Nekromanti 6. Tärningsslagning

[Krille]

"I skådespelarvärlden är det allmänt känd att man måste vara nykter för att kunna spela full."

Det finns en ökänd historia om skillnaden mellan character acting och method acting, när sir Lawrence Olivier ("character actor") och Dustin Hoffman ("method actor") spelade i samma film. Hoffmans roll skulle vara vaken i tre dagar i en viss scen, så för att klara av att spela rollen så höll sig Hoffman vaken i tre dagar inför inspelningen. Sir Lawrence lär ha kommenterat det hela med ärkebrittiskt "herregud, kan inte karln bara spela sin roll?!"

Ur min synnerligen pragmatiska synvinkel så krävs det något helt annat för att "bli" min roll än att jag luras av spelledaren. Jag befinner mig hela tiden i en soffa i mitt vardagsrum, som envist stannar kvar och vägrar att försvinna. Jag är inbunden i min tresiffrigt antal kilo tunga kropp med magsår, muskelinflammation och tjugo års ackumulerat synfel och datanörderi.

Likförbannat lyckas jag övertyga mig själv om att jag är en tonårig kvinnlig rävsvansad vapensven i riket Västmark anno domini 1192, eller en vältränad kolonist på Utopia Planitia som sliter med att försöka få till någon form av framtidskonvent för Mars oberoende, eller en jedi-riddare med ljusvärja i hand för länge sedan i en galax långt, långt borta. Det är rätt stora grejer jag lyckas slå i mig, och det trots att det finns såpass påtagliga grejer tätt inpå som hela tiden försöker dra ur mig ur mina villfarelser. Så varför skulle jag inte kunna övertala mig själv att jag är lurad också?

"Herregud, kan inte karln bara spela sin roll?!"

 

[Black Dwarf]

Blablabla

Tidens tecken. Kontrasten mellan dem som spelar en roll och de som blir den har alltid funnits, och beroende på tidsandan så anses det ena finare än det andra.

Jaså vi ska prata om teater som den var för några sekel sen? När man spelade istället för att vara? Så varför är det då dagens rollspelande som vi talar om?
I dagens teater heter det att man ska BLI sin roll. För att kunna vara så trovärdig som möjligt måste man kunna sätta sig in i personens tankar och handlingar, precis som man gör i rollspel.

Sedan kan man på E! news hålla långa hyllningsavsnitt till avlidna skådespelare där alla kollegor säger "han BLEV verkligen rollen! Det var amazing!" men jag fnyser och skakar på huvudet.

O ja! Det är naturligtvis från E! news som jag har fått inspiration till mitt inlägg. Naturligtvis.
Faktum kvarstår. När du står på en scen ska du BLI den person som folk tror att du spelar.

Visst krävs det inlevelse även för teaterfolk, men likväl är det ÄNDÅ en skillnad i att bli lurad på riktigt och att skådespela "lurad".

Naturligtvis är det skillnad. I teater har man ett manus som man följer. Dock är det samma förberedelser man gör för att gå in i en roll. Man inställer sig mentalt på att bli den person man ska vara. Inte svårare eller lättare en så.

I skådespelarvärlden är det allmänt känd att man måste vara nykter för att kunna spela full.

Jo, för där har man även repliker att komma ihåg, vilket inte förekommer i rollspel.

Vad vi kan komma fram till av det här är att teater och rollspel skiljer sig åt. På så sätt att i teater har man manus och i rollspel bara riktlinjer.
Rollspel kunde kallas improvisationsteater, fast med större frihet i ämnet man improviserar kring och en störra helhet.

För en skicklig skådespelare känner även rädsla när han spelar en skräckscen. Tro mig, jag vet.

/BD.

 

[Rising]

"Det är rätt stora grejer jag lyckas slå i mig, och det trots att det finns såpass påtagliga grejer tätt inpå som hela tiden försöker dra ur mig ur mina villfarelser. Så varför skulle jag inte kunna övertala mig själv att jag är lurad också?"

Tja, du har haft rätt stora problem om att övertyga dig om att spårljus inte haft någon verkan på en vampyr. Det finns tydligen en klyfta någonstans mellan spelaren och rollpersonen.

Och snälla, det har jag med. Alla har det. Rollspel har delvis som uppgift att förenkla inlevelsen. Det där känner både du och jag till. Att Darth Vader helt plötsligt kan svinga en hel hand full med tärningar var ett sätt för reglerna att få spelaren att känna samma sorts panikartade hopplöshet som hans rollperson borde ha känt inför denna övermäktiga motståndare.

