Nekromanti Den enkla skräcken

[Rising]

Det pratas mycket om sofistikerade skräckmetoder på det här forumet. Om psykologiska bakgrunder, teman som inkluderar förbjudna eller tabubelagda ämnen, komplicerade förhållanden till både det hotande och till tryggheten, osv. Det är nästan alltid mycket intressant, men jag kom att tänka på en sak när jag stod i tvättstugan för ett tag sedan.

Jag passar ofta på att tvätta efter stängningstid för att jag är så usel på att hålla tider och boka en massa skit i förväg. När ljuset släcks så tänker jag alltid "fy fan vad classic det vore om en galen 80-tals-slashermördare hade smugit sig ner hit under kvällen och hela tiden stått gömd någonstans utan att jag hade sett honom." Det fick mig att börja tänka på när jag var liten, då fick jag nämligen sådana där idéer hela tiden, och jag skrämde alltid upp mig själv helt galet.

Poängen är att när ens fantasi får hitta på sådana där saker för att skrämma sig själv, så är det alltid väldigt korkade saker man kommer på. Vem föreställer sig egentligen att något hemskt ska hända som faktiskt låter trovärdigt? Inte jag, iaf, och inte många jag känner, heller. Däremot känner jag många som inte vill låta garderobsdörrar stå på glänt för att det känns obehagligt om det skulle stå en lönnmördare där inne (liksom, kan han inte öppna dörren om den är stängd?), och vilken unge har egentligen föreställt sig att något trovärdigt hot skulle ligga och gömma sig under dennes säng? Jag var rädd för krabbor i lakanet när jag var liten, och jag tänker alltid att någon svart tentakel ska krypa upp ur papperskorgar med lock när jag slänger ned någonting i dem, så jag håller längst ut i flaskor och tidningar och liksom trycker ned dem i papperskorgen utan att stå alltför nära papperskorgen (jag vill ju inte att tentakeln ska få tag i mig).

---

De flesta av dessa löjliga skräckfantasier kan man vifta åt sidan med att vi bara plojar med oss själva. Jag är ju inte rädd för papperskorgstentakler på riktigt. Men jag tror ändå att det är mer med det än så: Är det inte just irrationaliteten som gör dessa fantasier så läbbiga? Jag menar, en läskig människa med motiv och anledning att skrämma mig (=en sofistikerad skräckvarelse), henne kan jag ju faktiskt förstå. Kanske kan jag också sympatisera med henne, eller till och med resonera med. Men krabbor i sängen, galningar i garderoben och tentakler i papperskorgarna, deras handlingar går det inte att förutse på något vis.

Att stänga garderobsdörren och peta in flaskor under papperskorgslocket är märkliga sätt att värja sig från dessa monster. Det följer en logik som egentligen inte låter vettig överhuvudtaget: "Varför öppnar inte bara lönnmördaren garderobsdörren?" Det verkar som att till och med de medel vi har för att värja oss mot monsterna är ologiska. Spelreglerna är alltså inte en del av vår begripliga logik, utan hör istället till fantasivarelsernas märkliga, magiska tänkande.

---

Det är inte ett långt steg därifrån till varulvarna och deras allergi mot silverkulor. Det är läskigt, just för att det inte hör till den värld som vi kan förstå oss på. Det hör till den där ofrånkomliga skräcken; den som kommer från vår fantasi när vi plötsligt börjar föreställa oss galningar som vill döda oss i tvättstugan.

---

Så... Jag ville slå ett slag för den där enkla, märkliga, mystiska, obeskrivliga och förnuftsöverskridande skräcken. Vi pratar mycket skit om den på det här forumet, men det är nog för att vi helt enkelt inte begriper oss på den.

Förutom varulven, finns det några andra monster som ni tycker är perfekta för den här enkla formen av skräck? Och har ni några egna historier om konstiga monster som ni brukar/ har brukat vara rädda för? Hur skulle ni gå till väga för att skydda er mot dem?

---

PS. Krabborna trivs i sängen om det inte kan komma in något ljus eller luft under täcket, så man skyddar sig genom att sticka ut fötterna utanför täcket och se till att det finns något "luftintag" uppe vid överkroppen också. Om man inte aktar sig så kan de bita en i tårna.

 

[Troberg]

Så... Jag ville slå ett slag för den där enkla, märkliga, mystiska, obeskrivliga och förnuftsöverskridande skräcken. Vi pratar mycket skit om den på det här forumet, men det är nog för att vi helt enkelt inte begriper oss på den.

