Nekromanti [Spelet utan namn] Ähh, spela Polaris på tre?

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,113
Location
Nordnordost
I fredags så träffades jag, DeBracy och Dnalor för att spela Polaris. Vi skulle varit fyra, men Xhakhal fick förhinder så vi stod inför valet att spela Polaris på tre, eller göra något annat.

Den här tråden handlar om något annat.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,113
Location
Nordnordost
I - Undsättningen

Ishia-kulten hade dragit in som en virvelvind från väster och fångat upp många av de mestadels fattiga bönder, hantverkare och köpmän som fått sin tillvaro raserad när solen försvann för tio år sedan. Kultens löften om omedelbar och evig njutning lät lockande när man svultit länge nog, och det blev lätt att överse med nödvändiga offer av människor.

Hundratals kultister hade samlats och den sötsura doften av nattdruvsvin från orgien nådde ända upp till Durbak andebesvärjaren som skådade ner i dalgången mot folksamlingen. I mitten hade de gjort ett klippblock till altare, och på det låg en ung kvinna fjättrad, armar och ben utdragna till ett X. Hennes utslagna korpsvarta hår bildade ett böljande hav kring hennes huvud och stod i kontrast mot den bleka hyn och den tunna särk som inte förslog långt för att skyla hennes behag.

Över henne stod en gammal präst och mässade på ett främmande språk, i sin hand hade han en lång, böjd dolk som skimrade och nästan tycktes slingra sig i ljuset från de många små eldarna.

"Håll!" utropade Durbak, men hans röst hördes knappt över larmet, och även om den gjort det skulle den knappast stoppat dem. Han frigjorde dödskallen från sitt bälte och slungade den med oerhörd kraft över folkhavet och mot prästen, drog sedan Huggtand och kastade sig ner för branten och började hugga en väg genom massan mot altaret. Skrien från de första kultisterna att falla för hans svärd fick de kvarvarande att slita tillhyggen och vända sig mot honom. Strax var han omringad av en ogenomtränglig vägg av smutsiga kultister beväpnade med knivar och påkar. Han slog på sin trolltrumma och mässande väckte han andarna av de soldater som fallit här i strid. Blekgråa skepnader steg ur kullarna och vrålande blåste de ner genom de samlade kultisterna och skingrade dem för vinden.

Kvar var bara den gamle, fortfarande med dolken i sin hand, lamslagen av skräck stod han vid stenaltaret. Durbak klev fram och med Huggtand så klöv han mannens skalle.

"Det är kallt.", huttrade kvinnan som satt hopkrupen på altaret efter att Durbak huggit av repen som fjättrat henne. Hon hade kurat ihop sig och höll om benen med sina armar för att bevara den värme hon hade kvar. Durbak tog sin mantel, svepte den över hennes axlar och frågade "Vem är du? Vad heter du?". Hon tittade först frågande på honom, "Jag vet inte, vem är jag?".

Vinden tilltog och bar med sig en doft av regn. "Jag är på väg mot Kalrykh, det är bäst att du följer med mig.", Durbak tog upp sin fars skalle från marken och band den åter i sitt bälte, hjälpte kvinnan ner från stenblocket och började gå mot söder.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,113
Location
Nordnordost
II - Tjuvstaden

Kalrykhs hundra portar var alltid öppna, och det var genom en av dem som Durbak och den namnlösa kvinnan steg. I fullmånens sken hade staden sett nästan idyllisk ut från de omgivande kullarna, där den låg vid Dödsbuktens strand, men när man väl kom in i den så gjorde den skäl för sitt öknamn, Tjuvstaden. Tiggare, banditer och legoknektar var lika mycket en del av stadsbilden som den eviga stanken av avskräde och veckogamla mord.

Durbak stegade med orubblig beslutsamhet genom folkhavet, längs basarer där stöldgods från världens alla hörn bjöds ut och genom marknader där allt från sällsamma kryddors doft till lukten av fruktan från slavhandlarnas fållor blandades med stadens stank. Efter honom skyndade kvinnan, barfota och med manteln hårt dragen om sig.

"Det sägs att du har havsshamanen Pehkas kantele", Durbak hade, fortfarande med kvinnan i följe, gått in på en taverna och fram till en enögd rövarhövding, "och jag är villig att betala silver för den." Enöga plirade mot främlingen, "Kanske det, men den är inte billig." "Låt mig se den så kan vi diskutera priset." Hövdingen gjorde ett tecken till en av de svartklädda männen bakom sig, som försvann och strax kom tillbaka med ett bylte i oljat tyg. Med snabba fingrar vecklade han upp paketet på bordet. Det benvita instrumentet skimrade och en doft av tång och hav kunde förnimmas.

Priset rövaren begärde var högt, långt mer än Durbak hade, och en stenhård förhandling tog vid där Durbaks orubblighet ställdes mot Enögas girighet. Plötsligt stelnade rövaren till, instrumentet var borta, och kvinnan som kommit i främlingens sällskap med det. "Tjuvar!", den enögde slet fram en hullingförsedd dolk och tumultet brakade löst.

Med rövarhövdingens män tillfälligt tillbakadrivna och med blod fortfarande droppande från Huggtands klinga så halvsprang Durbak hukad ut ur tavernan. Han möttes av den namnlösa kvinnan, som satt och väntade på en låg mur. "Du hade aldrig haft råd.", hon log och drog fram kantelen ur mantelns veck, "Kanske ett litet steg för att återgälda min skuld till dig?" Han tog instrumentet ur hennes händer, "Kanske, men här kan vi inte stanna." De skyndade bort genom stadens gator.

Hon sov djupt, nerbäddad i en ren säng i ett av Kalrykhs bättre värdshus, själv tvättad från huvud till tå, resdam och smuts bortspolade. Särken hon bar hade åter blivit vit då leran tvättats bort, men den var trasig och stora hål gapade i det skira tyget.

Genom drömmens slöjor hörde hon hur en dörr bröts ner, vapenskrammel och rop. Hon var redan fyra kliv bort från bädden då hon insåg att det inte var hennes rum som blivit överfallet utan det bredvid, där shamanen från vargstammarna i norr sov. Med en ljusblixt så uppenbarade sig ett kort spjut i hennes ena hand, och i den andra grep hon sin mantel att använda som sköld, så kastade hon sig ut i korridoren och rusade mot Durbaks rum.

Där inne kämpade han med Huggtand i ena handen och dödskallen i den andra mot tre maskerade och svartklädda män. Hon lät det magiska spjutet växa och skjuta som en månstråle genom rummet mot en av de svartklädda. Då spjutspetsen passerade förbi en av angriparna vände han sig och greppade skaftet. Hon hann inte reagera utan det blixtsnabbt växande spjutet lyfte henne och slungade henne bakåt in väggen med ett brak. Durbak högg mannen som fångat spjutet över ryggen och han sjönk ihop utan att ge ifrån sig ett ljud.

