Nekromanti "Mina ögon lyser i mörkret"

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
(VARNING: följande novell behöver man inte läsa för att fånga vart jag vill komma med tråden - hoppa över den om du inte är på läshumör. Denna tråd är inte heller för medlemmar i min spelgrupp)

”Va?” Baard hade sitt medvetande någon helt annan stans än på det Emi just sade.
”Jo, jag sa att jag tror mina ögon har börjat lysa i mörkret…” Emi sitter på huk vid sängkanten och tittar osäkert på Baard.
”Va?” Baard återupprepar sig, men koncentrerar sig nu på att greppa vad Emi menar, ”Sedan när då? Sedan du träffade…
honom?”
”Ja, men det är inte allt”, Emi vågar inte möta sin makes blick utan låter istället blicken svepa över den mörka sängkammaren.
”Vad har han gjort med dig?” det finns en ilska i Baards röst, men samtidigt rädsla, som om han är rädd för vad Emi ska svara.

<center>* * *</center>

Dagen, som tidigare varit som välsignad av gudarna, hade nu tagit en betydligt nattsvartare vändning. Han hade fått sin hustru tillbaka hos sig, en hustru han trodde han förlorat för alltid. Han hade sörjt under hela de två långa månaderna som gått sedan skeppsbrottet, då Emi och många andra nära och kära i byn plötsligt ryktes bort från dem.
Plötsligt hade Emi stått där på gårdsplanen. Blek, men ändå vid liv och vid hälsa. Som enda överlevande så hade de andra byborna flockats runt henne och ställt en massa frågor om sina anhöriga. Emi sa att hon inte kunde minnas, i början hade hon till och med svårt att greppa vilken olycka det var de talade om – som om hon inte varit där. Många bybor hade inte velat ge sig med detta, utan det var först när Emi brast i gråt som Baard kunnat övertala dem att lämna dem ifred.
Man och hustru. Baard hade lett mot henne och tryckt hennes hand för att hon skulle lugna ner sig. Sedan hade han frågat vad hon faktiskt kunde komma ihåg av de senaste två månaderna. Det visade sig mest vara minnesfragment, och konstiga sådana dessutom. Hon mindes att hon hade saltvatten i munnen, samtidigt som hon tittade upp mot en kvavlugn vattenyta där solens runda skiva bröts i ett mosaikliknande mönster. Hon hade känt sig helt lugn – det var som om hon svävade – sedan hade hon i ett sting av längtan tänkt på Baard och försökt ta sig upp mot ytan och solen.
Där någonstans tog minnet slut, och istället mindes hon ett stort palats. Hon hade först trott att palatset låg bland molnen, men det visade sig att den vilade på toppen av ett berg. Till en början trodde hon att hon var ensam där, men sedan hade
han uppenbarat sig. Han var som en av prinsarna i de gamla sagorna, klädd i kläder hon aldrig sett förut, och i och med hans närmast brinnande blick så hade hon först trott att hon stod inför Gud själv. Konstigt nog verkade det vara han som dyrkade henne, och inte tvärt om. Han hade tagit hand om henne de närmaste veckorna och betett sig trevligt, mestadels trevligt i alla fall.
Där avslutade Emi sin berättelse och menade att hon inte kom ihåg mer. Hon menade på att det nästa hon mindes var gårdsplanen och hur Baard hade kommit springande mot henne. Baard hade märkt att hon inte riktigt talat sanning, men hade inte velat pressa henne på den punkten just då.
Det var först nu på natten som Baard började ana till vilken grad Emi verkligen hade förändrats.

<center>* * *</center>

”Det var som om han var helt besatt av mig”, Emis röst fick Baard att slita sig från sina funderingar. Hans bröst var fortfarande som paralyserat, men han lyckades vrida på huvudet för att titta bort mot Emi. ”Eller… inte av mig, av min kropp…”, Emi kunde fortfarande inte möta hans blick, utan fortsatte att utan fokus speja ut i mörkret.
En tystnad följde då Baard, av rädsla av vad hon kunde tänkas säga härnäst, inte kunde förmå sig till att säga någonting. När hon talade igen så var hennes röst bestruken av gråt; ”varje dag betedde han… den… sig hur trevligt som helst – jag levde som en drottning” hon tog ett djupt andetag, som för att förbereda sig; ”men varje natt tvingade han sig på mig, eller inte tvingade… jag ville… det är som en dröm alltihopa”. Hon ser nu rakt på sin make, med en blick fylld inte av ångest utan av ilska. Baard önskar att hon slapp se den svartsjuka som otveklöst lyste i hans. ”Han frågade hela tiden samma sak – hur det kändes för mig. Om han fick mig att må bra. Om jag kände mig levande. Varje natt samma sak, varje natt var som en lång utfrågning ackompanjerad av lättja… av pukor och tromboner.”
”Sluta!” den sista anspelningen var för mycket, med armen sveper Baard omkull det krus med vatten som står vid sängen. Trotsigt ser han på hur vattnet sprids över golvet, han vågar inte se på sin vackra hustru längre. ”Jag vill inte höra mera…”
Emi verkar inte ha hört; ”men samtidigt var det något som förändrades varje natt. Med honom, med hans kropp, med hur han fungerade, allt… det var som om han förändrade mig med.” Emi tittar gråtande ner på sin man. Han hade bara velat hålla om henne när de låg bredvid varandra i sängen, men då var det som om ett vilddjur hade tagit över henne. Hon hade rivit honom svårt över bröstet, fyra långa parallella och djupa ärr från hennes naglar, och samtidigt tyckt om det. Det var det värsta.
Baard känner sig som en skalpadda på rygg där han ligger. Såren bränner fortfarande som eld, samtidigt som ådrorna vid tinningen pulserar av ilska. Med en rörelse som måste verka lika ynklig som han känner sig vräker han sin kropp över sängens kant och hamnar på alla fyra på golvet. Smärtan tar ett allt hårdare grepp om hans bringa, samtidigt som det välta krusets vatten väter hans ben. ”Jag ska dräpa den mannen”, ilskan i hans röst är färgad av en känsla av hopplöshet, ”jag ska dräpa honom om det så är det sista jag gör!”


Det finns många mäktiga varelser i Mundana. Många med ett intellekt och psyke som inte liknar vårt. – vara det gudar, demoner, drakar eller liknande (vad finns det för typer bland de vandöda t ex?). För dem är ett vanligt människoliv oviktigt – de har oftast mål och ambitioner som sträcker sig över en så lång tidsperiod att en ynka människa är ointressant. Men är det alltid så? Ibland kanske det sker vad Akilles beskriver i Troja: ”the gods envy us”. Vi har nått som inte de har. Bara det faktum att vi har att se fram emot i slutändan endast vår egen undergång, gör att vi lever och känner så mycket intensivare.
I filmen Meet Joe Black (återigen en film med Brad Pitt) tar döden över en människokropp för att få uppleva människornas liv ett stycke tid. Guidad av en man som söker uppskov från sin egen död upplever han vänskap och kärlek. Är det något som Mundanas mäktiga varelser suktar efter, men ändå är oförmögna att nå. Vissa kanske gör allt för att få känna som människor gör bara en liten stund, eller på ett annat begränsat vis – vaga ekon av mänskliga känslor, svaga antydningar.
Någon gång händer det kanske att de fattar tycke för en specifik människa, någon de vill hjälpa, utnyttja eller iaktta – allt av rent egoistiska orsaker. De vill förstå sig på, men beröringspunkterna mellan tusenåriga, allsmäktiga eller dominerande medvetanden och det enkla sinnet hos en människa är få. Sällan går mötet mellan människa och varelse i symbios med varandra, även fast motivet var av godartat slag.

