Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v26

[Lukas]

Om någon håller koll vilket jag gissar att ingen gör, så skulle veckans Ricci film bli "The Cemetery Club" MEN eftersom den filmen visade sig vara lömsk och inte ville visa sig för mig så beslutade jag att skriva upp den på min rest lista och snurra vidare till addams family values från 1993.
Jag gillade som sagt första filmen trotsa att den har stora brister. Jag brukar i vanliga fall tycka att uppföljare är sämre än originalet, men så är inte fallet här. Den här uppföljaren är inte bara bättre utan den är faktiskt riktigt bra.

Handling: Ett nytt barn har föds i hos familjen Addams och fester blir förälskad i den nya barnflickan. Hon visar sig dock vara en seriemördare som gifter sig med rika men bara för att döda dem. Hon lyckas också få Addams barnen iväg skickade på sommarläger.

Filmen är over de top som sjutton, den innehåller mörkhumor och lek med ord. Och jag älskar den.

Ett av problemen i den förra filmen var Addamsernas odödlighet, men den här filmen använder den som en hel del roliga skämt.

Den här filmen vågar också vara ännu mörkare än den antyder två mord på barn, när det ena handlar om att barnet blir bränt levande(FUN,FUN,FUN).

Så betyder det att jag tyckte filmen var perfekt, nej, av någon anledning så tyckte regissören att det var en bra ide att slänga in lite pinsamhetshumor i mixen. Det funkar inte speciellt bra. sedan så spelar en del extra karaktärer över ganska kraftigt, även om det är lite av en poäng i filmen så stör jag mig på det.

Veckans Christina Ricci recension då: Hon är läskigt perfekt för den här rollen, hon är kall, lömskt och har något mordiskt i blicken. Om jag skulle möta någon med den blicken så skulle jag fly direkt.
Ricci fortsätter också att briljera med sitt minspel, det är en scen när Wednesday försöker tvinga sig att le, och det är så fantastiskt genomfört av Ricci att jag får gåshud.

 

[Lukas]

Du skulle litat på mig när jag sa att den inte var så pinsam

Flera, men långtifrån alla.

thats the thing, du får gärna säga vilka scener du faktiskt tyckte var pinsamma, för jag kan typ bara komma på två som jag kan förstå.

Det jag dock tycker det låter som du tycker fasligt mycket är pinsamt, vilket verkligen måste begränsa dit utbud av film du kan se.

Film är inte ett lika stort problem som att det hindrar mig från att uppsöka till exempel nya, obekanta situationer där jag riskerar att bryta mot outtalade sociala koder som får folk att tycka att jag är löjlig, töntig, och bara en liten skit som inte ska komma här och komma...

jag börjar känna att det här börjar gå mot en diskussion som du kanske inte vill ha helt offentligt, så om du vill prata om din ångest så kan du alltid PM mig.

 

[God45]

Re: Man of Steel

Fullt medhåll! Lex Luthor SÖG i alla stålmannen filmerna. SÖG! De klarar inte av att göra karaktären rätt och även om de gör det har han nackdelen att stålis inte kan slåss mot honom. Jag älskar Lex Luthor, kolla på min bild till vänster om ni inte tror mig, men jag var så glad att de körde Zod istället!

Medan jag har annan kritik mot filmen bör filmkritiker som vill ha tillbaks Jönsonligan Lex sluta recensera filmer!

Nu hoppas jag bara på att Brainiac eller Metallo är skurken i nästa film så att jag kan få två timmar av Superman som slår en robot!

 

[krank]

Jag har sett dokumentären Top Secret Rosies. Den handlar om vinnorna som jobbade som räknare (computers) i USA under andra världskriget, och som sedan också kom att bli de första att skriva program för den första (förenkling) elektroniska datorn ENIAC.

Det är en väldigt intressant dokumentär med bra intervjuer och så. Tyvärr blir den lite kort, särskilt som den innehåller en jäkla massa helt irrelevant filmmaterial. Dessutom är det flera intervjuer med män vars krigshistorier och ångest över att ha bombat civila visserligen är intressanta, men väldigt irrelevanta i sammanhanget. Jag fattar varför gubbarna är med; de använde de tabeller kvinnorna hade räknat fram med och utan maskiner. Men de får breda ut sig lite för mycket. Det är jättefint med gubbar som har dåligt samvete för att de bombat civila och grejer, men inte i den här filmen.

Jag hade velat se mer av kvinnor,a hört mer av deras berättelser, sett mer om ENIAC och även mer av den där differentialmaskinen de använde innan ENIAC kom in i bilden. Jag hade också gärna sett mer om deras liv efteråt; nu blev det mest en parentes i slutet. Visserligen blev de flesta av dem helt enkelt hemmafruar, men inte alla.