Kvinnan slet ett hoprullat rep som hängde i den fallnes bälte, hakade en lov kring en av sängstolparna, nog några springande steg mot fönstret och kastade sig ut i natten. Först föll hon handlöst, ner mot den i månljuset knappt upplysta gatan långt där nedanför, men så kom rycket från repet, hon svängde som en pendel in mot väggen och började klättra ner.

Durbak duckade under ett hugg och svarade med att skilja angriparens maskerade huvud från kroppen. Den siste av de svartklädda stannade upp, hans två kamrater hade fallit på mindre än ett andetag, han tog en defensiv gard och lät den giftdrypande dolken svaja av och an framför sig som en kobra. Långt ner i de gapande ögonhålorna på skallen som shamanem höll i sin vänstra hand tändes ett rött illavarslande ljus. Durbak höjde skallen mot mannen, ur dess stuplösa gap kom ett öronbedövande vrål och den svartklädda tumlade bakåt och föll ut i korridoren. där redan trampet av stövlar från fler angripare kunde höras från trappan.

Strax efter att hon nått marken så kom även Durbak kanande ner. Hon frigjorde repet och det föll ner i en hög framför dem just som några skepnader syntes uppe vid fönstret. De lämnade halvsprangande värdshuset bakom sig.
 

Yokiboy

Veteran
Joined
17 Sep 2004
Messages
140
Location
Södertälje
Synd att det inte blev Polaris, det rockar fett. Lirar själv Polaris på tre för tillfället och har riktigt skoj.

Förresten vad blev det egentligen istället? Ser inga kommentarer om något spelande?

Mvh,

Jocke
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,878
III – Lönnmordet

Flykten gick genom trånga gator och gränder, djupare och djupare in i det labyrintiska stadslandskapet. Durbak och kvinnan löpte tills de var väl försäkrade om att ingen var dem i hälarna. De var däremot inte så säkra på var de nu befann sig. Någonstans nära hördes det svaga ljudet av skvalpande vatten, i övrig var den mörka gränden tyst. Försiktigt, nästan trevande, sökte de sig vidare. Plötsligt stannade Durbak mitt i steget och hans hand gick mot svärdsfästet. Framför dem blänkte oräkneliga par onda små ögon i mörkret. Ett hav av råttor avancerade sakta över all bråte i gränden, kom krypande ur hål och skrymslen, obevekligt och hotfullt. Den namnlösa kvinnan stirrade vidögt på vågorna av oljig päls, klor och tänder. Utan förvarning reste sig plötsligt fyra människoskepnader ur havet: män klädda i trasor och lindor, fortfarande halvt täckta av råttor.

Synen blev för mycket för kvinnan som riktade sitt spjut i marken och lät det skjutas ut till en förbluffande längd. Den nästan explosiva kraften lyfte henne långt upp i luften och hon landade i säkerhet på ett hustak intill. Nedanför henne betraktade Durbak fienderna med sin obevekliga blick. Huggtand vilade fortfarande i sin skida när andebesvärjaren höjde sina kraftig armar mot skyn och bredde ut dem som en mäktig rovfågel breder ut vingarna. Med låg röst mässade han sin åkallan. Våldsamma vågor gick igenom floden av råttor då plötsligt fylldes av fruktan. Ur Durbaks strupe trängde ett skarpt skri, skriet från en jaktfalk. Fågelns ande hade uppfyllt schamanen från norr och han utstrålade nu rovdjurinstinkt ända ut i fingerspetsarna.

Råttmännen stod som fastfrusna i marken och råttorna verkade nära att ta till flykten när ett dundrande vrål utstöttes. Bakom de andra kom en väldig framåtlutad skepnad lufsande. Dess massiva axlar och armar verkade knappt höra ihop med resten av dess kropp och ansiktet var vanställt och råttlikt. Jaktfalkens skri klöv natten igen men den väldige nykomlingen lät sig inte avskräckas. Med ytterligare ett vrål vräkte den sig istället mot Durbak för att krossa honom med sina tunga nävar. Reflexer förhöjda av jaktfalkens ande räddade andebesvärjaren från de första rasande utfallen men det var bara en fråga om när ett av de mäktiga slagen skull finna av honom, vart och ett nog kraftigt för att krossa revben eller skalle.

Uppflugen på hustaket bevittnade kvinnan striden nere i gränden. Med Durbaks liv i fara tvingades hon att åter fatta mod och handla utan fruktan eller tvekan. Spjutet sköt hon ut som en spång över till taket på andra sidan för att agera fästpunkt. Flinka fingrar gjorde sedan fast sidenrepet som hon med nöd och näppe fått med sig i flykten från värdshuset och djärvt kastade hon sig ut över kanten.

Durbak hade backat så långt han kunde. Bakom honom gapade ett hål i plankläggningen och nedanför glittrade Dödsbuktens vatten hungrigt. Den råttlika jätten lyfte åter sina armar, denna gång för att fånga schamanen i en dödlig omfamning som utan tvekan skulle klämma livet ur Durbak på bara ett ögonblick. Andebesvärjaren som fortfarande inte fått chansen att dra sitt svärd var beredd på det oundvikliga när han blev varse en rörelse i ögonvrån. Snabbt som falken dök han mot bjässens ben och i samma sekund som hans axlar slog in förvridna knän träffade den namnlösa kvinnan bjässen i den massiva nacken med sin flygande spark. I en vid båge hade hon svingat sig från taket och kraften i anslaget var enorm. Med ett vrål försvann den väldige råttmannen ner genom det gapande hålet.

Durbak hade kommit på fötter innan ljudet av kroppen som slog i vattnet nådde hans öron. Hans uppmärksamthet var dessutom riktad mot de andra råttmännen och havet av oljig päls och blänkande ögon. Ögon som nu visade fruktan. På bara några ögonblick så försvann de, sökte sig tillbaka in i mörkret som en våg söker sig tillbaka ner i havet efter att ha kastats upp på en strand. När Durbak vände sig mot kvinnan hade hon åter spjutet i sin hand och repet knutet kring sin midja.

”Vi hade varit säkrare om vi stannat med lönnmördarna”, grymtade schamanen när han blickade ner genom plankläggningen. Ner på den mörka skepnaden som spetsats på en avbruten påle som stack upp inte mer än två fot över den svarta vattenytan. ”Men säkra är vi inte förrän vi lämnat staden. Det får bli efter vi dräpt Enöga. Ingen sänder lönnmördare att smyga sig på Durbak andebesvärjaren ostraffat!”