Så... en regel som motverkar att jag känner detsamma som min rollperson vill jag inte ha, det ökar ju klyftan mellan mig och rollpersonen. Då hamnar jag i samma situation som du med spårljusen: Jag som spelare vet ju något som inte funkar i världen. Och ja; jag tycker det är lika frustrerande att spela lurad om jag inte är lurad för att reglerna tycker det, som du tycker det är att godta att spårljusen inte gör någon skada för att spelledaren säger så.

Jag har blivit missledd i rollspel flera gånger, och varje gång jag avslöjat sanningen så har jag blivit tvärilsk på den som lurat mig. Då har jag känt sann, kokande lust efter vedergällning, och när jag sedan hämnats så har det känts skönt på riktigt.

Jag föredrar det framför att bara låtsas vara lurad och sedan låtsat vara glad.

Skillnaden mellan teater och rollspel är nämligen att i rollspel är det meningen att själva deltagarna skall få uppleva underhållningen, medan man i teater spelar inför en publik. En skräckfilm skall vara läskig för publiken, men i rollspel är det själva skådespelarna som ska bli rädda.

Därför vill jag att känslorna i rollspel ska vara så äkta som möjligt. Med dolda tärningsslag så får jag som spelare inte veta något som min rollperson omöjligtvis kan veta, och således slipper man den klyftan mellan mig och min rollperson.

Det är egentligen inte konstigare än att du föredrar taktikkort i skymningshems strider eftersom de har dramatiska effekter.

/Rising

 

[Rickard]

"Ofta hänger väldigt mycket på att vissa slag lyckas och då kan det bli synnerligen spännande runt spelbordet när dessa ska slås."
Jag trodde att jag tog med det i punkten "Spänning"? Jag ville med den punkten visa att även om spelledaren slår alla slag dolt så kan man ändå låta spelarna få slå ibland för att bättra på spänningen..

"Även om man litar på spelledaren så är det ändå skönt att veta att ens rollperson faktiskt blev dödad på ett ärligt och öppet sätt..."
Bra att du sade det.. *noterar* Själv dödar jag aldrig en rollperson genom att fuska med tärningarna, däremot så kan jag ibland försöka undvika att en rollperson blir dödad om jag vet att spelaren ansträngt sig för att göra gubben.. Ta exemplet att en spelare skrivit 4 sidor bakgrund och i övrigt ansträngt sig för att få sin personlighet och kontaktnät utvecklad.. Hur tror du spelaren skulle reagera och tänka om tärningarna dödar gubben efter första äventyret? Troligen skulle denne tänka att det är bortkastat att spendera så mycket tid på gubben då den ändå kan dö relativt lätt..

Men jag ska inte försöka argumentera emot dig, då du ändå håller ungefär samma punkt som mig och bara gjorde ett "Tänk-på"-inlägg.. Dock vill jag bara skriva att jag skulle kunna döda rollpersoner lika lätt med omotiverade regler och öppna tärningsslag som jag skulle kunna fuska med dolda tärningsslag.. Jag kan ju också höja färdighetsvärdet på gubben istället och då spelar det ju ingen roll vad tärningen visar, eller hur?

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som inte heller vill att rollpersonerna ska dö på menlösa sätt

 

[Rising]

Re: Blablabla

"Jaså vi ska prata om teater som den var för några sekel sen? När man spelade istället för att vara?"

För att det kommer vända. Snart kommer vi gilla dem som verkligen "spelar" och inte bara "är". (Jag är faktiskt där redan nu) Tidens tecken.

"Man inställer sig mentalt på att bli den person man ska vara. Inte svårare eller lättare en så."

Jag håller inte med. I rollspel har du bakgrunden klar och skall tänka dig in i dennes situation och fråga dig "så här är min rollperson, vad kommer han göra nu?" medan man i teater har denna frågad besvarad för sig. Du kan inte fritt tolka din rollpersons handlingar, de är redan utsatta för dig. Replikerna är skrivna. Det handlar snarare om att komma in naturligt i dessa repliker, man får snarare fråga sig "det här är vad min rollperson kommer göra, hur är han?"

Jag tycker det är två helt olika situationer, faktiskt.

"För en skicklig skådespelare känner även rädsla när han spelar en skräckscen. Tro mig, jag vet."

Well, lurad blir du i alla fall inte. Och du har aldrig en möjlighet att tveka om det inte står i manus.

