..kan ju fakiskt bero på att vi vet massor om grekisk och romersk historia, litteratur, religion, men jämförelsevis jävligt lite om fenicier, etrusker, numidier etc...
Jag tror inte riktigt det är orsaken; vi vet också jättejättemycket om Byzans, medeltida Iberien, Heliga romerska riket, Kalifatet, koloniala Mexico, men det finns i princip inga filmer som utspelar sig där.
..plus att det faktiskt är grunden till vår egen kultur. Vi kan relatera.Kineser eller indier gör ju knappast filmer om kelter eller sumerer.
Well, det är en bättre poäng, men fortfarande inte riktigt pudelns kärna, givet två saker:
#!: Jag tror inte vi egentligen kan relatera till antika romare bättre än vi kan till antika kineser, inte alls. Folk inbillar sig bara att de kan det för att den populärkulturella bilden av romare är mycket starkare, vilket i sin tur beror på den västerländska kulturens romarfixering.
#2: Med det resonemanget borde vi kunna relatera till Byzans också, men det existerar inga filmer om Byzans.
Nej, förklaringen är snarare att filmskapare är rädda för att bryta ny mark och låta berättelser utspela sig i miljöer som inte är välkända, slitna, klyschiga, i västerländsk popkultur. Det är tex ingen slump att
alla filmer om vikingar utspelar sig i Norge eller på Island, eller att
alla renässansfilmer handlar om Tudor-eran. Det är en produkt av eurocentrism, ja,
anglocentrism, blandat med en ingrodd fixering vid vissa specifika epoker, ett fenomen jag personligen helt enkelt är fruktansvärt trött på. Tillochmed orientalismen framstår som fräsch i jämförelse med den uråldriga vurmen för Grekland och Rom.
Kineser och indier gör filmer om alla tänkbara kulturer som florerat i deras egen kultursfär - det finns tex kinesiska filmer om mongoler, tanguter, jurchener. Visst, likt angloamerikanska filmskapare är de försiktiga med att röra sig utanför den egna kultursfären, och det är synd, men det tycks mig ändå som att kineser och indier inte är lika fixerade vid specifika epoker och miljöer i sin egen historia som angloamerikanerna är, Tre Kungadömen/Asoka-fetischismen till trots.
Apocalypto var fet, jag är motvilligt tvingad att respektera Gib Melsons visioner, han har ju gjort
två semi-superautentiska rullar i udda miljöer på skitexotiska språk. Synd bara att 90% av Apocalypto bestod av folk som ränner runt i en djungel, istället för mer ingående och storslagna skildringar av Mayacivilisationen. Och synd bara att resten av filmen fokuserar på det bestialiska i människooffer, istället för ett mer empatiskt porträtt av Mayacivilisationen.
Ett intressant fenomen i sammanhanget är att historiska romaner och fantasylitteratur alltid uppvisat ett mycket bredare spektrum av miljöer och epoker än filmmediet. Jag antar att en orsak är att budget inte är en issue, men det är inte som att marginalerna för att gå runt ekonomiskt är bättre i bokbranschen, och roten till det här fenomenet på filmduken verkar därför snarare handla om filmskapare som är fullkomligt livrädda för att använda annat än
minsta möjliga referenspöl, snarare än om vad publiken faktiskt är beredda att betala för att gå och se. (Effektiv reklam kan göra vad som helst till en superhit, trots allt).
- Ymir, får mat snart