Kvinnan öppnade munnen för att säga något men det förblev osagt. Ett ljud bakom henne hade fångat hennes uppmärksamhet och hon spann runt med spjutet redo. Från bakom en några gamla packlårar uppenbarade sig ytterligare en råttman, eller snarare råttpojke. Han hade två råttor på ena axeln och en på huvet och bar trasor och lindor som de andra men han var knappast 15 år fyllda. Kanske mindes han inte ens solen från den tid då den fortfarande steg. Han höll upp sina öppna händer framför sig, lika mycket för att värja sig som för att visa att han var ofarlig. ”S-snälla döda mig inte...!” stammade han fram med ynklig röst. ”Jag hörde om Enöga... jag kan hjälpa er!”

Durbak granskade pojken med hårda ögon och tog till orda med tydlig misstro i rösten: ”Hur då? Och varför skulle vi lita på dig?” ”Jag kan hjälpa er in i Enögas hus osedda. Jag vill också se honom dräpt, han mördade min mor!” svarade pojken. ”Hon var en av hans slavar...” tillade han med låg röst. Andebesvärjaren kastade en blick på den namnlösa kvinnan. Hennes korta nick sade allt som behövde sägas angående vad hon tyckte om planen. De förstod båda att Enögas hus säkerligen kryllade av vakter och bevakades strängt. Ett öppet angrepp vore dårskap, här krävdes list. Kvinnan sänkte spjutet och Durbak tog till orda. ”Nåväl pojk... visa oss till Enögas hus och berätta allt som kan vara oss till nytta på vägen.”

Om det inte vore för schamanens orubbliga beslutsamhet hade han ångrat vad han sa flera gånger om innan de var framme. Dels på grund utav råttpojkens strida ström av ord då han berättade i överdriven detalj om hur han funnit sin väg till Enögas hus, dels på grund utav hur den vägen i sig var beskaffad. Det började enkelt nog med att de tre lämnat de mörka gränderna bakom sig och sökt sig bort mot den del av staden där Enögas hus låg. När de var några kvarter bort så förde han dem dock till ytterligare gapande hål i plankläggningen, tecknade åt dem att följa med och klättrade sedan ner med ungdomlig vighet. Stora delar av Kalrykh vilade på pålverk som lyfte staden ur Dödsbuktens kalla svarta vatten. Staden hade inte bara en symbolisk utan även bokstavlig undre värld genom vilken de hämdlystna kämpade sig fram. Bjälkarna och pålarna var förrädiskt hala och gjorde färden farofylld för den oförsiktige. Flera gånger kom kvinnans sidenrep och spjut väl till pass för att klara dem vidare men till slut kom de fram till en liten plattform där pojken stannade.

”Här är det. Vi är precis under Enögas hus som jag sa. Den där svärtade plankan där borta är lös, ovanför den är ett förråd. Det borde vara bästa stället att ta sig upp.” Pojken tittade allvarligt på Durbak och kvinnan, nästan uppfordrande. Andebesvärjaren mötte blicken med sin egen, full av bister beslutsamhet. ”Vi ska hämnas din mor, pojk. Det har du mitt ord på. Ge dig iväg nu!” Pojken bara nickade kort innan han försvann iväg genom pålverket. Durbak såg efter honom ett slag men vände så åter sin uppmärksamhet till själva uppdraget. På andra sidan av plattformen hade kvinnan redan lyft undan plankan och var på väg upp i huset, tyst som katt.

Durbak gjorde henne snart sällskap i det trånga förrådet som var uppfyllt av diverse mindre färska matvaror och tillhörande lukter. Genom dörrspringorna letade sig ljuset in från köket utanför. Ljudlöst öppnade hon dörren på glänt och blev med ens varse om den brutalt fetlagde mannen som satt bara några meter bort och sov, nedsjunken i en stol som såg ut att var på väg att braka ihop. I bänken intill honom satt en rejäl köttyxa fasthuggen. Med sammanbitna tänder sköt hon upp dörren mer men inte ljudlöst som förut. Gångjärnen tjöt plötsligt och fick kocken att flyga upp från sin plågade stol. Med förvånande kvickhet ryckte han åt sig köttyxan och kastade sig mot inkräktaren. Han öppnade käften för att vråla en varning men den kom aldrig. Durbak hade nämligen reagerat lika fort på gångjärnets tjut och dragit Huggtand. När de tunga stegen närmade sig sparkade han upp dörren och stötte svärdet rakt i strupen på den fetlagde mannen, tredje dubbelhakan för att vara exakt. Med ett gurgel stöp kocken baklänges.

Kvickt sökte sig de sig vidare in i nästa rum där de fann en dörr mot innergården samt en dörr till matsalen, precis som pojken hade berättat. Återigen smög kvinnan fram för att spionera i dörröppningen. Salen var dåligt upplyst och stank av surt vin. Vid långborden hade druckna vakter somnat och i en kraftig tronliknande stol med hög rygg satt Enöga själv ihopsjunken och snarkade högst av alla. Den namnlösa tecknade åt schamenen att vänta och slank själv in. Med lätta ljudlösa steg gled hon fram i skuggorna längs väggen tills hon var bakom tronen.

Fortfarande med svärdet i hand hade Durbak tagit hennes plats vid dörren och övervakade salen, redo att kast sig in vid minsta tecken på problem. Han såg hur kvinnan tryckte sig mot stolens rygg. Spjutet i hennes hand var nu inte längre än en dolk. Kyligt och behärskat klev hon ut på sidan om Enöga beredd att utföra dådet ljudlöst och snabbt men så stannade hon upp. Durbak insåg plötsligt precis vad som skulle hända och greppade med sin fria hand sin fars skalle i hopp om att hinna tysta den men det var för sent! Demonens rödaktiga skepnad gled på nytt ut ur kvinnan och med det så ljöd skallens tjut igen. Det hela gick på bara ögonblick: Sitaxis slukade Enögas själ och lämnade honom i sin stol med uppspärrade livlösa ögon när han gled tillbaka in i kvinnans kropp. Vakterna kring borden vaknade med ens av det hiskeliga tjutet och famlade efter sina vapen. Mest förvånad av alla var nog den namnlösa kvinnan som plötsligt återfick sin sans och förbluffat stirrade på den uppenbart döde mannen framför henne.

Durbak vräkte upp dörren med ena armbågen och klev ut i salen med skallen höjd framför sig. Det onaturliga tjutet ekade fortfarande mellan väggarna när skallen på nytt öppnade käkarna. Rädsla fyllde de redan panikslagna vakterna när allt ljus i rummet sögs in av dödskallen i schamanens hand och plötsligt lämnade salen i totalt mörker.

