Nekromanti 6. Tärningsslagning

[Krille]

Re: Tihi [lång]

"Oj, jag ser verkligen rollspelandet här som du verkligen ville poängtera med fet stil.."

Nä, du ser gnistan som fick fart på spelaren, som förmodligen hade sovit sig igenom resten av spelmötet men som nu blev aktiv. Och hur bra rollspel är det att sova genom ett spelmöte?

I vilket fall som helst, hellre engagerat dåligt rollspel än oengagerat dåligt rollspel.

 

[Krille]

Re: Blablabla

"I det andra uttalandet så bestämmer spelledaren att rollpersonen är trött medan i den förste får spelaren bestämma om rollpersonen är trött.. Verstehen Sie?"

Nä. Det finns halvkvädna visor, förstår du. "Du har inte sovit på ett dygn" är en av dem, och alla som har varit på konvent, hackerparty eller fältvecka vet exakt vad just den här halvkvädna visan innebär.

Fast vi kan göra det till en direkt uppmaning. Får se... du har inte sovit på ett dygn, det innebär ett kryss Långtidsutmattning per timme utöver den normala vakenperioden som för din ras är 16 timmar. Det ger åtta kryss långtidsutmattning.

Eller är du en sån där som tar åtta poäng i huvudet och säger "det är lugnt! jag skjuter tillbaks!" eftersom du tvärvägrar att rollspela effekterna av vad som just hände dig på kommando?

 

[Bunny]

Re: Blablabla

Jag måste säga att det går inflation i länkandet till Rosens serier just nu...

Just det där att rollspela skador är något som är viktigt, och som i mångt och mycket skiljer olika spelstilar åt (dessa som både nämnts som rollspelare och metarollspelare på detta forum, skiter i den del av skadorna som faller utanför reglerna). Det är fullt naturligt att inget stridssystem är så komplext att det kan simulera skador åt rollspelaren. Detta är i slutändan spelarens uppdrag, det och inlevelse i strider (så man slipper hugga-parera-hugga-parera-syndromet), allt annat är dåligt rollspel.

 

[Krille]

Re: Blablabla

"Detta är i slutändan spelarens uppdrag, det och inlevelse i strider (så man slipper hugga-parera-hugga-parera-syndromet), allt annat är dåligt rollspel."

Vilket är poängen. Man rollspelar på kommando.

 

[Bunny]

Re: Blablabla

Vilket är poängen. Man rollspelar på kommando.

Jag håller inte med. Strider ser jag som de tillfälen då spelare som mest kan handla efter egen fri vilja, det är då de är minst bundna av spelledarens "kommandon" som "du har inte sovit på ett dygn". Spelarna har fria tyglar att hitta på vad de vill, och är inte bundna till "Jag hugger högt" eller "jag gör ett kraftfullt, lågt, hugg", de är fria att helt ut använda sin inlevelse. Det är det som gör striderna såpass viktiga som de är i rollspel, tror jag (plus, naturligtvis, att de är dramatiska höjdpunkter även i äventyret).

 

[Krille]

Re: Blablabla

"Strider ser jag som de tillfälen då spelare som mest kan handla efter egen fri vilja, det är då de är minst bundna av spelledarens "kommandon" som "du har inte sovit på ett dygn". Spelarna har fria tyglar att hitta på vad de vill, och är inte bundna till "Jag hugger högt" eller "jag gör ett kraftfullt, lågt, hugg", de är fria att helt ut använda sin inlevelse."

Å andra sidan så inträffar det omvända; man får kommandon:

"Du får ett kraftigt slag på benet och det hörs ett otäckt krasande. Ta åtta KP i högerbenet."

Jefligt mycket kommando, IMHO.

 

[Wyldstorm]

mer Objektivitet. (stort 'o').

-är asviktigt, speciellt när man skriver en opolitisk bok.
(Jag har aldrig haft nån takt, så jag kommer att stega fram som en 120tons mech med glappa trycksensorer.... No offence intended.)

