Nekromanti 52
- Thread starter God45
- Start date
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Orfeo Onyx - Hjärter/bägare knekt
Redan när DMHs styre började vackla drog Orfeo Onyx sig tillbaka. Det gick inte DMH omärkt förbi som märkte Orfeo Onyx som förrädare och utlyste ett pris på dennes huvud. Ingen prisjägare lyckades dock då, Orfeo Onyx står inte att finna, inte ens med magiska medel.
Skulle man gömma sig för DMH var man tvungen att göra det grundligt, och överstepräst Onyx var en grundlig man.
I De Svarta Träsklanden finns en namnlös sjö, i vilken ett torn stod på en ö. Tornet är nu raserat, dess stenar döljer en källare, vaktad av de nu odöda tjänare som Orfeo Onyx tog med sig i sin flykt. I de mörka valven under ruinen finns inte mycket av värde. Uråldriga rester av vinfat, förtvinade ben av bortglömda fångar, lämningar efter att en träskdrake som under en period haft källaren som sin lya.
Det, och en svart, stålbandsklädd kista. I kistans botten finns porten till den fickvärld där Orfeo Onyx tagit sin tillflykt.
Fickvärlden är inte mycket större än en dagsmarsch åt varje håll från den järnspegel som är portalens ändpunkt. Spegeln hänger i en jätteek i en månbelyst trädgård. Runt trädgården löper ett galleri, men alla portar och fönster är igenmurade. Det är centrumpunkten av en stad befolkad av förtryckta tjänare. Tiden löper snabbare här, 30 år har gått sedan Orfeo Onyx gick i exil. En ny generation växer upp, som bara hört om världen utanför i viskade sagor. För dem är månstaden allt, de dyrkar stadens herre som en gud.
Orfeo Onyx är nu åldrad, grå och mäktigare än någonsin. Han är också fullständigt galen, driven till paranoia av sin rädsla för DMH.
Redan när DMHs styre började vackla drog Orfeo Onyx sig tillbaka. Det gick inte DMH omärkt förbi som märkte Orfeo Onyx som förrädare och utlyste ett pris på dennes huvud. Ingen prisjägare lyckades dock då, Orfeo Onyx står inte att finna, inte ens med magiska medel.
Skulle man gömma sig för DMH var man tvungen att göra det grundligt, och överstepräst Onyx var en grundlig man.
I De Svarta Träsklanden finns en namnlös sjö, i vilken ett torn stod på en ö. Tornet är nu raserat, dess stenar döljer en källare, vaktad av de nu odöda tjänare som Orfeo Onyx tog med sig i sin flykt. I de mörka valven under ruinen finns inte mycket av värde. Uråldriga rester av vinfat, förtvinade ben av bortglömda fångar, lämningar efter att en träskdrake som under en period haft källaren som sin lya.
Det, och en svart, stålbandsklädd kista. I kistans botten finns porten till den fickvärld där Orfeo Onyx tagit sin tillflykt.
Fickvärlden är inte mycket större än en dagsmarsch åt varje håll från den järnspegel som är portalens ändpunkt. Spegeln hänger i en jätteek i en månbelyst trädgård. Runt trädgården löper ett galleri, men alla portar och fönster är igenmurade. Det är centrumpunkten av en stad befolkad av förtryckta tjänare. Tiden löper snabbare här, 30 år har gått sedan Orfeo Onyx gick i exil. En ny generation växer upp, som bara hört om världen utanför i viskade sagor. För dem är månstaden allt, de dyrkar stadens herre som en gud.
Orfeo Onyx är nu åldrad, grå och mäktigare än någonsin. Han är också fullständigt galen, driven till paranoia av sin rädsla för DMH.
Frippe
tackar som frågar
- Joined
- 15 Oct 2000
- Messages
- 275
Ja, precis... Erhm... Det var precis det jag redan visste. Det var bara att jag inte kom ihåg hur "specifik" stavades.God45;n245710 said:
Till saken då.
