Re: ...utan metasnack
Som jag redan var inne på, så tycker jag spelledare redan fungerar såhär. Jag själv formar ju exempelvis mina scenarion efter rollpersonerna och försöker framhäva dem i bättre dager. Särskilt i Feng Shui, där jag slänger fram mooks som spelarna får göra vad de vill med.
Jag håller med om det nog i mångt och mycket ser ut så redan. Mitt eget konventsspelledande (Höstdimma och Star Wars) passar också bra in på beskrivningen.
När det gäller frågan om vad spelarna kan göra så är det lite knepigt att komma med exempel på rak arm. Jag har inte hunnit prova tänket medvetet så nån påse med trix har jag inte tillgång till.
När det gäller planterande är det ju inget som behöver ske medvetet öht, men för att skörda så måste man ju ha varit vaken och snappat upp nåt. Att bara återinföra nåt som nån annan sagt ("Du, är inte den där bruden som du pratade om?") kan leda till lite vad som helst och få världen lite mer levande om än inte garantera awesome (vari ens eget awesome nu ligger).
I spel där man har lite samberättande med i leken så är nyckeln till det hela ofta "lagt kort ligger" enligt mina erfarenheter. Sa Colby i förbifarten att han hade fajtats med några MC-knuttar på en bar förra veckan så har han uppenbarligen det. Bra läge för någon att återinföra dem vid lämpligt tillfälle ("Hörrudu! Vi har inte glömt dig!"). Eller kanske ännu hellre, falla offer för dem själv. Vips måste Colby dyka upp och spöa dem igen för att rädda sin kompis: "Ni igen? Jag trodde ni lärt er läxan... här, håll min jacka, jag är strax tillbaka."
Det här sista är ju en grej man ofta ser i fiktion; en fiende som nån har tjing på. Att de andra ställer sig vid sidlinjerna och låter en ta fajten är nog ett av de enklare sätten att lägga hårt fokus på nån. Fajten behöver ju inte vara strid heller förstås - att ge spotlight till spelaren som etablerat att han har en svår period i förhållandet kan tjäna till samma sak om det passar gruppen.
I exemplet med Colby och MC-knuttarna ovan så var jag ju inne på det där med att låta sig bli beroende av andra. Jag kan inte riktigt minnas om jag nånsin kastat mig in i en sån situation på eget initiativ men jag ser flera där jag kunde ha gjort det. Det måste ju vara ett ypperligt sätt att stärka folks rollkoncept. Jag vet ju lika väl som spelledaren att Pelle spelar en snubbe med förflutet i mafian - varför inte komma och be honom om hjälp när spelskulderna hopat sig/min syrra blivit kidnappad/de jagar mig för att jag råkat flörta med Don Merengues dotter (som i sin tur stödjer mitt koncept som charmör förstås)?
Det gäller ju dock att spelarna känner sig bekväma i den friheten och att de har det i åtanke. Klart det är lätt för en annan som spellett diverse i en massa år men det är ju inte alls lika enkelt för nån som är van att ledas överallt. "Spelarinflytande? Vad är det?" sa nån alldeles förvånat första gången vi spelade ihop.
Så... jag vill absolut mena att det ska gå att arbeta med det här tänket utan metasnack under spelmötet - det är nog rent utav att föredra enligt min smak. Men som wilper säger så krävs det lite meta utanför/innan/mellan kanske. Allt om rollpersonen kan, och bör, användas emot dem i ett spel om roll.
Återigen, mer resonerande och inte någon strukturerad presentation av finurliga tankar. Hoppas det går att fiska nåt vettigt ur det i alla fall.
