Det här inlägget började som ett svar i tråden om psykologi i eldstrid, men jag känner att ämnet kan vara givande för en egen diskussion. Jag skulle vilja berätta om två situationer som är bland de starkaste upplevelser jag haft som rollspelare. Jag tycker att de är relevanta för diskussionen och kan ge en glimt av vilken typ av kickar någon som jag, som inte satsar på jagupplevelse av rollpersonen, kan få.
Den första är när jag lirade ett jeepformsscenario på GothCon tillsammans med DeBracy och Den svarte faraonen och … visst var det Bearnie, eller vad tusan han heter nuförtiden? I alla fall spelade jag Alex, en glad och skojfrisk kille som hade lite drogproblem men som generellt sett var en trevlig typ som också hade väldigt lätt med att få brudar. Jag gillade Alex och tyckte om att spela honom. En stund in i scenariot släpps bomben. Det kommer fram i en narrering av spelledaren att Alex förra sommaren hade legat med en trettonårig tjej. I ett ögonblick förändrades min bild av Alex som rollperson och jag fick en klump i magen, men spelet fortsatte och jag fortsatte att spela Alex. Han var fortfarande glättig, men blev väldigt rädd när det kändes som att samtalet höll på att glida in på det ämnet. Skämten om hur han var så duktig på att få tjejer i säng kändes som knivstick.
Ett annat tillfälle var när vi spelstormade fram Det sjätte inseglet. Min rollperson var en ung hetsporre som ledde ett spanskt kompani i kampen för att återerövra Spanien från Saladin (D6I är ett väldigt anakronistiskt rollspel). Han var stolt och hetblodig och drog faktiskt iväg med soldaterna mot sin generals order, redo att kämpa och dö för fosterlandet. När konfrontationen med Saladins trupper skedde så slog vi tärningar om vem som skulle vinna. Spaniorerna förlorade. Vi kämpade som dårar och nedlade tjogtals morer per spansk soldat, men deras armé var ändlös och till slut var det bara jag kvar, ansikte mot ansikte med Saladin. En ny konflikt: jag vill besegra Saladin och Saladin vill ta mig tillfånga. Men tärningarna visar på lika. Ingen av oss får som vi vill. Kim narrerar utgången, hur jag och Saladin kämpar i vad som känns som timmar, tills ingen av oss har ork kvar. Jag gör ett sista desperat utfall och Saladin avväpnar mig. Jag gör mig redo att känna dödsstöten, men den kommer inte. Saladin säger "Du har kämpat som en sann och stor krigare. Du har min djupaste respekt." Och han bugar. Hela den moriska armén bugar sig för mig och låter mig gå. Och här kommer ögonblicket. Min rollperson borde spotta på ett sådant erbjudande. Hellre dö för Spanien än skonas av morerna. Men tärningarna har sagt att Saladin inte tar mig till fånga och jag kan inte gärna dö, eftersom vi bara är halvvägs in i berättelsen.
Vad som händer är att min rollperson känner att han inte alls kan dö för Spanien. Han har lett alla sina kamrater till en ärorik död på slagfältet, men när han står ansikte mot ansikte med samma öde själv kan han inte ta den ärorika vägen. Han förmår inte säga "Jag dör hellre än skonas av dig." Han vill leva. I det ögonblicket förändrades inte bara min bild av min rollperson utan även min rollpersons bild av sig själv. Han blev sig aldrig lik igen. Han tog till flaskan och sålde sitt svärd till högstbjudande. Han var en bruten man och det slutade med att han svor trohet till Saladin och förseglade Spaniens öde genom ett nesligt stick bakifrån, i ryggen på en man som kallade sig hans vän.
Dessa två speltillfällen var otroligt starka upplevelser för mig som rollspelare. De har något intressant gemensamt: kontrollen över min rollperson fråntogs mig för ett ögonblick, i det första fallet av spelledaren, i det andra av reglerna, tolkade av en annan spelare. Hade jag själv hittat på att Alex legat med en trettonåring hade det inte fått alls en sådan effekt. Och hade jag själv fått välja hur konflikten med Saladin skulle sluta hade det inte alls blivit som det blev. Men den förändringen av, i det första fallet min bild av rollpersonen och i det andra fallet rollpersonen själv, var ingalunda något jag stretade emot. Jag sade aldrig "Det där är min rollperson, du kan inte hitta på det där om honom!". Jag accepterade det som en sanning och spelade ut konsekvenserna och det var underbart.
Om det görs bra, med bra regler och bra spelare/spelledare, och om man accepterar det och spelar med, kan fråntagandet av din auktoritet över din rollperson vara ett fruktansvärt kraftfullt och positivt verktyg. Faktum är att om ett spel inte tar kontrollen över min rollperson ifrån mig ibland så känns spelet lite förutsägbart. Eller, inte spelet, men min rollperson. Om min rollperson aldrig överraskar mig eller överraskar sig själv så förlorar rollspelandet en för mig otroligt givande dimension.
