Oh, jeez... Jag har läst böcker, men jag har inte skrivit något om dem, och nu ids jag inte skriva så långt om var och en...
Now let's see, var ska jag börja...
VI kan börja med att fylla i lite om mitt läsande av Alastair Reynolds, sedan komplettera med lite The Expanse, tror jag.
Revelation Space -
Bokklubben April-Juni
Chasm City -
Bokklubben Juli-September
Redemption Ark -
Bokklubben Juli-September
Absolution Gap -
Bokklubben Juli-September
The Prefect -
Bokklubben Januari-Mars
Blue Remembered Earth -
Bokklubben Januari-Mars
On the Steel Breeze - Kort recension nedan
Poseidon's Wake - Kort recension nedan
Century Rain -
Bokklubben Oktober-December
Pushing Ice -
Bokklubben Oktober-December
House of Suns - Kort recension nedan
Terminal World - Kort recension nedan
Harvest of Time - Ej läst ännu, skippar nog pga inte intresserad av Dr Who i bokform
Diamond Dogs, Turquoise Days -
Bokklubben Oktober-December
Zima Blue and Other Stories - Läser just nu
Galactic North - Ej läst ännu
Deep Navigation - Ej läst ännu
Ooooooh-kay...
On the Steel Breeze - En intressant fortsättning av Poseidon's Children. Jag gillade storyn med en person som delat upp sitt medvetande i tre delar och att perspektivet skiftar mellan dem, jag gillar som vanligt Reynolds' lek med episk scifi och tidsaspekter, jag gillar världen som trilogin utspelar sig i och jag gillar att boken har en karaktär som är ickebinär utan att det görs någon grej av det. Man skulle eventuellt kunna hävda att boken låter hen vara lite väl speciell och intelligent, att det blir något slags exotifiering eller så, men jag tycker att det hanteras bra. Hen är ju knappast ensam om att vara superspeciell i boken liksom.
Poseidon's Wake - Trilogin når sitt crescendo och allt ballt Reynolds sått i två tidigare böcker skördas här på snygga och bra sätt. Elefanter och AIs och rymdskepp och tid och så vidare. Jävla bra. Jag tror faktiskt att den här trilogin som helhet är min favorit bland Raynolds verk - här känns det som att han mognat som författare, jämfört med Revelation Space-böckerna. Som fortfarande är helt lysande såklart, men de här är i min ögon snyggare fokuserade och mer mogna. Men läs båda bokserierna, för allt i världen. Det är de värda.
House of Suns - High Space Opera där teknologin lika gärna kunnat vara magi, men fortfarande begränsad av deep time och ljusets hastighet. Fascinerande världsbygge jag gärna skulle se mer av. Episka konflikter och konspirationer, ätter och hus och märkligheter och sense of wonder så det skriker om det.
Terminal World - I sammanhanget ganska tråkig postapok-dieselpunk-historia som dras ner av sin låga teknologinivå men räddas av att åtminstone ha en halvball metaplot. Inte en av Reynolds starkaste, men det kanske jag mest tycker för att jag föredrar rymdscifi.
Sen hade vi då lite Expanse:
Cibbola Burn - Jag läste om Calibans War och Abaddon's Gate eftersom jag glömt bort allt som hänt i dem. Så, James Holden och hans crew stoppade ännu en organisation som ville använda protomolekylen, sen satt de fast i en "slow zone" bortom en portal. Cibbola Burn handlar om när de åker iväg och ska mäkla fred mellan OPA-kolonister och ett jordiskt företag på en ny planet som hittats bortom portalerna som upptäcktes i förra boken. Hade den här boken varit ett rollspelsäventyr hade jag tyckt att det sög, för problem efter problem kastas på rollpersonerna utan att de har minsta chans att lösa dem, och de nya problemen som kommer gör hela tiden allt arbete de gjort helt poänglöst. Det är liksom bara misär utan möjlighet att lösa nånting utan att SL kastar in deus ex machinas. Ingen spelaragens alls. Som bok blir det inte mycket bättre, är jag rädd.
Nemesis Games - Den här är lite mer intressant, eftersom den fördjupar framför allt Naomi och Amos och avslöjar lite mer om deras bakgrund.
---
Jag ju känner jag lite såhär:
- Alastair Reynolds är en scifimästare som introducerar nya, coola idéer och undersöker sånt jag tycker är intressant, som "vad är medvetande" och deep time och sånt där. Reynolds verkar ganska intersektionell och så också, och i nån mån klassmedveten.
- James SA Corey är lite mer som... David Eddings. Lättsmälta äventyr utan intressanta idéer. Böckerna är lite roliga, lite charmiga, men är alltför fokuserade på de ganska ointressanta huvudpersonerna för att funka annat än som popcornunderhållning. Jag upplever den värld Corey beskriver som sedd genom ganska liberala ögon.
Sedan lyssnar jag ju på Peter F Hamiltons Reality Dysfunction också. Hamilton är mer konservativ än båda ovanstående, vad gäller till exempel könsroller och moral...
Så det är intressant att kontrastera dem. Man kan till exempel, om man så önskar, jämföra James Holden som är ett slags piratpartist och Wikileaks-hjälte med Hamiltons Joshua Calvert, ett själviskt as som det ändå alltid går bra för. Och som framhålls som lite av en idealmänniska, eller åtminstone pojkrums-wish fulfilment. Men jaja.