Jag tror att problemet med den enkla skräcken är att den är väldigt personlig. Det som funkar för en person är hysteriskt löjligt för en annan. När en person i gruppen inte kan hålla sig för skratt försvinner stämningen.

jag tänker alltid att någon svart tentakel ska krypa upp ur papperskorgar med lock när jag slänger ned någonting i dem

Där var jag nära att arrangera ett foto med min papperskorg och dammsugarslangen, men lyckligtvis är jag för lat.

Det verkar som att till och med de medel vi har för att värja oss mot monsterna är ologiska. Spelreglerna är alltså inte en del av vår begripliga logik, utan hör istället till fantasivarelsernas märkliga, magiska tänkande.

Det där är ju ett tema man ser i tex Cthulhu, att problemen följer sin egen logik.

rabborna trivs i sängen om det inte kan komma in något ljus eller luft under täcket, så man skyddar sig genom att sticka ut fötterna utanför täcket och se till att det finns något "luftintag" uppe vid överkroppen också.

Funkar inte, sticker fötterna ut så äter monstret under sängen upp dem.

 

[Rising]

Jag tror att problemet med den enkla skräcken är att den är väldigt personlig.

Jag tror man får arbeta med universella symboler om man är spelledare. Genom att säga att något verkar röra sig i tvättstugan så får alla spelare bilda sig sin egen farhåga i sin fantasi. Man kan också göra såsom med varulven; man låter det vara trovärdigt att den kan åsamka en mycket skada, och sedan kan den vara otrovärdig i övrigt. Eftersom man inte kan skratta bort fysisk skada (på sig själv) så har man något allmängiltigt att enas kring, även om hotet på ytan kan te sig väldigt märkligt för somliga.

---

Nå, jag brukar dissa Kult för dess löjliga actionmonster Cariathen. Nu tänkte jag alltså ge den upprättelse, eftersom ju även enkla, märkliga actionmonster som den har en viktig funktion just genom sin märklighet. Den platsar där bland psykopater, tentakelmonster och krabbor i sängen.

 

[walium]

Den typ av skräck som du nämner är förvisso intressant men skulle kanske fungera bättre i en bok än i ett rollspel. Dels fungerar den bäst när man själv är ensam, för inte kommer väl några hemska krabbor fram och biter en i tårna när mamma står bredvid sängen? Och dels är det en typ av skräck som många anser vara löjlig och barnslig vilket säkert kan göra att det inte är något som man kanske spelar ut när man spelar. Dessutom fungerar det kanske bäst när man spelar barn eller karaktärer av lite mer ordinärt ursprung(Alltså vanliga tjommar helt enkelt.)

"Förutom varulven, finns det några andra monster som ni tycker är perfekta för den här enkla formen av skräck?"

Det skulle väl vara någon form av levande fågelskrämma som står och skrapar på fönsterrutan med sina halmfingrar en ruggig och mörk höstnatt.

"Hur skulle ni gå till väga för att skydda er mot dem?"

Det är ju allmänt känt att sådana kreatur får sin kraft ifrån sina offers rädsla. Så tuffar man bara till sig lite så brukar man kunna besegra dem på de mest häpnadsväckande sätt. Men de ska naturligtvis besegras med improviserade vapen som kan tänkas finnas på en nedgången gammal herrgård eller något i den stilen.

"Och har ni några egna historier om konstiga monster som ni brukar/ har brukat vara rädda för?"

Jag brukar nästan alltid, rent slentrianmässigt, förvänta mig att en slemmig hand ska komma upp ifrån det mörka utrymmet under sängen och ta tag i mig och dra er mig. Eller att någon mörk varelse ska stå och stirra på mig om jag vänder mig om i sängen istället för att stirra rätt in i väggen.

 

[Troberg]

Den typ av skräck som du nämner är förvisso intressant men skulle kanske fungera bättre i en bok än i ett rollspel. Dels fungerar den bäst när man själv är ensam, för inte kommer väl några hemska krabbor fram och biter en i tårna när mamma står bredvid sängen? Och dels är det en typ av skräck som många anser vara löjlig och barnslig vilket säkert kan göra att det inte är något som man kanske spelar ut när man spelar. Dessutom fungerar det kanske bäst när man spelar barn eller karaktärer av lite mer ordinärt ursprung(Alltså vanliga tjommar helt enkelt.)
(snip)
Det är ju allmänt känt att sådana kreatur får sin kraft ifrån sina offers rädsla. Så tuffar man bara till sig lite så brukar man kunna besegra dem på de mest häpnadsväckande sätt.

