V – Gudarnas boning
Hon vaknade med kall sand mot ansiktet. Framför henne sträckte en lång strand ut sig åt båda hållen och en bit längre upp satt Durbak. Han tittade först ner mot henne men vände bort sin blick när hon steg upp ur de inrullande vågorna. I ena handen hade hon fortfarande sitt spjut, helt och oskadat, men av hennes skira särk kvarstod inte mycket. Hon kastade ifrån sig remsorna, knöt upp håret med sidenrepet och stegade naken upp mot schamanen. ”Ska du gå runt sådär?” frågade Durbak lite besvärat. ”Är inte du från en barbarstam?” Kvinnan log lite roat. ”Vargstammarna lever långt i norr”. ”Det är kallt där uppe”, svarade schamanen och med det var ämnet avhandlat. För att bespara Durbak lite av sitt besvär drog hon två tjocka testar av håret över axlarna att skyla sig med och undersökte sedan mer noggrant sin omgivning.
Månen steg på himlen och lyste över stranden och skogen längre upp, en exotisk och främmande skog. Längre bort skymtade klippor som löpte parallellt med stranden. Ju längre öster hon blickade desto högre reste sig klipporna för att till slut ligga an mot en enorm pelare av sten som sträckte sig mot skyn. På toppen skymtade murar och torn som sträckte sig ytterligare upp mot stjärnorna. Byggnaden var enorm och lyste som silver i månskenet. Hon flämtade till när hon förstod vad hon skådade. ”Ja, det är som du tror”, sa schamanen bakom henne. ”Ater. Gudarnas boning.”
Hon tvekade inte länge utan började med bestämda steg gå längs stranden mot stenpelaren. Hon kände sig på något märkligt sätt kallad. Durbak följde ordlöst med. Vem skulle försitta chansen att besöka gudarnas egen boning? Ingen av de djärva!
Pelaren reste sig nästan lodrät upp ur marken. Trots att den var klippig insåg de båda att det var omöjligt att klättra upp, om så bara för att den sträckte sig nästan omöjligt högt. Schamanen bredde ut sina mäktiga armar och började mässa gutturalt. Runt omkring krusades sanden av vindar, först smeksamt men de växte sig allt starkare. Durbaks mässande hade nu antagit en visslande överton och en virvelvind lyfte honom och kvinnan från marken. Ansträngningen som krävdes för att kontrollera vindanden märktes tydligt på schamanen, han var redan svettig och andades tungt. Han hade lyft dem kanske halvvägs upp mot silverpalatset när ödlekorparna kastade sig ner från klipporna där de häckade.
De flygande bestarna ansatte dem hårt. Kvinnan gjorde allt hon kunde för att driva bort dem med sitt spjut men de lyckades ändå riva Durbak över armarna och ryggen. Nära att tappa greppet om den betvingade anden återupptog schamanen sitt mässande, starkare än förut. Varenda muskel i hans kropp spädes när han ylade sin ramsa i konkurrens med vinden och ödlekorparnas skri, men de rörde sig ändå inte uppåt, det var som om en osynlig kraft pressade ner mot dem.
I ett nästan desperat anfall sköt kvinnan ut spjutet mot ett av vidundren. Vid anslaget var det som om bladet blommade ut: det öppnade sig som en intrikat solfjäder och började lysa med ett gyllene sken. Det trängde rakt genom ödlekorpens kropp och hon vräkte iväg den för att möta nästa. Bara sekunder senare hade hon dräpt dem alla och sträckte segrande spjutet mot den enorma fästningen som skymtade långt där uppe.
Kraften som höll dem nere släppte plötsligt sitt grepp och Durbak kunde med en sista kraftansträngning bära dem upp till en väldig port, ringarna i dess dörrkläppar var nog stora för att en fullvuxen man skulle kunna ställa sig raklång i dem. Då närmade sig öppnade den sig nästan välkomnande och inifrån strömmade ett gyllene ljus. Ett ljus som inte hade skådats av dödliga på tio år.