Spader 9 - Urai
Där Urai finns finns också striden. Urai drar till sig våldsamheter likt en ljuslåga lockar till sig nattens insekter.
?Sökande drar hon genom landet. Ständigt på jakt efter de kvarvarande medlemmarna ur Bergets Råd. De som förrådde och dödade henne.
Vid Efterlivets Öken slöt hon ett förbund med Tomoe och hon fick vända tillbaka till de levande.
Hon färdas alltid obeväpnad och finner en tjusning i att dräpa sina motståndare med deras egna vapen.
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Lirit Strain - Hjärter/Bägare 2
Lirit ser ut som vilken kvinna ur allmogen som hellst, kanske något kortare, kanske något bredare än snittet. 35 år har farit ganska varsamt fram, och än finns inte ett grått hår i hennes röda hårsvall. I rätt sällskap kan hon dra skämt så grova att blommor vissnar i hennes närhet.
Som barnmorska har hon förlöst hundratals, kanske tusentals barn i byarna i det bördiga flodslandet.
Och nu hon är efterlyst, död eller levande.
Hon förde Tiondeboken i tio år i sitt område. Var tionde nyfödd tillföll DMH. Gosse eller flicka, fattig eller rik, vanskapt eller hel, så länge barnet hade andats i en dag och en natt tillhörde det DMH. Lirit förde bok över vilka som föddes, så att hon säkert skulle kunna säga vilket barn som var det tionde. Att undanhålla DMH hans tionde hade bara ett straff - döden.
Lirit är en nivå 2 präst/helare.
Lirit ser ut som vilken kvinna ur allmogen som hellst, kanske något kortare, kanske något bredare än snittet. 35 år har farit ganska varsamt fram, och än finns inte ett grått hår i hennes röda hårsvall. I rätt sällskap kan hon dra skämt så grova att blommor vissnar i hennes närhet.
Som barnmorska har hon förlöst hundratals, kanske tusentals barn i byarna i det bördiga flodslandet.
Och nu hon är efterlyst, död eller levande.
Hon förde Tiondeboken i tio år i sitt område. Var tionde nyfödd tillföll DMH. Gosse eller flicka, fattig eller rik, vanskapt eller hel, så länge barnet hade andats i en dag och en natt tillhörde det DMH. Lirit förde bok över vilka som föddes, så att hon säkert skulle kunna säga vilket barn som var det tionde. Att undanhålla DMH hans tionde hade bara ett straff - döden.
Lirit är en nivå 2 präst/helare.
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Peregrine Winter - Ruter/Mynt 2
I kaoset efter DMHs fall drev ett tåg flyktingar genom byn. Det var inte mycket till by, en brunn, tjugo familjer med starka släktband sinsemellan, hus av torv och sten, några hundra får, härjade odlingar omgärdade av låga stenmurar till skydd mot vinden och fåren och, det var stort sett det.
När tåget drog vidare blev en flyktingarna kvar. Byborna trodde honom först vara helt värdelös, och att han bara skulle bli en börda, men det visade sig att Perrin kunde göra nytta ändå. Med hjälp av sin pappersmagi kan han förutse vilka priser som osten kan säljas till i dalen, vilka tyger som kommer att gå åt mest på marknaden, saker byborna hade en vag känsla för tidigare, men nu fick bekräftat för sig. Perrin har gjort några ändringar på redskapen som används för trådframställning, samlat byns resurser för att köpa en vävstol som gör att en vävare på en vecka gör det som skulle tagit en månad med de gamla.
Han har verkligen ingen hand med fåren, och han för för gammal för att göra riktig nytta på fälten, men livet i byn har verkligen blivit bättre sedan han kom. Lite enklare, lite rikare, hans förbättringar har hjälpt dem alla.
Samtidigt lever Perrin i fruktan. Här i bergen finns det ingen som känner honom vid hans rätta namn, högvördige gillesmästare Peregrine Winter, eller som den namnlöse svartklädde tortyrmästare som tvingade ur tillfångatagna spioner/rebeller deras hemligheter. Byn har inte många besökare. Men förr eller senare kanske någon känner igen honom, skägget och ylledräkten till trots.
