Jag har också sett
For your eyes only, och till skillnad från krank så befäste den sin status som en av Krilles favvo-Bond-filmer.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/NGrptJTswNg"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/NGrptJTswNg" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
The walk. Sedan kicker - formeln sitter som en smäck. Bond besöker ex-fruns grav, flyger radiostyrd helikopter och hivar ner skallig skurk i skorsten. Sedan kommer Bond-låten, den här gången framförd av Sheena Easton, med bubblor, vattentema och nakna flickor i silhuett. För första gången så får vi dessutom se sångerskan själv.
Efter introlåten kommer själva ståryn: spionskeppet St Georges sänks av en gammal mina och sjunker på icke tillräckligt djupt vatten. Fröken Melina kommer hem till päronen bara för att se dem bli ihjälskjutna av en slemmig spanjor. Päronen råkar vara anställda av brittiska regeringen för att hitta St Georges, så Bond ger sig på fallet.
I Spanien ska han precis prata med den slemme spanjoren när han blir fångad. Precis när Bond ska bli avrättad så förvandlar Melina honom till en igelkott. Bond och Melina hälsar på varandra och åker bil genom det spanska höglandet, jagade av slemma skurkar. Melina åker hem, och det gör Bond också. Med Qs magiska manick plockar de fram en identitet på en tölp som betalade spanjoren, och Bond åker iväg till Cortina, Italien, och pratar med den grekiska smugglaren Kristatos. Melina kommer också dit men övertalas att öka hem. Sen blir det vintersport i form av konståkning, skidskytte, backhoppning, off-pist, rodel, isracing, nån form av curling tror jag, och hockey, innan Bond drar vidare till Grekland för att prata med Duvan Columbo.
Väl i Grekland så spelar Bond bacarat, äter middag med Kristatos, och nuppar grevinna. Efter att spanjorens betalare kört ihjäl grevinnan så får Bond träffa Columbo, som talar om att Kristatos är en skurk och att Columbo är den schysste killen, och det bevisar Columbo genom att spränga ett heroinlager med Bond, varefter Bond hivar spanjorens betalare över kanten.
Melina och Bond dyker sedan ner och hämtar dagens McGuffin från St Georges vrak, med lite sidospår i form av bomb-desarmering, pansardykare och miniubåtsduell, innan Melina och Bond får konfekten snuvad. Lite vattensport senare talar Melinas papegoja Max om att mcguffinen har tagits till St Cyril, ett gammalt kloster längst upp på en klippa. Bond utövar lite friklättring, våld inträffar, Kristatos får det han förtjänar och ryssarna får inte tag på McGuffinen.
Sedan får Mrs Thatcher höra en massa goja medan Bond och Melina badar näck i adriatiska havet.
---
Precis som krank säger så är den här inte lika over the top som de närmaste Bond-filmerna. Den känns till och med nästan trovärdig! Det är inte mycket apagrunker och manicklar, Bonds Lotus spelar ingen större roll, McGuffinen är en rätt trovärdig McGuffin men likväl är dess roll mest att få alla att jaga skiten. Världen går inte under, och ingen hotar att spränga den i luften annat än indirekt om ryssarna får för sig att använda övertaget som McGuffinen skulle ge dem om de fick tag på den. Inte ens en bil som tippar över kanten exploderar, utan den enda bil som exploderar är Bonds försåtsminerade Lotus!
Inte heller nuppar han flickor särskilt mycket, utom gräfin Lisl von Schlaf (
Cassandra Harris), en österrikisk grevinna som visar sig komma från Liverpool. Han lyckas undvika Bibi Dahls (
Lynn-Holly Johnson) charm, och Melina Havelock (
Carole Bouquet) har inte tid för sånt tjafs innan hennes hämnd är avklarad. Melina är nog också den Bond-brud som jag finner mest tilltalande. Om man bortser från att jag är svag för tjejer med långt hår så är hon en kvinna som inte är rädd för skit under naglarna, gör saker själv, tar plats rent spontant och inte ger männen en chans att be om ursäkt innan det är gjort, och har en Citroën CV-2. En gul. Och det gör faktiskt den här filmen än mer speciell: den har ett signifikant gästspel av det andra Bond-fordon som jag har färdats med!
Jag får faktiskt en känsla av att det mycket mer jordnära är själva poängen med den här filmen. Jag menar, Bond till och med låser sin Lotus. Med nycklar! Redan i kickern, när Bond hivar ner en av rättighetstvistskäl onämnd person i skorstenen (flintskallighet och katt och stödkrage är en dead giveaway att det är Blofeldt som får ett plötsligt ras) så känns det som att det där är filmskaparna som säger "nu får det fanimej räcka med de här världsförintarfjanterierna! Nu gör vi oss av med SPECTRE för gott, och koncentrerar oss på riktiga grejer!"
Bond-vis tar det här mig tillbaka till From Russia With Love, även den nästan trovärdig, och förutom att det inte dör så jävla mycket folk så påminns jag om en annan av mina favoritfilmer, nämligen Örnnästet!
Och jag gillar det.
Om inte annat för detta: hur fan toppar man Moonraker? Det känns helt enkelt som att alla försök att toppa Moonraker kommer att bli superfjantiga, alla försök att göra något lika outlandish men inte Moonraker kommer alltid att jämföras med Moonraker som något bättre. Det känns som ett väldigt naturligt val för den här filmen. Eftersom det är helt jävla omöjligt att toppa Moonraker, så måste man gå tillbaka till rötterna.
De återkommande rollerna är färre än vanligt. M har semester, så vakthavande befäl (
James Villiers) har, öh, befälet i hans frånvaro ety Bernard Lee, som spelade M tidigare, råkade avlida sedan sist. Q (
Desmond Llewelyn) har en mer aktiv och understödjande roll än vanligt, medan Moneypenny (
Lois Maxwell) har sina sedvanliga repliker. Frederick Gray, försvarsministern, spelas av
George Keen igen.
Walter Gotell spelar den ryske spionchefen Gogol och han är lika gubbsjuk som i förra filmen.
Kristatos (
Julian Glover) har en kul switcheroo, från kontakt och informatör till skurk, som än mer underbygger likheten med Örnnästet. Han är understödd av Erich Kriegler (
John Wyman), en östtysk superatlet som jobbar för KGB, och Emile Leopold Locque (
Michael Gothard), holländsk lönnmördare och psykopat.
Titellåten måste räknas som en av de klassiska Bond-låtarna. Den skiljer sig från de andra men passar in klockrent, från dess lugna inledning till dess crescendo i refrängen, och Sheena Easton har rösten som krävs för den.
Den har inte mycket effekter. Det mesta görs i kameran som praktiska effekter eller som back projection. Den har coola sets och en massa undervattensjobb som är tätt, klaustrofobiskt, bubbligt och påtagligt som fäen.
Som sagt, en av mina stora favoriter bland Bond-filmer, och det var ett nöje att se den igen!
Bond är tillbaka nästa vecka i
Octopussy.