Den namnlösa kvinnan och stridsschamanen klev in i genom porten, in i ljuset som verkade omsluta allt. De skuggade ögonen med händerna för att inte bländas helt och fann sig snart på en bred gång, belagd med marmor, som löpte mellan fantastiska trädgårdar med fontäner och statyer. Allting inne i palatset verkade vara byggt i vit sten och dekorerat med guld vilket kontrasterade starkt till växternas bjärta färger. Mitt i all denna prakt var det dock något annat som fängslade deras ögon: högst upp i palatsets väldiga kupol hängde solen.
”Gudarna har stulit solen”, sa kvinnan andlöst. ”Vi stjäl tillbaka den.” ”Hur skulle det gå till?” Schamanens röst, sliten och skrovlig av mässande, var full av tvivel. Något svar fick han inte då deras öron nåddes av annalkande steg. Mot dem på marmorläggningen kom en väldig man, välskapt och skön. Utan förklaring visste de med ens att detta var gudarnas beryktade budbärare, han som skulle kunna springa ifrån vinden eller korsa ett hav med bara ett simtag. ”Välkomna”, hälsade han dem. Hans röst klingade som en silvertrumpet. ”Hur kan jag tjäna er?” Kvinnan svarade utan minsta tvekan: ”Vet du var Penteus bor?” Han nickade till svar. ”För oss då dit!”
Vandringen gick genom trädgårdar fulla av fantasieggande blomster och korridorer fyllda med konst vars like mänskliga ögon sällan förut skådat. Till slut stannade budbäraren vid ett tungt draperi av djuprött tyg. ”Penteus gemak”, sa han enkelt och lämnade dem ensamma. Durbak lutade sig intill kvinnan. ”Penteus, lurendrejaren? Du är antingen en dåre eller listigare än jag anat”, viskade han. ”Vem skulle annars kunna stjäla solen från gudarna? Att stjäla den från himlen måste ha varit lätt i jämförelse. Utmana hans mod. Jag utmanar honom på andra sätt...” Kvinnan log mystiskt och förde draperiet åt sidan.
Kammaren innanför var belamrad av de mest fantastiska ting, bland annat juveler och kristaller, sällsamma vapen och skinn från alla möjliga och några omöjliga djur. Därinne i dunklet var det som om rum och proportioner förhöll sig annorlunda till varandra. Taket gick knappt att urskilja högt där uppe, men samtidigt kändes kammaren intim och liten på något vis. Varken schamanen eller den namnlösa kvinnan kunde hindra sig från att förbluffat se sig om en god stund. En bred lyxig säng med kuddar så rikt dekorerade att de hade kunnat köpa halva Kalrykh, förgyllda burar med djur som numer bara fanns i sagorna och en festmåltid dukad på ett lågt bord framför en divan. Det var bara några få av intrycken som kammaren erbjöd. Från de läckra frukterna och karafferna med väldoftande vin lyfte Durbak och kvinnan sina blickar till mannen på divanen. Liksom med budbäraren kände de direkt vem han var: Penteus, tjuvarnas och lögnarnas gud.
”Gäster? Så trevligt. Slå er ner, smaka mitt vin och ät min mat.” Rösten var mjuk och smekande, perfekt för att göra folk väl till mods och avslappnade. Guden själv var underskön med mörka lockar och glittrande ögon. ”Seså, tveka inte.” Durbak satte sig tungt ner på en pall och kvinnan slog sig ner på några kuddar och lutade sig bakåt till en halvliggande ställning. Penteus trugade med dem tills de försåg sig av läckerheterna. Durbak tog några djupa klunkar av det utsökta vinet för att styrka sig inför vad som komma skulle medan kvinnan lät sig väl smaka av de ytterst saftiga frukterna. Väl medveten om att Penteus ögnade henne uppmärksamt slickade hon sedan förstrött av fingrarna med utstuderat lugn.