Jag hoppas att det här kan hjälpa karaktärsimmersionister att förstå hur andra rollspelare kan tänka och tycka, om varför regler som tar ifrån spelaren kontrollen över hennes rollperson inte är objektivt dåliga. Vad tycker ni själva? Har ni egna erfarenheter av den här typen av situationer? Kan ni bidra med egna anekdoter?
Den första är när jag lirade ett jeepformsscenario på GothCon tillsammans med DeBracy och Den svarte faraonen och … visst var det Bearnie, eller vad tusan han heter nuförtiden? I alla fall spelade jag Alex, en glad och skojfrisk kille som hade lite drogproblem men som generellt sett var en trevlig typ som också hade väldigt lätt med att få brudar. Jag gillade Alex och tyckte om att spela honom. En stund in i scenariot släpps bomben. Det kommer fram i en narrering av spelledaren att Alex förra sommaren hade legat med en trettonårig tjej. I ett ögonblick förändrades min bild av Alex som rollperson och jag fick en klump i magen, men spelet fortsatte och jag fortsatte att spela Alex. Han var fortfarande glättig, men blev väldigt rädd när det kändes som att samtalet höll på att glida in på det ämnet. Skämten om hur han var så duktig på att få tjejer i säng kändes som knivstick.
Ett annat tillfälle var när vi spelstormade fram Det sjätte inseglet. Min rollperson var en ung hetsporre som ledde ett spanskt kompani i kampen för att återerövra Spanien från Saladin (D6I är ett väldigt anakronistiskt rollspel). Han var stolt och hetblodig och drog faktiskt iväg med soldaterna mot sin generals order, redo att kämpa och dö för fosterlandet. När konfrontationen med Saladins trupper skedde så slog vi tärningar om vem som skulle vinna. Spaniorerna förlorade. Vi kämpade som dårar och nedlade tjogtals morer per spansk soldat, men deras armé var ändlös och till slut var det bara jag kvar, ansikte mot ansikte med Saladin. En ny konflikt: jag vill besegra Saladin och Saladin vill ta mig tillfånga. Men tärningarna visar på lika. Ingen av oss får som vi vill. Kim narrerar utgången, hur jag och Saladin kämpar i vad som känns som timmar, tills ingen av oss har ork kvar. Jag gör ett sista desperat utfall och Saladin avväpnar mig. Jag gör mig redo att känna dödsstöten, men den kommer inte. Saladin säger "Du har kämpat som en sann och stor krigare. Du har min djupaste respekt." Och han bugar. Hela den moriska armén bugar sig för mig och låter mig gå. Och här kommer ögonblicket. Min rollperson borde spotta på ett sådant erbjudande. Hellre dö för Spanien än skonas av morerna. Men tärningarna har sagt att Saladin inte tar mig till fånga och jag kan inte gärna dö, eftersom vi bara är halvvägs in i berättelsen.
Vad som händer är att min rollperson känner att han inte alls kan dö för Spanien. Han har lett alla sina kamrater till en ärorik död på slagfältet, men när han står ansikte mot ansikte med samma öde själv kan han inte ta den ärorika vägen. Han förmår inte säga "Jag dör hellre än skonas av dig." Han vill leva. I det ögonblicket förändrades inte bara min bild av min rollperson utan även min rollpersons bild av sig själv. Han blev sig aldrig lik igen. Han tog till flaskan och sålde sitt svärd till högstbjudande. Han var en bruten man och det slutade med att han svor trohet till Saladin och förseglade Spaniens öde genom ett nesligt stick bakifrån, i ryggen på en man som kallade sig hans vän.
Dessa två speltillfällen var otroligt starka upplevelser för mig som rollspelare. De har något intressant gemensamt: kontrollen över min rollperson fråntogs mig för ett ögonblick, i det första fallet av spelledaren, i det andra av reglerna, tolkade av en annan spelare. Hade jag själv hittat på att Alex legat med en trettonåring hade det inte fått alls en sådan effekt. Och hade jag själv fått välja hur konflikten med Saladin skulle sluta hade det inte alls blivit som det blev. Men den förändringen av, i det första fallet min bild av rollpersonen och i det andra fallet rollpersonen själv, var ingalunda något jag stretade emot. Jag sade aldrig "Det där är min rollperson, du kan inte hitta på det där om honom!". Jag accepterade det som en sanning och spelade ut konsekvenserna och det var underbart.
Om det görs bra, med bra regler och bra spelare/spelledare, och om man accepterar det och spelar med, kan fråntagandet av din auktoritet över din rollperson vara ett fruktansvärt kraftfullt och positivt verktyg. Faktum är att om ett spel inte tar kontrollen över min rollperson ifrån mig ibland så känns spelet lite förutsägbart. Eller, inte spelet, men min rollperson. Om min rollperson aldrig överraskar mig eller överraskar sig själv så förlorar rollspelandet en för mig otroligt givande dimension.
Jag hoppas att det här kan hjälpa karaktärsimmersionister att förstå hur andra rollspelare kan tänka och tycka, om varför regler som tar ifrån spelaren kontrollen över hennes rollperson inte är objektivt dåliga. Vad tycker ni själva? Har ni egna erfarenheter av den här typen av situationer? Kan ni bidra med egna anekdoter?