Striden blev kort och brutal. När en vettskrämd vakt till slut lyckades öppna en fönsterlucka för att släppa in det bleka månskenet insåg han till sin förskräckelse att alla hans kamrater redan fallit. Kvinnan drog dolken ur Enögas bälte och kastade den i samma rörelse rakt i vaktens hjärta. Hennes blick mötte Durbaks och utan ett ord flydde de ut i mörkret innan fler av Enögas underhuggare han upptäcka vad som skett.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,113
Location
Nordnordost
IV - Kampen mot havet

Salt vatten stänkte över relingen och ner på den namnlösa kvinnan där
hon satt på däck med den gråa manteln svept om sig mot den kalla
havsluften. Efter att ha dräpt den enögde så hade de fått fly staden
hals över huvud, undan hans män. I hamnen hade de köpt platser ombord
på ett skepp som precis var på väg att lägga ut. Förmodligen hade de
hoppat ur askan in i elden, för från fartyget fanns det ingenstans mer
att fly, och hon hade noterat att några av sjömännen hade kastat
lystna blickar efter schamanens silver då de förhandlat med kaptenen.

"Låt oss ta en titt på vad det är för råttor vi släppt ombord!",
halvropade en skäggig sjöman och slet hennes huva åt sidan så det
svarta håret vällde fram och hennes ansikte blottades. I nästa
ögonblick hade han hennes spjut mot halsgropen, nu med så kort skaft
att det inte var mer än en dolk. "Inte ett steg till." väste hon till
hans kamrater som hade börjat flockas bakom honom. "Se så frusen hon
är. låt oss värma henne!" utropade den skäggige utan att ta någon
notis om det kalla stålet mot sin hals, innan han med förvånande
snabbhet slog hennes hand åt sidan och vräkte omkull henne. På ett
ögonblick var han över henne, han höll om hennes smala handleder i ena handen
medan den andra kämpade med snörningen byxorna. Han tryckte sin
stinkande mun mot hennes för att kräva en kyss och tysta hennes
skri. Demonen Sitaxis tog chansen och sög sjömannens själ ur kroppen
och han säckade ihop över henne. Kamraterna som flockats trodde att
han redan nått sin topp och hånade honom samtidigt som de trängdes om
vem som skulle bli nästa.

Med händerna fria så lät hon spjutet skjuta ut till full längd och
svepte det kraftfullt omkring sig i en full cirkel. Angriparna
kastades omkull och låg och jämrade sig när hon lämnade dem.

Durbak stridsschamanen, van att ha fast mark under fötterna och en
orubblig horisont för blicken, plågades svårt av sjögången. Besluten
att göra något åt saken hade han tagit fram Pehkas kantele och knäppte
forskande på de förtrollade strängarna. Han var så uppslukad av
instrumentet att han inte märkte hur tunga svarta moln snabbt tornade
upp på den klara himlen innan ett skrapande mot skeppets skrov fick
honom att stanna upp. Ett fruktansvärt havsmonster dök upp ur havet
precis bredvid skeppet, svallvågen vräkte omkull honom, instrumentet
gled ur hans fingrar och kanade bort över däcket. Vidundret svajade av
och an med huvudet över däcket innan dök fram och slukade en av
sjömännen som klarat att hålla balansen och fortfarande stod upp,
innan det dök ner på andra sidan, dragandes sin väldiga kropp efter sig.

Halvt krypande kastade sig schamanen efter det bländvita instrumentet,
midskepps blockerades hans väg av det ormformade monstret, han begravde
Huggtand till hjaltet i den slemdrypande kroppen. Odjurets huvud dök
upp ur havet bakom honom och han fick kasta sig undan när dess
svansspets piskade mot honom.

"Upp på däck era ynkryggar.", den namnlösa kvinnans rop trängde genom
märg och ben och överröstade skeppets klagosång då spant och
bordläggning krossades när odjuret drog åt sitt grepp och började
krossa fartyget. Hon stod upprät, med spjutet redo, den bleka hyn
tycktes lysa med eget ljus i månskenet och hennes hår stod som en
kvast bakom henne i vinden. Odjuret som sökte nästa mål slog ner genom
däcket, hon lyckades hoppa åt sidan i sista stund, men hennes mantel
fastnade i dess gap och hon slets med genom däcket.

Odjuret simmade nedåt i djupet och hon släpades efter, med manteln som
en strypsnara om halsen. Månens ljus vid ytan dog bort och det enda
ljus hon hade var vidundrets lysande röda ögon, hennes lungor brände
efter mer luft och huvudet sprängde. Tillslut lyckades hon slita sig
fri från manteln och med sina sista krafter tog hon några kraftiga
simtag mot ytan.

Durbak kastade sig ner i den lilla roddbåten som hängt på släp efter
skeppet och lösgjorde repet innan det större fartyget slets ner i
djupet. Månens ljus dog bort bortom molnen och vågorna reste sig högre
och högre. Han ropade efter kvinnan och sökte efter henne, och han
hade nästan förlorat hoppet då hennes bleka kropp flöt upp ur djupet
och hon låg med ansiktet nedåt i vattnet bredvid båten. Han drog upp
henne och fann henne livlös.

Han tog fram sin trolltrumma, försatte sig i trans och färdades in
i andeplanet för att återta hennes själ. Han tog formen av en delfin
och ovanför honom kretsade hans far i formen av en enorm albatross. De
såg en havsande som höll på att sluka kvinnan. Han gick omedelbart
till angrepp och stötte anden med nosen. Havsanden tappade kvinnan och
hans far fångade upp henne och lyfte med henne tillbaka uppåt mot de
levandes värld. Ur hennes bleka skepnad frigjorde sig en flammande
eldröd varelse med ett spetsigt horn i pannan, demonen Sitaxis lämnade
henne och dök ner mot havsanden, de möttes i ett fräsande moln av ånga
och försvann nedåt i en dödlig omfamning.

Kvinnans själ återvände till kroppen och hostande gjorde hon sig av
med svart vatten innan hon somnade in, vaggad i den lilla båten som
kastades som ett nötskal mellan vågorna.
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,878
V – Gudarnas boning

Hon vaknade med kall sand mot ansiktet. Framför henne sträckte en lång strand ut sig åt båda hållen och en bit längre upp satt Durbak. Han tittade först ner mot henne men vände bort sin blick när hon steg upp ur de inrullande vågorna. I ena handen hade hon fortfarande sitt spjut, helt och oskadat, men av hennes skira särk kvarstod inte mycket. Hon kastade ifrån sig remsorna, knöt upp håret med sidenrepet och stegade naken upp mot schamanen. ”Ska du gå runt sådär?” frågade Durbak lite besvärat. ”Är inte du från en barbarstam?” Kvinnan log lite roat. ”Vargstammarna lever långt i norr”. ”Det är kallt där uppe”, svarade schamanen och med det var ämnet avhandlat. För att bespara Durbak lite av sitt besvär drog hon två tjocka testar av håret över axlarna att skyla sig med och undersökte sedan mer noggrant sin omgivning.