Men nu har vi kommit ur ämnet. Jag tror inte en teaterförställning blir bättre om skådespelarna blir lika rädda som sina rollpersoner, för där är det publikens reaktioner som är det viktiga, när det gäller rollspel är det däremot viktigt (anser jag) att spelaren hålls så nära rollpersonen som möjligt. Spelaren skall inte veta sån't som inte rollpersonen får veta.

/Rising

 

[wilper]

Kommer artikelserien att samlas nånstans så man kan läsa igenom den i lugn och vid nått tillfälle utan att behöva kryssa runt i forumet?

 

[Rickard]

Tihi [lång]

Jag visste att inlägget skulle väcka åsikter då dunkelt mot transparent (som Rising så fint uttrycker det) tärningsslagning är ett lika hett ämne som friform mot tärningsslagning.. Hmmm.. Vet inte hur jag ska besvara ditt inlägg.. Ska jag skriva en generell text om det hela eller ska jag angripa varenda punkt som du skriver? Äh, jag kör på båda sätten..

Det jag skrev i första stycket var en förklaring till varför jag har de tipsen och skrev som jag skrev.. Jag funderade över om jag skulle ta med punkter från om man kör med öppna tärningar men bestämde mig enbart på att försöka ta med några tips för dolda tärningsslag, annars kanske det skulle bli förvirrande.. Bara två, kanske tre tips av 10 riktade sig enbart till spelledare som kör med dolda tärningar.. Jag försökte också i "Slutligen" visa att jag har förstående för de som kör med öppna tärningsslag, men det misslyckades tydligen.. Om jag nu tvunget måste argumentera de båda sätten att spelleda så vill jag inte åberopa fördelarna då det givetvis finns olika fördelar med båda.. Vissa situtationer kan uppkomma med öppna tärningar som man inte kan göra med dolda och tvärtom.. Vad jag däremot vill framhäva är nackdelarna med både tärningssätten och jag väljer helst det sätt som har minst nackdelar..

Och nu till punktkommentering.. Notera att jag har spelat relativt mycket i grupper som både slår dolt och öppet i rollspelen DoD och Eon samt någorlunda mycket spelat Shadowrun där spelledaren slog dolt och spelett Fung Shui där det krävs av nästan FS att spelarna slår.. De två första är "tärningsslag under FV" och de två sista "tärningsslag mot svårighetsgrad".. Jag har även spellett med öppna tärningar och dolda och efter mycket speltest kommit fram till att jag själv föredrar dolda då de har mindre nackdelar.. Trots detta kan jag spelleda med öppna tärningar någon gång för att variera mitt spelledande..

"Jo, jag märkte det. Speciellt principen att spelaren inte får slå tärningsslag själva är ett tydligt symptom på det, eftersom det syns så läbbans väl om man lyckas eller inte om man direkt kan jämföra tärningsslaget med färdighetsvärdet som man ska komma under."
Som redan kommenterat så behöver spelaren fortfarande inte veta om slaget lyckades eller inte då spelledaren kan låta bli att säga modifikationen (dock så ser jag nackdelar med detta)..

"...det första är att det snabbar upp för spelledaren om denne slipper slå tärningsslag. Medan spelaren letar upp tärning och slår denna kan spelledaren börja tänka ut resultat,"
I vilka system är det snabbare? Min punkt "I förväg och allt på en gång" gör att tärningsslaget (om det är en tärning som slås, men funkar även i strider till DoD) inte ens märks.. Spelledaren kan då omforma svaret på hur handlingen lyckas medan spelaren ger sin beskrivning för hur den ska gå till..

Jag undrar också hur fanken spelledaren ska kunna tänka ut konsekvensen utan att tärningen inte har visat sitt resultat? Då måste man ju tänka ut två konsekvenser varje gång, ett för lyckat, ett för misslyckat.. Kör regelsystemet dessutom med perfekt och fummel blir det två konsekvenser till som spelledaren måste tänka ut.. Jag tror knappast att det är så du menar eller ens gör, men jag förstår inte hur du kan faktiskt tillämpa denna princip?

"Det andra skälet är att spelare som får slå själva ofta är mer engagerade,"
Enda gången jag inte känt att jag har fått göra något var när min Eonspelledare slog alla slag dolt eller Shadowrunspelledaren emellanåt.. Jag kände frustration för att det blev en paus medan spelledare slog slag och jag undrade varför jag inte fick göra det..

