(VARNING: följande novell behöver man inte läsa för att fånga vart jag vill komma med tråden - hoppa över den om du inte är på läshumör. Denna tråd är inte heller för medlemmar i min spelgrupp)
”Va?” Baard hade sitt medvetande någon helt annan stans än på det Emi just sade.
”Jo, jag sa att jag tror mina ögon har börjat lysa i mörkret…” Emi sitter på huk vid sängkanten och tittar osäkert på Baard.
”Va?” Baard återupprepar sig, men koncentrerar sig nu på att greppa vad Emi menar, ”Sedan när då? Sedan du träffade… honom?”
”Ja, men det är inte allt”, Emi vågar inte möta sin makes blick utan låter istället blicken svepa över den mörka sängkammaren.
”Vad har han gjort med dig?” det finns en ilska i Baards röst, men samtidigt rädsla, som om han är rädd för vad Emi ska svara.
<center>* * *</center>
Dagen, som tidigare varit som välsignad av gudarna, hade nu tagit en betydligt nattsvartare vändning. Han hade fått sin hustru tillbaka hos sig, en hustru han trodde han förlorat för alltid. Han hade sörjt under hela de två långa månaderna som gått sedan skeppsbrottet, då Emi och många andra nära och kära i byn plötsligt ryktes bort från dem.
Plötsligt hade Emi stått där på gårdsplanen. Blek, men ändå vid liv och vid hälsa. Som enda överlevande så hade de andra byborna flockats runt henne och ställt en massa frågor om sina anhöriga. Emi sa att hon inte kunde minnas, i början hade hon till och med svårt att greppa vilken olycka det var de talade om – som om hon inte varit där. Många bybor hade inte velat ge sig med detta, utan det var först när Emi brast i gråt som Baard kunnat övertala dem att lämna dem ifred.
Man och hustru. Baard hade lett mot henne och tryckt hennes hand för att hon skulle lugna ner sig. Sedan hade han frågat vad hon faktiskt kunde komma ihåg av de senaste två månaderna. Det visade sig mest vara minnesfragment, och konstiga sådana dessutom. Hon mindes att hon hade saltvatten i munnen, samtidigt som hon tittade upp mot en kvavlugn vattenyta där solens runda skiva bröts i ett mosaikliknande mönster. Hon hade känt sig helt lugn – det var som om hon svävade – sedan hade hon i ett sting av längtan tänkt på Baard och försökt ta sig upp mot ytan och solen.
Där någonstans tog minnet slut, och istället mindes hon ett stort palats. Hon hade först trott att palatset låg bland molnen, men det visade sig att den vilade på toppen av ett berg. Till en början trodde hon att hon var ensam där, men sedan hade han uppenbarat sig. Han var som en av prinsarna i de gamla sagorna, klädd i kläder hon aldrig sett förut, och i och med hans närmast brinnande blick så hade hon först trott att hon stod inför Gud själv. Konstigt nog verkade det vara han som dyrkade henne, och inte tvärt om. Han hade tagit hand om henne de närmaste veckorna och betett sig trevligt, mestadels trevligt i alla fall.
Där avslutade Emi sin berättelse och menade att hon inte kom ihåg mer. Hon menade på att det nästa hon mindes var gårdsplanen och hur Baard hade kommit springande mot henne. Baard hade märkt att hon inte riktigt talat sanning, men hade inte velat pressa henne på den punkten just då.
Det var först nu på natten som Baard började ana till vilken grad Emi verkligen hade förändrats.
<center>* * *</center>
”Det var som om han var helt besatt av mig”, Emis röst fick Baard att slita sig från sina funderingar. Hans bröst var fortfarande som paralyserat, men han lyckades vrida på huvudet för att titta bort mot Emi. ”Eller… inte av mig, av min kropp…”, Emi kunde fortfarande inte möta hans blick, utan fortsatte att utan fokus speja ut i mörkret.
En tystnad följde då Baard, av rädsla av vad hon kunde tänkas säga härnäst, inte kunde förmå sig till att säga någonting. När hon talade igen så var hennes röst bestruken av gråt; ”varje dag betedde han… den… sig hur trevligt som helst – jag levde som en drottning” hon tog ett djupt andetag, som för att förbereda sig; ”men varje natt tvingade han sig på mig, eller inte tvingade… jag ville… det är som en dröm alltihopa”. Hon ser nu rakt på sin make, med en blick fylld inte av ångest utan av ilska. Baard önskar att hon slapp se den svartsjuka som otveklöst lyste i hans. ”Han frågade hela tiden samma sak – hur det kändes för mig. Om han fick mig att må bra. Om jag kände mig levande. Varje natt samma sak, varje natt var som en lång utfrågning ackompanjerad av lättja… av pukor och tromboner.”
