Krille said:
...så påminns jag om en annan av mina favoritfilmer, nämligen Örnnästet!
Har man sagt A så får man säga B! Nu har jag även återbetittat
Where Eagles Dare från 1968.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/b-_P-DoBe6E"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/b-_P-DoBe6E" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Året är 1944 (eller möjligen sent 1943), och brigadgeneral George Carnaby (
Robert Beatty) blir nerskjuten av tyskarna på vägen till en konferens om krigsplanerna för invasionen i väst. Han förs till Schloss Adler i södra Bayern för att förhöras. Major John Smith (
Richard Burton), med hjälp av löjtnant Morris Schaffer (
Clint Eastwood), fem andra brittiska kommandosoldater, MI6s kvinnliga toppagent Mary Elison (
Mary Ure), skickas in för att frita Carnaby, med hjälp av en hemlig agent långt bakom fiendens linjer, barflickan Heidi (
Ingrid Pitt), innan Carnaby knäcks och avslöjar allt.
---
Ståryn är ovanligt invecklad, med spioner, dubbelspioner, trippelspioner, interna motsättningar hos tyskarna, och minst en dubbel
Xanatos Gambit. Dessutom har den en satans massa explosioner, en helt onödigt exploderande kübelwagen, en plogbilsjakt, en linbanefajt som säkerligen låg som förebild till den i Moonraker, en helikopter, och något av ett världsrekord i döda nazister vid tiden.
Burtons undertryckta brittiska skådespeleri påminner inte så lite om Sean Connerys Bond. Clint Eastwood går omkring och ser antingen ut som om han inte har en aning om vad som händer, eller så biter han ihop och skjuter tyskar som fan! Och då trivs han som fisken i vattnet!
Mary Ure gör en rätt kul spiontjejroll, och hon och den blekare Ingrid Pitt har den underliga förmånen att spela en roll som till stor del spelar en roll.
Det här dubbelspelet är Mary och Heidi inte ensamma om. Faktum är att det är rätt många som har motsvarande, men det är framförallt hos Mary och Heidi som det märks. Övriga dubbel- och trippelspioner har visserligen flera lager, men de är i stort sett identiska så det går knappt att se någon skillnad mellan John Smith från MI6 eller hans tyska alias Johan Schmitt från SD.
Däremot finns det en rätt skön schizofren kontrast mellan rollen som "Maria från Frankfurt" och Mary Elison från MI6. En motsvarande kontrast finns även i Heidi, men inte lika uttalad eftersom det är Mary som är tredje huvudperson efter Smith (Burton) och Schaffer (Eastwood). Likväl är det en rejäl skillnad mellan den flörtiga barflickan på ölstugan Zum Wilden Hirsch och den hemliga agenten som med smalnande ögon och sammanbitna läppar knattrar k-pist genom bakrutan på plogbilen.
Från den beskrivningen så borde det inte vara förvånande att trots att det är en krigsfilm med en massa hårda män (Burton och Eastwood, för fan!) så hittar Heidi och Mary tid att prata med varandra om hur man infiltrerar ett bayerskt alpslott och andra saker som inte handlar om män. Som bonus får vi en liten diskussion mellan Mary/Maria och löjtnant Anne-Marie Kernitser (
Olga Lowe) som ansvarar för den kvinnliga personalen på slottet, och den handlar heller inte om män. Vare sig Heidi eller Mary är några kuttersmycken, utan synnerligen aktiva personer, minst lika kompetenta som grabbarna!
Filmen skrevs på sex veckor av Alistair MacLean, som parallellt med det också skrev boken med samma namn. Det var hans första filmmanus, för övrigt. De flesta av MacLeans böcker hade vid tillfället blivit filmer och MacLean hade också börjat fastna i någon form av svacka, men Örnnästet innebar en nytändning för honom.
Ron Goodwin gjorde musiken och skapade ett av de mest ikoniska krigsfilmsteman som någonsin gjorts:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/8XKGhG0W0LQ"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/8XKGhG0W0LQ" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
En stor del av filmen spelades in i byn Werfen i Österrike och i det närliggande slottet Burg Hohenwerfen. Har man vägarna förbi så kan jag rekommendera en guidad tur i slottet. Det är coolare än på film, även om linbanan faktiskt inte finns där. Den filmades på annan plats. Det finns en massa annat coolt historiskt i närheten, som exempelvis Hitlers Berghof, men jag föredrog ändå Hohenwerfen. Rediga tyska slott är coolare än en sketen funkisvilla, även om den ägdes av en österrikisk korpral!