Månen steg på himlen och lyste över stranden och skogen längre upp, en exotisk och främmande skog. Längre bort skymtade klippor som löpte parallellt med stranden. Ju längre öster hon blickade desto högre reste sig klipporna för att till slut ligga an mot en enorm pelare av sten som sträckte sig mot skyn. På toppen skymtade murar och torn som sträckte sig ytterligare upp mot stjärnorna. Byggnaden var enorm och lyste som silver i månskenet. Hon flämtade till när hon förstod vad hon skådade. ”Ja, det är som du tror”, sa schamanen bakom henne. ”Ater. Gudarnas boning.”

Hon tvekade inte länge utan började med bestämda steg gå längs stranden mot stenpelaren. Hon kände sig på något märkligt sätt kallad. Durbak följde ordlöst med. Vem skulle försitta chansen att besöka gudarnas egen boning? Ingen av de djärva!

Pelaren reste sig nästan lodrät upp ur marken. Trots att den var klippig insåg de båda att det var omöjligt att klättra upp, om så bara för att den sträckte sig nästan omöjligt högt. Schamanen bredde ut sina mäktiga armar och började mässa gutturalt. Runt omkring krusades sanden av vindar, först smeksamt men de växte sig allt starkare. Durbaks mässande hade nu antagit en visslande överton och en virvelvind lyfte honom och kvinnan från marken. Ansträngningen som krävdes för att kontrollera vindanden märktes tydligt på schamanen, han var redan svettig och andades tungt. Han hade lyft dem kanske halvvägs upp mot silverpalatset när ödlekorparna kastade sig ner från klipporna där de häckade.

De flygande bestarna ansatte dem hårt. Kvinnan gjorde allt hon kunde för att driva bort dem med sitt spjut men de lyckades ändå riva Durbak över armarna och ryggen. Nära att tappa greppet om den betvingade anden återupptog schamanen sitt mässande, starkare än förut. Varenda muskel i hans kropp spädes när han ylade sin ramsa i konkurrens med vinden och ödlekorparnas skri, men de rörde sig ändå inte uppåt, det var som om en osynlig kraft pressade ner mot dem.

I ett nästan desperat anfall sköt kvinnan ut spjutet mot ett av vidundren. Vid anslaget var det som om bladet blommade ut: det öppnade sig som en intrikat solfjäder och började lysa med ett gyllene sken. Det trängde rakt genom ödlekorpens kropp och hon vräkte iväg den för att möta nästa. Bara sekunder senare hade hon dräpt dem alla och sträckte segrande spjutet mot den enorma fästningen som skymtade långt där uppe.

Kraften som höll dem nere släppte plötsligt sitt grepp och Durbak kunde med en sista kraftansträngning bära dem upp till en väldig port, ringarna i dess dörrkläppar var nog stora för att en fullvuxen man skulle kunna ställa sig raklång i dem. Då närmade sig öppnade den sig nästan välkomnande och inifrån strömmade ett gyllene ljus. Ett ljus som inte hade skådats av dödliga på tio år.

Den namnlösa kvinnan och stridsschamanen klev in i genom porten, in i ljuset som verkade omsluta allt. De skuggade ögonen med händerna för att inte bländas helt och fann sig snart på en bred gång, belagd med marmor, som löpte mellan fantastiska trädgårdar med fontäner och statyer. Allting inne i palatset verkade vara byggt i vit sten och dekorerat med guld vilket kontrasterade starkt till växternas bjärta färger. Mitt i all denna prakt var det dock något annat som fängslade deras ögon: högst upp i palatsets väldiga kupol hängde solen.

”Gudarna har stulit solen”, sa kvinnan andlöst. ”Vi stjäl tillbaka den.” ”Hur skulle det gå till?” Schamanens röst, sliten och skrovlig av mässande, var full av tvivel. Något svar fick han inte då deras öron nåddes av annalkande steg. Mot dem på marmorläggningen kom en väldig man, välskapt och skön. Utan förklaring visste de med ens att detta var gudarnas beryktade budbärare, han som skulle kunna springa ifrån vinden eller korsa ett hav med bara ett simtag. ”Välkomna”, hälsade han dem. Hans röst klingade som en silvertrumpet. ”Hur kan jag tjäna er?” Kvinnan svarade utan minsta tvekan: ”Vet du var Penteus bor?” Han nickade till svar. ”För oss då dit!”

Vandringen gick genom trädgårdar fulla av fantasieggande blomster och korridorer fyllda med konst vars like mänskliga ögon sällan förut skådat. Till slut stannade budbäraren vid ett tungt draperi av djuprött tyg. ”Penteus gemak”, sa han enkelt och lämnade dem ensamma. Durbak lutade sig intill kvinnan. ”Penteus, lurendrejaren? Du är antingen en dåre eller listigare än jag anat”, viskade han. ”Vem skulle annars kunna stjäla solen från gudarna? Att stjäla den från himlen måste ha varit lätt i jämförelse. Utmana hans mod. Jag utmanar honom på andra sätt...” Kvinnan log mystiskt och förde draperiet åt sidan.

Kammaren innanför var belamrad av de mest fantastiska ting, bland annat juveler och kristaller, sällsamma vapen och skinn från alla möjliga och några omöjliga djur. Därinne i dunklet var det som om rum och proportioner förhöll sig annorlunda till varandra. Taket gick knappt att urskilja högt där uppe, men samtidigt kändes kammaren intim och liten på något vis. Varken schamanen eller den namnlösa kvinnan kunde hindra sig från att förbluffat se sig om en god stund. En bred lyxig säng med kuddar så rikt dekorerade att de hade kunnat köpa halva Kalrykh, förgyllda burar med djur som numer bara fanns i sagorna och en festmåltid dukad på ett lågt bord framför en divan. Det var bara några få av intrycken som kammaren erbjöd. Från de läckra frukterna och karafferna med väldoftande vin lyfte Durbak och kvinnan sina blickar till mannen på divanen. Liksom med budbäraren kände de direkt vem han var: Penteus, tjuvarnas och lögnarnas gud.

