Jeslani och Eleas vandrade genom Cadwernskogens skimrande blomsterprakt. Det var vår och träden verkade närmast tävla om att slå ut först och vackrast. Fåglarna kvittrade ifrån varenda buske och marken var täckt av en tjock blomstrande matta. Eleas föredrog själv de betydligt kargare barrskogarna i norr men var bered att göra en del eftergifter för att tillfredställa sin svagsinta kusin.
Som vanligt gick han i täten med raska steg medan Jeslani fjantade efter och skulle doppa näsan och fingrarna i varenda träd samtidigt som han utstötte diverse belåtna ljud. Det gällde att behärska sig. Tyvärr fungerade utskällningar väldigt dåligt på Jeslani.
- Nå, Jeslani? Vad säger du? Kan du uppbringa 500 bågar tills nästa månad?
Jeslani lade sin panna i bekymrade veck.
- Jag förstår inte denna brådska. Inte när det gäller krig och elände. Vi är trygga här, ingen fara hotar. Ingen ondska lurar runt knuten. Ta av dig stövlarna kusin och känn den sköna mossan under fötterna.
Eleas stannade upp så hastigt att Jeslani nästan stötte in i honom.
- Trygga? Ni är trygga för att vi försvarar er! Du har ingen aning om vad vi kämpar för att ni lövfolk ska kunna dansa i gläntorna och sjunga löjliga kärlekssånger!! Vakna upp ur ditt dagdrömmeri. Har du inte lyssnat på vad jag har sagt? Du är dig sannerligen lik!
- Varför denna vrede, kusin? Jag förstår inte hur du kan vara så arg när skogen är så vacker. Visst har jag hört ditt prat. Men inte kan en handfull trasklädda orcher utgöra ett hot mot oss? Vi vilar alla under samma himmel.
- Du har alltså inte lärt dig något under de gångna seklen? En handfull orcher blir snabbt fler. Först kommer det att stjäla och förstöra allt de kan men när de är tillräckligt många så kommer de att ge sig på oss. Bättre då att göra slut på dem nu medan tid är. Du behöver inte smutsa ner dina händer. Ge mig bara 500 krigare så kommer det inte att finnas några fler orcher på denna sidan bergen.
En lång tystnad följde. Jeslani stirrade rakt i sin betydligt längre kusins blick när han slutligen svarade.
- Nej, kusin. Du får inga fler krigare. Din väg är hatets väg. Du har levt för länge i bergens skugga. Ditt hjärta har blivit lika kallt som snön på Pearnibergens toppar. Jag ber dig, stanna en stund hos oss. Dansa i gläntorna, lyssna till musiken, vi ska nog kunna tina ditt hjärta åter. Låt orcherna få leva.
- Ditt handlande är fegare än jag hade trott. Nåväl, jag får väl klara mig utan din hjälp. Men förvänta dig inget mer ifrån oss i framtiden. Vi får se hur länge ni orkar dansa och sjunga när vintern kommer.
Med de orden vände Eleas om och lämnade sin kusin ensam. För en kort stund blev det tyst i skogen och en kall vind började blåsa.
Hur spelar och spelleder ni alviska karaktärer? Brukar ni rollspela enligt de klassiska stereotyperna? Vilket rollspel tycker ni själva ger den intressantaste bilden av alver?
Som vanligt gick han i täten med raska steg medan Jeslani fjantade efter och skulle doppa näsan och fingrarna i varenda träd samtidigt som han utstötte diverse belåtna ljud. Det gällde att behärska sig. Tyvärr fungerade utskällningar väldigt dåligt på Jeslani.
- Nå, Jeslani? Vad säger du? Kan du uppbringa 500 bågar tills nästa månad?
Jeslani lade sin panna i bekymrade veck.
- Jag förstår inte denna brådska. Inte när det gäller krig och elände. Vi är trygga här, ingen fara hotar. Ingen ondska lurar runt knuten. Ta av dig stövlarna kusin och känn den sköna mossan under fötterna.
Eleas stannade upp så hastigt att Jeslani nästan stötte in i honom.
- Trygga? Ni är trygga för att vi försvarar er! Du har ingen aning om vad vi kämpar för att ni lövfolk ska kunna dansa i gläntorna och sjunga löjliga kärlekssånger!! Vakna upp ur ditt dagdrömmeri. Har du inte lyssnat på vad jag har sagt? Du är dig sannerligen lik!
- Varför denna vrede, kusin? Jag förstår inte hur du kan vara så arg när skogen är så vacker. Visst har jag hört ditt prat. Men inte kan en handfull trasklädda orcher utgöra ett hot mot oss? Vi vilar alla under samma himmel.
- Du har alltså inte lärt dig något under de gångna seklen? En handfull orcher blir snabbt fler. Först kommer det att stjäla och förstöra allt de kan men när de är tillräckligt många så kommer de att ge sig på oss. Bättre då att göra slut på dem nu medan tid är. Du behöver inte smutsa ner dina händer. Ge mig bara 500 krigare så kommer det inte att finnas några fler orcher på denna sidan bergen.
En lång tystnad följde. Jeslani stirrade rakt i sin betydligt längre kusins blick när han slutligen svarade.
- Nej, kusin. Du får inga fler krigare. Din väg är hatets väg. Du har levt för länge i bergens skugga. Ditt hjärta har blivit lika kallt som snön på Pearnibergens toppar. Jag ber dig, stanna en stund hos oss. Dansa i gläntorna, lyssna till musiken, vi ska nog kunna tina ditt hjärta åter. Låt orcherna få leva.
- Ditt handlande är fegare än jag hade trott. Nåväl, jag får väl klara mig utan din hjälp. Men förvänta dig inget mer ifrån oss i framtiden. Vi får se hur länge ni orkar dansa och sjunga när vintern kommer.
Med de orden vände Eleas om och lämnade sin kusin ensam. För en kort stund blev det tyst i skogen och en kall vind började blåsa.
Hur spelar och spelleder ni alviska karaktärer? Brukar ni rollspela enligt de klassiska stereotyperna? Vilket rollspel tycker ni själva ger den intressantaste bilden av alver?