”Det sägs att du en gång stal budbärarens bevingade skor för att flyga till hans dotter och förföra henne”, sa Durbak och torka vin från mungipan med handens baksida. Penteus log kort schamanen och nickade till svar innan han vände tillbaka blicken mot kvinnan som nu roade sig med att äta druvor på lekfulla sätt. ”Det låter inte som någon stor bedrift för gud”, fortsatte Durbak. ”Knappast värdigt den store lurendrejaren Penteus själv.” Guden gav honom ytterligare en kort blick och tog sedan till orda. ”Du har uppenbarligen inte hört hela historien. Låt mig berätta hur det egentligen gick till så ska du nog förstå vilken bedrift det egentligen var!”
Så började Penteus berätta om hur han stal skorna, lyckades lura dem att han var budbäraren så att de kunde föra honom till var han gömt sin dotter för att väl där även stjäla hennes oskuld. I början var berättandet behagligt och lustfyllt men allteftersom mer irriterat. Durbak sköt ständigt in misstroende kommentarer och trivialiserade Penteus dåd, jämförde dem med pojkars tjuvsträck, alltmedan kvinnan börjat vandra runt i rummet, till synes uttråkad. Hon fingrade på en del av skatterna och verkade inte ägna männen någon uppmärksamhet alls. Till slut fann hon en polerad bronsspegel som hon stannade framför men hon var inte ensam om att beundra sin spegelbild; under hela sin berättelse hade Penteus följt henne med blicken och när hon nu lättjefullt tog sidenrepet ur håret och placerade en vacker tiara, säkerligen stulen av skönhetens gudinna, brann hans ögon omisskännligt av lust.
”Och det skulle vara en bragd för världens främsta tjuv?” fnös Durbak. ”Det kan väl inte ha varit svårare än att stjäla solen från himmelen. Vem skulle finnas att hindra dig?” ”Jag stal inte solen!” snäste Penteus samtidigt som han ställde sig upp och närmade sig kvinnan. ”Det hade varit alldeles för lätt, precis som du säger!” Guden lade sina händer på kvinnans axlar. Hon tittade sig fortfarande i spegeln och verkade inte ta någon större notis om honom. Hans händer smekte hennes hår, fortsatte neråt längs den vita lena ryggen och ut över höfterna. ”Är det inte lite mörkt här inne?” sa kvinnan plötsligt.
Penteus klappade sina händer och vips tändes tusen oljelampor i rummet. Hungrigt omfamnade han kvinnan och med otålig röst viskade han i hennes öra: ”Du får vad du vill för bara en natt! Ta tiaran, ta de gyllene skinnen, vad du vill!” Guden skalv av åtrå men kvinnan gjorde ingen ansats att svara. ”Vad är detta Penteus? Kvinnan ber om ljus och du ger henne oljelampor med solen alldeles runt hörnet! Nyss skröt du ju om din djärvhet?” hånade Durbak. Kvinnan mötte gudens blick i spegeln, log svagt och sträckte upp ena handen mot honom. Retsamt smekte hon honom från halsgropen till hakspetsen och talade med honungslen röst: ”Eller är det för svårt...?”
Penteus ansikte hårdnade och efter en skarp blick mot schamanen stormade han ut ur kammaren. ”Han går för att stjäla solen från gudarna!” utbrast kvinnan triumferande. ”Göm dig innan han kommer tillbaka och stjäl den sedan medan jag uppehåller honom!”
Väntan blev inte lång för de två i kammaren innan Penteus återkom. Han lösgjorde en pung från sitt bälte och ur den plockade han upp ett glödande klot som badade rummet i ett gyllene ljus. När han släppte det så steg det uppåt för att vila under taket. Med ett knäpp från sina fingrar släckte Penteus oljelamporna som för att visa att det inte var något bländverk denna gång. Solen var där, het och strålande. För första gången insåg kvinnan hur blek hennes hy verkligen var men på bara några ögonblick i det glödande klotets närhet så antog den en bronsartad lyster.