Resultatet kan bli märkligt. Halvdemoner, drakväktare och till och med halvgudar är vad jag vill diskutera här. Hur fungerar dessa ”människor”? De som har fått en försmak av verklig styrka, men samtidigt fått en gåva på köpet som de kanske inte bad om. Hur anpassar man sig till vad dessa varelser har att erbjuda? Odödlighet, övermänskliga krafter osv. Hur reagerar man på något som gör en mer eller mindre ej anpassbar till vanligt liv och samhälle?

Men vad är det egentligen för krafter och gåvor (kan ju vara rent fysiska ting också) som entiteterna kan erbjuda den enkla människan? Vilka av dem är dubbelbottnade (dvs ger ägaren en oförutsebar nackdel)?

Ymir tog upp det här bra i berättelsen om Lidandets Lustgård – Inalea är helt klart en människa som skadats av mötet mellan demon och människa. Något liknande försökte jag komma åt i min lilla novell. Eftersom ni spånade så bra i tråden om demonen Tryggve (en tråd där Ymir i det närmaste snor det här ämnet från mig - elakt tycker jag... :gremwink:), så hoppas jag ni fortsätter i samma stil här.

Bara 8000 tecken? Pah…
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Re: "Mina ögon lyser i mörkret"

Ett trevligt ämne, man tackar :gremlaugh:

Jag har inte använt halvdemoner och deras diton (kanske kan kalla dem övernatuliga människor?) i någon större utsträckning i mina kampanjer - de är lite för "high" i jämförelse med kampanjerna. Det är dock ett mycket fascinerande ämne.

En övernaturlig människa tenderar att ha vissa klichéartade attribut (man hittar dem väldigt ofta i Marvel-serier):
* Övernaturlig fysik: stark, smidig, etc
* Det övernaturliga är bara synligt vid visas tillfällen, exempelvis kommer bara styrkan fram i strid
* Alltid en outsider, alltid i mental obalans

Dessa klichéer är dock ganska välgrundade. Om man är en halvdemon är man varken demon eller människa och lär ha problem att umgås med någon av dem. Isoleringen är ett faktum, och isoleringen lär leda till onaturlig fascination för någondera av sidorna, exempelvis en halvdemon med drömmar om att leva som en vanlig bonde med familj eller en halvdemon som desperat följer och lyder de riktiga demonerna i hopp om att bli en av dem.

Att det övernaturliga inte är direkt synligt är en nödvändighet för att varelsen ska kunna smälta in bland människorna och om man faktiskt ser ut som en halvdemon kommer det bli en smått ospelbar karaktär och en ganska menlös SLP. Så det ser jag nästan också som ett krav.

När det gäller vad som faktiskt är övernaturligt så vill jag dock gärna variera mig. På nåt sätt känns en påverkad fysik vara så banalt - må det vara Hulkenstyrka, blixtar från fingrarna eller utsugande av livskraft. Jag ser hellre betydligt mer subtila förmågor som är svåra att omsätta i ord och som människor inte begriper sig på. Exempelvis kan varelsen vara på flera ställen samtidigt. Varelsen kan teleportera sig själv eller andra (undvik då helst en förmåga som innebär att man försvinner i en ljusblixt - det finns subtilare sätt att lösa det). Visserligen en klassiker, men tankeläsning (och plantering) är fascinerande. Illusioner är ett oerhört kraftfullt instrument, kraftfullare än man tror. Ganska snart suddas gränserna mellan verklighet och illusion ut, kanske både för användaren och de som drabbas.
Är man beredd att tänja rejält på fysikens lagar och skapa en fullständig obegriplighet kan varelsen få leka med tiden, öka och sänka hastigheten på tiden, etc.
Sist, men absolut inte minst, finns de mer sociala förmågorna. Varelsen kanske kan leka med andra människors känslor. Människor i närheten börjar tänka eller tycka på ett visst sätt, blir glada/ledsna, suktar efter varelsen eller skyr denne. Ju subtilare desto bättre - snarare än att en som drabbas bara får ledsamma känslor skall känslorna framkallas genom otrevliga minnen eller bara genom att ledsamma saker tenderar att hända i närheten av varelsen.

Och här avslutar jag abrupt mina tankegångar ... :gremgrin:

/RipperDoc - spånar vidare
 

Jaggernaut

Hero
Joined
6 Aug 2003
Messages
941
Re: "Mina ögon lyser i mörkret"

Sist, men absolut inte minst, finns de mer sociala förmågorna. Varelsen kanske kan leka med andra människors känslor. Människor i närheten börjar tänka eller tycka på ett visst sätt, blir glada/ledsna, suktar efter varelsen eller skyr denne.

Ungefär som gorgonerna fast de är ju också övermänskligt viga.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Re: "Mina ögon lyser i mörkret"

Hade tänkt vänta lite fler svar innan jag skulle drista mig till att svara, men då dessa uteblivit hittills så får jag hålla till godo med ditt och det var ju trevligt.

"Ett trevligt ämne, man tackar"

Tack själv, du gav fin respons.

"Jag har inte använt halvdemoner och deras diton (kanske kan kalla dem övernatuliga människor?) i någon större utsträckning i mina kampanjer - de är lite för "high" i jämförelse med kampanjerna."

Det låter som min kampanj när det begav sig förra gången. Nu har jag dock bestämt mig för att ha med lite fler sådana element.

"En övernaturlig människa tenderar att ha vissa klichéartade attribut (man hittar dem väldigt ofta i Marvel-serier):
* Övernaturlig fysik: stark, smidig, etc
* Det övernaturliga är bara synligt vid visas tillfällen, exempelvis kommer bara styrkan fram i strid
* Alltid en outsider, alltid i mental obalans"


Bra punkter. Punkt två kan man utnyttja - genom att göra den mer oberäknelig så kan man göra personen som har styrkan mer oberäknelig. Om den används spontant när personen är kär, arg, ångestfull eller har någon annan stark känsla så kan de verkligen påverka vardagslivet för dem. "With great powers comes great responsibilities" säger Spindelmannens farbror. Javisst, men om man inte kan kontrollera sina krafter? Är det ansvaret verkligen något man kan ta då?

"Om man är en halvdemon är man varken demon eller människa och lär ha problem att umgås med någon av dem."

En bra poäng. En social människa kan lätt krossas mentalt av detta. En typiskt oförutsedd nackdel.

"Jag ser hellre betydligt mer subtila förmågor som är svåra att omsätta i ord och som människor inte begriper sig på."

Ja, precis. Det kan vara på sin plats med lite New Age-flumm här, med nära kontakt med andar, minnen, drömmar och olika väsen. De kan också få ytterligare sinnen som är väldigt svåra för vanliga människor att förstå sig på. Värmesyn, sonar och liknande kan nog få människor greppa vad det är.