”Sluta!” den sista anspelningen var för mycket, med armen sveper Baard omkull det krus med vatten som står vid sängen. Trotsigt ser han på hur vattnet sprids över golvet, han vågar inte se på sin vackra hustru längre. ”Jag vill inte höra mera…”
Emi verkar inte ha hört; ”men samtidigt var det något som förändrades varje natt. Med honom, med hans kropp, med hur han fungerade, allt… det var som om han förändrade mig med.” Emi tittar gråtande ner på sin man. Han hade bara velat hålla om henne när de låg bredvid varandra i sängen, men då var det som om ett vilddjur hade tagit över henne. Hon hade rivit honom svårt över bröstet, fyra långa parallella och djupa ärr från hennes naglar, och samtidigt tyckt om det. Det var det värsta.
Baard känner sig som en skalpadda på rygg där han ligger. Såren bränner fortfarande som eld, samtidigt som ådrorna vid tinningen pulserar av ilska. Med en rörelse som måste verka lika ynklig som han känner sig vräker han sin kropp över sängens kant och hamnar på alla fyra på golvet. Smärtan tar ett allt hårdare grepp om hans bringa, samtidigt som det välta krusets vatten väter hans ben. ”Jag ska dräpa den mannen”, ilskan i hans röst är färgad av en känsla av hopplöshet, ”jag ska dräpa honom om det så är det sista jag gör!”
Det finns många mäktiga varelser i Mundana. Många med ett intellekt och psyke som inte liknar vårt. – vara det gudar, demoner, drakar eller liknande (vad finns det för typer bland de vandöda t ex?). För dem är ett vanligt människoliv oviktigt – de har oftast mål och ambitioner som sträcker sig över en så lång tidsperiod att en ynka människa är ointressant. Men är det alltid så? Ibland kanske det sker vad Akilles beskriver i Troja: ”the gods envy us”. Vi har nått som inte de har. Bara det faktum att vi har att se fram emot i slutändan endast vår egen undergång, gör att vi lever och känner så mycket intensivare.
I filmen Meet Joe Black (återigen en film med Brad Pitt) tar döden över en människokropp för att få uppleva människornas liv ett stycke tid. Guidad av en man som söker uppskov från sin egen död upplever han vänskap och kärlek. Är det något som Mundanas mäktiga varelser suktar efter, men ändå är oförmögna att nå. Vissa kanske gör allt för att få känna som människor gör bara en liten stund, eller på ett annat begränsat vis – vaga ekon av mänskliga känslor, svaga antydningar.
Någon gång händer det kanske att de fattar tycke för en specifik människa, någon de vill hjälpa, utnyttja eller iaktta – allt av rent egoistiska orsaker. De vill förstå sig på, men beröringspunkterna mellan tusenåriga, allsmäktiga eller dominerande medvetanden och det enkla sinnet hos en människa är få. Sällan går mötet mellan människa och varelse i symbios med varandra, även fast motivet var av godartat slag.
Resultatet kan bli märkligt. Halvdemoner, drakväktare och till och med halvgudar är vad jag vill diskutera här. Hur fungerar dessa ”människor”? De som har fått en försmak av verklig styrka, men samtidigt fått en gåva på köpet som de kanske inte bad om. Hur anpassar man sig till vad dessa varelser har att erbjuda? Odödlighet, övermänskliga krafter osv. Hur reagerar man på något som gör en mer eller mindre ej anpassbar till vanligt liv och samhälle?
Men vad är det egentligen för krafter och gåvor (kan ju vara rent fysiska ting också) som entiteterna kan erbjuda den enkla människan? Vilka av dem är dubbelbottnade (dvs ger ägaren en oförutsebar nackdel)?
Ymir tog upp det här bra i berättelsen om Lidandets Lustgård – Inalea är helt klart en människa som skadats av mötet mellan demon och människa. Något liknande försökte jag komma åt i min lilla novell. Eftersom ni spånade så bra i tråden om demonen Tryggve (en tråd där Ymir i det närmaste snor det här ämnet från mig - elakt tycker jag...