Här har vi en asviktig men även väldigt delad fråga (se ovan svar du genererat), skriver du boken sådär så kommer du nog att höra "Jihad!" ända dit ner...
Ett försök till konstruktiv kritik är tipset att dela upp detta kapittel så något för var & en finns att läsa, och därmed miska sluta-läsa-boken-faktorn för de som har andra religioner (det liknar mer en religion bland SL's...).

Olika förutsättningar bland olika grupper ger att olika metoder för tärningsrullande är mer eller mindre tvungna, eller mer fördelaktiga.
Att skriva i sådan stil är lite att försöka styra något som inte låter sig tyglas...
Eller att skriva en bok om hur det funkar för just er.
Prova lägga in en dos av spelledarens absolut viktigaste (enligt mig iaf) drag, nämligen objektivitet.

Förslag är t.ex:
4 sidor förklaring/förtydlig vilka sorts delar som finns i konceptet.
1 sida med tips hur en nästan regelfanatiker kan gå tillväga.
1 sida med tips för mannen mitt-i-mellan. (typ jag? (kan jag ju hoppas iaf...))
1 sida med killen som är närmare friformare.
Det skulle ge en större förståelse för vilka synsätt som finns, vilket en del spelledare behöver...

Eller enklast skulle nog vara att bara öka din objektivitet, så att din egen inställning inte lyser igenom... Och göra tipsen mer "generella"...

I vilket fall... Med mer objektivitet får boken ett större värde för de som inte riktigt håller med, vilket gör den bättre.

En annan sak du glömde litegranna, vilken jag hoppas jag kan få göra reklan för är småmod'ande.
Exempel (minns inte vilket äventyr...): Ärkeskurken (som ska finnas kvar i slutet) skrattar hånfullt & gör sin sorti medans hans hejdukar (fanatiskt trogna av korkad anledning) skyddar hans sorti.
<insert distance weapon here>-skytten tar sikte, och....
Regelfantatiker: Träffar han så träffar han. öppna slag är helt okej.
Mellanman: man ger saftigt minus på Fv, av mer eller mindre illusionsteknisk anledning. (han tar ju skydd bakom sina hench's & rör sig ju fort & undvikande...)
Nära friformare: Han kan inte dö, det ser SL till. (han behövs ju senare...)

Äventyret finns faktiskt, jag kommer aldrig att spelleda sånt skit, men det är ju bara jag...
Alla är vi olika.
Det är även min kontenta.

/ps: Bra samling tips generellt. en & en halv Tumme upp.
/pps: "vilka sorters tärningsslag i vilken sorts grupp" kanske också borde tas upp...
/ds.

 

[Rising]

Skådespeleri och Samförfattande

"Å andra sidan så inträffar det omvända; man får kommandon:
"Du får ett kraftigt slag på benet och det hörs ett otäckt krasande. Ta åtta KP i högerbenet."

Man kan väl dra slutsatsen att i det här avseendet så befinner sig spelarnas del i rollspelen någonstans i mitten på en skala där ytterligheterna är Samförfattande och Teater.

Samförfattande är när deltagarna sätter sig ner och skapar en berättelse tillsammans. Inget yttre kommer in och kan ge kommandon om vad berättelsen skall handla om eller om hur det skall gå i olika situationer, utan allt är helt och hållet upp till författarna. Friform utan spelledare skulle nog hamna här någonstans.

Teater är när deltagarna agerar på kommando och spelar upp en handling (för en publik). Skådespelarna har mycket liten rörelsefrihet och kan på sin höjd bestämma över hur de skall leverera sina repliker och liknande.

---

Vanligt rollspel befinner sig som sagt i mitten av dessa ändpunkter, men beroende på hur man spelar så kan man närma sig en av dessa ytterligheter. Om äventyret är rälsat så närmar man sig exempelvis teatern, och likaså om man har regler för skräckpåverkan som bestämmer över hur spelarna skall agera med sina rollpersoner. Eller om man skall gestalta utefter sina färdighetsslag och inte rollpersonens färdighetsvärden.