Låter lite som "It" av Stephen King.

Jag brukar nästan alltid, rent slentrianmässigt, förvänta mig att en slemmig hand ska komma upp ifrån det mörka utrymmet under sängen och ta tag i mig och dra er mig. Eller att någon mörk varelse ska stå och stirra på mig om jag vänder mig om i sängen istället för att stirra rätt in i väggen.

Är jag den ende som inte har sådana hangups? Fast å andra sidan går jag ut på balkongen för att se vad som står på när jag hör skottlossning utanför mitt i natten, så jag kanske bara är korkad...

Jag har iofs en sådan och det är att jag inte simmar i sjöar (och ännu mindre i havet) när det är mörkt. Å andra sidan kan det ju bero på att jag sett en del av de kreatur som faktiskt finns där...

 

[Rising]

Och dels är det en typ av skräck som många anser vara löjlig och barnslig vilket säkert kan göra att det inte är något som man kanske spelar ut när man spelar.

Dels tror jag det beror på ytan, och det går nog att välja en läskig yta som baserar sig på samma koncept som de här barnsliga skräckfantasierna jag har pratat om.

Dels tror jag det beror på att monster och osofistikerad skräck anses pubertalt i diskussionsklimatet vi har just nu. Men genom att byta perspektiv på det här sättet kan man se på saken i nytt ljus och förstå att det här faktiskt också är tänkvärd skräck, om än på ett annat sätt.

---

Personligen är jag nästan mest fascinerad av Svarta Madame-liknande monster (man skvätter vatten på en spegel och mässar "svarta madame, svarta madame, kom fram" tre gånger och sedan får man se henne framträda i spegeln) som jag tycker har en myskuslig aura omkring sig just för att den är så oskuldsfull. Men OM en sådan ritual någon gång skulle visa sig fungera så kan jag inte se hur man skulle kunna fortsätta leva ett normalt liv. Det hade inte funkat lika bra om det handlat om människooffer och mässande på hebreiska. Det funkar bättre just för att Svarta Madame hotar att riva ner en barriär närmare det vardagliga. Det funkar just för att det är så knäppt att någon skulle ha någon nytta av att visa sig så fort någon framkallade henne i en spegelbild. Mycket av det där märkliga konceptet tycker jag går igen i Freddie Krueger. Det finns ett bra koncept någonstans där inne. Med ett nytt och riktigt bra utförande tror jag att det skulla kunna bli mycket otäckt även för en äldre publik.

Eller att någon mörk varelse ska stå och stirra på mig om jag vänder mig om i sängen istället för att stirra rätt in i väggen.

Brr, ja, läskigt.

 

[Ghoulz]

Jag tror inte ett dugg på den sammanhangslösa skräcken. Däremot tror jag på enkla knep och simpla rackartyg - inom storyns funktionella ramar. Ett exempel: i ett äventyr lät jag två rollpersoner åka upp till en liten kurort i bergen för att leta efter en försvunnen kamrat. Vi spenderade två-tre timmar med att lägga upp stämningen och inleda enkla deckarundersökningar där jag sakta men säkert släppte fram lätt klichéartade fakta. Kamraten arbetade med sin doktorsavhandling i det lokala observatoriet som var märkligt överdimensionerat för amatörverksamhet, han hade inlett en affär med en ung kvinna i byn som också var försvunnen, byns historia innehöll märkliga händelser, byn var full av excentriska personer. Så, vid ett givet tillfälle, låter jag en av rollpersonerna som är inne på en restaurang bara få syn på den försvunna kamraten stående 30 meter bort, utanför en glasdörr på en veranda. När han blir sedd vänder han sig om och försvinner. Självklart är han borta när rollpersonerna kommer ut. Efteråt slår det rollpersonen som såg kamraten att denne såg blek och medfaren ut. Inget mer.

Den här typen av händelser tycker jag kan vara väldigt effektiva i filmer. Men så också i rollspel. Eftersom vi alla vet att äventyret säkert kommer ta åtta-tio timmar att spela och att målet är att finna den försvunne så vet alla att han inte komemr bli återfunnen. Men han finns där, och gömmer sig för någon eller något. Som kliché fungerar det alldeles utmärkt på så vis att de höjer stämingen. Därmed sagt: jag tror inte på den enkla galne mördaren i sig - men jag tror fan i mig på Rutger Hauer som the Hitcher (inte heller killen han liftar med skulle ha trott att the Hitcher fanns - innan han mötte honom). Där har du din varulv. Stephen Kings "SIlver Bullet" är rätt bra på det där f.ö..