"Illusioner är ett oerhört kraftfullt instrument, kraftfullare än man tror."

Ja, dessa är användbara. Helt klart.

"Sist, men absolut inte minst, finns de mer sociala förmågorna."

Något jag absolut ska utnyttja. T ex sexig skräck är jäkligt ballt, och då kan oönskade amorösa eller lustkänslor vid fel tillfälle verkligen vara någonting som får det att krypa längst ryggraden.
 

Eleas

Hero
Joined
31 May 2000
Messages
855
Location
Malmö
Mastodontinlägg?

För att inleda: jag gillade den här novellen. Tydliga paralleller med de gamla myterna om människan (särskilt kvinnan) som blir bortrövad eller förförd av ett övernaturligt väsen, från cornwalls älvahistorier till Dracula. Det känns som ett genomgående tema att den bortförda, alltmedan hon blir utsatt för väsendets nycker och lustar, allt mer fjärmas från mänskligheten, går mer in i den övernaturliga världen, så att säga.

Det är en intressant tankegång. RipperDoc sa en mängd intressanta saker om det här - jag hann inte läsa igenom hans inlägg, men han tog upp de övernaturliga förmågorna. Därför tänkte jag att jag skulle analysera det från en annan riktning, det vill säga vad det innebär att vara en varelse som inte är mänsklig.

För liksom i Sidhe-legenderna tycks de varelser som bortför människor i sagorna genomgående vara omänskliga på ett sätt som gör dem till en del av en annan värld. När människan då kommer i kontakt med denna värld är det naturligt att hon förändras, att hon träder in i den världen själv. Därför är det också svårt att återvända till att vara mänsklig, för den övernaturliga världen är förförisk på ett sätt som inte kan förstås av det rationella sinnet. Och det är också, tror jag, skälet till att Baard i din historia blir så vanmäktig. Visst är han svartsjuk, men jag tror att en hel del av hans undermedvetna motivation kan spåras till en önskan att klippa bandet mellan sin fru och hennes överjordiska älskare, och få tillbaks henne till den verkliga världen, där hon tillhör honom. Ungefär som i Dracula, då.

Därför tycker jag att det kunde vara värt det att inte tänka så mycket på vilka krafter (specialeffekter, egentligen) som varelsen har, utan istället låta dem komma naturligt av var den befinner sig, och istället koncentrera sig på den plats den har i världsväven. Eller mer koncentrerat - hur ser dess värld ut? Hur är den beskaffad? Vilka lagar styr den?

För den som inte kan finna bra fantasy att dra inspiration ur kan jag dessutom tipsa om att dessa teman sträcker sig bra längre än genren. I synnerhet Science Fiction har mycket att ge, vilket kanske inte är så förvånande, egentligen.

"The avatar smiled silkily as it leant closer to him, as though imparting a confidence.
'Never forget I am not this silver body, Mahrai. I am not an animal brain, I am not even some attempt to produce an AI through software running on a computer. I am a Culture Mind. We are close to gods, and on the far side.
'We are quicker; we live faster and more completely than you do, with so many more senses, such a greater store of memories and at such a fine level of detail. We die more slowly, and we die more completely, too. Never forget I have had the chance to compare and contrast the ways of dying.'
[..]
It smiled, and something in its expression made Ziller clench his teeth. 'I watched those poor wretches die in the slowest of slow motion and I knew even as I watched that it was I who'd killed them, who was at that moment engaged in the process of killing them. For a thing like me to kill one of them or one of you is a very, very easy thing to do, and, as I discovered, absolutely disgusting. Just as I need never wonder what it is like to die, so I need never wonder what it is like to kill, Ziller, because I have done it, and it is a wasteful, graceless, worthless and hateful thing to have to do.'"

--Look to Windward, av Iain M. Banks

Ens referenspunkter är förskjutna från det som anses "normalt" av vanligt funtade människor. Är en person med fruktansvärt bättre förutsättningar och förmågor egentligen övermodig när han eller hon förutsätter att det inte finns något hinder i dess väg, eller enbart realistisk? Det är egentligen svårt att avgöra vid första ögonblicket, och en sådan varelse kan verka arrogant eller dåraktig. På samma sätt har en folk som inte är i stånd till att ljuga en annan referenspunkt än folk som är kapabla till det. Och varje annorlunda referenspunkt gör att man blir lite mer främmande, får lite svårare att dela varandras värld.

"Resultatet kan bli märkligt. Halvdemoner, drakväktare och till och med halvgudar är vad jag vill diskutera här. Hur fungerar dessa "människor"? De som har fått en försmak av verklig styrka, men samtidigt fått en gåva på köpet som de kanske inte bad om. Hur anpassar man sig till vad dessa varelser har att erbjuda? Odödlighet, övermänskliga krafter osv. Hur reagerar man på något som gör en mer eller mindre ej anpassbar till vanligt liv och samhälle?"

Här har vi två typer av personer, tycker jag. Ena typen har skapats som den är, och har alltså inte någon tidigare erfarenhet av hur det skulle vara utan dessa. En sådan varelse kan antas vara ganska säker på sin plats och sin förmåga, och man får förmoda att denne inte känner sig alltför alienerad från sina jämlikar.
Värre är det med den andra sorten - de som (inte sällan under traumatiska förhållanden) upphöjs eller degraderas till en ny existens. De är varken del av sin gamla existens, eller fullt och fast redo att möta sin nya. Även i de fall där de tillåts återvända till eventuell familj, vänner et cetera, blir de i många fall så tramatiserade av sin förändrade existens att de inte vågar. Därtill får man ju inte glömma att mäktiga människor (varelser) har mäktiga fiender, och att sådana gamla band kan användas mot en. Sammanfattnignsvis får man anta att sådana personer tenderar att bli väldigt ensamma.

"Men vad är det egentligen för krafter och gåvor (kan ju vara rent fysiska ting också) som entiteterna kan erbjuda den enkla människan? Vilka av dem är dubbelbottnade (dvs ger ägaren en oförutsebar nackdel)?"

Om man talar inom Eon skulle jag hävda att det varierar kraftigt. En entitet som koncentrerar sig på en människa skulle mycket väl kunna erbjuda eller råka överföra ganska ordentliga förändringar - klor, onaturlig övertalningsförmåga, hypnotiserande blick, evig ungdom... listan kan göras oändlig. Men det kan vara intressant om gåvornas omfång inte kan kontrolleras av entiteten, om de istället helt enkelt kommer av entitetens försök att "prägla" människan på sig. Det kan också vara skälet till att människan ifråga successivt avlägsnas från den mänskliga världen och blir mindre och mindre del av den.

Det hela bottnar förmodligen i någon form av mytisk arketyp, misstänker jag. Idén med en oförstörd, naiv person som blir fångad, förförd och förändrad av en mystisk varelse är som tidigare nämnt klassisk. Det finns varianter av den också - människan som blir "kidnappad" till en annan värld kan sägas vara en sådan, och har blivit mycket populär i Fantasy och SciFi. Här skiljer det sig egentligen bara med att det nu finns ett Högre Syfte som människan har kommit för att tjäna - en profetia, ett krig som behöver vinnas, eller något annat storslaget. En till variant är människan som gör sig själv till ett monster genom sökandet efter kunskap - den så att säga fjärmar sig medvetet från mänskligheten för att uppnå makt.