Å andra sidan är det egentligen inget fel med det. Rent samförfattande bjuder nämligen bara på en enda utmaning efter att man tagit bort alla yttre begränsningar; den egna förmågan att hitta på underhållande berättelser. (Det här är anledningen till att fria berättarspel såsom Pookafiktum och Munchaussen går ut på att skaffa röster från medspelarna) Hur kul det än kan vara ibland så tycker åtminstone jag att det kan bli mer underhållande att ha vissa begränsningar som leder till att det kommer in andra utmaningar i rollspelet.

Det är inte alltid jag känner mig särskilt rolig, och då blir det bara ansträngande att spela Pookafiktum. Då föredrar jag att jag kan få utmaningar som riktas till mig som problemlösare, taktiker, gåtlösare, gambler, medlare, empatiker osv.

Faktum är att det är när man befinner sig i mitten av samförfattande och teater som det på många sätt och vis blir mest realistiskt och man som rollgestaltare BLIR sin rollperson.

När jag samförfattar är jag en historiepåhittare och när jag spelar teater är jag en skådespelare men där i mitten så är jag min rollperson.

Om spelledaren slår ett tärningsslag på en skräcktabell och säger "du drabbas av panik" då är det en utmaning åt mig som skådespelare.

Om allt är upp till mig att hitta på en läskig situation, då är det en utmaning åt mig som historiepåhittare.

Om Spelledaren däremot försöker få mig rädd, då är vi i mitten och det tycker jag är en intuitiv rollinlevelse.

---

Så, när det gäller öppna tärningsslag vid Finna Dolda Ting, exempelvis:

Får jag hitta på själv om jag skall hitta något eller inte = då har vi närmat oss samförfattande.

Får jag agera på kommando av tärningarna och låtsas vara övertygad om att det inte finns något gömt i området, trots att jag vet att jag fumlat och att det därför mycket väl kan finnas något att hitta = då har vi närmat oss teater.

I mitten har vi ett läge där SL berättar för spelaren vad hennes rollperson har för syn på saken.

---

Sedan finns det flera tusen gradskillnader åt både det ena och det andra hållet, men det tycker jag är rätt ointressant, precis som att försöka avgöra vilken sorts rollspel som är "bäst".

Jag har iaf analyserat hur det ligger till med saken, så nu när det är gjort så är jag nöjd. Om man inte har några invändningar mot min analys i sig.

/Rising

 

[Krille]

Re: Skådespeleri och Samförfattande

"Faktum är att det är när man befinner sig i mitten av samförfattande och teater som det på många sätt och vis blir mest realistiskt och man som rollgestaltare BLIR sin rollperson."

Nja. Att bli sin rollperson är att identifiera sig med den, och det kan ske över hela skalan. Skillnaden som jag ser det är att i samförfattande så sker rollpersonens handlingar aktivt. Där är det identifikationen med rollpersonen som initierar handlingen.Jag gör helt enkelt något för att jag är min rollperson. Initiativtagaren är huvudsakligen intern.

I teater så sker rollpersonens handlingar reaktivt. Där är det snarare så att avsaknaden reaktionen skulle bryta identifikationen, och jag skulle sluta att vara min rollperson. Jag gör något för att min rollperson är jag. Initiativtagaren är huvudsakligen extern.

Jag vet inte om det blev så mycket klarare, men det jag egentligen vill ha fram är att identifikationen med rollpersonen sker över hela skalan, inte bara i mitten. Slutligen vill jag nog också poängtera att man väldigt ofta glider fram och tillbaka på skalan, inte bara i olika spel utan även under speltillfället. Det kan ske blixtsnabbt, från spelarens samförfattade anfall i duellen till spelarens teaterspelade reaktion på att ha blivit skadad, allt inom loppet av några sekunder. Visserligen kan olika spel ha olika tyngdpunkt på endera eller andra sidan av skalan, men man kommer ofrånkomligen att pendla fram och tillbaka.