Gudens ögon mötte kvinnans. Hon kände hans hunger ända från andra sidan rummet. Med ett enkelt handgrepp lät han sin luftiga klädnad falla till marken och gick emot henne. Det krävdes bara några enstaka hastiga steg för att hans skulle vara framme hos henne, ha greppat henne om armarna och föst henne mot sängen. Hon landade bland de överdådiga kuddarna där hon satte sig upp. Han slog sig ner bredvid henne och sträckte sina händer efter henne men utan förvarning så tryckte hon ner honom mot sängen och gränslade hans bröst. Medan ett gillande leende började sprida sig i Penteus ansikte fattade Durbak mod.
Snabbt och tyst som en jagande panter gled schamanen ut från sitt gömställe bakom en gobeläng. Han blickade upp mot solen långt upp i taket och undrade hur han någonsin skulle nå den. Rummet var belamrat med allsköns ting men vad skulle kunna hjälpa honom? Kanske kunde han klättra upp på den där statyn? Durbak tog ett halvt steg mot den men stötte i något med foten. När han tittade ner låg där en håv bland Penteus kläder. Tveklöst håven som han själv fångat solen med.
Fortfarande gränslandes gudens bröst hade kvinnan sträckt sig efter sitt sidenrep och med utmanande små viskningar börjat knyta hans händer till sängen. Penteus var helt uppslukad av hennes ögon och behag och märkte först inte att schamanen lyckats ta ner solen men när Durbak stoppade ner den i sin börs föll kammaren åter i ett halvdunkel. Guden insåg vad som höll på att hända och blev rasande. Hans armar kämpade mot sina band och han vrålade ursinnigt: ”Tjuvar! Hur vågar ni försöka lura mig? Jag är Penteus, lurendrejaren!”
Durbak förstod direkt att gudens vrede inte var något att ta lätt på. Han började ordlöst mässa en åkallan samtidigt som han med viss möda stoppade sin börs inuti sin fars skalle. ”Förlåt far, det är för en god sak”, sade han vördigt innan med all sin styrka vräkte iväg skallen mot det öppna fönstervalvet i ett mäktigt kast.
Kvinnan störtade ner från sängen precis i tid för att se schamanen sända solen i en vid båge ner mot havet. Skulle den sjunka ner där skull den kanske för alltid vara förlorad! Penteus slet fortfarande förgäves med sidenrepet runt sina handleder och spottade hätska förolämpningar mot hyndan som förlett honom. Schamanen avslutade sin åkallan och med hiskeliga tjut uppenbarade sig hämndandarna i rummet.
Varje stulet ting i kammaren var hem för en ande som bara fanns för att se hämnd utkrävd och de kastade sig med ens mot Penteus. Med sina gudomliga krafter lyckades han freda sig precis innan det var för sent. Hämndandarna ylade frustrerat när de förvägrades sitt byte och vände sig istället mot den som kallat dem. Durbak hann knappt inse vad som skett innan de var över honom. Stycke för stycke så slet de hans kropp med sig in i andevärlden.
Den namnlösa kvinnan hade greppat sitt spjut och tagit ett språng upp i fönstret. Där ute i natten såg hon skallen falla mot det glittrande svarta vattnet. Hon drog ett djupt andetag och kastade spjutet. Som en stråle av ljus flög det genom natten och splittrade skallen ögonblicket innan den slog i vattenytan. Penteus hade tagit sig lös från säng och störtade mot henne, grep efter hennes och ropade anklagande: ”Vad har du gjort?!”
Kvinnan kände plötsligt hur greppet kring hennes ben försvann. När hon vände sig och tittade ner låg där Penteus på golvet med uppspärrade ögon. Han stirrade i skräck på mannen som tornade upp sig över honom. Främlingen var den skönaste man kvinnan någonsin hade sett och hans namn fann sig osökt på hennes: ”Tiramat...!” Krigsguden med det gyllene skägget log mot henne och med ens visste hon vem som sänt spjutet och bistått henne i kampen mot havsmonstret.
Långt nedanför gudarnas boning steg solen ur havet för första gången på tio år...
