God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,532
Rymdstationen var från början byggd av någon okända xenos ras oräkneliga årtusenden innan mänskligheten upptäckte elden på uråldriga Terra. Sedan dess hade den varit hem åt diverse olika xenos, den hade varit övergiven och precis innan Requiem de Sade tog den ifrån dem hade den varit högkvarter åt en grupp särskilt vidriga kaos kultister. Många hade kallat Requiem själv en kaos kultist men han fnös åt sådana dumheter, den enda guden han dyrkade var pengar. Han hade varit en revisor för kejsardömet innan han förskingrade en massiv förmögenhet och försvann ner i galaxens undre värld där han finansierade diverse projekt, där det mest framgångsrika var just rymdstationen han bodde på.
Han och hans kamrater hade tagit över Malignum IX av tre anledningar: location, location och location. Efter att hela den här delen av galaxen skiljts från Kejsarens ljus och blivit Imperium Nihilus hade warp resor varit nästan omöjliga. En av de få säkra resvägarna som gick att navigera och inte plågades av warpstormar krävde att de resande stannade till i samma solsytem som Malignum IX. Skeppen kom ofta ut ur warpen i desperat behov av förnödenheter, reparationer, besättning och bränsle. Saker som endast Malignum IX kunde tillhandahålla! Rymdstationen var tungt beväpnad också ifall någon skulle få för sig att de inte skulle behöva betala men var i övrigt en fredens hamn där xenos, chaos och handlare från kejsardömet alla kunde ge Requiem sina pengar. Detta hade gjort Requiem och hans kamrater rikare än de flesta planetära guvernörer.
Allt detta hotades när larmen gick i Requiems kammare kl.04:23 på morgonen lokal tid och hans tjänare kom för att hämta honom till Requiems kumpaner som alla var vakna. De var vakna för att de hela högen var missfoster. Så när Requiem kom till stationens brygga hastigt klädd i en morgonrock och med en kopp koffein i handen möttes han av sex onda och omänskliga ögon. Där var Edda Blodsvain som var klädd i sin astartes svarta legionen rustning men hade hjälmen av så att man såg ruinen av brännskador som var hans ansikte. Bredvid honom satt Magos Fell som var mer metall än man och vars obehagliga metall tentakler dansade över flera datorplattor. Vid andra sidan bordet stod Necronen som kallade sig själv Ineron och stirrade med så mycket förakt som hans orörliga metal ansikte kunde förmedla på Requiem medan han pekade på vox kommunikatorn som var monterad mitt på bordet. Den odöda roboten tryckte en datorplatta i Requiems fria hand.
”Du måste prata med dem. Ingen av oss andra är kvalificerade.” På skärmen syntes Ultramarine stridsskeppet ”Vendetta” bärandes minst 100 krigiska halvgudar och vapen nog att spränga Malignum IX i småbitar. Necronen tog inte blicken från den enda människan i rummet, ”Du sade att det här var en bra ide de Sade. Om jag ska bli förgjord tänker jag krossa livet från din strupe först”. De två andra monstren vid bordet grymtade eller pep som ett modem med medhåll. Requiem skakade bort Necronen med datorplattan, sjönk ner i sin tron vid bordet och satte ned sin mugg utan ett underlägg.
”Skanna dem och se hur mycket bränsle de har.”
Magosen tittade upp, ”Vi kommer kanske inte igenom deras sköldar med skannern.” Requiem suckade, ”Testa”.
Fell arbetade febrilt några minuter innan han svarade.
”Inte mycket. Tveksamt om de klarar ett till hopp genom warpen. 50/50.”
Requiem drack upp sitt koffein och sedan sträckte han ut handen och tryckte igång vox kommunikatorn.
”God morgon det här är Requiem de Sade, comptrolinator över Malignum IX. Vi har de bästa, och enda, priserna för bränsle och reparationer i solsystemet.”
”Det här är broder kapten Cincinnatus från Ultramarinerna. Vi är Kejsarens dödsänglar, vik er för hans auktoritet och förbered er på att bli bordade.”