"Jag har iaf analyserat hur det ligger till med saken, så nu när det är gjort så är jag nöjd. Om man inte har några invändningar mot min analys i sig."

Invändningar kan man alltid ha, som synes.

 

[Rising]

Re: Skådespeleri och Samförfattande

"Nja. Att bli sin rollperson är att identifiera sig med den, och det kan ske över hela skalan."

...fast det finns all möjlig sorts identifikation. Till och med en publik kan ju identifiera sig med en karaktär på film.

Men visst, manusförfattaren kan identifiera sig i rollpersonen, skådespelaren kan identifiera sig i rollpersonen, alla kan identifiera sig i rollpersonen och alla tycker det låter bra att säga "jag ÄR verkligen den där rollpersonen!" Men egentligen är det bara rollpersonen som är rollpersonen.

Som spelare är vi mycket; vi är skådespelare, vi är med och skriver manus till berättelsen, vi sitter i publiken och blir underhållna av (vår egen) historia, osv, och identifikationen med rollpersonen kan ske ur alla håll och kanter. Till och med reglerna är ju på något vis en opersonlig manusförfattare som har sitt matematiska sätt att identifiera sig med rollpersonen; genom dennes spelvärden.

Men om vi slutar använda uttrycket "vara rollpersonen" som ett färgstarkt sätt att beskriva vår identifikation med rollpersonen, och istället ser till uttrycket för vad det verkligen betyder, då ser vi att läget blir ett helt annorlunda.

En publik på bio kan aldrig "bli" en rollperson, och inte en manusförfattare eller en skådespelare heller. Rollpersonen hamnar någonstans emellan de båda sistnämnda. När det gäller film (där manusförfattaren och skådespelaren är två olika personer) så finns det ingen person som "är" rollpersonen, men det finns det faktiskt i rollspel. Eftersom skådespelaren och manusförfattaren är en och samma spelare så blir han också rollpersonen då och då.

Den känsla som författaren kommenderar åt rollpersonen som skådespelaren lever ut, den får också kännas på riktigt av själva spelaren.

---

Alla spelare "blir" sina rollpersoner på detta sätt, flera gånger under en spelsession. Det pendlar, som du säger. Jag tycker att spelledaren och reglernas uppgift är att se till att spelaren får bli sin rollperson så ofta som möjligt. Att inte bara bestämma vad rollpersonen skall göra, och inte bara leva ut rollpersonens ageranden, utan dessutom dela rollpersonens upplevelser.

Både en författare, en skådespelare och en publik kan identifiera sig med en rollpersons känslor, men upplevelserna är rollpersonens egna. Författaren blir inte rädd när rollpersonen blir rädd (han förutsåg ju vad som skulle hända), skådespelaren blir inte lurad när rollpersonen blir lurad (han vet ju om att han blir lurad) och publiken delar inte rollpersonens problemlösning (de får blott se resultatet av vad rollpersonen till slut hittar på). Men en spelare kan göra allt detta, en spelare kan få dela rollpersonens upplevelser och "bli" denne.

Jag säger inte att det är den finaste formen av rollspel, men det är nog den jag själv tycker är svårast att åstadkomma. Så om man kan skriva regler eller utveckla en spelledarteknik som underlättar detta fenomen, så tycker jag att man har gjort ett bra jobb.

/Rising

 

[Krille]

Re: Skådespeleri och Samförfattande

"Men en spelare kan göra allt detta, en spelare kan få dela rollpersonens upplevelser och "bli" denne."

Jag vill nog ändå vända på det. Det är inte jag som blir rollpersonen. Det är rollpersonen som är jag. As simple as that.

Siffrorna på rollformuläret, skadan i benet, agerandet på kommandot, spelledarens beskrivningar det är faktiskt det som får rollpersonen att bli något annat än mig. Och det är därför som jag finner skådespelande en så viktig del av rollspel. Vad jag än gör så är jag mig själv. Det är jag som blir rädd, det är jag som löser problem. Det är en rätt seriös begränsning på samförfattandet, faktiskt.

