Jonas Ferry
Swordsman
Mitt noirspel One Can Have Her har fått en hemsida. På hemsidan finns än så länge information och länkar till speltest, och där kommer man att kunna köpa spelet när det är klart.
Jag har kört två speltest med olika grupper sedan OmniCon (som beskrivs i en tråd på krönikeforumet). Den första var i måndags och den andra i torsdags. Jag tänkte berätta lite om skvallringsmekaniken, som är en central del av One Can Have Her, och hur den fungerade olika i de båda grupperna.
Vid vissa punkter i spelet har rollpersonerna möjlighet att sälja varandra till polisen eller till de andras fiender. Beroende på om det är sista skvallringsrundan eller inte så fortsätter eller slutar spelet. Om det inte slutar får de som blir skvallrade på färre kort än de som klarade sig undan. Det är en mekanik lånad från fångarnas dilemma.
MÅNDAG
I måndags spelade jag med Marco Behrmann, Victoria och Rikard. De är alla inblandade i rollspelet Noir, så det var roligt att visa dem One Can Have Her. Marco har åtskilliga gånger sagt att Noir inte är klassisk film noir, medan One Can Have Her är precis det.
Marco spelade den aggressiva FBI-agenten Jeff Corrigan, vars brott var att han tog lagen i egna händer och dödade gangsters när lagen inte nådde dem. Han höll på att arbeta sig igenom en brottsfamilj av tre bröder, där en dog innan berättelsen börjat och de andra två jagades en efter en.
Rikard var en cynisk doktor som hette Hank Parker. Han hade dödat sina föräldrar och startade sin privatklinik med arvet.
Victoria spelade den giriga privatdetektiven Grant Mitchell, som utpressade en filmstjärna för att få pengar.
Alla länkades såklart samman av femme fatalen Carmen Zanette, som var nattklubbssångerska, hemlig agent och dotter till en rik mamma.
Vid det första skvallringstillfället var det bara Victorias rollperson som skvallrade på Marcos till polisen. Det gjorde att Marco fick ett kort och de andra fyra. Spelkorten använder man till konflikter, och ju fler kort man har desto större möjlighet har man att vinna konflikter, och desto mer har man att säga till om.
Det sköna var att Marcos FBI-agent satt fastbunden vid en stol och blev misshandlad av den sista återstående gangsterbrodern när Victorias privatdeckare skickade ett anonymt brev till hans chef på FBI. Killen satt i klistret, kan man säga.
Nästa skvallringsrunda blev alla skvallrade på. Jag minns inte om alla skvallrade på alla. Jag tror inte det, men alla fick åtminstone någon mot sig. Det gjorde att alla rollpersoner dog eller fängslades, utan att uppnå sina livsmål. FBI-agenten fick livstid och deckaren hamnade också i fängelse. Doktorn blev uppeldad av sin bror som hämnd för föräldrarnas död. Det var ödets ironi, med tanke på att han dödat deras föräldrar med just eld.
Efteråt tyckte gruppen att det fanns för liten anledning att inte skvallra. Man tjänar alltid på att skvallra, var deras resonemang, och det borde balanseras. Jag lovade att fundera på det, men sa samtidigt att jag inte tänkte ändra något direkt. Dilemmat är samma som fångarnas dilemma, och det vill jag behålla. Jag spelade med samma regler på torsdagsmötet, lite strömlinjeformat efter måndagstestet.
TORSDAG
I torsdags spelade jag med Peter Nordstrand och Johan Salomonsson. Peter var den idealistiska gangstern Leonard Edwards som ville sitt kvarters bästa. Han hade dödat sin egen bror från att rädda femme fatalen från att bli kidnappad. Johan spelade den hårdkokta journalisten Walter Simmons som gjorde allt för det stora scoopet. Han hade fått en känd politiker oskyldigt dömd för ekonomisk brottslighet och baserat en artikelserie på det.