”Ja… Nej det kommer tyvärr inte att hända.”
”Om ni är trogna medlemmar av imperiet har ni inget att frukta.”
Edda skrattar och Requiem gör en irriterad grimas medan han håller ner tystknappen.
”Och om ni inte skulle finna oss… Trogna?”
”Kätteriets lön är död.”
”Okej. Låt oss säga att vi inte låter er borda oss?”
”Det var inte en förfrågan. Ni kommer bli bordade.”
”Jag måste påpeka att ni har väldigt lite bränsle. Der vore jobbigt för er om vi i panik över att vi skulle bli bordade råkade detonera våra reserver.”
”…”
”Ja?”
”Försöker du verkligen utpressa mig?”
”Jag skulle aldrig få för mig att göra något så krasst kära kapten. Jag påpekar bara att olyckor så lätt händer. Det vore olyckligt ifall vi detonerade allt bränsle och våra astro-telepather skulle råka skicka ut er position och situation till alla som skulle råka höra.”
”… Du förstår att vi kommer komma tillbaka och ta itu med er vid första möjliga tillfälle?”
”Vad jag förstår är att halva galaxen just nu är i öppet frifall och när ni inte längre behövs akut någon annanstans så kommer jag sedan länge vara död?”
”*Suck* Tar ni kejserlig valuta?”
”Absolut! Vi skickar ut skepp med bränsle och för att ta betalt. Ha en bra dag, kom gärna förbi igen!”
De fyra tittade på varandra. Requiem skissade något på en datorplatta.
”Jag kan packa ihop alla våra pengar på 12 timmar. Magos?”
”Jag behöver ett dygn för att få med mina experiment…”
”Okej, kan ändå vara bra att kolla skeppet… Edda?”
”Jag börjar avrätta vittnena så fort vi har lastat ombord slavarna och rustat trupperna. Ett dygn är om något länge.”
”Bra, bra… Får vi inte plats med alla slavarna offra resten för en säkrare färd genom warpen. Tzeentch borde väl vara bästa igen?”
”Ödets mästare kommer dricka djupt av de svagas själar.”
”Coolt, coolt, coolt… Ineron?”
”Jag kan åka nu de Sade.”
”Bra! Låt oss rappa på och sticka innan de där blå psykopaterna kommer tillbaka! Bra möte allihopa!’
Han och hans kamrater hade tagit över Malignum IX av tre anledningar: location, location och location. Efter att hela den här delen av galaxen skiljts från Kejsarens ljus och blivit Imperium Nihilus hade warp resor varit nästan omöjliga. En av de få säkra resvägarna som gick att navigera och inte plågades av warpstormar krävde att de resande stannade till i samma solsytem som Malignum IX. Skeppen kom ofta ut ur warpen i desperat behov av förnödenheter, reparationer, besättning och bränsle. Saker som endast Malignum IX kunde tillhandahålla! Rymdstationen var tungt beväpnad också ifall någon skulle få för sig att de inte skulle behöva betala men var i övrigt en fredens hamn där xenos, chaos och handlare från kejsardömet alla kunde ge Requiem sina pengar. Detta hade gjort Requiem och hans kamrater rikare än de flesta planetära guvernörer.
Allt detta hotades när larmen gick i Requiems kammare kl.04:23 på morgonen lokal tid och hans tjänare kom för att hämta honom till Requiems kumpaner som alla var vakna. De var vakna för att de hela högen var missfoster. Så när Requiem kom till stationens brygga hastigt klädd i en morgonrock och med en kopp koffein i handen möttes han av sex onda och omänskliga ögon. Där var Edda Blodsvain som var klädd i sin astartes svarta legionen rustning men hade hjälmen av så att man såg ruinen av brännskador som var hans ansikte. Bredvid honom satt Magos Fell som var mer metall än man och vars obehagliga metall tentakler dansade över flera datorplattor. Vid andra sidan bordet stod Necronen som kallade sig själv Ineron och stirrade med så mycket förakt som hans orörliga metal ansikte kunde förmedla på Requiem medan han pekade på vox kommunikatorn som var monterad mitt på bordet. Den odöda roboten tryckte en datorplatta i Requiems fria hand.