"Jag har åtskilliga erfarenheter av spelare som är totalt oengagerade och riktigt dåliga rollspelare om de inte får slå tärningar, men om de får slå en tärning då och då så blommar de upp, blir engagerade och börjar rollspela riktigt snorbra."
Ge gärna ett exempel eller två.. Jag själv har inte stött på det, men jag har bara spelat i 3-4 spelgrupper i mitt liv.. Jag kan bara komma å tänka på exempel som vår kobold i gruppen som ibland kan vara oengagerad, även i strider.. När han får slå tärningar själv så lyser hans engagemang igenom eller när jag beskriver något riktigt "goresmaskigt" som mycket blod och armar som huggs av.. Ergo, spelledaren beskriver fel om spelaren är oengagerad.. Det jag står fundersam till är hur de kan börja rollspela genom att få slå tärningar, då de faktiskt får en annan sak att koncentrera sig på än just rollspelandet..

De här nackdelarna ser jag med öppna tärningsslag och de har jag lagt märke till genom erfarenhet då jag stört mig på dem under spelomgången:

1. Spelarna sitter och testslår tärningarna.. Det är både irriterande och så riktas deras uppmärksamhet mot tärningsslagen istället för spelledarens förklaringar.. Det är väl ok om rollpersonen inte är med men det minskar risken att spelaren blir ointresserad om denne inte har tillgång till tärningar, precis som man slipper regelgräl om spelaren inte kan reglerna.. Dessutom så kan man slippa avbrytande kommentarer som "Höhö! Kolla, jag slog 20 tre gånger på raken!"..

2. Spelaren är dålig i huvudräkning.. Visst spelledaren kanske är det också och därför låter spelarna slå, det tycker jag är helt ok.. Spelledaren kan (även om jag har svårt att tro det) hitta på bättre beskrivningar om spelaren skulle ta lång tid på sig.. Dock så skulle det inte vara schysst mot de andra spelarna om en spelare tar tid på sig.. De får ju vänta desto längre..

3. Spelaren hittar inte sina favorittärningar och måste söka igenom hela rummet för att hitta dem och kan inte alls tänka sig slå tärningarna utan dem.. Det blir ett uppehåll, ett uppehåll, ett uppehåll (viktigt att påpeka) som dödar stämning och flyt i spelet.. Visst kan man säga att rollpersonen avvaktar eller blir inaktiv och gå över till de andra men i vissa fall är inte detta ett realistiskt alternativ (som när rollpersonen är ensam)..

4. Spelaren kan inte reglerna så att efter varje slag så måste spelledaren förklara vad som händer.. Jag har testat att ha med nybörjare både när jag slagit allt själv och när spelaren har slagit.. Den första är att föredra, inte för att jag inte vill att spelarna ska lära sig reglerna (det gör de ändå efter ett tag) utan för att nybörjaren inte ska lastas med allt för mycket på en gång.. Räcker det inte att denne ska ha en karaktär att hålla reda på, ska spelaren också hålla reda på regelsystemet?

5. Det tar tid för spelledaren att få reda på resultatet eftersom det antingen är mörkt i lokalen, tärningsjäkeln är genomskinlig eller för att spelaren tycker det är så spännande med resultatet att denne glömmer säga det till spelledaren.. Tiden är minimal, visst, men orsakar ändå så att flytet i spelet får ett avbrott..

En sista sak som gör att jag inte använder öppna tärningar i alla lägen.. Eftersom tärningarna anger hur man lyckas så vill jag inte ha det så synligt.. I verkliga livet tänker man knappast "Äh, jag slog bara 12" utan saker händer bara.. Jag vill att spelarna ska koncentrera sig på historien som (som du klokt brukar skriva) vi båda skapar tillsammans..

För att vara rättvis ska jag dra upp några nackdelar med dolda slag..

1. Spelledaren kan anklagas för fusk.. Tja.. Vad kan jag säga, man kan som spelledare fuska med öppna tärningar också.. Det är bara ändra färdighetsvärde, svårighetsgrad eller slänga in motståndare som är alldeles för tuffa.. Jag tycker spelarna ska ha en tillit till spelledaren då de faktiskt utsett denne till spelledare.. Om de är missnöjda kan de ju ta över regelboken och spelledanderollen själv.. Likadant ska det givetvis vara åt andra hållet.. Spelledaren ska kunna lita på sina spelare.. Om de fuskar är det väl upp till dem för det är trots allt ett spel.. Blir det upptäckt blir det bara pinsamt för dem..

2. Spelledaren är ojävig och favoriserar vissa spelare med sina tärningsslag.. Tja, och? Det skulle nog ändå hända om spelledaren slog allt öppet, fast då skulle spelaren få andra fördelar (som mer saker eller lättare motstånd)..