Kanske pushar det här över in det "psykologiska" territorium du försöker undvika och blir för komplicerat, men jag tycker snarare att poängen kan vara att integrera. Varken mörka hemligheter (hur välspelade de än är) eller slashermördare i mask är otäcka eller skrämmande eller stämningsfulla i sig. De måste pumpas in i en fungerande story (men som sagt: de enklaste saker blir de bästa om de är gjorda på rätt sätt).

Därmed kan en varulv (eller en cairath för den delen) bli riktigt jävla lyckad. Eller en halvstängd dörr (stängde vi inte den bakom oss?) Eller fotsteg i hallen utanför. Och det måste inte ens hänga ihop: skräcken rör sig kanske bättre på trovärdig än sann basis. Alltså: bara för att du hör steg i hallen betyder inte det att det är varulven: det är nästan troligare att det inte är det. Men man kan ju aldrig veta... Lite improvisation med enkla medel kan antagligen sparka vad som helst genom taket.

 

[Johan K]

Och har ni några egna historier om konstiga monster som ni brukar/ har brukat vara rädda för?

Av nån anlednng så var jag alltid rädd för just själva känslan av att vara rädd & att det var mörkt. Tyckte inte om det hela & gjorde allt för att unvika det.

Sendan så gillar jag det sortens skräck som deffinerias som "det som inte synns-skräck". Det är ruskigt otrevlit trevlig & brukar fuinka aldeles utmärkt ör min del. ett bra exempel på sådan skräck är filem the Blairwitch-projekt.. För min del så ser jag det som enkelt & bra skräck.

 

[Ghoulz]

Svarta Madame

Ett namn: Candyman.

Där har du ju Svarta Madame, komplett med egen vandringsmyt och mystik.

"I am the writing on the wall, the whisper in the classroom - without these things I am nothing. So now I must shed innocent blood..."

... och Candyman funkar ju alldeles utmärkt. Första filmen då, förstås.

 

[magoo]

Kul!

Jag är väldigt svag för Stephen King som skräckförfattare, just för att han ofta gör otäcka saker av vardagliga - manglar, bilar, kusliga uppdragbara leksaker, clowner...

Jag har alltid haft en mycket god fantasi och var som ung (och nu) lättskrämd. Monster under sängen undkommes genom att hastigt skynda över golvet och hoppa upp i sängen, samt att alltid somna mot väggen. Sådana ritualer slutade jag med i tonåren, men fortfarande väntar jag att något otäckt ska stå bakom duschdraperier eller att min spegelbild ska förändras till något groteskare än vanligt när jag penslar på min mascara... Boten mot dessa monster har för mig alltid varit att stålsätta mig och titta - men jag är lite darrig i benen när jag gör det.

Jag är uppvuxen i hålornas håla, med drygt en kilometer till närmaste granne. Med kolmörk vinter är så klart det otäckaste vardagliga mörkret. Jag har varit så mycket mörkrädd i mina dar att det räcker till och blir över. Även här så försöker jag att vara tuff och släcka alla lampor och tvinga mig själv att lugnt och vuxet gå till sängs. Hittills har inget tagit tag i mina ben under sängen.

En annan vardagsrädsla, mycket mer befogad, är rädslan för våld när jag är ute på stan sena kvällar. Jag bodde i Stockholm i en period och var mycket rädd när jag gick från tunnelbanan hem till lägenheten. Ofta gick jag och kollade efter lämpliga vapen och flyktvägar. Umeå känns betydligt säkrare, men jag känner mig inte helt trygg. Jag har varit med om en incident när jag och min man blev attackerade av ett gäng bråkiga tonåringar och det har satt sina spår, tyvärr.

Ooo, det finns så mycket. När jag läste DET av Stephen King fanns den läbbige clownen på framsidan av boken, redo att klättra ur omslaget och mörda mig nattetid. Jag blev helt enkelt tvungen att vända boken upp och ner varje kväll. Fastän jag är snart 32 år så kan jag fortfarande inte ha en läskig framsida uppåt då jag somnar.