Jag hade också gärna sett lite mer intervjuer med kvinnliga programmerare 2013 som snackade om influenser och öppnade dörrar och så. Nu blev det mest en av kvinnornas sonsöner eller nåt som skrivit en uppsats nångång om dem och fått bra betyg.

Nä, den var bra men ganska hafsigt gjord, på sina håll.

Av vad jag kan minnas misslyckas den dessutom med Bechdeltestet. Kanske inte så konstigt; det är den sortens dokumentär som mest är intervjupersonernas berättelser och inget annat.

BETYG: Svårt... Jag sätter nog 4/5, ändå. Kunde varit bättre, men jag kan tänka mig att rekommendera den.

 

[krank]

thats the thing, du får gärna säga vilka scener du faktiskt tyckte var pinsamma, för jag kan typ bara komma på två som jag kan förstå.

Jag minns inte alla på rak arm; mitt scenminne är värdelöst. Kanske ser jag om filmen om ett tag, med färre pauser =)

jag börjar känna att det här börjar gå mot en diskussion som du kanske inte vill ha helt offentligt, så om du vill prata om din ångest så kan du alltid PM mig.

Mer att det är offtopic. Jag har inga problem med att ha sånt offentligt.

 

[Krille]

Jag tror jag vet vad jag ska titta på efter Bond: Foyle's War. Och jag har redan tjuvstartat med The German Woman, det första avsnittet.

Jag skaffade den här samlingsboxen med 22 avsnitt mest som inspiration till hemmafronts-mordlösande i Blå himmel, men nu verkar det som att jag håller på att fastna i den här brittiska deckar-grejen.

I bluray-boxen kommer avsnitten två och två på varje skiva, så förmodligen ser jag en skiva på raken och kommer med två avsnitt i veckan, och jag kommer nog inte gå in lika ingående som i Bond-filmerna på själva plotten utifall att någon faktiskt plockar upp den här serien. Trots allt är det en deckarserie, där mysteriet är en del av grejen.

Det är sommaren 1940. Detective Chief Superintendent (fan vad britterna har coola polisgrader) Christopher Foyle (Michael Kitchen) tycker inte att han gör nytta nu när kriget har börjat, och söker därför förflyttning till någonstans där han kan göra saker som är viktigare för kriget och landet. Men så dimper det ner ett mord på hans bord: Greta, en tysk kvinna, gift med en engelsk magistrat, har dött efter att ha ridit in i pianotråd så hårt att huvudet nästan ramlade av.

Tillsammans med sin nya chaufför, motorlottan Samantha "Sam" Stewart (Honeysuckle Weeks) tar han sig an fallet, och han försöker även värva den sårade Norge-veteranen Paul Milner (Anthony Howell) som nu ligger på sjukhus efter ha fått benet amputerat.

Motiv verkar finnas, då en lokal tös dödats av en förlupen tysk bomb och Greta trots allt på något sätt lyckades undkomma tvångsförflyttning från kusten, och swastikan som någon karvade in i trädet vid mordplatsen pekar ju på hämnd. Men det är inte riktigt så enkelt.

Jag fann Christopher Foyle en trevlig och sympatisk person, tystlåten och inåtvänd med en hel del i bagaget, och inte rädd för att vare sig vända sig till utomstående efter råd eller stå upp mot sina överordnade. Tråden med hans son Andrew (Julian Owenden) som har kallats in och mönstrats till RAF var en trevlig upplevelse som gav blandade känslor av oro och stolthet.

Samantha Stewart var sådär irriterande trevlig och nyfiken som bara en ärtig brittisk lotta eller sjuksköterska eller studentska kan vara, dessutom kompetent nog att ta egna initiativ och inte bara köra runt Foyle (som inte kan köra bil), men helt utan poliserfarenhet. Rollfiguren är än så länge rätt tunn och det finns inte lika mycket bakgrundsbaggage, utöver att en klase av hennes manliga släktingar är präster i Church of England.

(Bifråga: hur kommer det sig att brittiska skådespelartjejer heter saker som Saffron Burrows eller Honeysuckle Weeks? Det trodde jag var namn som bara amerikanska hippies gav sina ungar medan de bolmade gräs, typ som River Phoenix née Bottom.)

Paul Milner är än så länge ganska outvecklad - en intelligent person men med en hel del i bagaget. Men mycket mer än så vet vi inte än. Det hintas om att hans fru inte är helt förtjust i att ha en make som är krigsinvalid.