”Du måste prata med dem. Ingen av oss andra är kvalificerade.” På skärmen syntes Ultramarine stridsskeppet ”Vendetta” bärandes minst 100 krigiska halvgudar och vapen nog att spränga Malignum IX i småbitar. Necronen tog inte blicken från den enda människan i rummet, ”Du sade att det här var en bra ide de Sade. Om jag ska bli förgjord tänker jag krossa livet från din strupe först”. De två andra monstren vid bordet grymtade eller pep som ett modem med medhåll. Requiem skakade bort Necronen med datorplattan, sjönk ner i sin tron vid bordet och satte ned sin mugg utan ett underlägg.
”Skanna dem och se hur mycket bränsle de har.”
Magosen tittade upp, ”Vi kommer kanske inte igenom deras sköldar med skannern.” Requiem suckade, ”Testa”.
Fell arbetade febrilt några minuter innan han svarade.
”Inte mycket. Tveksamt om de klarar ett till hopp genom warpen. 50/50.”
Requiem drack upp sitt koffein och sedan sträckte han ut handen och tryckte igång vox kommunikatorn.
”God morgon det här är Requiem de Sade, comptrolinator över Malignum IX. Vi har de bästa, och enda, priserna för bränsle och reparationer i solsystemet.”
”Det här är broder kapten Cincinnatus från Ultramarinerna. Vi är Kejsarens dödsänglar, vik er för hans auktoritet och förbered er på att bli bordade.”
”Ja… Nej det kommer tyvärr inte att hända.”
”Om ni är trogna medlemmar av imperiet har ni inget att frukta.”
Edda skrattar och Requiem gör en irriterad grimas medan han håller ner tystknappen.
”Och om ni inte skulle finna oss… Trogna?”
”Kätteriets lön är död.”
”Okej. Låt oss säga att vi inte låter er borda oss?”
”Det var inte en förfrågan. Ni kommer bli bordade.”
”Jag måste påpeka att ni har väldigt lite bränsle. Der vore jobbigt för er om vi i panik över att vi skulle bli bordade råkade detonera våra reserver.”
”…”
”Ja?”
”Försöker du verkligen utpressa mig?”
”Jag skulle aldrig få för mig att göra något så krasst kära kapten. Jag påpekar bara att olyckor så lätt händer. Det vore olyckligt ifall vi detonerade allt bränsle och våra astro-telepather skulle råka skicka ut er position och situation till alla som skulle råka höra.”
”… Du förstår att vi kommer komma tillbaka och ta itu med er vid första möjliga tillfälle?”
”Vad jag förstår är att halva galaxen just nu är i öppet frifall och när ni inte längre behövs akut någon annanstans så kommer jag sedan länge vara död?”
”*Suck* Tar ni kejserlig valuta?”
”Absolut! Vi skickar ut skepp med bränsle och för att ta betalt. Ha en bra dag, kom gärna förbi igen!”
De fyra tittade på varandra. Requiem skissade något på en datorplatta.
”Jag kan packa ihop alla våra pengar på 12 timmar. Magos?”
”Jag behöver ett dygn för att få med mina experiment…”
”Okej, kan ändå vara bra att kolla skeppet… Edda?”
”Jag börjar avrätta vittnena så fort vi har lastat ombord slavarna och rustat trupperna. Ett dygn är om något länge.”
”Bra, bra… Får vi inte plats med alla slavarna offra resten för en säkrare färd genom warpen. Tzeentch borde väl vara bästa igen?”
”Ödets mästare kommer dricka djupt av de svagas själar.”
”Coolt, coolt, coolt… Ineron?”
”Jag kan åka nu de Sade.”
”Bra! Låt oss rappa på och sticka innan de där blå psykopaterna kommer tillbaka! Bra möte allihopa!’