Den här gången gav jag dem en gemensam fiende: politikern. Precis som jag hoppades gaddade de båda rollpersonerna ihop sig och började hjälpa varandra. Trots detta skvallrade journalisten på gangstern till polisen den första skvallringsomgången.
Nästa skvallring, det blev två även den här gången, vore det uppenbara att båda skulle skvallra: journalisten för att han visat att han ville det och gangstern som hämnd. Men inte; ingen av dem skvallrade!
Detta ledde till vad jag kallar för det mediokra slutet. Båda kom undan sina respektive brott, men uppnådde inte sina livsmål. Den stora vinnaren blev femme fatalen, som övergav de båda förlorarna sedan hon använt dem för att sätta dit sin far politikern på livstid.
Den här testgruppen drog alltså inte samma slutsats om att alla spelare kommer att skvallra varje gång. Förutom det grundläggande dilemmat finns det i One Can Have Her ett lager till. Spelarna påverkas av sina rollpersoners situation när de gör sitt val.
En spelare kan välja att inte skvallra för att det inte skulle passa rollpersonen. Det kanske är personer som inte säljer folk till polisen. Eller så vill de att deras rollperson ska åka dit, och inte nå sitt livsmål. Då är det bäst att inte skvallra.
SLUTPOÄNGER
Varför berättar jag allt det här? Delvis för att visa hur viktigt det är att speltesta med olika grupper. Olika grupper reagerar på olika saker på olika sätt. Det går inte att säga at en grupp hade rätt och den andra fel, absolut inte. Min poäng är att det är nyttigt att få olika infallsvinklar på sitt spel när man testar det.
Men framför allt vill jag presentera skvallringsmekaniken i One Can Have Her, och svara på frågor om det finns några. Om ni vill veta mer om de båda gruppernas idéer så ska jag svara så gott jag kan.
- Jonas
Jag har kört två speltest med olika grupper sedan OmniCon (som beskrivs i en tråd på krönikeforumet). Den första var i måndags och den andra i torsdags. Jag tänkte berätta lite om skvallringsmekaniken, som är en central del av One Can Have Her, och hur den fungerade olika i de båda grupperna.
Vid vissa punkter i spelet har rollpersonerna möjlighet att sälja varandra till polisen eller till de andras fiender. Beroende på om det är sista skvallringsrundan eller inte så fortsätter eller slutar spelet. Om det inte slutar får de som blir skvallrade på färre kort än de som klarade sig undan. Det är en mekanik lånad från fångarnas dilemma.
MÅNDAG
I måndags spelade jag med Marco Behrmann, Victoria och Rikard. De är alla inblandade i rollspelet Noir, så det var roligt att visa dem One Can Have Her. Marco har åtskilliga gånger sagt att Noir inte är klassisk film noir, medan One Can Have Her är precis det.
Marco spelade den aggressiva FBI-agenten Jeff Corrigan, vars brott var att han tog lagen i egna händer och dödade gangsters när lagen inte nådde dem. Han höll på att arbeta sig igenom en brottsfamilj av tre bröder, där en dog innan berättelsen börjat och de andra två jagades en efter en.
Rikard var en cynisk doktor som hette Hank Parker. Han hade dödat sina föräldrar och startade sin privatklinik med arvet.
Victoria spelade den giriga privatdetektiven Grant Mitchell, som utpressade en filmstjärna för att få pengar.
Alla länkades såklart samman av femme fatalen Carmen Zanette, som var nattklubbssångerska, hemlig agent och dotter till en rik mamma.
Vid det första skvallringstillfället var det bara Victorias rollperson som skvallrade på Marcos till polisen. Det gjorde att Marco fick ett kort och de andra fyra. Spelkorten använder man till konflikter, och ju fler kort man har desto större möjlighet har man att vinna konflikter, och desto mer har man att säga till om.
Det sköna var att Marcos FBI-agent satt fastbunden vid en stol och blev misshandlad av den sista återstående gangsterbrodern när Victorias privatdeckare skickade ett anonymt brev till hans chef på FBI. Killen satt i klistret, kan man säga.