3. Spelledaren är seg i huvudräkning (alt. regelsystemet är tungt) och därmed blir det pauser.. När jag var spelledare i Deadlands så funderade jag över att låta spelarna få slå stunslagen själva då det inte fanns en chans i världen att jag dels skulle kunna komma ihåg dem och dels att jag skulle kunna slå dem effektivt.. Men då insåg jag att tärningsslagen skulle bara leda till att det liknade brädspel och tog därmed bort stun-regeln helt.. Numera spelleder jag inte Deadlands där en anledning är just tärningssystemet (tänker återuppta det igen med uppsnabbade regler (se punkten "Uppsnabbning")..

"När någon använder Bluffa, Övertala eller Förföra mot din rollperson och du misslyckas med att motstå det, har du spelat jävellurad, övertalad eller förförd någon gång?"
Har du någonsin testat att rollspela utefter ditt FV någon gång? Jag hade grund i Muta i Eon med en gubbe och ändå försökte gå omkring och betala folk.. Det jag gjorde var att jag drog urusla anledningar till varför de skulle bli mutade istället för att försöka vara så övertalande som möjligt (jag är rätt talför IRL)..

Jag undrar lite över hur ni brukar spela när du skriver "När någon använder Bluffa, Övertala eller Förföra mot din rollperson...". Säger spelledaren "Nu förför någon dig" och slår ett öppet tärningsslag, eller? Enda gången jag kan tänka mig man helt öppet gör detta är från rollperson till rollperson.. Själv brukar vi inte slå slag (utom i strider) när det är inbördes inom spelgruppen utan låter spelarna få välja om de ska bli förförda eller inte.. Det är ju liksom spelarens val, inte tärningens (Obs! Min åsikt!)..

Detta tycker jag även ska gälla när det är från spelledarperson till rollperson, alltså att det är upp till spelaren att få bestämma vad rollpersonen ska få tänka.. En bra spelledare (IMO) kan bluffa spelaren på riktigt eller förföra denne och inte ska behöva förlita sig på tärningsslag.. Jag menar, spelledaren har ju hela sin värld till godo så varför inte utnyttja den för att övertyga spelaren.. Men visst.. Jag kan väl säga att ibland har jag sagt saker som "Du tycker det låter trovärdigt" men då har jag ändå låtit spelaren få bestämma om det varit trovärdigt eller inte.. Jag har då i alla fall lagt dit en liten osäkerhet hos spelaren, något som kan uppkomma IRL också.. Jag har också gjort tvärtom, alltså gjort att spelaren trott att något var osant trots att det varit det..

"Jag minns ett spelmöte i Star Wars där jag och en medspelare fumlade jävelhårt på varsitt öppet Leta-slag..."
Jag tycker det är konstigt att slå ett Leta-slag för att avslöja spioner.. Det borde rollspelas fram genom förhör men visst, jag förstår din poäng.. Om spelarna skulle ha kommit på tanken om spion skulle jag nog slängt in en spion, även om jag inte planerat det från början.. Det beror på lite.. Hade jag kommit på en bra idé om hur jag skulle få med spionen hade jag gjort det, annars inte..

Det blev rätt långt, men det brukar kunna bli det när jag brinner för något..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som antagligen är för sen då diskussionen tagit en helt annan vändning

 

[Rickard]

Ja, det kommer det [ANT]

Det finns redan på nätet tillsammans med mitt nybörjarrollspel.. Dock så vill jag inte göra adressen offentlig förrän det är korrekturläst, snyggt formgivet och ändrat på för att passa edra kommentarer som jag får..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som vet en eller två personer som redan känner till adressen

 

[Krille]

"Tja, du har haft rätt stora problem om att övertyga dig om att spårljus inte haft någon verkan på en vampyr. Det finns tydligen en klyfta någonstans mellan spelaren och rollpersonen."

Knappast mellan spelaren och rollpersonen, med tanke på att spelarens rollperson agerade efter spelarens övertygelse. Klyftan var snarare mellan spelaren och spelledaren.

"Jag har blivit missledd i rollspel flera gånger, och varje gång jag avslöjat sanningen så har jag blivit tvärilsk på den som lurat mig. Då har jag känt sann, kokande lust efter vedergällning, och när jag sedan hämnats så har det känts skönt på riktigt."

Visst, det kan jag köpa. Jag ser bara inte varför jag inte skulle kunna bli lurad av öppna tärningsslag med dolda svårigheter, speciellt som jag har blivit lurad av sådana. Jag har dessutom känt mig mer engagerad av att få slå slaget själv. Om jag blir lurad och engagerad och därmed en bättre rollspelare, vad är problemet?