 

[Rising]

Därmed sagt: jag tror inte på den enkla galne mördaren i sig - men jag tror fan i mig på Rutger Hauer som the Hitcher

Yeah, när jag såg om den för ett tag sedan så slog det mig hur mycket bättre den filmen är än vad jag kom ihåg den som. Vi borde prata mer om den vid annat tillfälle, faktiskt, det fanns ett par grejer som fick mig att reagera på den filmen.

Kanske pushar det här över in det "psykologiska" territorium du försöker undvika och blir för komplicerat, men jag tycker snarare att poängen kan vara att integrera.

Ja, det är nog så det kan vara. Det här märkliga, mystiska och förnuftsöverskridande med den enkla skräcken är väl att den ökar bredden på förväntansskräcken:

Förväntansskräcken (eller: suspense) består ju av två delar; dels så ökar dess intensitet ju effektivare handlingen rör sig mot ett klimax (brödrost-delen av skräcken), och dels så ökar dess bredd ju fler läskiga saker man kan föreställa sig med ens fantasi. En obegriplig varelse kan göra vad som helst, medan en begriplig varelses handlingar är enklare att förutse.

Men det är ändå bara skräckdramatik. I grund och botten behöver man väl alltid någon att leva sig in i och en bakgrund som engagerar en.

Och det måste inte ens hänga ihop: skräcken rör sig kanske bättre på trovärdig än sann basis. Alltså: bara för att du hör steg i hallen betyder inte det att det är varulven: det är nästan troligare att det inte är det. Men man kan ju aldrig veta...

Ja, det är nog precis så jag tycker att den här skräcken ska användas. Smart tänkt.

 

[Troberg]

Yeah, när jag såg om den för ett tag sedan så slog det mig hur mycket bättre den filmen är än vad jag kom ihåg den som. Vi borde prata mer om den vid annat tillfälle, faktiskt, det fanns ett par grejer som fick mig att reagera på den filmen.

Håller med, den funkar. Jag tror dock personligen att det är till stor del tack vara Rutger Hauers rollprestation, filmen som sådan är egentligen ganska så tunn och har inget som skiljer den från många andra dussin-B-filmer. Å andra sidan, det är långt ifrån den första filmen som Rutger Hauer räddat från att vara medioker till att bli bra.

brödrost-delen av skräcken

Inspirerad av din brödrost och Magoos mascara så kan jag berätta om ett annat självsuggessionsexperiment:

Ställ dig framför spegeln. Riktigt nära, så nära att näsan nästan rör spegeln och du bara ser ögonen. Titta dig själv i ögonen en stund. Blunda. Intala dig att det inte längre är dina ögon som är framför dig i spegeln. Fortsätt med det en stund innan du öppnar ögonen. Man är lite nervös när man öppnar ögonen och ögonblicket innen hjärnan bekräftat att det faktiskt är ens egna ögon man ser...

Jag vet inte vad det är med speglar som gör dem så effektiva i skräcksammanhang. Kanske att de är fönster mot en verklighet som inte finns. Men om verkligheten bakom spegeln inte finns, hur kan vi då se den? Var är den? Vad är den? Är det verkligen bara en spegelbild av vår verklighet, den verkar ju så verklig? Är det något annat? Kanske man lockar fram något ur den verkligheten bara genom att betrakta spegeln? Kan det komma ut ur den? Kan man spinna in den skräcken i spelarna så kan man nog ganska lätt få dem att gå omvägar runt varenda spegel med blicken bortvänd...

Det sagt så tror jag att i princip all skräck som nämnts här är varianter på skräcken för det okända. Hjärnan vet inte vad som finns i garderoben, under sängen eller i mörkret, så den fyller i själv. I grund och botten har människan ett drag av flyktdjur, kanske inte lika starkt som en häst, men ändå tillräckligt för att det första hjärna ser i det okända är något farligt. Vi vet inte, hjärnan betraktar det som en risk och ger impulser för att trigga ett flyktbeteende. Har man insett det så borde man kunna spela på det genom att skapa ovisshet och olycksbådande omständigheter. Har man kommit så långt sköter spelarna resten.

 

[Rising]

Jag tror dock personligen att det är till stor del tack vara Rutger Hauers rollprestation, filmen som sådan är egentligen ganska så tunn och har inget som skiljer den från många andra dussin-B-filmer.

Plärr... Äh, jag ville inte prata om det i den här tråden, men nu fick du mig att göra det ändå: Det jag reagerade mest på var när Rutger Hauer, när killen frågat "vad är det du vill?" svarade "jag vill att du skall göra motstånd."

