Fasor, och han var faktiskt menad att användas på just detta vis. Andra, konventionella konspirationer borde det också.

/Rising

 

[chrull]

Re: Det läskigaste jag som finns!

Då är det ännu bättre att göra som jag. Eller snarare som mina spelare gjorde, jag blev väldigt fascinerad.

De begravde sin döda kamrat (Bardjävel *mutter*) precis bakom ett uråldrig oheligt ont och allmänt djävligt tempel. typ 2 meter ifrån det. Det var ju som en inbjudan! Hur kan man motstå att meddela dem nästa dag de går förbi graven att den är uppgrävd och kroppen saknas?

Det är ju som att strunta i att skjuta på öppet mål när du vet att du kommer vinna matchen om du gör det...

För övrigt gillar jag din avatar vitulv

chrull

 

[walium]

"Varför dödar de inte bara rollpersonerna? Varför envisas med att skrämma dem, när de kan utplåna dem?"

Detta är en av anledningarna till att jag föredrar irationella, oförutsägbara människor istället för kyligt beräknande supervarelser. Med tanke på vilka resurser och krafter de flesta dylika varelser dessutom besitter så torde det inte vara särskilt svårt för dem att röja undan samtliga bevis som pekar mot att brott har begåtts eller få det hela att se ut som en olycka. Jag tycker att människor eller monster med mer mänskliga drag är de mest skrämmande i de flesta sammanhang. En motståndare som dessutom inte är alltigenom ond och allvetande utan egentligen inte skiljer sig så våldsamt mycket ifrån rollpersonerna själva.

 

[Basenanji]

Hah! Bra ämne.
Det jag fastnade för var att du ofta pratar om att du vill skrämma spelarna. Om jag har förstått dig rätt brukar du hävda att "...om spelaren inte blir rädd kan knappast rollpersonen vara det...".
Redan här anar jag en problematik.
Mina spelare vill sällan underkasta sig en sådan spelmekanik som att jag skrämmer dem. Ofta när jag tycker att jag verkligen borde göra det skrattar de bara rått och säger något i stil med: "Tja, du det där lät ju läskigt...men jag tar ändå upp min mobiltelefon och ringer..." eller något.

Nu är min linje stenhård- om en fiede till rp vill åt dem komer inget emellan. Monstret äter upp dem snabbt och effektivt. Ingen sentimentalitet. "Jajamän, du får göra en ny karaktär!"...
"Jag skiter i om det är jobbigt, en liktor är en liktor och du sket i det blå skåpet! "

Och i och med min stenhårda linje...så är faktiskt rp/sp lite mer försiktiga och rädda (om sina karaktärer).

En annan tanke som jag får efter att ha läst ditt inlägg är att detta handlar om två kulturer.

A) Filmen; som har som uppgift att skrämma tittaren. Alltså är det inget kul om monstret äter upp dem på en gång. Alltså kan man acceptera det ologiska i att överlägsna monster väntar med att slå till...
I filmen går den dumma blondinen ner i mörka källaren och blir nästan dödad av monstert...
B) Rollspelet; som har som uppgift att låta spelarna rollspela olika personer utifrån vad de tycker är mest intressant/häftigt/smart mm.
I rollspelet blir inte blondinen nästan dödad av monstret, för blondinen går inte ens ner i källaren. Blondinen ringer snuten som går ner i källaren och sätter läbbiga monstret bakom lås och bom.

Detta ställer till det för oss rollspelare. Vi tänker film när vi borde tänka i en annan riktning.

Eller?

Favoritmonster! Glömde att beskriva...
Jag gillar sådan där skräck som innebär att sp inser att monstret egentligen kan döda dem närsomhelst men låter bli av skäl som de inte förstår. Enkelt, men effektivt. Som att de jagar en bov länge men misslyckas och så när de vaknar en morgon så hittar de fimpar i askkoppar som har rökts av...monstret. Medan de sov...
Det soppiga är att mina spelare sällan diggar det där. De vill ju interagera med monstret. Inte få höra om hur svaga och handlingsförlamade de är. Och är inte mina spelare nöjda- är inte jag nöjd. Alltså får mitt svar bli-
mitt favvo monster är ett som är extremt känslokallt och grymt. Helt enkelt superduper ond. Det som utmärker monstret är att det är irrationellt. Denna ondska bara finns...spelarna förstår inte vad som driver det!

Hoppas nån läser detta...
/Basenanji

 

[Lambendil_UBBT]

Ah, Das Hannibal! (NT)

NT = No Text (Ingen text)