Nekromanti 3 rollspelserkännanden

[luddwig]

Rejält medhåll. Blir lika besviken varje gång jag börjar läsa ett nytt rollspel eller äventyr och direkt möts av stavfel och märklig avstavning...

+1 på den, liksom på Mannen i skogens klagomål på anglicismer.

 

[Per]

1. Jag tycker alla rollspelsvärldar förutom WFRP Old World är ganska oinspirerande. Det är bara renässans fantasy och tyska namn som gäller för mig.
2. Jag tycker det är sjukt ointressant med rollspelsteori och skiter fullständigt i begrepp som rälsning, fisktankar och liknande. Jag spelar rollspel helt enkelt.
3. Jag älskar rollspelssessioner som håller på i 12-14 timmar.

 

[Gabrielle de Bourg]

Rejält medhåll. Blir lika besviken varje gång jag börjar läsa ett nytt rollspel eller äventyr och direkt möts av stavfel och märklig avstavning...

Jag håller också med. Även om jag som standard läser om och självkorrar det jag själv skriver är sanningen att jag ofta stavar fel, råkar glömma ord, att en hel del meningsuppbyggnad blir märklig, att det blir onödiga upprepningar, att väldigt mycket kan kortas ner och förenklas.

Och jag älskar det. Det låter kanske märkligt, men något i mig blir faktiskt väldigt glad när jag öppnar mina Gdocs och ser den fylld med rosa texter och ändringar. För det för mig signalerar att den som korrar har en sak i åtanke: bästa möjliga slutprodukt.

För den texten som kommer efter en ordentlig korr kommer att vara den bästa möjliga.

 

[Robert Jonsson]

1. Jag har extremt svårt för förgenererade karaktärer, men använder mig gladeligen av dem själv som spelledare, spelkonstruktör och arrangör. Jag förstår det positiva i dem, men gillar det inte själv.

2. Fantasy är inte kul. Eller jo, det kan säkert vara det men för mig börjar alla fantasyrollspel på tusen minuspoäng. Det har förstås att göra mängden av fantasyspel som jag spelade i över 10 års tid.

3. Jag förstår verkligen inte poängen med standalone-scenarion framför kampanjer - om man har ett val mellan dem. Kampanjer slår alltid scenarion alla dagar i veckan för mig.

 

[lilonjo]

1. Mitt rollspelshobbyande består mestadels av att försöka hitta rimligt prissatta begagnade böcker att köpa (vilket resulterar att jag knappt köper något alls för tillfället).

2. Har en massa storslagna (pretentiösa) idéer och tankar kring rollspel men bara ca 1 % av dem omsätts till faktiskt spel och det blir aldrig så bra som jag tänkt.

3. Jag gillar att vara SL’s gullegris när jag spelar, lite som att man känner vakten på favoritdiskoteket, och vill gärna känna att jag får göra wacko saker utan att straffas alltför hårt.

 

[Gabrielle de Bourg]

1. Jag har extremt svårt för förgenererade karaktärer, men använder mig gladeligen av dem själv som spelledare, spelkonstruktör och arrangör. Jag förstår det positiva i dem, men gillar det inte själv.

3. Jag förstår verkligen inte poängen med standalone-scenarion framför kampanjer - om man har ett val mellan dem. Kampanjer slår alltid scenarion alla dagar i veckan för mig.

Du är fantastisk Robert, men en bit inser jag med det du säger: vi är bortskämda som hållit på med rollspel länge och är så inkörda i hobbyn. Detta menar jag inte som en attack mot dig (eller någon), utan mer bara att ibland är det så lätt för oss som är inkörda i hobbyn att faktiskt glömma trösklarna som finns. Mina svar är inte tänkta att säga DU HAR FEL! utan mer ge lite mer perspektiv.

1. Förgenererade karaktärer är ju lite ett nödvändigt ont. Klassiskt är ju såklart att ha dem på event och konvent för att spara tid så folk hinner spela. Men en annan bra sak med förgenererade karaktärer är faktiskt hur användbara de är för folk som inte spelat mycket eller inte har spelat spelet i fråga. Att skapa en karaktär är svårt och det är inte ovanligt att en i början inte är bekant nog med systemet att en vet exakt vad en välrundad karaktär är, vilket tänk spelet ska ha och denna oron gör det i sin att det blir svårt att skapa karaktärer med bra personligheter, för systemet blir så överväldigande att så mycket energi kan lätt gå åt till att bara förstå allt mekaniskt att hela biten att faktiskt göra en karaktär blir en svår utmaning. Då är förgenererade ett bra sätt för dem att faktiskt få spela en karaktär som gör att de kommer ha en rolig spelupplevelse. Det är också ett fantastiskt bra sätt att inspirera spelare: jag har sett så många som efter att ha spelat en förgenererad karaktär kort efter skapa väldigt bra egna karaktärer, för att de hade nu en helt annan förståelse för hur karaktärerna fungerar: lite learning by doing.
En sak jag också gillar att göra där det går är att göra mekaniskt förgenererade karaktärer, men där spelarna själva får skapa personligheten. Det är ett bra verktyg för nya spelare att komma in i spelet och inte behöva plugga regler, samtidigt som de får lägga in allt som faktiskt gör karaktären till "en karaktär" och själva få bestämma de bitarna.