Avsnitten är ca 100 minuter långa, dvs tv-filmslånga och självständiga. Produktionen lämnar ingenting att klaga på. Man drar full nytta av BBCs kostymarkiv och rekvisitaproduktion, och kamerajobbet och scenografin utnyttjar till fullo den engelska och irländska landsbygdens alla möjligheter att snabbt och enkelt titta åt rätt håll där precis ingenting har ändrats sedan 1875 eller så. En del spelas in i London, mestadels genom att inte visa utomhusscener eller med begränsade sådana.

Fördelen med deckare är att man inte behöver 150 miljoner dollar för specialeffekter eftersom det begränsade scopet och dialogdrivet manus gör att man kan effektivt dölja att det är gjort för TV med en bråkdel av produktionsbudgeten av till exempel Man of Steel. Så serien känns helt enkelt förbannat prisvärd.

Jag hittar inte mycket anakronismer än, utom att "detective chief superintendent" är en polisgrad som inte fanns förrän 1949.

Mordståryn har tillräckligt många krumelurer för att faktiskt överraska, även om man lämnar tillräckligt många ledtrådar för att det ska gå att gissa - och sedan plockar upp dessa scener i återblickar när mordmysteriet avslöjas i bästa Hercule Poirot-stil.

Min vana trogen så sätter jag inte betyg, annat än att säga att den här får bli mitt veckonöje efter att Bond tar slut. Och det får nog räknas som ett bra betyg.

 

[Übereil]

Re: Last man standing

Nu är det förresten bara två pers kvar i Last man standigtävlingen: God45 och Rymdhamster. Nu blir det strid på kniven!

Anth (Argh!) och Übereil har nu åkt ut.

Trist; jag trodde att Übereil skulle komma till skott. Vet att han skrev typ i söndags att han skulle försöka hitta en film...

Jag skrev i Söndags att jag inte orkade och därför sket i det. Rymdis hittade dock en Dolf Lundgren film som jag orkade ungefär tio minuter av innan jag la ner.

Übereil, som tänkte se en film på fredagen, men det blev inte av

 

[krank]

Re: Last man standing

Jag skrev i Söndags att jag inte orkade och därför sket i det.

Ah, det missade jag. Sry.

 

[Guest]

Igår såg jag och tösen på den bioaktuella Bakom stängda dörrar. Det är en fransk thriller som handlar om en gymnasieelev som börjar beskriva sin klasskamrat och dennes familj i olika skoluppgifter till sin lärare i franska. Under lärarens mentorskap av studenten blir beskrivningarna av sagda familj mer och mer ingående.
Riktigt bra film, en ganska snäll thriller förvisso men den är lika spännande som en bra sådan. Därtill så är dialogen jäkligt rolig.

4/5 croissanter

 

[wilper]

Vivian Maier: Who Took Nanny's Pictures?

Vivian Maier: Who Took Nanny's Pictures?

2009 hittades stora mängder oframkallad film i ett förråd i Chicago. Samtidigt halkade en äldre dam på gatan och slog sig så illa att hon skulle komma att avlida på sjukhuset.

Kvinnans namn var Vivian Maier, hon arbetade med barn och hon blev berömd först efter sin död.

Dokumentären från BBC var ok. Mycket bilder och intervjuer med folk som kände henne. Problemet är att hon var väldigt hemlighetsfull så man vet inget om någon "sanning" bakom fotografierna. Jag har sett dokumentärer om dinosaurier med mer konkret info än man får om Maier i den här.

Men den får en 3a. Det var många fina bilder. Lite kameraporr, och antagligen så mycket info som faktiskt finns.

 

[krank]

Jag har set Star Trek rebooten alltså.

Jag såg den på bio första gången, och det var nog tur för den funkar bättre ju större skärm man har. För det här är ett riktigt effektactionmästerverk.

Nå, plotten då: Kirks farsa dödas av ett konstigt Romulanskt skepp plötsligt dyker upp, och Kirks bana in i Starfleet blir lite krokigare än i den förra filmserien. Men han blir i varje fall polare med doktor McCoy, så allt är i princip i sin ordning.

Sen kommer det ett nödsamtal från Vulcan, och USS Enterprise, kaptenat av amiral Pike, sätter av ditåt. Det är dock något lurt, och det har med de där romulanierna som dödade Kirks pappa att göra...

Plotten är hittepåad av samma snubbe som gjorde Lost, och det märks nog; skillnaden är att här var han faktiskt tvungen att hitta på slutet samtidigt som början, så filmen hänger ihop mycket bättre än Lost. Karln ska göra film, inte TV-serier.

Det är en rätt ball plott, för en gångs skull lyckas en hämndhistoria fånga mitt intresse. Kanske för att de har med tidsresor och en Spock som blir riktigt förbannad.