Problemet kommer om spelaren inte blir lurad, till exempel på grund av att spelledaren inte är av världsklass och levererar en övertydlig beskrivning som luktar fummel lång väg. Detta är en situation som jag har råkat ut för bra mycket mer ofta än att tärningen avslöjar mig, och jag blir mycket förvånad om du inte har råkat ut för en sådan spelledare. Då måste man spela lurad. Varför ska det vara så svårt att göra det på grund av att det var en tärning som avslöjade fumlet, men inte när spelledaren inte råkar vara superbäst?

 

[Krille]

Re: Tihi [lång]

• En spelare stammar nåt så in i bomben. Det gör inte gott för hans CL i Retorik.
• En tjej råkade ut för sexuella övergepp som liten. Om hon råkar ut för minsta bufliga manliga personer i rollspel så låser hon sig och kan inte komma med några som helst hotelser för att bli av med kräket.
• En kille har noll koll på taktik. Han kan inte spela fältherre det minsta.
• Själv är jag hur blyg och tystlåten som helst i verkligheten. Att jag skulle spela en stor och bufflig typ - eller för den delen en förförare - så går det inte.

 

[Rising]

"Visst, det kan jag köpa. Jag ser bara inte varför jag inte skulle kunna bli lurad av öppna tärningsslag med dolda svårigheter, speciellt som jag har blivit lurad av sådana."

"Wow, den här svampen ser god ut, jag fumlade visserligen nyss, men jag tycker vi äter den i alla fall. Höh, va, dog jag? Vad konstigt."

"Äh, vi kan lämna det här rummet. Sök rummen på undervåningen istället, jag kände verkligen att jag gjorde grymt bra ifrån mig i sökningen av det där rummet, så det finns inget dolt där, det skall ni ha klart för er."

"Johhny säger att personer som har den här tatueringen kommer från Glädjens Brödraskap, och han slog 3. Miriam är aningens sämre på Lönnmördarkunskap men slog hela 18, och hon säger att tatueringen är utformad för att likna Glädjens Brödraskap, men att det i själva verket är en anhängare från Ondskans Domedag som vi har dödat. Hmmm, ord står mot ord, undrar vem som har rätt?"

Osv.

"Problemet kommer om spelaren inte blir lurad, till exempel på grund av att spelledaren inte är av världsklass och levererar en övertydlig beskrivning som luktar fummel lång väg."

Då, i dessa värsta fall, då har man samma läge som om du vet att du slagit fummel. vilket du alltid gör med öppna tärningsslag.

"jag blir mycket förvånad om du inte har råkat ut för en sådan spelledare."

Hmm, nej jag kan faktiskt inte erinra mig det. Vi är kanske lite för lågmälda när det kommer till fummel. Man får bara höra "jarå, svampen är ätlig, men den bör kokas först" och sedan åker man på en rejäl förgiftning. Liksom, det är helt omöjligt att veta om det är fummel eller ett okej resultat.

/Rising
som dock har en modell på gång där ens FV i en kunskapsfärdighet kan ge en en del "allmän info" som han vet garanterat, ett par info som han är rätt säker på, samt en del mer eller mindre bra chansningar.

 

[Rising]

Re: Tihi [lång]

"Vad ska spelarna göra till dess? Förbjudas att spela sådana roller som de är oförmögna att spela? Eller ska man som medspelare hjälpa dem och spela med deras tärningsslag?"

Jag tycker man ska hjälpa dem att känna sig som sina rollpersoner. Mina spelare är djäkligt slängda i käften och när insatsen blir hög så försöker de gärna bluffa och övertala deras fiender så bra de kan, ofta bättre än sina rollpersoner, men jag spelar mer och mer svårfångad och svårlurad ju lägre deras FV är, så det är han med den mest bluffiga rollpersoner som framstår som den store bluffaren, medan de andras försök ofta genomskådas av spelledarpersonerna. Jag brukar ställa motfrågor och stressa dem, exempelvis.

Det viktiga (som alltid) är att spelarna skall kunna känna sig som sina rollpersoner.

alla bra regler i rollspel är de som inte skapar en klyfta mellan spelarens och rollpersonens viljor och känslor.

/Riz

 

[Black Dwarf]

Re: Blablabla

För att det kommer vända. Snart kommer vi gilla dem som verkligen "spelar" och inte bara "är". (Jag är faktiskt där redan nu) Tidens tecken.