), så hoppas jag ni fortsätter i samma stil här.
Bara 8000 tecken? Pah…
”Va?” Baard hade sitt medvetande någon helt annan stans än på det Emi just sade.
”Jo, jag sa att jag tror mina ögon har börjat lysa i mörkret…” Emi sitter på huk vid sängkanten och tittar osäkert på Baard.
”Va?” Baard återupprepar sig, men koncentrerar sig nu på att greppa vad Emi menar, ”Sedan när då? Sedan du träffade… honom?”
”Ja, men det är inte allt”, Emi vågar inte möta sin makes blick utan låter istället blicken svepa över den mörka sängkammaren.
”Vad har han gjort med dig?” det finns en ilska i Baards röst, men samtidigt rädsla, som om han är rädd för vad Emi ska svara.
<center>* * *</center>
Dagen, som tidigare varit som välsignad av gudarna, hade nu tagit en betydligt nattsvartare vändning. Han hade fått sin hustru tillbaka hos sig, en hustru han trodde han förlorat för alltid. Han hade sörjt under hela de två långa månaderna som gått sedan skeppsbrottet, då Emi och många andra nära och kära i byn plötsligt ryktes bort från dem.
Plötsligt hade Emi stått där på gårdsplanen. Blek, men ändå vid liv och vid hälsa. Som enda överlevande så hade de andra byborna flockats runt henne och ställt en massa frågor om sina anhöriga. Emi sa att hon inte kunde minnas, i början hade hon till och med svårt att greppa vilken olycka det var de talade om – som om hon inte varit där. Många bybor hade inte velat ge sig med detta, utan det var först när Emi brast i gråt som Baard kunnat övertala dem att lämna dem ifred.
Man och hustru. Baard hade lett mot henne och tryckt hennes hand för att hon skulle lugna ner sig. Sedan hade han frågat vad hon faktiskt kunde komma ihåg av de senaste två månaderna. Det visade sig mest vara minnesfragment, och konstiga sådana dessutom. Hon mindes att hon hade saltvatten i munnen, samtidigt som hon tittade upp mot en kvavlugn vattenyta där solens runda skiva bröts i ett mosaikliknande mönster. Hon hade känt sig helt lugn – det var som om hon svävade – sedan hade hon i ett sting av längtan tänkt på Baard och försökt ta sig upp mot ytan och solen.
Där någonstans tog minnet slut, och istället mindes hon ett stort palats. Hon hade först trott att palatset låg bland molnen, men det visade sig att den vilade på toppen av ett berg. Till en början trodde hon att hon var ensam där, men sedan hade han uppenbarat sig. Han var som en av prinsarna i de gamla sagorna, klädd i kläder hon aldrig sett förut, och i och med hans närmast brinnande blick så hade hon först trott att hon stod inför Gud själv. Konstigt nog verkade det vara han som dyrkade henne, och inte tvärt om. Han hade tagit hand om henne de närmaste veckorna och betett sig trevligt, mestadels trevligt i alla fall.
Där avslutade Emi sin berättelse och menade att hon inte kom ihåg mer. Hon menade på att det nästa hon mindes var gårdsplanen och hur Baard hade kommit springande mot henne. Baard hade märkt att hon inte riktigt talat sanning, men hade inte velat pressa henne på den punkten just då.
Det var först nu på natten som Baard började ana till vilken grad Emi verkligen hade förändrats.
<center>* * *</center>
”Det var som om han var helt besatt av mig”, Emis röst fick Baard att slita sig från sina funderingar. Hans bröst var fortfarande som paralyserat, men han lyckades vrida på huvudet för att titta bort mot Emi. ”Eller… inte av mig, av min kropp…”, Emi kunde fortfarande inte möta hans blick, utan fortsatte att utan fokus speja ut i mörkret.
En tystnad följde då Baard, av rädsla av vad hon kunde tänkas säga härnäst, inte kunde förmå sig till att säga någonting. När hon talade igen så var hennes röst bestruken av gråt; ”varje dag betedde han… den… sig hur trevligt som helst – jag levde som en drottning” hon tog ett djupt andetag, som för att förbereda sig; ”men varje natt tvingade han sig på mig, eller inte tvingade… jag ville… det är som en dröm alltihopa”. Hon ser nu rakt på sin make, med en blick fylld inte av ångest utan av ilska. Baard önskar att hon slapp se den svartsjuka som otveklöst lyste i hans. ”Han frågade hela tiden samma sak – hur det kändes för mig. Om han fick mig att må bra. Om jag kände mig levande. Varje natt samma sak, varje natt var som en lång utfrågning ackompanjerad av lättja… av pukor och tromboner.”