Filmen ändrar en hel del i "tidslinjen", det är i mina ögon en riktigt trevlig reboot - som rentav är en reboot i själva den fiktiva världen tack vare just tidsresande. Vilket jag tycker är sketaballt.

Sen är det inte alls samma sorts mer långsamma, tänkvärda scifi som jag tycker the motion picture gjorde så enormt bra. Tvärtom; som jag nämnde i början är det här en redig actionfilm, specialeffektsextravaganza. GIllar man inte efektfilm med högt tempo från början till slut ska man nog se en annan film. Eller om man inte gillar lens flares, för såna används i massor. Jag tycker mest det är snyggt. Estetiken funkar, tempot är megahögt, skådespelarinsatserna bra, de roliga referenserna till de gamla verken sitter som en smäck (amiral Archers hund, hoho). Jag har nog egentligen ingenting att klaga på, när jag tänker efter. Skulle vara att kvinnorna i filmen inte har så mycket att säga eller göra, då. Det är mest Uhura, och hon är mest bakgrund tyvärr. Trist; med original-Uhura bröts många gränser men sen verkar det inte hänt något. Det här är fortfarande en berättelse om män som gör saker.

Bechdel: Tja... Uhura och hennes rumskamrat pratar faktiskt om något som inte är Kirk i några meningar, innan Uhura räknar ut att Kirk ligger under rumskamratens säng. Och de har båda namn.

Men jag vet inte... Fokuset i den scenen är fortfarande på Kirk. Men jag ger "med tvekan godkänt".


Men annars är det en förbannat skitbra film, tycker jag. Jag hade inte tråkigt en sekund, trots att jag såg på filmen på en ganska liten TV (jämfört med min vanliga) och trots att jag sett den förut.

BETYG: 5/5

 

[Anarchclown]

Ok. Har inte postat några filmrecensioner sedan första veckan och bara följt tråden sporadiskt. Men nu såg jag en film som helt klart var värd att nämna och som folk säkerligen redan pratat om.

Jag har sett The Raid: Redemption. Det är en Indonesik ultravåldsrulle. När jag säger ultravåld så menar jag verkligen ultravåld, det får Rambo att framstå som snällt i jämförelse. Det finns ingen humor och ingen pardon över huvud taget.

Filmen är snyggt filmad, har fantastiska specialeffekter på precis den nivå den behöver och har lagt jävligt mycket tid på att få saker att se riktiga ut. Med detta sagt så är alla några nivåer hårdare än en riktig typ är, även om de fort fastställer att både yxor, knivar och skjutvapen faktiskt dödar folk.

Otroligt bra koreografi med ett väldigt skönt flyt och actionskådisar som vet vad de håller på med och inte behöver hundra klipp per sekund. Ok, det är inte en fruktansvärt djup film, det finns kvinnor som spelar roll i storyn men de får inte säga så mycket eller ens vara med i bild. Storyn är lite överdriven men definitivt inte osammanhängande och ganska cool.

Filmen är inte för den kräsmagade och de har inte sparat på spektakulära sätt att dö på, detta sker allt som oftast framför kameran och inte utanför bild. Men om man gillar brutala filmer med ett så högt tempo att man knappt kan andas så kan denna film definitivt rekommenderas.

Mitt betyg blir tvådelat.
Hantverksskicklighet inom sin genre: 5/5
Story 3/5

Det är verkligen sällan jag ser på en våldsfilm nuförtiden och sitter och ser ut som att jag är någonstans mellan road och illamående med spontana utrop. Vanligtvis brukar det vara slötittande som gäller.

 

[krank]

Jag har sett Wreck-it Ralph.

Det är en 3D-animerad Disneyfilm om en tv-spelsskurk vid namn Wreck-it Ralph, som efter 30 år i sitt arkadspel tröttnar på att inte få någon uppskattning och alltid ses som ful och dum och elak. Så han sticker, med målet att skaffa sig en medalj och därmed visa att han är värd nå't.

Det här är en fantastiskt rolig film. Den kör hela spektrat från slapstick och dåliga ordvitsar (duty/doody, höhö) till extremt många och snygga referenser till gamla och nya TV-spel (Street Fighter, Sony, Frogger, Pac-man, Mario Kart...). Referenshumorn gillar jag särskilt.

Jag skrattade så jag grät.

Storyn är ibland en smula förutsägbar, men jag lyckades vara såpass underhållen och okritisk att jag inte såg twisten komma.

Sen är jag jävligt gråtmild, så jag grinade även när det gick bra.