Må så vara att trender kommer och går, men isåfall gäller det i högsta grad rollspel också, vilket betyder att du inte heller kan stjälpa ur dej en hel massa kommentarer om hur rollspel är. Eftersom du pratar om dina erfarenheter av rollspel, som baserar sig på nutiden, och jag pratar om mina erfarenheter av teater, som även de kommer från nutiden, så är det onödigt att dra in historia och framtid i detta, eftersom det är nutiden som diskuteras.

Jag håller inte med. I rollspel har du bakgrunden klar och skall tänka dig in i dennes situation och fråga dig "så här är min rollperson, vad kommer han göra nu?" medan man i teater har denna frågad besvarad för sig. Du kan inte fritt tolka din rollpersons handlingar, de är redan utsatta för dig. Replikerna är skrivna. Det handlar snarare om att komma in naturligt i dessa repliker, man får snarare fråga sig "det här är vad min rollperson kommer göra, hur är han?"

Jag tycker det är två helt olika situationer, faktiskt.

Men jag hävdar att i grund och botten är det samma sak. Det gäller att vara en person. Inte spela.

Spelaren skall inte veta sån't som inte rollpersonen får veta.

Det är, av mina erfarenheter, näst intill omöjligt att åstadkomma något sådant. Visst kan man spela långt på detta, och jag håller med om att det ÄR lättare att gestalta sin roll då. Men...
...det är inte lätt att göra så att spelaren absolut inte får veta något som rollpersonen inte vet. Isåfall måste du sudda ut alla siffror på rollformuläret, eftersom rollpersonen inte vet att han har så och så stor chans att lyckas med en färdighet. Eller så behåller SL rollformuläret och berättar bara hur personen är åt spelaren. Men hur kul är det...?

/BD

 

[Black Dwarf]

Jag har blivit missledd i rollspel flera gånger, och varje gång jag avslöjat sanningen så har jag blivit tvärilsk på den som lurat mig. Då har jag känt sann, kokande lust efter vedergällning, och när jag sedan hämnats så har det känts skönt på riktigt.

Jag misstänker att det i dethär fallet är precis som du skriver. Det är DU som har blivit lurad och det är DU som njuter av att hämnas. Sådant händer visserligen alla, och det kan vara svårt och hålla rollgestaltningen i alla lägen, men att det främjar ROLLspelandet att man själv blir lurad, vet jag inte om jag vågar hålla med om i alla lägen.

Naturligtvis är det dolda slag som gäller vid situationer där rollpersonen omöjligt kan veta något om utgången, men varför all denna rappakalja?

/BD

 

[Rising]

Re: Blablabla

"Må så vara att trender kommer och går, men isåfall gäller det i högsta grad rollspel också"

Vad som är si och vad som är så är upp till var och en att bedömma, men oavsett hur det är med trenderna så är regler med öppna tärningsslag där man ska lura sig själv för att man slagit fummel mer lik improvisationsteaterns agerande på kommando än den sortens rollgestaltning som bygger på att man ska "bli" sin roll och själv ha kontrollen över sin rollperson.

Sedan kan teatern också ha ett ideal som säger att de "blir" sina karaktärer. För all del, men de agerar på kommando. Idag må rollspelare och teaterfolk säga att de eftersträvar samma relation till sina roller, imorgon kan de ha olika åsikter. Vad som är säkert är att det finns skillnader mellan dem och att rollspel "på kommando" för det in mot teatern. Oavsett trenderna. Oavsett retoriken och idealen.

"...det är inte lätt att göra så att spelaren absolut inte får veta något som rollpersonen inte vet. Isåfall måste du sudda ut alla siffror på rollformuläret, eftersom rollpersonen inte vet att han har så och så stor chans att lyckas med en färdighet. Eller så behåller SL rollformuläret och berättar bara hur personen är åt spelaren. Men hur kul är det...?"

Jag håller med dig om att det är omöjligt, men man skall sträva mot det, tycker jag. En del saker är omöjligt att ändra på (spelaren har en kunskap och en bildning som kan vara svår att "stänga av", exempelvis) men när det gäller ett så enkelt val som att slå tärning öppet eller dolt, då tycker jag man iaf kan fråga sig vad som är bäst.

/Rising

 

[Krille]

Re: Blablabla

"Sedan kan teatern också ha ett ideal som säger att de "blir" sina karaktärer. För all del, men de agerar på kommando."

Och det gör inte vi rollspelare? "Det är sent på natten och du har inte sovit på ett dygn" låter väldigt mycket som ett kommando i stil med "spela trött!"

