Mörkret finns i högsta grad, och hur världen ser ut är till stor del en konsekvens av vad som skedde där. Cirefaliernas försök att kontrollera det resulterade, som synes, i katastrof för dem*, och Thalamurs splittring är i mina tankar en kampanj jag gärna skulle vilja spela någon dag. Att Damarien helt dukade under för sin inre förruttnelse var paradoxalt nog en framgång för landet rent utrikespolitiskt -- det hårda styret kunde finnas kvar i en tid då andra länder föll sönder, vilket gjorde att damarierna kunde expandera på deras bekostnad.
Även tirakerna tillhör vinnarna. Som resistenta mot demoniskt inflytande och kvicka på att föröka sig hade de större kapacitet att studsa tillbaka efter Mörkret. Dessutom var bazirktirakerna i mitt Mundana redan tidigare på väg mot en befolkningsökning på grund av förändrade jordbruksmetoder. Allt detta gjorde dem till en expansiv kraft att räkna med, motsvarande vikingar och mongoler i vår värld. Deras härskare är än så länge föga mer än osedvanligt framgångsrika pirathövdingar, men räkna med att något mer stabilt kommer att kodifieras i de besittningar som överlever. Förutom detta finns också en framväxande centralmakt i Tiban -- de där fyrtornsbyggarna i tirakboken är mer eller mindre en prototyp till ett styrande råd ändå, så efter tjugo år lär de ha utvecklats till en mer formell regering.
*Detta beror till viss del på att Cirefaliska Samväldet framstod som en huvudsaklig antagonist för rollpersonerna i min första kampanj, och spelarna var värda en förnedrad motståndare.