När jag såg filmen först måste jag ha tyckt att det där bara var en slapp, elak, typisk grej som psykopater förväntades säga i skräckfilmer, men nu, efter att ha sett filmer som Fight Club, så tycker jag att den repliken fick en helt annan innebörd: Liksom, hur många (förutom du, Troberg) skulle egentligen komma på tanken att slåss för sitt liv? Inte jag iaf, inte ens om jag förstod att det var enda lösningen. Hauer's offer visar upp samma förlamande brist på redlighet som genomsyrar konsumtionssamhället i Fight Club: Vi vet vad en "duvet" är, men vi har aldrig deltagit i ett slagsmål.

I Liftaren så fortsätter scenen med att Hauer instruerar killen med frasen "säg: jag vill dö!" om och om igen tills denne plötsligt, för en kort stund, tappar kontrollen och sparkar ut galningen ur sin bil, skrikandes "jag vill inte dö!" Och liksom, det slog mig nästan som om Liftaren snarare var stolt över att ha börjat lära killen en viktig läxa, än att han skulle ha varit sur över att inte få ha mördat honom.

Jag tror att jag brukade se den scenen mer som en grym katt-och-råtta-lek, rätt typisk för B-psykopater och inte särskilt läskigt, men nu senast så tyckte jag det funkade väldigt bra. Nästan som om killen var mer rädd för att behöva agera instinktivt i självförsvar än för att riskera att dö. Jag tror att jag kan relatera till det.

Så... tja, jag tyckte det var läskigt iaf.

Jag vet inte vad det är med speglar som gör dem så effektiva i skräcksammanhang.

Jag gissar att det beror på att de är så ofelbara till sin natur. De hänger sig aldrig, som en dator, och de kan aldrig drabbas av kortslutning. Dessutom fungerar de så enkelt att vem som helst kan förstå sig på dem; precis på samma sätt som vi vet att ingen kommer hinna gömma sig i vår garderob om vi snabbt öppnar och sedan stänger garderobsdörren. Men, (här kommer grejen) ingen av oss har någonsin haft någonting farligt i garderoben som inte kunnat komma ut om vi bara varit noga med att stänga garderobsdörren (förutom kanske uppretade getingar och eventuellt någon hälsovådligt ful stickad tröja), däremot kan vi alla relatera till att se något i en spegel som är oss helt främmande. För vårt eget ansikte känner vi ju mycket sämre än alla andras. Vi ser andra människor med våra egna ögon hela tiden, men vårt eget utseende kan se ut på ett annat sätt än vi tror; alla som efter en kväll märkt att de haft en bit spenat mellan tänderna vet vad jag pratar om.

Därför så bleknar fantasin med monster under sängen med tiden när man blir äldre, medan speglarna behåller sin mystik eftersom de aldrig upphör att överraska oss.

 

[Rickard]

"Jag vet inte vad det är med speglar som gör dem så effektiva i skräcksammanhang. Kanske att de är fönster mot en verklighet som inte finns."
Mmm.. Mycket är det av den anledningen (enligt mig).. Det som är skillnaden mellan en (fotorealistisk) tavla och en spegel är att det som syns i spegeln rör på sig och kan ändras utifrån vad den speglar (precis som om det vore ett fönster man tittar ut/in genom).. Det kan vara en person som går förbi personen som tittar in i spegeln.. Blad från blommorna som rör på sig.. Bilden som den reflekterar kan ändras mycket av ljuset..

Jag är inte mörkrädd.. Jag kom på en natt när jag var runt 12 till 13 år att det farligaste ute i mörkret var det som jag kommit på i min egen fantasi.. Om jag skulle gå omkring och vara rädd för en mördare eller Monstret i skogen så kunde jag lika gärna gå omkring och vara rädd för blixten alltjämt.. Men är det något som kan skicka kalla kårar genom min rygg om natten så är det speglar.. Just för att jag tycker mig se något röra sig i mörkret.. Upphängda kläder kan också få mig att rygga till, då jag tror att det är någon (något?) annan där..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som en gång blev lurad av "klädtricket" två gånger på raken när han gick in i rummet två gånger efter varandra under ett halvtimmesintervall

 

[Ghoulz]