Kommentarer om slutet:

Spoiler

Jag avskyr den krystade kärlekshistorien mellan "hjälten" från Ralphs spel och Calhoun från Hero's Duty. Hon var jävligt hård och förbannat cool och behövde ingen kärlekshistoria. Den hade liksom ingen vettig plats i filmen alls, och det var synd att de inte kunde ha en snygg och hård brud som inte behövde bli nåns kärleksintresse. Framför allt iom att hon trots allt annars hade en klassiskt manlig roll.

Däremot älskar jag att Vanellope vägrade prinsesstiteln. Att hon inte vill ha den fula, obekväma klänningen, och istället gör om stället till en demokrati. Lysande!

Men, bortsett från nån enstaka nitpick tycker jag att den här filmen är awesome.

Jag gillar att 50% av de hyfsat aktiva semi-huvudrollerna var kvinnor, även om Calhoun fick vara lite för passiv. Filmen fixar också Bechdel.


BETYG: 5/5

 

[slanfan]

The raid (Redemption) är en av mina absoluta favoriter när det kommer till våld! Det är så hårt!
Anledningen till att den heter redemption är ju för att Amerikanerna klistrade dit namnet. Vi kan snart vänta oss en remake med det slimmade namnet The Raid.

Jag måste rekomendera samma gängs tidigare film Merantau. En lite sorgsnare och mer verklighetsliknande rulle. Med våld!

 

[Krille]

Så har även jag sett Casino Royale.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/A1AMUmkj-ck"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/A1AMUmkj-ck" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Som synes så är The Walk och pistolskottet inte densamma som förut. Den avslutar kickern istället för att inleda den, och det är inte så mycket walk alls, utan mest ett pistolskott och rödklägg med lite 3D på.

Nå, det här är en reboot. Kickern, som är i svartvitt, börjar med hur Bond (Daniel Craig) får sin status som dubbelnolla (pun intended). Efter sedvanlig cool introsekvens (som inte är en titellåt, utan heter "You know my name" och framförs av Chris Cornell) så får vi en kort titt i Mali, där någon (Mads Mikkelsen) får ta emot en massa pengar. Sen snabbt till Madagaskar där Bond motionerar tillsammans med en bombmakare till en ambassad för ett onämnt land där det skjuts en jefla massa. Bond skjuter bombmakaren och smäller av en stor bomb, och hittar ett meddelande från en annan någon (Simon Abkarian).

Sen får vi se en närbild på Le Chiffres (Mads Mikkelsen) flickvän Valenka (Ivana Miličević) komma upp ur vattnet medan Le Chiffre visar dåligt pokerfejs, sin ovanliga fysik i form av feldragna tårkanaler som gör att han gråter blod och sin excellenta kunskap i sannolikhet.

Klipp över till M (Judi Dench) som skäller ut Bond på grund av dennes internationella blunder, medan denne lånar Ms dator för att luska ut var den andre någon skickade meddelande till bombmannen, så efter sedvanlig utskåpning så drar Bond till Bahamas för att njuta av solen, havet, utsikten och pokerspelet. Han lånar Ms lösenord för att identifiera den andre någon som Alex Dimitrios och hittar dennes kompis Le Chiffre, och chockar baren genom att inte beställa en skakad vodka martini. Sedan spelar han skjortan eller i alla fall bilen från mr Dimitrios och förför hans fru Solange (Caterina Murino) och bevisar att han inte har någon skam i kroppen. Men han får reda på att Alex ska till Miami.

Så Bond följer efter till Miami och får en kniv mot ryggen från Alex. Bond vänder ger tillbaka kniven till Alex buk och hittar Alex kontakt Carlos (Claudio Santamaria), som egentligen är en terrorist som ska spränga en prototyp till en jättejumbo från Skyfleet. Så Bond ser till att stoppa honom, vilket tar typ en kvart.

En massa esposition: Solange är död och torterad, Bond får en spårgrunka i armen, Le Chiffres namn dyker upp, och Le Chiffre visar sig ha svindlat bort sina klienters pengar genom att busa på börsen med flygaktier och sedan terrorisera dem så att deras aktier rasar - vilket han nu hade försökt med Skyfleet. Eftersom terrorattacken misslyckades så har nu Le Chiffre väldigt ont om andras pengar, och de tänker han vinna på poker.

Bond och finansdepartemantets representant Vesper Lynd (Eva Green) åker tåg till Montenegro för att spela poker på Casino Royale och se till att Le Chiffre inte vinner så att han tvingas söka asyl i utbyte mot allt han vet om terrorister.