Så jag hävdar nog att jag tycker att individuella förmågor är rätt beside the point jämfört med psykologin, vad som händer med personen ifråga. Sedan kan extrakrafter ge rätt roliga konsekvenser... så länge de inte enbart är nifty p0w@z, vill säga.

--Björn
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,291
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
With great powers comes great angst...

Levande varelser omges av kraftfält. Växter har i regel bara ett biotropiskt fält, medan det hos både djur och besjälade varelser består av psykotropi och biotropi - i djurens fall är psykotropin knutet till djurandarna. Dessa magiska kraftfält är det som upprätthåller livet och medvetandet, får hjärtat att slå och själen och hjärnan att samverka i den köttsliga hamnen. Vid dödstillfället uppgår fältets biotropi återigen i Vävnaden, medan psykotropin utgör själen och kvarstår tills själen eventuellt tonar bort. Den ena aspekten är således inte mer beständig än den andra, men det är alltid samma psykotropiska resonans i en varelse medan biotropin förändras i nya kroppar.

Fördelningen mellan biotropi och psykotropi i kroppens kraftfält är avgörande för hur en varelse är sammansatt. De flesta av Mundanas intelligenta varelser har mer eller mindre en jämn fördelning av aspekterna - de flesta människor består av av 50% psykotropi och 50% biotropi, till exempel. Hos gamla människor kan psykotropin ofta ta överhanden, dock - det biotropiska fältet tycks sönderfalla med åren. Skillnaderna mellan varelser som alver, dvärgar, människor etc består snarare i hur väven är sammansatt. Speciellt alver och människor tycks egendomligt lika varandra, med exakt samma mängd biotropi och psykotropi i fälten. Däremot är alvernas biotropiska fält inverterat i förhållande till människornas om man ser till hur filamenten är sammanlänkade. Många magiteoretiker poängterar de biotropiska fältens förgänglighet, och resonemangen om att alverna egentligen borde ha mer biotropi i sig än människorna faller ofta platt - även om Mundanas magiker är av delade åsikter i frågan hävdar de flesta att åldrande är en naturlig del av livskraften. Det finns också argument för (och emot) att människor borde ha mer biotropi - den större fertiliteten, till exempel. Alvernas odödlighet verkar snarare komma sig av en egendomlig process i väven som hela tiden bildar ny biotropi som kompenserar för det gradvisa biotropiska bortfall som hos människorna får kroppen att åldras. Ashariska magiker påstår sig ha hittat resonans av pneumotropi i alvernas kraftfält, alltså filament som en gång ska ha funnits där men numera är försvunna, och även om den teorin är allt annat än vedertagen förs tankarna osökt till 'Luftens barn', drakarnas namn på alversläktet.

Dvärgars fält är annorlunda sammansatt både sett till hur de biotropiska filamenten är sammanlänkade och fördelningen av aspekterna - det finns en liten mängd (omkring 1% av fälten) geotropi i dvärgarna. De biotropiska filamenten hos dvärgarna tycks sammanflätade på ett sätt som effektivare binder biotropin och gör bortfallet mycket långsammare än hos människorna - därav dvärgars långsammare åldrande. Tirakerna, däremot, har kraftfält som i stort är identiska med människornas, men med en liten andel pyrotropi i sig. Varför tirakerna trots detta tycks helt obesläktade med människorna, till skillnad från alver och dvärgar, är än så länge en gåta.

Nå, de flesta varelser i Mundana följer liknande mönster, vissa mindre lika människornas än andra. Kamorferna, tex, har något större andel psykotropi (uppemot 55%), och inte oansenliga mängder foto- och hydrotropi (5% vardera) i sitt kraftfält. Biotropin utgör således enbart 35% av deras fält, och är sammansatt likt alvernas.

Det psyko-biotropiska fältet kan alltså säga vara kännetecknande för en levande, jordisk varelse. Man måste söka sig bortom Mundana för att finna andra typer av kraftfält.

Gudar är helt och hållet teotropiska väsen. Märk väl att detta inte tvunget gör dem icke-fysiska, eftersom teotropi kan användas till att skapa fysiska kroppar. I grunden är gudar dock andliga varelser. Teotropin tycks än mer beständig än psykotropin - filamenten som faller bort med årtusendena tycks snart ersättas av nya. Någonstans här finns emellertid ett samband med hur många mundana varelser som tillber guden - ju färre, desto sämre blir dess fält på att förnya sig självt. En gud som ingen tror på kan ändå hålla sig vid liv oerhört länge, men förr eller senare kommer den att upplösas. Det finns en hel del som motsäger denna teori, dock - därom kan vi tala en annan gång.

Demoners kraftfält utgörs helt av daimotropi, men dess filament kräver ett tillflöde av psykotropi för att förnyas. Det intressanta här händer när en demon besätter en psykobiotropisk varelse. Daimotropin påverkar nämnligen både psykotropin och biotropin, men i varierande utsträckning - det tycks bero både på demonens intentioner och dess förmågor. Ju minde psykotropi i fältet desto mer av personens själ har demonen infesterat eller tryckt undan (eller slukat helt), ju mindre biotropi desto mer har demonens magi förändrat kroppen. En fysisk varelse kan aldrig bestå helt och hållet av daimotropi - psykotropin kan vara helt borta, men där måste fortfarande finnas någon del biotropi (eller nekrotropisk väv, om kroppen är en vandöd) för att kroppen ska kunna leva och röra på sig. I extrema fall behöver denna inte utgöra mer än en tiondel av fältet, men i regel fördelar sig daimotropin ganska jämt med biotropin i kroppen.

Ett andeväsen är en helt och hållet psykotropisk varelse.

Skuggvarelser är en gåta. Några studier i deras magiska kraftfält har aldrig kunnat utföras, men det sägs att halvblod har uppvisat en annorlunda sammansättning, närmast en störning, i sitt psykobitropiska fält och att spår av skototropi och en oidentifierad aspekt (oneirotropi) har återfunnits i det. Skuggvarelser verkar dock ha mer psykotropi än mundana varelser, rentav mer än kamorferna - omkring sex tiondelar av fältet. Sabriska psykomantiker hävdar å andra sidan att skuggvarelserna definitivt saknar själ, vilket kan ses som ett argument för att de inte borde ha psykotropi överhuvudtaget. Men vad består de då av? Lunerian Cuvri'an antog på sin tid att deras psykotropiska fält till hälften bestod av en dittils okänd aspekt, medan den andra hälften var psykotropisk likt människornas - kanske inte tillräckligt med psykotropi för att bilda en själ?

Urskuggvarelserna, däremot, är varken en produkt av den forna eller den nuvarande eonens mundana varelsers drömmar. Tvärtom, de är lika besjälade och verkliga som någonsin människorna (otäckt nog). Deras fält hade bestått av lika delar psyko- och skototropi, om någon nu någonsin hade undersökt det. (Det har Sällskapet gjort i Gordrion). Skulle en urskuggvarelse besätta en människa skulle den biotropiska delen av fältet delvis övergå i skototropi, medan den psykotropiska helt enkelt skulle bytas ut mot urskuggvarelsens psyke. (De tycks inte dela demonernas förmåga att parasitera på en kropp medan originalsjälen är kvar i den).