Om speglar

Det finns ju mycket myter, föreställningar och historier om speglar både i litteratur och i folktro. Jmfr t.ex. Lynchs användande av dem i Twin Peaks - Bobs ansikte där (lite som Danzig-låten "Long way back from hell" - "Lucifer's face in the mirror when you look...", är inte det den värsta skräcken?). Det finns en novell av Borges på det temat i "Book of imaginary beings". Baserad på en kantonesisk myt (enl. författaren) om "spegelfolket" - de som bor på andra sidan. En gång i tiden var alla speglar "öppna" och man kunde passera in i dem till spegelfolkets land. Men spegelfolket var inte vänligt inställda till människorna och anföll plötsligt en dag för att förslava dem. En mäktig trollkarl vände striden och spegelfolket besegrades. Deras straff var att låsas in bakom speglarna, som blev fasta, och att endast avspegla den som tittar i spegeln. Men en profetia säger att de en dag kommer bryta sin förbannelse och störta genom speglarna igen, den här gången för att vinna. Det är lätt att se hur en illasinnad spelledare skulle kunna använda en sådan myt för att bygga upp en rejält paranoid stämning hos sin spelargrupp.

Akademiskt tillägg: psykoanalytikern Jacques Lacan har myntat begreppet "spegelstadiet" som relaterar till en punkt i barnets utveckling då det börjar bilda sig en uppfattning om sitt eget fysiska "jag". Ofta uppvisar barnet då just en fascination inför den egna spegelbilden. Det kan vara en bidragande orsak till varför speglar fascinerar och oroar oss så: de visar oss vårt fysiska jag, och det är otäckt i sig (jag menar, vi går ju omkring "i oss själva" hela dagarna: få saker är så personliga och ändå so obekanta som våra utseenden...). Lacans efterföljare Slavoj Zizek har f.ö. påpekat precis den där obehagliga effekten du talar om här i en av sina böcker (tror det var "Organs without bodies"). Att konfronteras med den egna kroppen som "ting" är jävligt otäckt. Jag drömde en amrdröm häromsistens där jag blev besatt av en illasinnad ande, och skräcken inför att vara främmande för/utanför/utan kontroll över den egna kroppen var fullkomligt överväldigande. Kanske något att prova?

 

[Basenanji]

Kill your darlings...

hehe- fyndig start?!
Jo, den enkla skräcken tilltalar mig absolut mer än den riktigt sofistikerade.
Att det kan finnas psykopater i tvättstugan som bara sitter och väntar på en är ju bland det bästa man kan tänka sig i skräckväg. Att alla obehagliga incidenter som kan drabba en ska ha rationella förklaringar, är en logik som jag lämnat sedan länge. Frågan är varför det inte inträffar fler?
Vad håller alla monster under sängen, alla döda människor bakom ens rygg i sovrummet, alla massmördare som behöver lift (och som man ger lift) tillbaka?
Hmm... Brr...

I rollspelssammanhang kan jag gilla det enkla- men kanske inte den sortens enkelhet du menar, Rising, utan snarare att man introducerar skräcken som ett hot, vilket är allestädes närvarande!!
För att det ska funka krävs nämligen, enligt min enkla mening, att skräcken håller sig på en enkel, inte så sofistikerad och i allra högsta grad, sublim, nivå.

De bästa stunderna i Kult är knappast när man skjuter huvudet av en razid från höften utan snarare när man verkligen anser sig ha bevis för att alla människor (människor? Yeah, right...!) i ens närhet utgör livsfarliga hot!
Tänk er att rp har avslöjat en vidrig konspiration i en liten byhåla i mellanvästern (mycket Jeeeesus och mycket streamers med "Nothin' stops me with THIS HELLUVA GUN!" (Typ reklam för en pistolsort)), kosta vad den kosta vill, till New York (eller till var som helst), bara för att man behöver undfly faran nu och genast, och den lilla nätta försäljerskan i den dammiga resebyrån säger att:

"Tyvärr, men alla biljetter är slut! Det kom in en man för en halvtimme sedan och köpte upp de sista 14. Till en gosskör tror jag... Konstigt, men dessvärre måste ni nog vänta till imorgon."
Varpå spelarna hajar att de där vidriga monstrena/liktorerna/wtf som är ute efter en, har bestämt sig j-t mycket för att få ta adjö!

Det är så enkelt- inga varulvar som blottar tänder, inga häftiga vapendueller, utan just bara en fruktansvärt obehaglig känsla av att man är en liten skit i en värld som är så mycket mer skräckinjagande än vad man nånsin kunde tänka sig.