I kaoset efter DMHs fall drev ett tåg flyktingar genom byn. Det var inte mycket till by, en brunn, tjugo familjer med starka släktband sinsemellan, hus av torv och sten, några hundra får, härjade odlingar omgärdade av låga stenmurar till skydd mot vinden och fåren och, det var stort sett det.
När tåget drog vidare blev en flyktingarna kvar. Byborna trodde honom först vara helt värdelös, och att han bara skulle bli en börda, men det visade sig att Perrin kunde göra nytta ändå. Med hjälp av sin pappersmagi kan han förutse vilka priser som osten kan säljas till i dalen, vilka tyger som kommer att gå åt mest på marknaden, saker byborna hade en vag känsla för tidigare, men nu fick bekräftat för sig. Perrin har gjort några ändringar på redskapen som används för trådframställning, samlat byns resurser för att köpa en vävstol som gör att en vävare på en vecka gör det som skulle tagit en månad med de gamla.
Han har verkligen ingen hand med fåren, och han för för gammal för att göra riktig nytta på fälten, men livet i byn har verkligen blivit bättre sedan han kom. Lite enklare, lite rikare, hans förbättringar har hjälpt dem alla.
Samtidigt lever Perrin i fruktan. Här i bergen finns det ingen som känner honom vid hans rätta namn, högvördige gillesmästare Peregrine Winter, eller som den namnlöse svartklädde tortyrmästare som tvingade ur tillfångatagna spioner/rebeller deras hemligheter. Byn har inte många besökare. Men förr eller senare kanske någon känner igen honom, skägget och ylledräkten till trots.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,529
Spader 4:
Den Blodsvarta rustningen var en av den mörka herrens artifakter och tortyrredskap. Rustningen försätter bäraren i fruktansvärd smärta från de många magiska nålar som kopplar rustningen till bäraren och förslavara bäraren till Den Mörka Herrens vilja. Men med Den Mörka Herren död finns det ingen som kontrollerar rustningen bärare. Men rustningen går inte att ta loss. Utan den mörka herren har den låst sig och håller offret i den vid liv, gör bäraren nästan ostoppbar och driver denna till vansinne med de eviga plågorna.
Han eller hon har inte längre ett namn, smärtan har ätit allts om en gång var personen som stoppades i rustningen. Bäraren leder nu en arme av vansinniga män och kvinnor, torterade bortom punkten för rationella tankar. De kommer till en stad och mördar, äter och korsfäster alla som är för svaga för att överleva och torterar resten med magi till att följa bäraren och fortsätta cykeln.
För varje dag som går blir bärarens sinne skarpare och klarare. Inte nådigare eller mer friskt, bara klarare och skarpare som vansinne slipat tills det har en egg.
För att stoppa Den Blodsvarta Rustningen måste en grupp äventyrare förutste var de kommer slå till näst och sedan kämpa sig genom en hord av nu galna men nyligen helt oskyldiga människor och sedan döda ett nästan odödligt tortyr offer.
Den Blodsvarta rustningen var en av den mörka herrens artifakter och tortyrredskap. Rustningen försätter bäraren i fruktansvärd smärta från de många magiska nålar som kopplar rustningen till bäraren och förslavara bäraren till Den Mörka Herrens vilja. Men med Den Mörka Herren död finns det ingen som kontrollerar rustningen bärare. Men rustningen går inte att ta loss. Utan den mörka herren har den låst sig och håller offret i den vid liv, gör bäraren nästan ostoppbar och driver denna till vansinne med de eviga plågorna.
Han eller hon har inte längre ett namn, smärtan har ätit allts om en gång var personen som stoppades i rustningen. Bäraren leder nu en arme av vansinniga män och kvinnor, torterade bortom punkten för rationella tankar. De kommer till en stad och mördar, äter och korsfäster alla som är för svaga för att överleva och torterar resten med magi till att följa bäraren och fortsätta cykeln.