Vandöda hålls samman av nekrotropiska vävar, med eller utan daimotropi eller psykotropi som utgör en själ. Icke-fysiska men synliga manifestationer av andeväsen, spöken och liknande brukar utgöras av psykotropi eller fototropi.

Thakalatribunalerna har myter om 'Kronodycles hundar', någon slags demoniska väsen med kronotropiska filament i sig, som fungerar som tidens väktare. De har aldrig observerats av insatta, dock, och ej heller fått sin existens bekräftad sedan Danarths dagar.


Halvblod, halvdemoner etc är således psykobiotropiska varelser som på något sätt, genom arv, magi eller egen inneboende kraft, fått sitt kraftfälts beståndsdelar förändrade. Halvblod är barn till skuggvarelser, eller har skuggvarelser länge bak i släkten, och har således mer eller mindre påtagliga drag av deras fält i sitt eget. En halvdemon kan vara avkomma till en person som var besatt av en demon, men daimotropins påverkan på kraftfältet tycks i sådana situationer märkligt liten. Förklaringen bör kanske sökas i att det är biotropin som för arvet vidare till barnet, och att daimotropin inte utövar någon större påverkan på magiflödena vid fortplantningen.

De riktiga halvdemonerna tycks snarare vara personer som på något sätt genomgått en apodaimos, dvs genom egen kraft eller okänd magisk påverkan fått sitt kraftfält infesterat av daimotropi. Detta är också märkligt, dock: eftersom apoteos lär göra en psykobiotropisk varelse till en helt gudomlig, borde inte en apodaimos göra en helt och hållet till demon? Den vanligaste teorin betonar helt enkelt att ingen är helt och hållet demon på det fysiska planet - där finns alltid biotropi och nästan alltid psykotropi kvar. För att verkligen transcendera till att bli en demon måste man uppgå på andeplanet och stanna där tillräckligt länge för att psykotropin ska upplösas, hävdar många inom Thakalatribunalerna.
Apodaimosen är på det stora hela en process hölj i dunkel, utan att dess existens ens bekräftats av somliga magiskolor. Detta beror mycket på att villkoren för apoteos är såpass vedertagna - att man tror så starkt och tjänar sin gud så innerligt att man belönas med så hög Qadosh att man kan lämna sitt fysiska skal och uppstiga bland gudarna. Vad som egentligen orsakar en apodaimos råder det tvärtom stor oenighet om - somliga, framförallt Daaktroende, hävdar att det är ytterligt onda handlingar som förlänar en en plats i helvetet sida vid sida med Malgoarh, medan andra betraktar det som en belöning för att man troget tjänat och/eller tillbett demoner. De gamla edronitiska teorierna, som alltid tycks dyka upp i sådana här sammanhang, påstår dock att både apoteos och apodaimos initieras av ens egen inneboende styrka; av psykotropin. Här kommer man också in på Thakalatribunalernas varelsehierarki, alltså att psykotropiska väsen kan klättra uppåt och uppnå demonisk eller gudomlig status, och att demonerna kan bli gudar. Den tar inte berättelserna om fallna gudar som blivit människor i beaktning, förstås. Apodaimos förblir tills vidare ett mysterium.

Ett exempel på folk som givits övermänskliga krafter utan att egentligen få andra aspekter invävda i sitt psykobiotropiska fält är de mytomspunna drakväktarna. Olika drakar förtrollade sina tjänare på olika sätt, men de allra flesta gjordes odödliga genom att det biotropiska fältets sammansättning förändrades så att kroppen regenerade ännu effektivare än alvernas.


Nåja. Detta om detta, hur halvdemoner och dylikt egentligen uppstår. Nu till saken - hur påverkar sådana förmågor, och ett sådant fjärmande från mänskligheten, egentligen en dödlig varelse? Ripperdocs och Eleas inlägg uttryckte det minst lika bra som jag skulle gjort (men på en tiondel av utrymmet) - de tog upp utanförskapet, mystiken, allt möjligt. Jag belyser istället ämnet ur en annan synvinkel genom att ta upp konkreta exempel på hur personer i mina kampanjer hanterat och förhållit sig till sina övermänskliga (överjordiska) krafter. Förhoppningsvis ger det en god insikt i möjligheterna jag anser att här finns.

Den gyllene regeln saxar vi från Eden Studios 'Buffy the Vampire Slayer - Roleplaying Game": With great powers comes great angst. Jag kan på rak arm inte komma på mer än ett eller två undantag till det i mitt Mundana om fullblodspsykopater, bindgalna lischar och helt icke-mänskliga varelser är undantagna.


Inalea thal Astran
Inalea föddes i Colonan under Obidarhon-dynastins sista dagar, som Iriadne, kejsarens yngsta dotter. De demoner som omsider slaktade hela hennes familj lät henne leva, men i de mörka makternas våld utsattes hon för osannolika plågor som i slutändan kostade henne själva mänskligheten. Hon blev en halvdemon, och omsider Khakras drakväkterska. Hon är mycket lojal till honom (någon form av starka känslor finns där) och om hon löpte risk att transcendera till en sann demon har han förmodligen omintetgjort den. Som drakens tjänarinna har Inalea trots allt vigt sig åt en kamp för de mundana varelsernas värld och mot den vars tjänare förvred henne - Xinu.
(Läs mer om Inalea här, förslagsvis).

Inaleas krafter fjärmar henne inte nödvändigtvis från resten av mänskligheten (då undantaget att hon kommer se ut att vara sexton år gammal i all evighet) - den biten skötte hennes sargade psyke dock. På sätt och vis är hennes förmågor ännu grymmare, då de effektivt hindrar henne från riktig kärlek (eller ja, bestående relationer). Hon livnär sig likt njutningsdemoner på biotropisk energi som i första hand överförs genom sexuella kontakter, vilket omsider tär på motpartens krafter - hon en älskare under lång tid dör han, har hon ingen älskare dör hon.
Eftersom Inaleas demoniska krafter är så pass subtila har det aldrig varit något problem för henne att beblanda sig med andra människor. Utanförskapet är trots det fullständigt - det faktum att hon låg i stasis i årtusenden och ännu inte helt och hållet vant sig vid den nutida världen är bara en av många orsaker. Hennes galenskap är ändå viktigare, förstås - hon har begränsad insikt i andra människor, närmast obefintlig empati och en rejäl personlighetsklyvning. Hennes syn på sig själv och sättet hon relaterar till sina förmågor påverkas alltså av alla personligheter och nyckfulla humör som gömmer sig i henne.

På sitt mest 'demoniska' humör tenderar hon att se sig själv som ett rovdjur och andra som dumma får. Hon är tidlös och evig, van att bli åtrådd och medveten om att hon kan få vem som helst att falla för henne, och spelar grymma sociala spel med sina offer. Hon är aggressiv, sadistisk, självsäker och skenbart otäckt lycklig.

En helt annan sida av henne är djupt ångerfull, självhatisk, självplågande, uppoffrande och medlidsam, även om empatin med andra fortfarande är begränsad. Denna Inalea vill inte alls känna sig som ett rovdjur, utan går långt för att smälta in och försöka få andras sympati - och förlåtelse. Hon skäms över sina krafter och döljer dem helst, medan rovdjursdelen av hennes personlighet gärna uppvisar sina förmågor.