---

Att få till det där tror jag hänger mycket på att spelarna är beredda att lägga ifrån sig möjligheten att få stirra monstret/etc i ögonen och säga
(hommage a Krille här "Fåkk jo Ässhol!"
Att man är beredd att spela lite loser-rollspel.
Blir förstås tröttsamt i längden, men efter ett tag kan man ju tillåta spelarna att "ge igen".

Vilket innebär att man kanske måste...döda sina älsklingar (som i mitt fall innebär mumier. Det kommer aldrig finnas egyptiska mumier i mina KULT-sessioner, hur mycket jag än älskar dem... )

/Basenanji

 

[Basenanji]

Speglar och skräck

"Jag gissar att det beror på att de är så ofelbara till sin natur. De hänger sig aldrig, som en dator, och de kan aldrig drabbas av kortslutning."

Så det säger du.

Har du speglar hemma? Tänk dig att du har en i vardagsrummet, en spegel du går förbi hela dagarna.
Hur skulle du reagera, om du märkte att du vid ett tillfälle inte såg dig själv i spegeln? Men sen när du går förbi för att kontrollera, kan se dig själv som vanligt...

Alltså, jag har svårt att tänka mig något mer obehagligt än en spegel...som helt plötsligt slutar fungera!

/Basenanji- inte vampyr!!

 

[Rising]

Re: Speglar och skräck

Så det säger du.

Har du speglar hemma? Tänk dig att du har en i vardagsrummet, en spegel du går förbi hela dagarna.
Hur skulle du reagera, om du märkte att du vid ett tillfälle inte såg dig själv i spegeln?

Men det är ju det jag säger: De är läbbiga för att vi egentligen vet att de aldrig kan visa något annat än vad som speglats i dem, men för att vi ändå rätt lätt kan föreställa oss dem plötsligt visa något helt annat.

En del skräckberättelser handlar om fotografier, målningar och teckningar som rör på sig, men det har jag jättesvårt att relatera till. Det tangerar det rent töntiga i mina ögon. En bild är ju alltid en bild och de har aldrig förvånat mig (i opåverkat tillstånd, that is), men man kan aldrig vara säker på vad man ska få se när man tittar på sig själv genom en spegel.

Så, spegeln är i sig själv, bortsett från alla myter och berättelser, läskig eftersom den kombinerar ofelaktighet (till skillnad från monitorer som kan screwa upp en bild som föreställer en själv på alla möjliga sätt) med osäkerhet (man vet ju nämligen aldrig hur det egentligen är man själv ser ut).

---

Men jag tycker fortfarande att hallucinogener är läskigare.

 

[Basenanji]

Re: Speglar och skräck

Men det är ju det jag säger: De är läbbiga för att vi egentligen vet att de aldrig kan visa något annat än vad som speglats i dem, men för att vi ändå rätt lätt kan föreställa oss dem plötsligt visa något helt annat.

Oj- det missade jag.

En del skräckberättelser handlar om fotografier, målningar och teckningar som rör på sig, men det har jag jättesvårt att relatera till. Det tangerar det rent töntiga i mina ögon.

Ehh- har du läst "It" av Stephen King?
Där finns hursomhelst en underbar passage som beskriver hur en gammal bild plötsligt får liv. Just den typen av lågmäld skräck (obehag?) tycker jag är otroligt effektfull.
Om det sedan passar i rollspel är jag tveksam till, men varför inte? Det töntiga tror jag hänger ihop med känslan av att det som händer med bilden är på sådan distans från rollpersonerna!.

Men om spelarna gärna skrämmer upp sig själva så kommer det funka. Jag hade tex blivit skraj.

Men jag tycker fortfarande att hallucinogener är läskigare.

Åhh- du och dina droger...

/Bas, som tycker att det har börjat etablera sig en härlig skräckstämning på forumet, i denna regniga sommar.

 

[walium]

Jag tror ändå att man kan få riktigt givande skräcksituationer när man ställer barnets värld mot den vuxnes förnuft. Den vuxne som med ett skratt avfärdar barnets rädsla. "Inte är det farligt att sova med ljuset släckt. Du måste ju vänja dig om du någonsin ska bli vuxen". Rollpersonen kan vara en förälder, lärare eller läkare som på något sätt konfronteras med ett barns upplevelser och först avfärdar dem som fantasier men så sakteliga börjar inse att det faktiskt finns något bakom. Finns det något kusligare än besatta eller onda barn för övrigt?