Sen spelar Bond poker, gör sig av med ett par av Le Chiffres fordringsägare, får smak för "Vesper martinis" (tre mått Gordons, en mått vodka och ett halvt mått Kina Lillet skakas med is och serveras med en remsa citronskal - drinken fick sitt namn efter boken Casino Royale, där Bond uppfinner den och undrar vad den ska heta) och smälter en smula för Vesper Lynd. Sen förlorar Bond men får extra pengar från Felix Leiter (Jeffrey Wright) istället för att lönnmörda Le Chiffre. Sen blir han förgiftad men tar det som en man och spelar skjortan av Le Chiffre.

Le Chiffre tar det inrte som en man, utan kidnappar Vesper Lynd så att Bond jagar efter i sin Aston Martin DBS. Vesper dumpas på vägen, Bond undviker för att inte köra efter och voltar som fan. Det avslöjas att Bonds kontakt är Le Chiffres kontakt, och skurkarna tar ut spårningsgrunkan ur Bonds arm.

Bond vaknar efter kraschen lagom till att torteras av Le Chiffre som verkligen vill ha sina pengar. Det är dock något som Bond tar som en man, innan en okänd man (Jesper Christensen) kommer in och har ihjäl Le Chiffre. Bond och Vesper rekupererar, skickar hem vinsten till finansdepartementet, och Bond skickar in sin avskedsansökan på segelsemester i Venedig.

Sen visar det sig att vinsten från pokerspelet inte har kommit hem och att Vesper jobbar för fel person. Så Bond följer efter, hittar skurkarna som Vesper ska lämna över pengarna till, och sänker ett helt hus i den efterföljande fajten! Tyvärr sjunker Vesper med huset och den okände mannen som sköt Le Chiffre vandrar iväg med pengarna. Vesper hade gjort ett avtal för att rädda Bonds liv i utbyte mot pengarna i vetskap om att hon förmodligen skulle dö. Men hon lämnar i alla fall en ledtråd till den okände mannen, Mr White. Bond letar upp honom, skjuter honom i knät, och presenterat sig som Bond. James Bond.

---

Vi ser inte röken av någon Q eller Moneypenny, och även om Bond får sina coola prylar inklusive en sprillans ny Aston Martin DB5 med bifogade gadgets så får vi ingen komisk introduktion av den.

Den här filmen är en reboot. I princip allt gammalt från tidigare Bond är borta, utom Judi Dench och Aston Martin.

Bond själv är oerfaren som spion och gör misstag. Ms budskap och läxa till honom är att inte lita på nån, inte ens sina tilldelade allierade. Däremot är Bond själv jävligt fysisk. Han är ex-SAS och stenhård på alla sätt! Han är mer av en arbetargrabb som rekryterats från Oxford där han läste genom någon form av stipendium, och inte den smilige överklassagenten som skickats till Oxford av sina rika föräldrar.

Le Chiffre är en i raden av skurkar med underliga åkommor. Okej, det är kanske ingen superkraft att vara underbarn i matte, men konceptet med nackdelen "skum fysisk åkomma" kombinerat med någon form av specialfördel känns inte helt trovärdig, ens efter tredje gången. Le Chiffre är också en grymt underutnyttjad skurk.

Vesper Lynd är inte en favorit-Bondbrud. Även om hon får delta i manligheten två gånger genom att slå på en indrivares hand tills han tappar pistolen och senare defibrillera Bond så känns det mer som kvot-action. Hennes jobb mest att skrika när andra gör manliga saker, vara sarkastisk däremellan, pussa på Bond mot slutet och offra sig för dem hon älskar. Två gånger!

M är fantastisk. Hon kan vara varm, beskyddande, älskvärd, kall, sarkastisk och cynisk samtidigt! Här får hon spela ut allt hon kan, även om hon inte är i fält på samma sätt som i The World Is Not Enough.

Casino Royale är produktionsmässigt bra mycket bättre än Die Another Day, effekterna är mestadels praktiska och CGI märks inte alls. Bilar voltas på riktigt och när huset sjunker så sänker man ett riktigt hus! Dock inte i Venedig, utan i en tank i Pinewood.

Min enda biff är att jag inte tycker att poker är ett Bond-spel. Det passar bättre för uppkomlingar och nyrika, så på så sätt passar det den rebootade Bond, men nånstans i mitt hjärta så hade jag hellre sett att de spelade baccarat som de gör i boken Casino Royale.

Det är för övrigt tredje gången som Casino Royale blivit film. Första gången var en TV-film från 1954 med Barry Nelson som Jimmy Bond, andra gången 1967 som en komedi med David Niven som James Bond.