En tredje sida av hennes personlighetsklyvning är den lilla oskuldsfulla coloniska prinsessan. Hon tycks varken känna skuld eller stolthet över sin demoniskhet, utan ignorerar den på gränsen till förträngning. Här försöker hon varken vara demon och rovdjur eller en vanlig människa, utan bara den lilla, förnäma och beskedliga prinsessa hon var i sedan länge svunna tider.

Sedan finns en bitter och hatisk sida där hon istället riktar sin vrede ut mot omvärlden, och kan utsätta helt oskyldiga för fruktansvärda handlingar enbart av ren avundsjuka för deras lycka och mänsklighet.

Inaleas krafter är mycket mäktiga och hon är en formidabel krigare (hennes stridskonster finns upplagda på Drunoks Drängar, men trots det är hon ett utmärkt exempel på hur övernaturliga krafter snarare är en förbannelse än en välsignelse. På sistone, i nytt sällskap, har det skymtat en liten strimma hopp för henne, men förmodligen är hon förstörd för all framtid.


Zhanima av Szarazcons hus från Tzorfalz.
Zhanima är magikern Szarazcons dotter med en urskuggvarelse. Hennes moder hade frammanats och fängslats av Sällskapet i Gordrion för vilka hennes far arbetade. Under experiment och kommunikation med den skenbart vackra kvinnan från det gåtfulla 'Mörkrets plan' förälskade sig Szarascon omsider i henne, och de fick Zhanima ihop. Efter ett par år fick Sällskapet nog av deras förbindelse, och Szarazcon insåg att det började bli farligt i Gordrion och försökte fly med sin hustru och dotter. Zhanimas mor dödades av Sällskapets agenter, men Szarazcon och Zhanima lyckades fly till Caserion.

I ett försök att skydda Zhanima från Sällskapets agenter höll hennes far henne undan omvärlden och drog sig tillbaka med henne till en gård på Caserions landsbygd, där hon nästan aldrig träffade någon alls. Szarazcon gav henne all kärlek en far bör ge en dotter, men tills rollpersonerna kom knatande hade Zhanima inte träffat andra människor än sin far på många år. Det är nog snarare detta än hennes 'övernaturliga' krafter som i första rummet präglat hennes personlighet. Hon är en tystlåten, introvert och på det hela taget tämligen socialt missanpassad ung dam som konstant tycks förlorad i sina egna tankar. Hon har inga väldiga problem tilltal och i största allmänhet verka som att hon förnimmer massor av saker andra inte gör (det gör hon). Med andra ord - hon verkar lätt lite galen.

(Okej, nu bör man ha läst mitt inlägg om Urmörkret).
Zhanima har mer skototropi än biotropi i sitt magiska fält, och måste därför konstant uppbåda viss ansträngning för att hålla ihop sitt fysiska väsen. Detta medför att hon då och då måste upplösa sin kropp och uppgå i den formlösa mörkerentitet hon är, för att samla nya krafter ur Mörkret. Vanligtvis sker detta spontant och undermedvetet då ingen är närvarande, och så fort hon förnimmer någons närvaro återbildar hon omedelbart sin köttsliga skepnad. (Zhanima var från början en lek med filosofen Berkeleys teorier, att om jag lämnar ett rum finns du inte kvar i det. Zhanima fungerar helt enligt den principen. Rent fysiskt 'finns' hon egentligen bara då någon annan förväntar sig att hon ska finnas).

Zhanimas särskilda band till sin moders värld och allt mörker i Mundana gör att hon kan uppfatta bild- och ljudfragment av avlägsna händelser i både tid och rum. Hon har blott en begränsad kontroll över denna förmåga, dock, och den är därför snarast profetisk och synsk till sin karaktär. Saker hon är medveten om sker hyfsat närbeläget rent geografiskt (och tidsmässigt) verkar hon dock kunna framkalla förnimmelser av på egen hand. Hon kan också förmedla syner hon får till andra genom beröring.

I sin 'sanna'(?) form, mörkerentiteten, är Zhanima en total dödsmaskin. Den formlösa, fysiska skugga hon uppgår i tycks instinktivt skrämma slag på både människor och djur, och kan bokstavligen talat slita folk i stycken. Framförallt gör det henne fullständigt osynlig i mörker, förstås, men tycks också möjliggöra för henne att nästintill teleportera sig mellan mörka utrymmen och platser - hon verkar kunna dyka upp lite varstans. (En gång i kampanjen när någon bad henne att gå och hämta något vandrade hon helt sonika in i en garderob och kom ut med föremålet i fråga, som låg i ett rum på övervåningen).

Zhanima är plågsamt medveten om att hon kanske är den enda i sitt slag i hela världen, den enda avkomman av människa och urskuggvarelse. Hos henne skapar detta framförallt en känsla av att vara utvald - hon tycks stundom betrakta sig som ett språkrör för dunkla, utomvärdsliga makter inte ens hon själv förstår, och följer gärna de ingivelser hennes syner ger henne. Faktum är att de i mångt och mycket är hennes främsta drivkraft (även om det spirande känslolivet mer och mer kommit att ta över på sistone). På något sätt finns det säkerligen fog för detta beteende, ty hon verkar ofta verkligen känna till saker hon med all rimlighet inte borde, och vet de mest förunderliga ting om världen och dess olika existensplan. Hon vet mycket om framtiden såväl som det förflutna och tycks känna till vart ödet är på väg och vad som härnäst bör göras för att leda det i avsedd riktning. Hon pratar inte mycket, men när hon väl gör det tenderar det att vara viktigt. Innerst inne är hon dock, allt sitt gåtfulla vetande till trots, en mycket förvirrad ung flicka. Vad hon inte har en aning om är sin egen plats i Vävnaden, vad hon är ämnad för, vilken värld hon tillhör och vad hon ska sträva efter, och har på sistone kommit att så inför en rejäl identitetskris. Hon har skådat in i Urmörkrets värld och tycker inte om den, och vill mycket hellre vara människa än urskuggvarelse. Alla hennes känslor och hormoner får henne att föredra Mundana, det är där hon vill dväljas, leva och dö. Men kan hon göra det valet, när hon är beroende av Urmörkret för att leva? Och vad kommer konsekvenserna att bli - går hon helt emot avsikterna med hennes existens om hon försöker fjärma sig från sin urskuggvarelsenatur, vilket hon i nuläget önskar göra? Hon vet så mycket, ser dolda, kosmiska avsikter bakom allt som inträffar, och det gör henne livrädd för att fatta ett val baserat på sina egna känslor. Tills vidare tyr hon sig bara till andra och vandrar runt i ett vemodigt och desperat hopp om att finna meningen med sin levnad. Zhanima är helt enkelt övertygad om att något därute i kosmos hade ett syfte med att låta henne finnas till, och hon vill veta vad det är. Fick hon önska sig en sak vore det att bli helt mänsklig, men det vågar hon inte ens hoppas på.