3. Jag vet att du är en kampanjare, men jag tycker inte det ska förkastas för mycket om one-shots. Det första och enkla svaret när det gäller vilket en ska spela är ju såklart hela saken att alla inte har lätt att dra ihop spelgrupper på samma sätt och one-shots "garanterar" ofta mer "värdefulla" spelsessioner gentemot kampanjer för personer med dåligt med tid. Men det vet vi alla och det får det lätt att låta som att one-shots mer är ett "nödvändigt ont", snarare än ett medium.
Men one-shots har vissa saker de gör bättre än kampanjer. Till att börja med är det bara ett fråga om narrativ: vissa saker passar inte bra i en kampanjmiljö, utan kommer bara funka vid kortare tillfällen: saker som isolerade platser till exempel och framförallt allting som är lite "high concept" i sitt stuk. En annan bra sak är att one-shots ställer lägre krav på spelledaren: att spelleda en kampanj kräver massvis med förberedelser och tänk, att hitta passande ton för alla delar och hur storyn ska flyta ut under en lång tid. Men one-shots har mycket lägre insteg och då många bygger på koncept gör det ibland lättare för SL att hitta stuket.
Sedan tänker jag ju säga att en av de roligaste sätten att spela tycker jag är combon som jag kallar för "Monster of the Week": ta flera olika one-shots, men låt dem hända efter varandra. Världen och karaktärerna fortsätter och byggs på, samtidigt som det blir "nya avsnitt" med nya händelser varje vecka. Det är också bra för att det ställer mindre krav på spelarna att delta på varje spelmöte (för många är kampanjer svårt trots allt), vilket ökar tillgänglighet, vilket betyder: FLER PERSONER KAN SPELA! Vilket för mig är mitt stora mål: att så många som möjligt får spela och ha kul. Även om det ibland sker på min bekostnad: för har de kul kommer jag ha kul.

 

[Rangertheman]

Just korrektur är ju ett område där rollspelkulturen i Sverige verkligen behöver utvecklas, så keep on truckin’.

Tack! Kanske dags att jag mentalt uppvärderar min insats =)

 

[Möller]

Får ägna mig åt lite nekromanti, men det kanske inte gör så mycket.

1. Jag vet inte om jag kommer tycka om att vara spelare, istället för spelledare, typ nånsin igen. Det ger mig inte så mycket. Det finns undantag. Apocalypse World är fantasiskt, men för mig bara som spelare. Tradspel har jag dock svårt att se mig själv som spelare i.

2. Jag har spelat alldeles för lite OSR. Jag är nyfiken. Och jag borde vara spelare där, i början. Men se punkt 1.

3. Jag skulle vilja skriva och publicera äventyr. Men jag vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska få klart något. Eller till vilket spel jag skulle skriva.

Och en icke-rollspels-relaterad bonus: när de på radion säger »Senaste avsnittet av Ännu-en-podden finns på våran hemsida eller där poddar finns« så har jag ingen aning om vad de menar med det sista.

 

[Feuflux]

Och en icke-rollspels-relaterad bonus: när de på radion säger »Senaste avsnittet av Ännu-en-podden finns på våran hemsida eller där poddar finns« så har jag ingen aning om vad de menar med det sista.

På internet!

Nä men nu kom jag på ett stort irritationsmoment som jag kan störa den här tråden med (ni kan inte stoppa mig).
När folk säger "kolla in rollspel X" eller "ni borde prova scenario Y" eller "för femton år sedan skrev person Z bra grejer, kolla upp hans prylar" och sedan postar de ingen länk eller hint eller någonting som underlättar för intresserade människor att hitta dit! Folk som redan spelar rollspel X kanske klarar sig, men är man intresserad av att sprida kunskap kan man ju försöka uppnå någon slags miniminivå av hjälpsamhet. Är du osäker på om det du nämner är obskyrt? Går det inte att hitta på typ SFBok så är det obskyrt. Länka!

 

[Jocke]

Och en icke-rollspels-relaterad bonus: när de på radion säger »Senaste avsnittet av Ännu-en-podden finns på våran hemsida eller där poddar finns« så har jag ingen aning om vad de menar med det sista.

Det betyder att de har indexerat podden korrekt. Så att du kan hitta den i din pod-app. Tex att apple listar den i Podcasts eller valfri annan spelare kan hitta den i sin sök.
Hur de sen gör det har jag ingen aning om. Antagligen med blodsoffer?

 

[Dr_Dängrot]

1. Jag har aldrig gett vampire en chans ,mitt yngre jag såg omslaget en röd ros mot grön marmor bakgrund och konstaterade att det var ett spel för tjejer och dessutom att whitewolf kallade sitt system för storyteller fick mitt yngre jag att rynka på näsan . Mitt yngre Jag ville ha svärd och coola rustningar inte story

2. Jag irriterar mig fruktansvärtfruk när övriga i spelgruppen inte är lika investerade i rollspelet som mig . Jag har väldigt lite förståelse för familjeliv eller mys med partner eller middag hos svärmor. Rollspel är skall förbli prio1 .

3. Jag har med åldern kommit att avsky det jag en gång älskade . Jag avskyr DnD och alla dess kloner och avarter

 

[entomophobiac]

1. Jag har börjat skriva konventsscenarier för att de innebär deadline och därför tvingar mig att bli klar.

2. Köper och läser mycket rollspel, men tycker nästan alltid att tryckt material är för dåligt och torterar istället min grupp med det jag skriver själv.

3. Tycker det är jättesvårt att spelleda om jag spelar med en tystlåten grupp. Det krävs åtminstone några procent teaterapa i gruppen för att det riktigt ska funka.

 

[wilper]

1. Jag har aldrig gett vampire en chans ,mitt yngre jag såg omslaget en röd ros mot grön marmor bakgrund och konstaterade att det var ett spel för tjejer och dessutom att whitewolf kallade sitt system för storyteller fick mitt yngre jag att rynka på näsan.

Fast du hade ju rätt i sak, Vampire är ett tjejspel. Det fick in massor av tjejer i hobbyn.