Introsången är bra, men inte en klassiker. Lite rockigare än vanligt, men lite småblek i sångframförandet. Introsekvensen är råsnygg och har inte nakna flickor för en gångs skull. I övrigt är musiken ett av de bättre från David Arnolds penna. Han har mognat en hel del sen min första kontakt med honom med den läskigt skrikiga Independence Day. Förstås finns Monty Normans Bond-tema med i John Barrys arr.

Är det här den perfekta Bond-filmen? Nä, men den är förbaskat bra. Den tappar tempot lite i casinot och avslutet känns som mitt i ett dubbelavsnitt även om storyn i filmen de facto är över. Den här tempomässiga grejen plus att jag och Eva Green inte är kompisar gör att jag inte ser det som det bästa ever. Men den är definitivt asbra och som reboot känns den som picken i Greta!

Bond är tillbaka nästa vecka i Quantum of Solace.

 

[krank]

Jag har sett om Hellboy, och funderat på att revidera en del andra betyg jag satt. Men i grunden känner jag att betyg måste ses som produkter i ögonblicket; det är en recensent som betygsatt, och dagform spelar roll.

Nåp; Hellboy är en filmatisering av Mike Mignolas vackra och bra serie med samma namn. Den använder element från första albumet/storyn, väver in lite eget, och gör lite sin egen grej.

Jag ids inte sammanfatta storyn. Ni får kolla på wikipedia.

Bra saker: Apsnygg, så nära Mignolas illustrationer man kommer i otecknad film. Guilermo del Toro är riktigt bra på att bygga stämning och ha snygga varelser; effekterna är sagolika och trovärdiga. En hel del fysiska effekter, vilket jag gillar, men de datorgjorda funkar också. Och har åldrats rätt väl. Ljud och musik passar bra, skådespeleriet är trovärdigt, grundplotten är ball.

Dåliga saker: För få kvinnoroller, tråkigt trams om Hellboys kärleksrelation och svartsjuka när de kunnat fokusera på det de påstår att den handlar om; Hellboys förflutna och hans kamp mot detta. Jag fattar väl att de försöker visa honom som mänsklig, men det gör de på bekostnad av både kvinnoroller (Myers hade kunnat vara kvinna) och epik: När det väl drar ihop sig till slutscener blir det läte upphackat och känns hastigt påkommet. Hade det episka kunnat få mer plats under filmens gång så tror jag slutet varit mäktigare.

Nå; jag kan inte sätta en trea; det är en film jag köpt hittills tre gånger (två olika DVD-utgåvor med olika extramaterial), sett fyra gånger, och tycker är oerhört inspirerande - framför allt visuellt. Filmen kan rekommenderas, den är verkligen inte "meh".

Samtidigt tyckte jag nog inte lika bra om den som jag gjorde förra gången. Kanske är det Bechdeltestet som kommit emellan, kanske har min filmsmak ändras, kanske var jag bara på väg ner från en sockerrush när jag såg filmen...

Men.

BETYG: 4/5

 

[Jocke]

Jag har sett Hangover, Hangover 2 och Hangover 3 nästan under den gågna veckan (tvåan såg jag först, och började titta på i söndags men såg klart först i måndags).
Ettan är ganska kul och lite jobbig, tvåan är riktigt bra, ångestladdad och hemsk med inslag av humor här och var för att tittaren inte skall ta livet av sig av all ångest och trean var fördjävla usel och den inte beter sig som ettan och tvåan.

Storyn i de två första filmerna är i alla fall att några kompisar vaknar upp efter en riktig röjarkväll på byn och inte minns någonting, varpå resten av filmen går ut på att pussla ihop gårdagen och hitta den kompisen som försvann i dimman. Det är bara det att våra hjältar, trotts att de är (någotsånär) landade personer till vardags super som svenskar och inte kan hålla sig på mattan efter några öl.
Alltså det är mycket kidnappningar, personskador, förödmjukelse och djurplågeri som måste dras till minnes.
I ettan är de i Vegas, i tvåan i Bankock, alltså är tvåan bättre eftersom det i genren är en bättre scen när Stu får redan på att han har legat med en ladyboy i tvåan än när han har gift sig med en strippa i ettan. Det hela fungerar till största del för att de tre huvudrollerna har väldigt bra kemi och kan spela mot varandra på ett kul sett.

I trean är de inte bakis, gänget har tappat sin kemi och en återkommande biroll får för mycket plats.
Det är en gaska hemsk människosyn som målas upp i de tre filmerna och jag vet egentligen inte om jag vill stå för att jag skrattar åt vissa av skämten, särskilt inte all djurplågeri (som till skillnad från i kanibalfilm inte är på riktigt här).

Serien får TVÅ av FEM allt som allt, men tvåan är starkare och trean mycket svagare.

