DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,876
Varning! Inlägget börjar med lite fluffig bakgrund till mitt intresse i det här öht, hoppa till nedanför linjen om du inte ids med mitt personliga dravel.
Under nyår begav jag mig till Örebro för att möta upp med gamla goda vänner och spela lite rollspel. Med mig i bagaget hade jag en impuls, ett sug... jag ville spela sidekick. Jag ville testa att lägga mitt fokus på nån annan rollperson och inte på min egen, jag hade fått rätt mycket av den varan i alla fall under vår TSOY-kampanj kändes det som.
Jag fick förstås min chans, i form av lite rymdopera i Big Eyes, Small Mouth. Jag spelade Camille, en venusiansk telepat som tränats till och använts som massförstörelsevapen i det krig som nyligen härjat galaxen. Hon var awesome, backstoryn smakade vaniljglass med extra grädde och, framför allt: hon var sidekick till den ökände rymdpiraten Mercurio Falconieri. En bekymmerslös typ med kaparbrev från jordflottan.
Sen började jobbet med att vara sidekick. Camille vände sig, likt resten av besättningen, hela tiden mot kaptenen när det var något (”Kapten, se här på radarn! Vad ska vi göra?”) och jag försökte lämna så mycket plats som möjligt för seriens (ja, det var ju anime liksom) huvudperson. Ändå tyckte jag att jag hade hur mycket plats som helst kvar. Jag fick också vara ascool så snart jag kände för det. Och se... spelledaren gav mig ett fantastiskt tillfälle att vara awesome också: ärkeskurkens flaggskepp förbereder sin huvudkanon mot oss. En strålande passning till mig att få använda min egen überattack för att slå ut hotet.
Nu var vi visserligen blott tre vid bordet och det gör sitt till, jag har haft enormt goda upplevelser av att spela med få spelare (inte minst med de två som som faktiskt deltog i det här, det ”gamla gardet” på sätt och vis).
Varför ta upp det här då? Jo!
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
I en tråd här nedanför så postade Terje en mycket intressant länk. Jag klickar mig dit och ser rubriken: "I'm Gonna Make You Awesome"... Kort sagt går det förstås ut på att lägga upp för de andra spelarna så att de får skina. Briljant. Varför har jag inte tänkt på det här medvetet förut? Jag vill inbilla mig att jag verkat för sånt här i alla fall man aldrig sett det som ett ändamål och i tillbakablick så har jag ju serverats dylikt från spelledare vid otaliga tillfällen.
För mig passar det alldeles utmärkt in i hur jag vill spela (fokus på berättandet/berättelsen med gestaltning som en kär punkt också) och är nåt jag måste fundera vidare på och testa mer målmedvetet.
En annan sak kring det här som jag kom att undra över var: är det här tvärtom mot pudling? Det senare handlar ju normalt sett om att göra så att spelledaren tycker man är häftig. Plötsligt blir det istället fråga om att se till att andra får vara häftiga. Samtidigt som jag nog tyckte det lite i första hand så ledde en länk i anslutning till artikeln vidare till en forumtråd där något av det första som sägs är hur det borde passa kanonbra med Primetime Adventures, spelet som uppmärksammat oss för fanmail-systemet.
Några menar ju på att fanmail är pudling också (jag har själv lite svårt att hålla med i och med men det kanske är för att jag fokuserar mer på mekanikens syfte än hur det kan te sig i praktiken ibland) men ändå borde de gå bra ihop?
Givetvis gick det upp för mig att i idealfallet så gör det ju det: spelare ett lägger upp ett snyggt läge för spelare två, spelare två smashar och framstår som awesome. Spelare tre hystar fanmail till spelare två som blir glad och lite rosig om kinderna och genast börjar arbeta för att ge ett schysst läge till spelare tre i sin tur. Spelare tre smashar han med, blir awesome och får fanmail av spelare ett. Och runt och runt går det i ett enorm kram- & tårtkalas med awesome som strössel.
Plötsligt vill jag bara åka på kalas. Var är problemen jag blundar för? Finns det några egentliga nackdelar i att själv spela med fokus mot andra (åtminstone tills deras fokus kommer på dig)... eller är det helt enkelt så att vi får skärpa oss och göra varandra lite mer awesome?
