En läskig upplevelse.
En gång när jag var liten och lekte hemma hos en kompis så råkade jag ut för en av de otäckaste sakerna i mitt liv.
Tänk er en gammal övergiven bondgård, helt öde om man räknar bort själva huset som familjen bodde i. Det var en stor tomt, ingen belysning, kantad av ensliga åkrar, mörka skogar, en viskande äng och ett hemlighetsfullt berg.
På denna stora tomt stod det en lada. Den var röd och hade två våningar. En vind och på markplan fem, kanske sex rum. Färgen hade flagnat lite och gammalt hö låg här och luktade unket som från en annan tid.
Nu kanske detta är tillräckligt läskigt för att skrämma en som är liten och mörkrädd, tro mig, det skrämde skiten ur mig, men själva huset kompisen bodde i var illa skött det med.
Det var ett stort vitt hus. Flertalet rum, markplan, övervåning, vind och källare. Jag kan börja beskriva nerifrån.
Källaren saknade helt elektrisk belysing och enda ingången bar genom en liten stentrappa utomhus. Usch ja, man måste först gå ut i mörkret för att komma ner. Jag vågade mig aldrig ner där om sanningen ska fram.
Markplan var platsen där familjen bodde. Ett kök, en toalett, ett tvättrum, en skrubb under trappan, fyra sovrum, en gemensamt vardags- och TVrum och en alltan men tunna träväggar och immiga rutor. Denna alltan var som en liten bubbla ut i den mörka, hotfulla trädgården. I mellan alla platser var två längre korridorer. Här brukade vi leka spacemarines, men det har inte med saken att göra. I en av korridorena var trappan till övervåningen. Under denna trappa låg den tidigare nämnda skrubben. Det var där jag och min kompis satt och spelade alla nya TV-spel som vi hyrde från en videoaffär ute i stan. Bland annat spelade vi Resident Evil här och vågade inte sova på tre dygn.
Nu var det så här att om man följde trappan i ena korridoren upp så kom man till ovanvåningen. *Chocka världen*. Hela övervåningen var öde. Möblerna låg staplade eller söndriga i vemodiga högar och det enda som överträffade spindelväven i antal var dammet. Vissa av rummen var fyllda med döda flugor. Golvet knarrade när man gick, hela golvet bestod av långa brädor som rörde sig lite när man trampade på dem. Nu var det inga fina jämna brädor som vi är vana vid, utan långa, kantiga och fyllda med kaggar. Det hela var en mycket spännande syn.
Vi brukade leka här uppe, givetvis endast på dagarna. Vi letade saker och utforskade rum vi inte vågat oss in i tidigare. Det var då vi hittade det avspärrade rummet. Dörrkarmen var synlig och igenbommad med plankor och själva dörren var borttagen och igenfylld med betong. Vi gjorde givetvis vad man brukar göra vid ett sådant här tillfälle. Vi spenderade några dagar på att forcera dörren.
På andra sidan var ett till övergivet rum, fast fullt möblerat. Med bäddad säng och öppen spis. Ett skynke hängde över en dörr i bortre delen av rummet och golvet var klätt med en gammal heltäckningsmatta. Som om inte detta var kusligt nog drabbades jag av en hemsk känsla. En känsla så stark att jag får gåshud när jag tänker tillbaka på den, när jag tvingar mig att återuppleva den igen.
*Just nu tittar jag mig över axlarna här i datarummet. Jag tänder alla lampor och fortsätter.*
I rummet fanns tre små fönsterrutor på en rad. Utanför skrapade en gammal bok sina grenar mot fönsterrutorna. Jag kommer ihåg hur solen sken utanför och hur detta skrämde mig. Mitt på dagen i fullt solljus kände jag mig mörkrädd. Det är den enda defination jag kan ge av känslan.
Jag ska beskriva den så gott jag kan. Det var en evighet. En lång tystnad som varade fördröjt och som gjorde omgivningen geléaktig. Allt blev tyst men jag hörde endå, som från en annan värld. Jag drogs själsligt mot dörren i bortre delen av rummet och tycktes mig känna att mina muskler började samla kraft för att gå dit. Jag ville inte, men det var inte jag som bestämde.
Det var nu som min kompis kom in i rummet och verkligheten kom tillbaka. Jag kastade en sista blick över rummet och bestämde mig att aldrig mera sätta min fot där. När jag gick ut var det som om en röst ifrån en annan värld sa farväl till mig, jag kände mig saknad.
Jag forskade i omgivningen och frågade om denna plats, Rignels Gård som den heter, och kom fram till att rummet tillhört en gammal bondes fru som dog i sjukdom. Den familjen lät isolera rummet då de fått för sig att det spökade där, men vem tror på sådant trams igentligen.
Jag gör, fast inte helt. Jag kan dock inte förklara vad som hände den eftermiddagen. Jag vill aldrig mera vara på fel sida av livet igen.