Halvdemonen Inalea har kommit att bli ganska god vän med Zhanima. Problemet är att Inaleas rovdjurspersonlighet, som vill ge utlopp för sin demoniska natur, uppmuntrar Zhanima att göra detsamma. Inalea har redan fått Zhanima att släppa på sina hämningar flera gånger, och tillochmed förmått henne att döda folk. (Dock, bör det sägas till Inaleas försvar att det var i situationer där Zhanima på så sätt räddade både sig själv och andra -på det hela taget självförsvar). Att andra av Inaleas MPD-personligheter betraktar Zhanima som en helt vanlig människa gör knappast något bättre för Zhanimas förvirrade psyke, förstås.


Kumbanigash den Svarte, Ragnashs häxmästare
En betydligt säkrare person är Kumbanigash, den uråldrige häxmästaren från forntidsriket Ragnash, tillika Taethavris drakväktare. Kumbanigash föddes som ädling i Radh-Kamra, blev sedermera Ferrispräst och vasall åt en av rikets drottningar. Han dök dock för djupt i mörk magi, tillochmed för Radh-Kamra, och sökte sin tillflykt till grannlandet Kahar. Vid dess konungs hov fanns draken Taethavris, till vilken den då fortfarande unge Kumbanigash omsider svor sin trohet. Med tiden tvingades Taethavris i dvala efter en kamp mot grannlandet Ast'catie, och tog många av sina tjänare med sig för att invänta nästa Mörker försänkta i tusenårig sömn. Kumbanigash valde dock att stanna i världen, höll sig vid liv med magi och såg omsider Kahar förfalla i hovintriger. Han sökte sig då till tirakriket Ragnash där han länge åtnjöt stor respekt, och tillbringade följande årtusenden på många olika platser, tjänande såväl sin slumrande mästare som sina egna ambitioner.

De övermänskliga krafter Kumbanigash besitter är egentligen inte övermänskliga per se - han är bara så ohyggligt gammal och erfaren att hans magi transcenderat gränserna för vad vanliga magiker betraktar som möjligt. Kumbanigash har hittat genvägar och metoder att kringgå grundläggande begränsningar i magiflödet, men egentligen inget av helt omvälvande karaktär. Han kan alstra nekrotropi ur levande organismer eftersom döden är en del av livet och väva samman filament i komplicerade flätor (se antitetisk magi), men de flesta insikter han fått är helt teoretiska. Han är helt enkelt en ohyggligt skicklig magiker efter årtusenden av erfarenhet.

Kumbanigashs syn på sig själv präglas alltså av att hans krafter och kunskaper egentligen inte givits hononm av någon, utan är något han själv tillskansat sig genom millennier av studier, träning och magiska experiment. Det har krävt sitt pris, givetvis - efter alla magiflöden genom sin kropp har Kumbanigash sedan länge förlorat sitt ungdomliga utseende, och hans uppenbarelse är sprucken, torr och sliten, märkt av årtusendens vedermödor. Vad värre är att han inte längre tål solljus, så länge som han dväljts i mörker - hans kött börjar ryka och brinna om han utsätts för solens strålar. Detta till trots är Kumbanigash nöjd med vart hans väg lett honom, och de inre tvivel han besitter handlar snarare om hans förhållande till andra (tex sympati, eller rentav kärlek till Inalea) och en stilla ånger över de grymheter han begått i det förflutna (och fortfarande är kapabel att begå för ett högre syfte). Han är i mångt och mycket en fanatiker, således, med en fullständig lojalitet till sin nyuppvaknade drakmästare och fullständigt övertygad om att han själv har rätt. Kumbanigash har haft sin väg utstakad framför sig sedan oräkneliga år tillbaka, medveten om vart världen är på väg och vilken roll han själv tagit på sig att fylla i ödets vävnad. Inget står i vägen för hans ambitioner utom hans allra starkaste känslor. Kumbanigash har hanterat sina krafter genom att fjärma sig från den mänsklighet han en gång var en del av och helt dedikera sig åt ett högre syfte. Han är en Drakväktare, en legendarisk Häxmästare, och när ingen lust att återgå till ett vanligt liv - det har han lämnat bakom sig sedan tidsåldrar. Hans svaghet är snarare att han lätt fattar sympatier för andra och berörs svårt av deras lidande - en mycket medmänsklig ådra som ofta låtit den beslutsamma, målmedvetna mördarmaskinen stå tillbaka för omtanken, och gång på gång påminnt Kumbanigash om hans mänsklighet.


Alariel
En annan sida av övermänsklighetens mynt är sanarialven Alariel, en gång Liljans gardes befälhavare. Han har det tvivelaktiga nöjet att vara bannlyst från Sanarialliansen ihop med sina gelikar - deras hänsynslösa metoder, radikala idéer och direkt sjuka magiska experiment blev för mycket tillochmed för Liljans råd, även om det primärt rörde sig om en schism angående inställningen till det kommande Mörkret. Alariel drog sig undan ihop med sina allierade, och nådde till slut ett av sina främsta mål - han blev lisch, en ohyggligt mäktig vandöd.

Alariel har tagit på sig rollen som monster och vältrar sig formligen i sin upplevda ondska - hade han haft lite mer distans till det hela vore det nästan komiskt. Som det är nu är han dock så beslutsam, kompetent och beräknande att det är svårt att ha roligt åt honom - han är alldeles, alldeles för farlig för det. Alla sunda, människovänliga tankar som en gång fanns i Alariel är sedan länge borta - om han någonsin hade dem. Han har likt Kumbanigash själv uppnått sina krafter och sin vandödhet - det är inget han fått utan att ha bett om det, utan något han länge och målmedvetet strävat efter att uppnå. Han är inget offer, ingen ofrivillig superhjälte...blott en hånfull, manipulativ och utstuderat sadistisk psykopat som inte drar sig för något för att uppnå sina mål, men framförallt bryr sig om att ha roligt. (Och det som är roligt för Alariel tenderar att inte vara det minsta roligt för hans offer).


Eitha
Eitha var en eyrentigrinna som föll i strid, och animerades av Alariel i tron att hon återfått livet. Vad hon hade fått var en vandöd parodi, utan puls, hjärtslag, kroppsvärme och hungerkänslor - ett utmärkt exempel på Alariels illvilja. Plussidan var givetvis att hon blev praktiskt taget osårbar och outtröttlig, men det verkar inte ha gjort henne mycket gladare trots allt. Hennes nyvunna krafter till trots vill Eitha inget hellre än återfå livet - allt som var njutbart för hennes sinnen och fick henne att känna sig levande har gått förlorat.

Eitha skäms över sina förmågor. Hon ser ut som en blek liten marmorstaty, som om hon legat död i dagar, och är plågsamt medveten om det. Hon håller sig undan andra eyrentigrinnor, har dragit sig in i sig själv och är tystlåten, plågad och angstig. Vad som håller henne igång är snarare hoppet om hämnd på Alariel än hoppet om att någonsin kunna bli mänsklig igen - så naiv är hon inte. Tills vidare har hon tytt sig till Alariels fiender och försöker hjälpa dem så mycket hon kan, och bland deras skumma gäng (Inalea och Zhanima ingår där) behöver hon inte känna sig helt utanför - kanske är det snarare därför hon håller sig i det. Hon vet varken ut eller in angående framtiden, utan lever för dagen med hämnden som mål, så på sätt och vis är hon lika förvirrad som Zhanima. Ska hon kunna finna någon lycka som vandöd måste hon finna en ny mening med tillvaron.