Under nyår begav jag mig till Örebro för att möta upp med gamla goda vänner och spela lite rollspel. Med mig i bagaget hade jag en impuls, ett sug... jag ville spela sidekick. Jag ville testa att lägga mitt fokus på nån annan rollperson och inte på min egen, jag hade fått rätt mycket av den varan i alla fall under vår TSOY-kampanj kändes det som.
Jag fick förstås min chans, i form av lite rymdopera i Big Eyes, Small Mouth. Jag spelade Camille, en venusiansk telepat som tränats till och använts som massförstörelsevapen i det krig som nyligen härjat galaxen. Hon var awesome, backstoryn smakade vaniljglass med extra grädde och, framför allt: hon var sidekick till den ökände rymdpiraten Mercurio Falconieri. En bekymmerslös typ med kaparbrev från jordflottan.
Sen började jobbet med att vara sidekick. Camille vände sig, likt resten av besättningen, hela tiden mot kaptenen när det var något (”Kapten, se här på radarn! Vad ska vi göra?”) och jag försökte lämna så mycket plats som möjligt för seriens (ja, det var ju anime liksom) huvudperson. Ändå tyckte jag att jag hade hur mycket plats som helst kvar. Jag fick också vara ascool så snart jag kände för det. Och se... spelledaren gav mig ett fantastiskt tillfälle att vara awesome också: ärkeskurkens flaggskepp förbereder sin huvudkanon mot oss. En strålande passning till mig att få använda min egen überattack för att slå ut hotet.
Nu var vi visserligen blott tre vid bordet och det gör sitt till, jag har haft enormt goda upplevelser av att spela med få spelare (inte minst med de två som som faktiskt deltog i det här, det ”gamla gardet” på sätt och vis).
Varför ta upp det här då? Jo!
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
I en tråd här nedanför så postade Terje en mycket intressant länk. Jag klickar mig dit och ser rubriken: "I'm Gonna Make You Awesome"... Kort sagt går det förstås ut på att lägga upp för de andra spelarna så att de får skina. Briljant. Varför har jag inte tänkt på det här medvetet förut? Jag vill inbilla mig att jag verkat för sånt här i alla fall man aldrig sett det som ett ändamål och i tillbakablick så har jag ju serverats dylikt från spelledare vid otaliga tillfällen.
För mig passar det alldeles utmärkt in i hur jag vill spela (fokus på berättandet/berättelsen med gestaltning som en kär punkt också) och är nåt jag måste fundera vidare på och testa mer målmedvetet.
En annan sak kring det här som jag kom att undra över var: är det här tvärtom mot pudling? Det senare handlar ju normalt sett om att göra så att spelledaren tycker man är häftig. Plötsligt blir det istället fråga om att se till att andra får vara häftiga. Samtidigt som jag nog tyckte det lite i första hand så ledde en länk i anslutning till artikeln vidare till en forumtråd där något av det första som sägs är hur det borde passa kanonbra med Primetime Adventures, spelet som uppmärksammat oss för fanmail-systemet.
Några menar ju på att fanmail är pudling också (jag har själv lite svårt att hålla med i och med men det kanske är för att jag fokuserar mer på mekanikens syfte än hur det kan te sig i praktiken ibland) men ändå borde de gå bra ihop?
Givetvis gick det upp för mig att i idealfallet så gör det ju det: spelare ett lägger upp ett snyggt läge för spelare två, spelare två smashar och framstår som awesome. Spelare tre hystar fanmail till spelare två som blir glad och lite rosig om kinderna och genast börjar arbeta för att ge ett schysst läge till spelare tre i sin tur. Spelare tre smashar han med, blir awesome och får fanmail av spelare ett. Och runt och runt går det i ett enorm kram- & tårtkalas med awesome som strössel.
Plötsligt vill jag bara åka på kalas. Var är problemen jag blundar för? Finns det några egentliga nackdelar i att själv spela med fokus mot andra (åtminstone tills deras fokus kommer på dig)... eller är det helt enkelt så att vi får skärpa oss och göra varandra lite mer awesome?
).
). 
Jag borde ha OT-märkt mitt inlägg, för jag ville bara påpeka spelens förtjänster i allmänhet.