I mastodonttråden om Immersionistiska system nedan så har jag, krank och (till viss del?) Genesis börjat snacka om en alternativ och mig veterligen annorlunda sätt att tänka och prata om rollspel. Eftersom jag finner det mycket spännande men tycker att det inte är helt on-topic i den tråden så uppstår nu denna. Men nog om bakgrunden.
Jag börjar med att definiera vad som jag tänker på som målkänslan och som krank talar om som resultatet. Målkänslan är den man känsla man strävar efter i den specifika kampanj/scenario/spelmötet. Ett exempel är Vinnarkänslan ett annat har hitintills benämnts Katharsis och kan beskrivas som än känsla av intensivitet, inlevelse osv. Vi har ännu inte definierat särskilt många olika Målkänslor.
Nästa del är Medlet alternativt Målet (skillnaderna i terminologi beror på en sådan mellan mig och krank). Djupimmersion är en sådan medan det jag kallar inlevelse i berättelsen (som väl är ganska ekvivalent med narrativism, dock utan bagaget) är en annan. Genom att använda olika Medel så tar vi oss till Målkänslan. Enligt en del av mina tankegångar så färgar Medlet av sig på Målkänslan och vilket/a medel man använder är då inte bara en fråga om vad som ger känslan (för den enskilde spelaren) utan också hur den känslan är.
Det sista är Metoderna. Som jag har funderat så existerar Medel och Metod i en slags symbios. Vilka Medel man väljer begränsar vilka Metoder som är möjliga. Metoder kan också vara ömsesidigt uteslutande, till exempel så är Högt Spelarinflytande med "Tvång" uteslutande mot Inget Spelarinflytande. (Med "Tvång" menar jag att det sociala kontraktet säger att alla måste godta det som inflytande utövas på). Olika slags Medelkombinationer ger dessutom andra begränsningar, eftersom Medlen i sig själva har vissa. Exempelvis så har Djupimmersion en begränsning av Tvång i Spelarinflytande och i Tidpunkt (man kan inte ha det när man djupimmersionerar och om man vet att det man har föreslagt kommer med så vet man mer än rollpersonen), dessa två begränsningar gör att kombination av Medlen Djupimmersion och inlevelse i berättelsen åtminstone just nu verkar stört omöjliga att förena (i samma spelare).
Tankar, ideér och kritik?
/Marcus
Jag börjar med att definiera vad som jag tänker på som målkänslan och som krank talar om som resultatet. Målkänslan är den man känsla man strävar efter i den specifika kampanj/scenario/spelmötet. Ett exempel är Vinnarkänslan ett annat har hitintills benämnts Katharsis och kan beskrivas som än känsla av intensivitet, inlevelse osv. Vi har ännu inte definierat särskilt många olika Målkänslor.
Nästa del är Medlet alternativt Målet (skillnaderna i terminologi beror på en sådan mellan mig och krank). Djupimmersion är en sådan medan det jag kallar inlevelse i berättelsen (som väl är ganska ekvivalent med narrativism, dock utan bagaget) är en annan. Genom att använda olika Medel så tar vi oss till Målkänslan. Enligt en del av mina tankegångar så färgar Medlet av sig på Målkänslan och vilket/a medel man använder är då inte bara en fråga om vad som ger känslan (för den enskilde spelaren) utan också hur den känslan är.
Det sista är Metoderna. Som jag har funderat så existerar Medel och Metod i en slags symbios. Vilka Medel man väljer begränsar vilka Metoder som är möjliga. Metoder kan också vara ömsesidigt uteslutande, till exempel så är Högt Spelarinflytande med "Tvång" uteslutande mot Inget Spelarinflytande. (Med "Tvång" menar jag att det sociala kontraktet säger att alla måste godta det som inflytande utövas på). Olika slags Medelkombinationer ger dessutom andra begränsningar, eftersom Medlen i sig själva har vissa. Exempelvis så har Djupimmersion en begränsning av Tvång i Spelarinflytande och i Tidpunkt (man kan inte ha det när man djupimmersionerar och om man vet att det man har föreslagt kommer med så vet man mer än rollpersonen), dessa två begränsningar gör att kombination av Medlen Djupimmersion och inlevelse i berättelsen åtminstone just nu verkar stört omöjliga att förena (i samma spelare).
Tankar, ideér och kritik?
/Marcus