”Sluta!” den sista anspelningen var för mycket, med armen sveper Baard omkull det krus med vatten som står vid sängen. Trotsigt ser han på hur vattnet sprids över golvet, han vågar inte se på sin vackra hustru längre. ”Jag vill inte höra mera…”
Emi verkar inte ha hört; ”men samtidigt var det något som förändrades varje natt. Med honom, med hans kropp, med hur han fungerade, allt… det var som om han förändrade mig med.” Emi tittar gråtande ner på sin man. Han hade bara velat hålla om henne när de låg bredvid varandra i sängen, men då var det som om ett vilddjur hade tagit över henne. Hon hade rivit honom svårt över bröstet, fyra långa parallella och djupa ärr från hennes naglar, och samtidigt tyckt om det. Det var det värsta.
Baard känner sig som en skalpadda på rygg där han ligger. Såren bränner fortfarande som eld, samtidigt som ådrorna vid tinningen pulserar av ilska. Med en rörelse som måste verka lika ynklig som han känner sig vräker han sin kropp över sängens kant och hamnar på alla fyra på golvet. Smärtan tar ett allt hårdare grepp om hans bringa, samtidigt som det välta krusets vatten väter hans ben. ”Jag ska dräpa den mannen”, ilskan i hans röst är färgad av en känsla av hopplöshet, ”jag ska dräpa honom om det så är det sista jag gör!”
Det finns många mäktiga varelser i Mundana. Många med ett intellekt och psyke som inte liknar vårt. – vara det gudar, demoner, drakar eller liknande (vad finns det för typer bland de vandöda t ex?). För dem är ett vanligt människoliv oviktigt – de har oftast mål och ambitioner som sträcker sig över en så lång tidsperiod att en ynka människa är ointressant. Men är det alltid så? Ibland kanske det sker vad Akilles beskriver i Troja: ”the gods envy us”. Vi har nått som inte de har. Bara det faktum att vi har att se fram emot i slutändan endast vår egen undergång, gör att vi lever och känner så mycket intensivare.
I filmen Meet Joe Black (återigen en film med Brad Pitt) tar döden över en människokropp för att få uppleva människornas liv ett stycke tid. Guidad av en man som söker uppskov från sin egen död upplever han vänskap och kärlek. Är det något som Mundanas mäktiga varelser suktar efter, men ändå är oförmögna att nå. Vissa kanske gör allt för att få känna som människor gör bara en liten stund, eller på ett annat begränsat vis – vaga ekon av mänskliga känslor, svaga antydningar.
Någon gång händer det kanske att de fattar tycke för en specifik människa, någon de vill hjälpa, utnyttja eller iaktta – allt av rent egoistiska orsaker. De vill förstå sig på, men beröringspunkterna mellan tusenåriga, allsmäktiga eller dominerande medvetanden och det enkla sinnet hos en människa är få. Sällan går mötet mellan människa och varelse i symbios med varandra, även fast motivet var av godartat slag.
Resultatet kan bli märkligt. Halvdemoner, drakväktare och till och med halvgudar är vad jag vill diskutera här. Hur fungerar dessa ”människor”? De som har fått en försmak av verklig styrka, men samtidigt fått en gåva på köpet som de kanske inte bad om. Hur anpassar man sig till vad dessa varelser har att erbjuda? Odödlighet, övermänskliga krafter osv. Hur reagerar man på något som gör en mer eller mindre ej anpassbar till vanligt liv och samhälle?
Men vad är det egentligen för krafter och gåvor (kan ju vara rent fysiska ting också) som entiteterna kan erbjuda den enkla människan? Vilka av dem är dubbelbottnade (dvs ger ägaren en oförutsebar nackdel)?
Ymir tog upp det här bra i berättelsen om Lidandets Lustgård – Inalea är helt klart en människa som skadats av mötet mellan demon och människa. Något liknande försökte jag komma åt i min lilla novell. Eftersom ni spånade så bra i tråden om demonen Tryggve (en tråd där Ymir i det närmaste snor det här ämnet från mig - elakt tycker jag...
), så hoppas jag ni fortsätter i samma stil här.Bara 8000 tecken? Pah…