För varje dag som går blir bärarens sinne skarpare och klarare. Inte nådigare eller mer friskt, bara klarare och skarpare som vansinne slipat tills det har en egg.
För att stoppa Den Blodsvarta Rustningen måste en grupp äventyrare förutste var de kommer slå till näst och sedan kämpa sig genom en hord av nu galna men nyligen helt oskyldiga människor och sedan döda ett nästan odödligt tortyr offer.
OT: Ofta är det ösigt och fartigt att läsa dyslektikers texter eftersom dom skriver på ett sätt som man tänker eller pratar istället för att vara fast i skrivregler. Kändaste exemplet är väl Elmore Leonard som bl.a. skrivit Jackie Brown–filmen
Cybot
Mest spelbar
Spader 7: Isfasan/Hrimgandr
Långt innan han blev Den Mörke Herren ledde han en expedition till de iskalla vidderna, och där brände han Isgudens tempel, och slaktade alla isgudens heliga djur och alla hans druider. Förutom en. En ung akolyt slogs i kedjor av järn och drogs ner från vidderna, och med sig hade han det fåtal av isgudens heliga texter han kunde bära och ett dussin ägg. De flesta av dessa ägg dog på vägen (och de slavar som hade satts att vaka över dem avrättades), men ett enda ägg kläcktes och ur detta ägg kravlade Isfasan.
Isfasan är en gigantisk Isorm som har blivit en av symbolerna för DMHs terrorvälde. Det var DMHs vana att vid gladiatorspel driva in Isfasan på arenan, kravlande på sina hundratals ben, blödande ifrån pikstick och galen av smärta. Allt annat på arenan var dödsdömt, då en Isorm är stor som en lada, tung som en uråldrig lindorm och kan spruta ett frätande gift. Detta var ödet för dem som DMH hatade mest; motståndsledare, kättare och subversiva.
Jobbet att åter igen sätta på munkorgen och göra Isormen hanterbar föll på den namnlöse akolyten, som nu har blivit gammal, böjd och gråskäggig, tyngd av sina sorger och längtan efter de frusna slätterna.
När DMH föll flydde Akolyten och Hrimgandr till en avlägsen glaciär, högt uppe i Seraks berg där de lever isolerat och undangömt. Folkets hat brinner dock starkt, det är många som har förlorat nära och kära till Isfasans käftar och gift.
Långt innan han blev Den Mörke Herren ledde han en expedition till de iskalla vidderna, och där brände han Isgudens tempel, och slaktade alla isgudens heliga djur och alla hans druider. Förutom en. En ung akolyt slogs i kedjor av järn och drogs ner från vidderna, och med sig hade han det fåtal av isgudens heliga texter han kunde bära och ett dussin ägg. De flesta av dessa ägg dog på vägen (och de slavar som hade satts att vaka över dem avrättades), men ett enda ägg kläcktes och ur detta ägg kravlade Isfasan.
Isfasan är en gigantisk Isorm som har blivit en av symbolerna för DMHs terrorvälde. Det var DMHs vana att vid gladiatorspel driva in Isfasan på arenan, kravlande på sina hundratals ben, blödande ifrån pikstick och galen av smärta. Allt annat på arenan var dödsdömt, då en Isorm är stor som en lada, tung som en uråldrig lindorm och kan spruta ett frätande gift. Detta var ödet för dem som DMH hatade mest; motståndsledare, kättare och subversiva.
Jobbet att åter igen sätta på munkorgen och göra Isormen hanterbar föll på den namnlöse akolyten, som nu har blivit gammal, böjd och gråskäggig, tyngd av sina sorger och längtan efter de frusna slätterna.
När DMH föll flydde Akolyten och Hrimgandr till en avlägsen glaciär, högt uppe i Seraks berg där de lever isolerat och undangömt. Folkets hat brinner dock starkt, det är många som har förlorat nära och kära till Isfasans käftar och gift.