Men det är ännu sorgligare, för hon känner inte till den verkliga baksidan med att vara vandöd - att hennes skapare Alariel utan problem kan kontrollera henne. Om, eller snarare när, hon till sist konfronterar honom kommer hon med all sannolikhet att sluta som han slav. Och det vore givetvis ett än värre öde.



Inalea, Zhanima, Kumbanigash, Alariel och Eitha delar alla det drag jag ser som mest grundläggande hos personer med övermänskliga krafter - en frivillig eller ofrivillig distans till resten av mänskligheten, och ett evigt utanförskap. I övrigt förhåller de sig till sig själva och sina krafter på sätt som både är lika och olika varandra, och har alla fått betala dyra pris - både Inalea, Zhanima och Eitha är osäkra på gränsen till identitetskris. Alariel, Zhanima och Kumbanigash är mycket målmedvetna, känner sig unika och anser att deras väg är utstakad för dem. Inalea och Alariel och ibland Kumbanigash ser sig gärna som förmer än vanliga dödliga och gör vadhelst de behagar med dem för att tillfredställa sina grymma nycker och sjuka infall. Inalea och Eitha och ibland Kumbanigash är ångerfulla, sorgsna och bittra. Inalea och Kumbanigash är dedikerade åt sina mästare och lojaliteten till dessa har nästan blivit ett självändamål för dem. Alariel och Inalea är, om än av olika anledningar, helt förlorade i galenskap.

Och det var halvdemoner, halvskuggor, häxmästare, drakväktare och vandöda i mitt Mundana.

- Ymir, någon måtta får det vara
 

lijat

Swordsman
Joined
11 Jun 2003
Messages
509
Location
Umeå
Re: With great powers comes great angst...

Mycket bra inlägg jag njöt av att läsa det finns det någon möjlighet att du lägger upp dethär tillsamans med dina andra mastodontinlägg på någon hemmsida det skulle säkerligen platsa.

Lijat - som uppskattar psykologiska och magiteoretiska spekulationer.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Re: "Mina ögon lyser i mörkret"

Först och främst: utmärkt respons från samtliga skribenter! Det tog ett tag innan tråden utveklade sig på allvar, men resultatet håller väldigt bra kvalitet.

Det här är väll tänkt att vara andra delen i en tredelad trådserie, där den tredje delen tar upp det tråkigaste - hur vi förvaltar allt det här i spelvärden. Hur bra är bra nog? På vilka sätt går det att skapa omänskliga och övermänskliga egenskaper hos en SLP, utan att gå över till rent sifferkobolderi? Svara inte nu utan håll utkik efter min tråd.

Jag börjar med att kommentera de Ymir skriver, dessa kommentarer går i vinrött för dem som anser dem vara spoiler:
[color:\\"brown\\"] Du nämner en hel del om varelsers olika magiska fält, det är intressant men min fråga är hur du förvaltar det i spelledandet. Kan magiker på något sätt ana dessa fält och på så sätt se vad det är för varelse de har att göra med? Kan varelsen själv utnyttja sitt fält (t ex, får tiraker det enklare att alstra pyrotropi ur sina egna kroppar)?

"En gud som ingen tror på kan ändå hålla sig vid liv oerhört länge, men förr eller senare kommer den att upplösas."

Visst är idén med uråldriga och bortglömda gudar mysig. Särskilt om de fortfarande skulle vilja ha ett finger med i Mundanas öde. Bittra varelser som tycker sig blivit utsatta för en oförätt...

Skuggvarelser och urskuggvarelser får du gärna berätta mer om någon gång. Då gärna mindre på ett teoretiskt och metafysiskt plan, och mer på ett individuellt. Skriv upp det på önskelistan.

Det var väldigt intressant att läsa om de olika SLP, särskilt de jag inte känt till tidigare. De är svåra att kommentera dock.

"någon måtta får det vara"

Ja, någon måtta får det vara.

Det finns väll egentligen hur mycket som helst att diskutera i ditt inlägg, men det känns lite för komplett för att jag ska kunna kommentera enstaka saker i någon större utsträckning.[/color]

Eleas känns lite mer blå i mina ögon:
[color:\\"blue\\"] "För att inleda: jag gillade den här novellen"

Åh.

"För att inleda: jag gillade den här novellen"

Ah.

"För att inleda: jag gillade den här novellen"

Oh.

"För att inleda: jag gillade den här novellen"

Ih.

Så. Nu har jag solat mig klart. Kul att höra att du gillade den.

En sak jag ville få fram var vilket fruktansvärt övergrepp den här varelsen gjorde gentemot Emi. I hans tycke hjälpte och förbättrade han henne, men han tog också bort mer och mer av hennes mänsklighet. För Emi står det klart med all önskvärd tydlighet, hon kommer ha stora problem att leva i mänskliga samhällen framöver, men det är nog något som varelsen alltdrig kan förstå.

"Visst är han svartsjuk, men jag tror att en hel del av hans undermedvetna motivation kan spåras till en önskan att klippa bandet mellan sin fru och hennes överjordiska älskare, och få tillbaks henne till den verkliga världen, där hon tillhör honom."

Bra poäng, men frågan är om han inte är för lite naiv för att tro att han har någon möjlighet att lyckas. Den största motivatorn tror jag (och nu skriver jag tror, för jag ingen kontroll eller veto över en berättelse jag skrivit färdigt - författaren är död) är att återupprätta hans illa sargade ego. Han vill inte känna sig maktlös inför denna varelse, han vill ha hämnd, ren och skär katarsis. Trots att företaget är hopplöst vill han fortsätta gå rakryggad. Det är min tolkning.

"Om man talar inom Eon skulle jag hävda att det varierar kraftigt. En entitet som koncentrerar sig på en människa skulle mycket väl kunna erbjuda eller råka överföra ganska ordentliga förändringar - klor, onaturlig övertalningsförmåga, hypnotiserande blick, evig ungdom... listan kan göras oändlig. Men det kan vara intressant om gåvornas omfång inte kan kontrolleras av entiteten, om de istället helt enkelt kommer av entitetens försök att "prägla" människan på sig. Det kan också vara skälet till att människan ifråga successivt avlägsnas från den mänskliga världen och blir mindre och mindre del av den."

Jag gillar det här perspektivet. Jag gillar det här perspektivet skarpt. Att entiteten skulle skänka specialdesignade egenskaper till sin utvalde känns inte så logiskt - det skulle innebära att varelsen hade insyn i vad som räknas som mäktigt, kraftigt och imponerande. Nej, han utgår snarare från sina egna referensramar.

"Så jag hävdar nog att jag tycker att individuella förmågor är rätt beside the point jämfört med psykologin, vad som händer med personen ifråga."

Ja, de speciella förmågorna ska ge sitt avtryck i personens psyke, precis som våra egna individuella fysiska förmågor formar oss i det vanliga livet - en egenskap som finns bara för att det är koolt, och utan någon egentlig följd eller grund, blir lätt rätt överflödig.

Speciella förmågor är en viktig och intressant del av fantasy, men ska alltid vägas gentemot personligheten. Det finns alltid en baksida.[/color]
 
Top