”Gäster? Så trevligt. Slå er ner, smaka mitt vin och ät min mat.” Rösten var mjuk och smekande, perfekt för att göra folk väl till mods och avslappnade. Guden själv var underskön med mörka lockar och glittrande ögon. ”Seså, tveka inte.” Durbak satte sig tungt ner på en pall och kvinnan slog sig ner på några kuddar och lutade sig bakåt till en halvliggande ställning. Penteus trugade med dem tills de försåg sig av läckerheterna. Durbak tog några djupa klunkar av det utsökta vinet för att styrka sig inför vad som komma skulle medan kvinnan lät sig väl smaka av de ytterst saftiga frukterna. Väl medveten om att Penteus ögnade henne uppmärksamt slickade hon sedan förstrött av fingrarna med utstuderat lugn.

”Det sägs att du en gång stal budbärarens bevingade skor för att flyga till hans dotter och förföra henne”, sa Durbak och torka vin från mungipan med handens baksida. Penteus log kort schamanen och nickade till svar innan han vände tillbaka blicken mot kvinnan som nu roade sig med att äta druvor på lekfulla sätt. ”Det låter inte som någon stor bedrift för gud”, fortsatte Durbak. ”Knappast värdigt den store lurendrejaren Penteus själv.” Guden gav honom ytterligare en kort blick och tog sedan till orda. ”Du har uppenbarligen inte hört hela historien. Låt mig berätta hur det egentligen gick till så ska du nog förstå vilken bedrift det egentligen var!”

Så började Penteus berätta om hur han stal skorna, lyckades lura dem att han var budbäraren så att de kunde föra honom till var han gömt sin dotter för att väl där även stjäla hennes oskuld. I början var berättandet behagligt och lustfyllt men allteftersom mer irriterat. Durbak sköt ständigt in misstroende kommentarer och trivialiserade Penteus dåd, jämförde dem med pojkars tjuvsträck, alltmedan kvinnan börjat vandra runt i rummet, till synes uttråkad. Hon fingrade på en del av skatterna och verkade inte ägna männen någon uppmärksamhet alls. Till slut fann hon en polerad bronsspegel som hon stannade framför men hon var inte ensam om att beundra sin spegelbild; under hela sin berättelse hade Penteus följt henne med blicken och när hon nu lättjefullt tog sidenrepet ur håret och placerade en vacker tiara, säkerligen stulen av skönhetens gudinna, brann hans ögon omisskännligt av lust.

”Och det skulle vara en bragd för världens främsta tjuv?” fnös Durbak. ”Det kan väl inte ha varit svårare än att stjäla solen från himmelen. Vem skulle finnas att hindra dig?” ”Jag stal inte solen!” snäste Penteus samtidigt som han ställde sig upp och närmade sig kvinnan. ”Det hade varit alldeles för lätt, precis som du säger!” Guden lade sina händer på kvinnans axlar. Hon tittade sig fortfarande i spegeln och verkade inte ta någon större notis om honom. Hans händer smekte hennes hår, fortsatte neråt längs den vita lena ryggen och ut över höfterna. ”Är det inte lite mörkt här inne?” sa kvinnan plötsligt.

Penteus klappade sina händer och vips tändes tusen oljelampor i rummet. Hungrigt omfamnade han kvinnan och med otålig röst viskade han i hennes öra: ”Du får vad du vill för bara en natt! Ta tiaran, ta de gyllene skinnen, vad du vill!” Guden skalv av åtrå men kvinnan gjorde ingen ansats att svara. ”Vad är detta Penteus? Kvinnan ber om ljus och du ger henne oljelampor med solen alldeles runt hörnet! Nyss skröt du ju om din djärvhet?” hånade Durbak. Kvinnan mötte gudens blick i spegeln, log svagt och sträckte upp ena handen mot honom. Retsamt smekte hon honom från halsgropen till hakspetsen och talade med honungslen röst: ”Eller är det för svårt...?”

Penteus ansikte hårdnade och efter en skarp blick mot schamanen stormade han ut ur kammaren. ”Han går för att stjäla solen från gudarna!” utbrast kvinnan triumferande. ”Göm dig innan han kommer tillbaka och stjäl den sedan medan jag uppehåller honom!”

Väntan blev inte lång för de två i kammaren innan Penteus återkom. Han lösgjorde en pung från sitt bälte och ur den plockade han upp ett glödande klot som badade rummet i ett gyllene ljus. När han släppte det så steg det uppåt för att vila under taket. Med ett knäpp från sina fingrar släckte Penteus oljelamporna som för att visa att det inte var något bländverk denna gång. Solen var där, het och strålande. För första gången insåg kvinnan hur blek hennes hy verkligen var men på bara några ögonblick i det glödande klotets närhet så antog den en bronsartad lyster.

Gudens ögon mötte kvinnans. Hon kände hans hunger ända från andra sidan rummet. Med ett enkelt handgrepp lät han sin luftiga klädnad falla till marken och gick emot henne. Det krävdes bara några enstaka hastiga steg för att hans skulle vara framme hos henne, ha greppat henne om armarna och föst henne mot sängen. Hon landade bland de överdådiga kuddarna där hon satte sig upp. Han slog sig ner bredvid henne och sträckte sina händer efter henne men utan förvarning så tryckte hon ner honom mot sängen och gränslade hans bröst. Medan ett gillande leende började sprida sig i Penteus ansikte fattade Durbak mod.

Snabbt och tyst som en jagande panter gled schamanen ut från sitt gömställe bakom en gobeläng. Han blickade upp mot solen långt upp i taket och undrade hur han någonsin skulle nå den. Rummet var belamrat med allsköns ting men vad skulle kunna hjälpa honom? Kanske kunde han klättra upp på den där statyn? Durbak tog ett halvt steg mot den men stötte i något med foten. När han tittade ner låg där en håv bland Penteus kläder. Tveklöst håven som han själv fångat solen med.

Fortfarande gränslandes gudens bröst hade kvinnan sträckt sig efter sitt sidenrep och med utmanande små viskningar börjat knyta hans händer till sängen. Penteus var helt uppslukad av hennes ögon och behag och märkte först inte att schamanen lyckats ta ner solen men när Durbak stoppade ner den i sin börs föll kammaren åter i ett halvdunkel. Guden insåg vad som höll på att hända och blev rasande. Hans armar kämpade mot sina band och han vrålade ursinnigt: ”Tjuvar! Hur vågar ni försöka lura mig? Jag är Penteus, lurendrejaren!”

Durbak förstod direkt att gudens vrede inte var något att ta lätt på. Han började ordlöst mässa en åkallan samtidigt som han med viss möda stoppade sin börs inuti sin fars skalle. ”Förlåt far, det är för en god sak”, sade han vördigt innan med all sin styrka vräkte iväg skallen mot det öppna fönstervalvet i ett mäktigt kast.