 

[Black Dwarf]

Re: Blablabla

Sedan kan teatern också ha ett ideal som säger att de "blir" sina karaktärer. För all del, men de agerar på kommando. Idag må rollspelare och teaterfolk säga att de eftersträvar samma relation till sina roller, imorgon kan de ha olika åsikter. Vad som är säkert är att det finns skillnader mellan dem och att rollspel "på kommando" för det in mot teatern. Oavsett trenderna. Oavsett retoriken och idealen.

Precis som Krille sade, så är rollspel mycket som improvisationsteater, där SL är regissören. Det är han som bestämmer förutsättningarna för att vi ska kunna gestalta våra roller. Må så vara att gestaltningen är friare än i teater, men som jag nu tjatat om i de senaste inläggen: i grunden är det samma sak.

men när det gäller ett så enkelt val som att slå tärning öppet eller dolt, då tycker jag man iaf kan fråga sig vad som är bäst

Varför inte ta det goda från båda hållen och slå dolt när spelaren inte bör få veta resultatet och låta spelarna ha hand om slagen när det gäller saker som det inte gör nån skillnad ifall de evt utgången av?

/BD

 

[Rising]

Re: Blablabla

"Precis som Krille sade, så är rollspel mycket som improvisationsteater, där SL är regissören."

Japp, så kan man se det, eller så kan man tycka att skillnaderna är stora. Det där beror på tidens tecken och hur man använder termerna. OAVSETT hur det är med den saken så (och nu skriver jag exakt samma sak som jag gjorde i mitt förra inlägg): finns skillnader mellan dem och rollspel "på kommando" för det in mot teatern.

Sedan kan man som du och Krille mena att det redan är rätt mycket teater. Okej, men det blir mer teater om tärningarna gör att jag ska agera "på kommando".

Själv tycker jag inte att rollspel är särskilt lik teater. I vilket fall som helst så blir det "mer" teater om tärningarna gör att jag ska agera "på kommando".

Gränsdragningar och sånt skit tar jag faktiskt inte och bryr mig särskilt mycket om. På den punkten kan inget vettigt sägas. Men det blir MER teater om tärningarna visar ett dåligt resultat och jag ska agera framgångslöst på ett område som resultat av detta.

---

"Varför inte ta det goda från båda hållen och slå dolt när spelaren inte bör få veta resultatet och låta spelarna ha hand om slagen när det gäller saker som det inte gör nån skillnad ifall de evt utgången av?"

Det är faktiskt det jag redan har föreslagit. Att det är bra med öppna slag ibland är det ingen som protesterat mot. Frågan är om det är bra med dolda slag någon gång.

/Rising

 

[Rickard]

Re: Tihi [lång]

"'Ja! Dom gör motstånd!' jublade han och greppade tärningspåsen. Direkt blev han mycket mer livaktig och engagerad."
Oj, jag ser verkligen rollspelandet här som du verkligen ville poängtera med fet stil.. *sarkasm* Återigen.. Spelarna kan bli mer aktiva och engagerade om de får slå tärningar men om det är det enda som kan få dem det så gör spelledaren fel.. Visst, det kan väl finnas tillfällen då spelaren helt enkelt inte är sugen på att spela rollspel.. Då får spelledaren ha överseende..

"Har du någonsin råkar ut för en spelare som av någon anledning inte kan rollspela sitt FV?"
Ja, och då låter jag tärningen tala.. Men vad har det med slå tärningar dolt eller inte? Särkilt kommentaren "Eller ska man som medspelare hjälpa dem och spela med deras tärningsslag?".. Det är hur man använder färdigheter, inte hur man använder tärningen till att visa öppet vad man slår eller inte..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som tycker Krille skjuter utanför ämnet (med vilje eller inte är upp till honom)

 

[Rickard]

Re: Blablabla

"Och det gör inte vi rollspelare? 'Det är sent på natten och du har inte sovit på ett dygn' låter väldigt mycket som ett kommando i stil med 'spela trött!' "
Nej, för spelaren får agera precis hur hon/han vill om denne får höra det första då spelaren kan bestämma att sin rollperson äter koffeintabletter, druckit mycket kaffe eller använder <STRIKE>am</STRIKE> olagliga droger för att hålla sig vaken..

I det andra uttalandet så bestämmer spelledaren att rollpersonen är trött medan i den förste får spelaren bestämma om rollpersonen är trött.. Verstehen Sie?

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som själv tycker det är en stoor skillnad på dem båda