 

[Lukas]

Spoiler

Jag avskyr den krystade kärlekshistorien mellan "hjälten" från Ralphs spel och Calhoun från Hero's Duty. Hon var jävligt hård och förbannat cool och behövde ingen kärlekshistoria. Den hade liksom ingen vettig plats i filmen alls, och det var synd att de inte kunde ha en snygg och hård brud som inte behövde bli nåns kärleksintresse. Framför allt iom att hon trots allt annars hade en klassiskt manlig roll.

Spoiler

Även om jag förstår din poäng här så vill jag påpeka att jag tyckte att Calhoun bakgrunds historia var det roligaste i hela filmen, så jag uppskattade uppföljnings skämtet det kunde göra när hon gifte sig med Felix.

 

[Lukas]

Jag har sett veckans 1987film och den här gången blev det
The last Emperor .

Den här filmen är gjord för att vara maffig och episkt och det fungerar. Det är en fruktansvärt intressant historia om en mycket intressant historisk person, som berättas på autentisk plats med tusentals statister.
Jag vet inget om vad som i filmen är "sant" och vad som är fiktion, och det finns delar som jag misstänker har gjorts om, men av någon anledning så bryr jag mig inte, för om jag ser på den här filmen som film, så är det en bra film.
Jag kan varmt rekommendera den här filmen.

 

[krank]

Jag har sett Man of Steel

Det här är den enda Stålmannenfilm som gjorts, i min personliga kanon. Alla som längtar tillbaks till Gene Hackman kan gå och "suck a tailpipe". Superman har aldrig varit såhär bra på film.

Jag tänker inte sammanfatta storyn, utan bara berätta saker jag tyckte:

Det har inte skapats en superhjältefilm som har så snygga superstrider, katastrofscener, specialeffekter överhuvudtaget. Jag trodde att Avengers var snygg, och så kommer den här och sparkar Avengers' rumpa. This is the golden age of superhero movies.

Massa bra proffsiga och kända skådisar. Han som spelar stålmannen gör ett bättre jobb med att få Stålmannen att kännas mänsklig än Christopher Reeve någonsin gjorde.

Spoiler

De har skalat bort mycket dåligt. Clark Kent, reportern, syns knappt till. Lois får känna till stålis' identitet från början. Ingen Lex Luthor. Ingen jävla kryptonit.

Zod är en perfekt skurk, utom att han är lite, lite för ond för min smak.

Jag gillar att Metropolis i princip blir en krater.

Det bästa med hela filmen är dock att stålmannen tvingas fatta svåra beslut. Och fattar dem faktiskt. Ingen jävla tredje väg, inga kompromisser, inte "rädda både flickan och staden". Nej. Han tar beslut, och folk dör.

Designen på precis allting är så snyggt att jag var nära att komma i brallan. Kryptons ancient-scifi-stil, med nanomoln som vardagsteknologi avgudar jag. Kryptoniernas rustningar är asballa.

Finns det då inget dåligt i filmen? Jovars. Jag tycker inte om hur endimensionellt god Jor-El var. Det tyckte jag asbra om i Smallville, att Jor-El fick vara lite mer dunkel, lite mer opålitlig.

Jag är också en sucker för origin stories; de är en av jättemånga anledningar till att reboots är typ det bästa jag vet. Problemet är att den här filmen är en reboot utan att egentligen handla om stålis' ursprung - alltså måste ursprunget berättas lite hattigt för att man ska komma fram till själva huvudplotten.

Men visst, vill jag ha stålis-bakgrund kan jag ju alltid se om Smallville...

Det finns starka kvinnor i filmen, både bokstavligt och bildligt. Däremot handlar den mest om män - Stålmannen, hans två pappor, skurken, militärerna, forskaren, etc... Det är en oerhört manlig film, med en och annan token female instoppad. De hade kunnat kvotera in betydligt fler aktiva kvinnor här, utan att det egentligen gjort så mycket.

Kärlekshistorien tillförde inte ett skvatt. Jag vet att det är kanske den heligaste av kor i Stålmannenuniversat, men filmen hade varit bättre utan den.

Filmen klarar inte, i min mening, Bechdeltestet. Namngivna kvinnor finns det ett gäng av, men de pratar bara med varandra vid ett par tillfällen, och då är det mer order/information, inte ens ett replikskifte. Bara envägskommunikation räknar jag inte. Men visst, det är lite knappt.

Jag skulle kunna sänka betyget pga de här missarna, men vafan. Kalla det en femma med reservationer, eller en "svag femma". Jag skulle fortfarande kunna se om den här filmen imorgon, utan problem.

BETYG: 5/5