Kvinnan störtade ner från sängen precis i tid för att se schamanen sända solen i en vid båge ner mot havet. Skulle den sjunka ner där skull den kanske för alltid vara förlorad! Penteus slet fortfarande förgäves med sidenrepet runt sina handleder och spottade hätska förolämpningar mot hyndan som förlett honom. Schamanen avslutade sin åkallan och med hiskeliga tjut uppenbarade sig hämndandarna i rummet.

Varje stulet ting i kammaren var hem för en ande som bara fanns för att se hämnd utkrävd och de kastade sig med ens mot Penteus. Med sina gudomliga krafter lyckades han freda sig precis innan det var för sent. Hämndandarna ylade frustrerat när de förvägrades sitt byte och vände sig istället mot den som kallat dem. Durbak hann knappt inse vad som skett innan de var över honom. Stycke för stycke så slet de hans kropp med sig in i andevärlden.

Den namnlösa kvinnan hade greppat sitt spjut och tagit ett språng upp i fönstret. Där ute i natten såg hon skallen falla mot det glittrande svarta vattnet. Hon drog ett djupt andetag och kastade spjutet. Som en stråle av ljus flög det genom natten och splittrade skallen ögonblicket innan den slog i vattenytan. Penteus hade tagit sig lös från säng och störtade mot henne, grep efter hennes och ropade anklagande: ”Vad har du gjort?!”

Kvinnan kände plötsligt hur greppet kring hennes ben försvann. När hon vände sig och tittade ner låg där Penteus på golvet med uppspärrade ögon. Han stirrade i skräck på mannen som tornade upp sig över honom. Främlingen var den skönaste man kvinnan någonsin hade sett och hans namn fann sig osökt på hennes: ”Tiramat...!” Krigsguden med det gyllene skägget log mot henne och med ens visste hon vem som sänt spjutet och bistått henne i kampen mot havsmonstret.

Långt nedanför gudarnas boning steg solen ur havet för första gången på tio år...
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,113
Location
Nordnordost
Så, vi spelade rollspel. DeBracy, Dnalor och jag. DeBracy var spelledare, Dnalor spelade krigsschamanen (Som tråkigt nog benämns som simpel andebesvärjare på några ställen i min krönika, bäst före hade passerat på tråden när jag upptäckte det.) och jag spelade kvinnan utan namn. Hela spelpasset, inklusive byggandet av gubbar och kokandet av några kannor te, tog fyra-fem timmar.

I min egen bok så står passet högt i kurs, det ligger i nivå med mitt M:UA-pass på SnöKon 2007 (Fallet Schlark med DeBracy, Dnalor och Fogge) som jag tidigare ansett varit "mitt bästa pass genom tiderna". Men det var bra på på ett annat vis. Förutom själva spelet så pågick det en livlig metadiskussion genom hela spelet om vad som skulle vara lämpligt och vad som passar bäst, och ändå upplevde jag inte att spelet blev "dåligt". Jag hade nästan ingen inlevelse i min roll, utan snarare inlevelse i berättelsen som sådan.

Helt klart ett spelpass som förändrade min syn på rollspel i allmänhet.
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
Låter kanonbra! Jag spelar nästan alltid med mycket metasnack och förstår vad du menar med inlevelse i berättelsen som sådan. Det finns många olika typer av inlevelse och verktygen för hur de uppnås kan vara rätt olika. Dock skulle jag ändå säga att man kan få karaktärsinlevelse genom den här typen av spel, men det är en rätt svår diskussion där det egentligen bara finns luddiga, anekdotiska argument. Jag och Anders (Sveen) har snackat lite om det här, och jag minns att han hade intressanta tankar men de får han väl presentera själv i så fall.

Det jag egentligen ville fråga i det här inlägget var vilket system ni använde. Kan inte hitta något om det i inläggen?
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,878
Det jag egentligen ville fråga i det här inlägget var vilket system ni använde. Kan inte hitta något om det i inläggen?
Som rubrikerna säger så har spelet inget namn och det vi har lagt upp som krönika här är i princip det andra speltestet. Dagen innan så testade jag och wilper det jag gått och funderat på rätt länge och det gjorde under för att strukturera upp mina förvirrade tankar. Dessutom tillfördes mycket nytt och vi fick en känsla för hur det skulle gå till att spela.

Kortfattat så är bakgrunden till det hela att jag fastnade i funderingar kring hur man skulle kunna tänkas spela lite pulp-artad sword & sorcery på ett kul sätt. För mig så handlar mycket om genren om fantasi och fantastik (oavsett om det gäller Howards Conan-berättelser eller diverse serier med nyare ursprung) så det kändes naturligt att leta efter nåt där alla har något att säga till om. Det verkar än så länge som att det funkar rätt bra... och såhär gjorde vi:

Vi slog oss ner vid bordet och frågan kom upp över om vi skulle göra rollpersoner eller värld först. Tärningen föll på rollpersoner så wilper och dnalor skred till verket: Dnalor spelade Durbak och wilper skapade den namnlösa kvinnan.

Därefter plockade jag fram ett halvt A4 och skrev ut de fyra vädersträcken. Sedan turades vi om att föra in varsin sak i världen. Dnalor började med att peta in Svartveden, en skog långt upp i norr varifrån han kom. Det var den enda saken som inte riktigt kom med i spel sedan. De andra sakerna var Ishia-kulten som svepte in från väster och de Svarta slätterna (de figurerar båda i kapitel I), Kalrykh (tjuvstaden vid Dödsbukten som figurerar i kapitel II och III), Ater - gudarnas boning (framträdande i kapitel V av förklarliga skäl) och sist, men inte minst, det faktum att solen har inte stigit på 10 år. En blandning av konkreta och abstrakta ting.

Här var vi klara att börja spela efter max en halvtimmes förberedelser. Nästa steg var att låta Dnalor hitta på en anledning till att wilpers rollperson var i knipa (regelmässigt för att wilper blev klar sist med sin rollis och genremässigt för att sword & sorcery nästan alltid börjar mitt i en händelse). Här kommer det alltså fram att hon är tillfångatagen av kulten och därifrån tar jag över och påbörjar första scenen.

Väldigt många av elementen som uppkom i äventyret var inte alls min förtjänst som spelledare: fiskbenskantelen och råttmännen berättade till exempel Dnalor in och wilper bidrog med bl.a. havsmonstret, ödlekorparna och det faktum att gudarna stulit solen.

I spel fungerade det som så att saker som ”bara var färg” var gratis att införa men att belägga fakta som spelade lite större roll kostade. Kostade vaddå? Jo, Bläck.