Det är först när rollpersonen får bli någon annan än mig som han kan ta med sig mig på resan. Det är först då jag kan bli rollpersonen, för annars är rollpersonen mig.

Och att spela mig själv? Nä, jag är mig själv tjugofyra timmar om dygnet sju dagar i veckan. Vad ska jag spela mig själv för? Det ger mig ingenting.

 

[Rising]

Re: Skådespeleri och Samförfattande

"Det är inte jag som blir rollpersonen. Det är rollpersonen som är jag."

Jag tycker faktiskt inte det är särskilt svårt att låtsas vara någon annan. En annan personlighet är ganska lätt att leva sig in i. Det är svårare när det gäller rollpersonens förmågor, utseende, kunskaper och upplevelser av omvärlden. Jag kan lätt föreställa mig själv vara en auktoritativ rollperson, men det blir fel om jag försöker övertala någon och denne person tycker att jag är lika mesig som Johan Rising i vanliga fall. Där kommer reglerna och spelledarens teknik in. De kan hålla illusionen igång. Jag känner mig redan som min rollperson, men tack vare de så kan jag fortsätta med det, även om rollpersonen sysslar med sådant som Johan Rising inte kan.

Öppna slag motverkar detta. Plötsligt tvingar det mig att bryta inlevelsen och bli Johan Rising, skådespelaren. Från att ha varit min rollperson så tar jag nu och agerar som min rollperson.

"det är därför som jag finner skådespelande en så viktig del av rollspel. Vad jag än gör så är jag mig själv. Det är jag som blir rädd, det är jag som löser problem. Det är en rätt seriös begränsning på samförfattandet, faktiskt."

När man slår ett slag på en skräcktabell så är det min rollperson som blir rädd, och jag som försöker skådespela den rädslan så trovärdigt som möjligt. Det tycker jag är teater. I längsta möjliga mån vill jag bort från det och nå ett stadie där spelaren blir lika rädd som hennes rollperson, och där de båda sedan agerar som ett utslag av den skräcken. Det är inte skådespeleri utan inlevelse. (Sedan är det självklart så att skådespeleri kräver inlevelse och att inlevelse är en sorts skådespeleri, men nu har jag faktiskt redan förklarat vad jag menar med mitt användade av dessa termer, så ingen kan haka upp sig på den detaljen längre)

Det är skillnad i krig, där kan min rollperson få en skada utan att jag vill ha en sådan själv (det vore ju en rätt morbid form av rollspel!!!). Men jag kan försöka skriva ett stridssystem där spelarna får dela rollpersonernas nederlag, förtvivlan och eventuell glädje när de medvetet fintar eller överrumplar sina motståndare, osv. På så vis kan jag ändå föra spelaren närmre rollpersonen. Jag vill inte slå mina spelare på käften när deras rollpersoner får en käftsmäll, men de känslor som kan förmedlas direkt till rollgestaltarna tycker jag ska få göra det.

Spelarna får fortsätta skådespela skadade, men lurade och skrämda skall de bli på riktigt!

"Och att spela mig själv? Nä, jag är mig själv tjugofyra timmar om dygnet sju dagar i veckan. Vad ska jag spela mig själv för? Det ger mig ingenting."

Okej, jag vill inte "spela" någon annan, jag vill "bli" dem. Om jag får en lapp där det står "du blir förälskad i prinsessan" så är jag fortfarande Johan Rising, som låtsas vara lika förälskad som min rollperson. Jag låtsas tillräckligt i mitt liv som det är, jag vill känna min rollpersons känslor på riktigt.

/Rising

 

[Guest]

Suveränt inlägg. Tack!

Det här var en av de bästa skrivelser jag läst här. Det vore kul att läsa vad du har att säga om andra praktiska saker för rollspelande. Jag känner mig lite ringrostig och det är väldigt intressanta ämnen att läsa om. Exempelvis: spelledande, hur skapar man stämning, Att tänka på, hur kan man hoppa mellan olika världar, osv.

Fredrik