Nästa skvallringsrunda blev alla skvallrade på. Jag minns inte om alla skvallrade på alla. Jag tror inte det, men alla fick åtminstone någon mot sig. Det gjorde att alla rollpersoner dog eller fängslades, utan att uppnå sina livsmål. FBI-agenten fick livstid och deckaren hamnade också i fängelse. Doktorn blev uppeldad av sin bror som hämnd för föräldrarnas död. Det var ödets ironi, med tanke på att han dödat deras föräldrar med just eld.
Efteråt tyckte gruppen att det fanns för liten anledning att inte skvallra. Man tjänar alltid på att skvallra, var deras resonemang, och det borde balanseras. Jag lovade att fundera på det, men sa samtidigt att jag inte tänkte ändra något direkt. Dilemmat är samma som fångarnas dilemma, och det vill jag behålla. Jag spelade med samma regler på torsdagsmötet, lite strömlinjeformat efter måndagstestet.
TORSDAG
I torsdags spelade jag med Peter Nordstrand och Johan Salomonsson. Peter var den idealistiska gangstern Leonard Edwards som ville sitt kvarters bästa. Han hade dödat sin egen bror från att rädda femme fatalen från att bli kidnappad. Johan spelade den hårdkokta journalisten Walter Simmons som gjorde allt för det stora scoopet. Han hade fått en känd politiker oskyldigt dömd för ekonomisk brottslighet och baserat en artikelserie på det.
Den här gången gav jag dem en gemensam fiende: politikern. Precis som jag hoppades gaddade de båda rollpersonerna ihop sig och började hjälpa varandra. Trots detta skvallrade journalisten på gangstern till polisen den första skvallringsomgången.
Nästa skvallring, det blev två även den här gången, vore det uppenbara att båda skulle skvallra: journalisten för att han visat att han ville det och gangstern som hämnd. Men inte; ingen av dem skvallrade!
Detta ledde till vad jag kallar för det mediokra slutet. Båda kom undan sina respektive brott, men uppnådde inte sina livsmål. Den stora vinnaren blev femme fatalen, som övergav de båda förlorarna sedan hon använt dem för att sätta dit sin far politikern på livstid.
Den här testgruppen drog alltså inte samma slutsats om att alla spelare kommer att skvallra varje gång. Förutom det grundläggande dilemmat finns det i One Can Have Her ett lager till. Spelarna påverkas av sina rollpersoners situation när de gör sitt val.
En spelare kan välja att inte skvallra för att det inte skulle passa rollpersonen. Det kanske är personer som inte säljer folk till polisen. Eller så vill de att deras rollperson ska åka dit, och inte nå sitt livsmål. Då är det bäst att inte skvallra.
SLUTPOÄNGER
Varför berättar jag allt det här? Delvis för att visa hur viktigt det är att speltesta med olika grupper. Olika grupper reagerar på olika saker på olika sätt. Det går inte att säga at en grupp hade rätt och den andra fel, absolut inte. Min poäng är att det är nyttigt att få olika infallsvinklar på sitt spel när man testar det.
Men framför allt vill jag presentera skvallringsmekaniken i One Can Have Her, och svara på frågor om det finns några. Om ni vill veta mer om de båda gruppernas idéer så ska jag svara så gott jag kan.
- Jonas
(som säger att det bästa sättet att spela skall vara det roligaste). Min tes är att ditt spel bryter samman om du spelar det med ett gäng som studerat grundläggande spelteori, och som spelar för att vinna. Speciellt om man spelar det flera gånger, då jag inte kan hitta något annat ekvilibrium än att alla tjallar på en gång (även om jag inte letat så hårt). (Det skall dock påpekas att det inte är ett så starkt ekvilibrium, eftersom man inte egentligen förlorar på att byta taktik -- man vinner bara inget på det, och någon annan kanske tjänar på det. Ser man det som ett nollsummespel, där man förlorar mer om en annan spelare får henne än om ingen får henne, så blir det dock desto starkare).