Bläck är det framspånade namnet på de poäng som driver spelet frammåt. Man kan använda dem för att köpa en sanning (belägga fakta som sagt) eller skaffa sig en fördel (en extra tärning under utmaningen). De är också ”KP” på så sätt att när de är slut så är man ute ur berättelsen. För er som testat Dead of Night så ser ni förstås likheterna med Survival Points i det spelet och jag sticker inte under stolen med att det är därifrån tänket kommer.

Även tärningsmekaniken är plockad i rakt ur Dead of Night i princip; 2t10 + lämplig grundegenskap mot antingen en fast svårighet eller ett motsatt slag. Man får dessutom plus för eventuella egenskaper eller föremål man har som kan vara till hjälp. Riktigt simpelt alltså men det tvingar än att åberopa varför en rollperson bör klara ditt eller datt lite på samma sätt som Howard i tid och otid jämför Conan med pantrar, vargar och lejon.

Som spelledare fick jag också Bläck, det var med dem jag ”köpte utmaningar”. Beroende på hur många jag la fram så var ju utmaningen större eller mindre. För varje scen så fick jag mer och mer (2 i första sedan 4, 6, 8 och slutligen 10) vilket ledde till att saker och ting blev lite häftigare och svårare. Vad Bläck representerar i en utmaning är dock väldigt abstrakt, i princip är det en mätare på när vi går vidare till nästa grej bara och man berättar sig fram till slutet. När mitt Bläck var slut så var också scenen slut och vi kunde pusta ut och förbereda oss för nästa. Vi turades om att sätta scenerna också så mellan varje så var det inte helt uppenbart vart vi skulle ta vägen härnäst men det kom ju ihop sig på ett bra sätt.

Ja... typ så såg det ut. Vi flyttade pluppar, snackade om vad som vore coolt och kom till Awesome Land. :gremsmile:
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,878
Synd att det inte blev Polaris, det rockar fett. Lirar själv Polaris på tre för tillfället och har riktigt skoj.

Förresten vad blev det egentligen istället? Ser inga kommentarer om något spelande?
Ursäkta att svar dröjt så fasligt.

Vi kände väl lite att om vi nu skulle testa så skulle det göras "rätt". Sen hade vi ju det där andra som wilper och jag gärna ville testa (vilket alltså kort sagt är ett hemmabygge vi filar på än. Se mitt svar till Bastion för lite mer utförlig redogörelse). :gremsmile:
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
Vi slog oss ner vid bordet och frågan kom upp över om vi skulle göra rollpersoner eller värld först. Tärningen föll på rollpersoner så wilper och dnalor skred till verket: Dnalor spelade Durbak och wilper skapade den namnlösa kvinnan.

På vilket sätt tror du att det här påverkade spelet? Spekulera hur vilt du vill! Min känsla är att den här varianten kan ha gjort att själva förberedlsefasen gick snabbare än om ni hade gjort tvärtom. Dessutom är det överhuvudtaget jäkligt sword & sorcery att utgå ifrån berättelsens huvudpersoner på det sättet. I princip ingen av de tongivande författarna höll på med världsbyggande i någon utsträckning utöver vad som fanns i berättelsernas omedelbara miljö, utan lät världen växa fram i och med huvudpersonens resor i den.

Även tärningsmekaniken är plockad i rakt ur Dead of Night i princip; 2t10 + lämplig grundegenskap mot antingen en fast svårighet eller ett motsatt slag. Man får dessutom plus för eventuella egenskaper eller föremål man har som kan vara till hjälp.

Hur avgjorde ni vilka egenskaper en rollperson har?

---
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,878
På vilket sätt tror du att det här påverkade spelet? Spekulera hur vilt du vill! Min känsla är att den här varianten kan ha gjort att själva förberedlsefasen gick snabbare än om ni hade gjort tvärtom.
Bra fråga faktiskt. På nåt sätt tror jag väl att vilken rollperson man väljer är en fingervisning på vad man vill spela men i genren så krävs ju faktiskt inte så stor koppling till området där det utspelar sig... så... det är jäkligt svårt att försöka utvärdera.

Att skapa världen tog lite längre tid än att göra rollpersonerna iaf. Vi hade lite musik i bakgrunden och den påverkade som faen måste jag säga: den lugna fina låten gav inga idéer så jag gnällde lite på wilper och vips dök det upp lite Rammstein i högtalarna för en stund. Med ens förstod jag då att jag givetvis behövde ha med en hedonistisk och degenererad kult! :gremwink:

Som en binot så kan jag ju säga att vi spela med musik också sen, soundtracket från Conan rent utav. :gremtongue:


Dessutom är det överhuvudtaget jäkligt sword & sorcery att utgå ifrån berättelsens huvudpersoner på det sättet. I princip ingen av de tongivande författarna höll på med världsbyggande i någon utsträckning utöver vad som fanns i berättelsernas omedelbara miljö, utan lät världen växa fram i och med huvudpersonens resor i den.
Ja, det är väl precis det jag blivit så förtjust i. Det är mycket mer "här och nu" än det brukar bli i traditionellt spel där det finns ett fett världskapitel som ingen har koll på. Med ett sånthär upplägg har alla lika stora anspråk på vad som gäller och alla är liksom "lika hemma" och alla har fått stoppa in nåt som de tycker är coolt. Eller ja... nästan coolt i alla fall. I första speltestet så började jag med att skriva in en öken. Jag ritade några sanddynor och skrev "Öken". Fantasieggande va? :gremtongue:

Tack och lov så kom jag på att det nog var Basaarinomadernas öken senare...

Hur avgjorde ni vilka egenskaper en rollperson har?
Man skrev upp dem på sitt papper. :gremsmile:

Durbaks egenskaper var:<ul type="square">[*]Stridsschaman från vargstammarna i norr
[*]Vänskap med skogens vilda djur
[*]Orubblig beslutsamhet[/list]

Den namnlösa kvinnans egenskaper var:<ul type="square">[*]Välsignad av Tiramat, krigsguden
[*]Hyser den själadrickande demonen Sitaxis (det var han som stulit hennes namn... ascoolt!)
[*]Snabb som en kobra[/list]

Och ja... det var det liksom.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,658
Location
Fallen Umber
Jag gillar det! Speciellt beteckningen "Bläck", men det har jag ju redan påpekat. :gremsmile: Det hela känns väldigt mycket Sword & Sorcery. Sedan är jag inte så vidare förtjust i Dead of Night-mekanismerna, men det känns ju mindre viktigt. Jag förstår hur spelmötet var så kul, jag tänder också på att få hitta på så mycket häftiga saker. Ballt! (Ja, jag kan faktiskt vara positiv ibland. :gremtongue:)


/Dimfrost
 
Top